Mönstring

[Hans]

Ok, tack. Förstår hans irritation.

MVH

Hans

[Vysotskij]

Jag tycker inte att det är någon konstig fråga. På en jobbintervju är det rimligt att ställa frågor och lyssna på svaren för att bedöma förmågor. Även om din kamrat kände sig ifrågasatt tyder väl utfallet på att arbetsgivaren uppskattade hans svar? Han kanske till och med fick jobbet pga det?

[von Adler]

Jag var inte med vid intervjun, så jag vet inte hur tonen var, men hans irritation vid en öl och diskussion efteråt antydde att han uppfattade som ett ifrågasättande. Men han fick ju som sagt jobbet, så det är inte omöjligt att du har rätt. Generellt var han lite småstingslig och tyckte inte om att bli ifrågasatt.

[HJ]

Min egen mönstring gjordes i Göteborg, Käringberget / KA4. Bussresa från Uddevalla under slutet av 90. Minns just ineffektiviteten, två dagar för ett antal prov som skulle klaras av på några timmar. Så här i efterhand förstår jag att mönstringen i sig blir en gallring/försmak på det militära (middag utan kvällsmat, sova i konstiga sängar, mycket väntan). Kvällar utan vuxna i Göteborg var jag inte bortskämd med, men istället för krogliv fick det bli bio: The Full Monty. Detta var de stora nedskärningarnas tid, så det var ingen som ville vara där, varken mönstrarna eller personalen. von Adlers beskrivning delar jag.

/Håkan

[Vysotskij]

Jag var inte med vid intervjun, så jag vet inte hur tonen var, men hans irritation vid en öl och diskussion efteråt antydde att han uppfattade som ett ifrågasättande. Men han fick ju som sagt jobbet, så det är inte omöjligt att du har rätt. Generellt var han lite småstingslig och tyckte inte om att bli ifrågasatt.

Bra att det gick bra för honom. Att vara känslig för frågor måste vara jobbigt vid intervjuer.

Man kan lära sig mycket också med civil nytta under två år i grönt. Kan man redogöra hyfsat för det vid en intervju borde det inte sätta krokben för någon.

[Forskaren]

Intressant att läsa andras inlägg i ämnet, för då kommer jag ihåg att jag tyckte att det var synnerligen slitna och tråkiga lokaler med gammal utrustning. Man hade bord av den typen som används i fält i stabstält och telefonerna var av typen "fältapa". Några filmer om försvarsmakten rullade på i ett dagrum, utan några kommentarer från någon personal. Personalen verkade trött, oengagerad och ointresserad. osv. På den tiden gjorde huvuddelen av alla unga män värnpliktstjänstgöring. Hade man velat skapa en positiv bild av kommande värnpliktstjänstgöring och motivera inför kommande tjänstgöring, kunde de ha ansträngt sig att skapa en frimodig, fräsch och mer personlig miljö. I jämförelse med inryckningen till, i mitt fall PBS (plutonsbefälsskola), kändes mönstringen som en enda lång gäspning. Men tyvärr fanns nog fram till 1970-talet lite av attityden hos den äldre personalen att "värnplikten är en plikt och krigets miljö ställer hårda krav, så här ska ta mig fa´n inte någonting vara roligt eller intressant!"

[HomeGuardSoldier]

En sak som jag minns är att jag råkade skriva in fel år för studenten...1998 istället för 1997, vilket gjorde att jag lumpade 1998-99 istället för 1997-98, som jag "egentligen skulle ha gjort". Jag minns att en fänrik retade sig lite på att jag och en till i min utbildningspluton nästan var jämngamla med honom. Alla andra var ett år yngre än vi båda.

Jag mönstrade i Kustjägarnas regementesområde om jag inte minns helt fel och halkade väl mer eller mindre in på ett bananskal, vilket i sin tur gjorde att jag var oförberedd inför konditionstestet (träningscykel), det där testet där man ska dra en stång rakt upp så snabbt som möjligt och så vidare.

Men med placeringen som väderbiträde var jag i slutändan oerhört nöjd med för som inbiten flygnörd så var det skitkul att vara med om både AJS 37 Viggen och JAS 39 Gripen.

Fjorton år senare, under en GU-F (Grundutbildning Frivilliga) innan Hemvärnet, så fick jag av den pensionerade kursledaren - en f.d. Överstelöjtnant vid Fallskärmsjägarregementet i Karlsborg - reda på att jag hade tur som faktiskt fick göra värnplikt. Det var ju under det skedet som man skar ner med järnhård hand eftersom "det kalla kriget var över och omvärlden aldrig mer skulle hetta till igen".

Det enda som jag har ångrat i efterhand, och dessvärre fortfarande känner en "posttraumatisk ångest" inför, är att jag aldrig sökte till officersutbildning direkt efter värnplikten. Det värsta som hade kunnat hända var att man hade sagt nej, och då hade jag åtminstone försökt! En jag lumpade med utbildade sig till yrkesofficer och tjänstgör än idag i Försvarsmakten.

I värsta fall hade jag kunnat träna upp fysiken och söka igen, och hade då sannolikt fått ett ja.

Men just då lade man ner det ena regementet och den ena flottiljen efter den andra så jag såg tyvärr ingen framtid i det yrkesvalet.

I nästa liv så kommer jag att bli yrkesmilitär, det har jag redan bestämt mig för.

HGS

[Mackan L]

Jag mönstrade vid Karolinen* i Karlstad. Det var '99 vill jag minnas. Då jag är från lokalområdet behövde jag inte åka långt eller övernatta så det blir ingen recension av sovkvarteren från mig.

Min inställning inför det hela var att jag ville göra lumpen. Någonting annorlunda att göra efter skolan, en upplevelse eller erfarenhet att ha med sig i livet. Jag hade dock ingen aning om vilken befattning jag ville ha eller vad som fanns.

Min mönstring gick väl ok. Personalen har jag väl inga negativt att säga om. Tjejen (relativt ung?) vid styrketestet var uppmuntrande när man gjorde det testet minns jag. Jag fick väl inga supervärden under min mönstring men det mesta var ok i alla fall vill jag minnas. Jag klarade nästan av att sabba inskrivningstestet dock. I slutet bara klickade jag mig igenom frågor vilket ju var mindre bra för resultatet....

Cykeltestet var ett annat exempel där jag försvårat för mig genom dumhet, Kvällen innan hade jag kört "idioten" på basketträningen och vaderna var lite sega. Jag inbillar mig själv att jag fått ett snäpp göra värde om jag tagit det lugnt kvällen innan. Inte för det hade någon större betydelse, bara eftertanke. 6:a fick jag vill jag minnas.

När jag satt med befattningshandläggare sa jag som det var, att jag verkligen ville göra lumpen. Hen (jag minns handen på hjärtat inte om det var en han eller hon) föreslog då Kungsängen. En plats som borde vara relativt säker mot nedskärningar (det hette fortfarande IB1/Mek någonting när jag mönstrade). När det var dags för inryckning hade befattningen delvis ändrats samt min tjänstgöringstid minskat (muck i april istället för till sommaren). Jag gjorde min tid i Kungsängen och det var väl helt ok där. Visst lite drygt att pendla etc men samtidigt hade jag valt att vara där jag var. Livgardet är lite som Stockholms universitet tror jag - alla Stockholmare åker hem på kvällen.

Enda riktiga gruset i whiskyn var att Livgardet var lite grissnåla gällande min transport mellan hemmet i Värmland och Kungsängen. Min polare vid Amf1, Vaxholm fick åka tåg mellan Karlstad och Stockholm, liksom en annan som låg vid Berga. Jag däremot fick åka bussjävel med värnpliktslegget. 4 h en väg. Som grädde på moset åkte bussen längs E18 förbi Kungsängen till Centralen inne i Stockholm där jag fick ta ett pendeltåg 50 min tillbaka upp till Kungsängen. En gång hade polaren en extra tågbiljett över så jag kunde ta tåget med honom. Guld.
Min amf-polare blev för övrigt väldigt glad över sin reviderade befattningsplacering. Från att ha blivit placerad som radaroperatör eller liknande blev han istället satt som amfibiesoldat före inryck. Ute och härjade på 90-båt. Han var inte den grövsta killen direkt men han kämpade på, greja baskern osv.

Vad jag kanske mest ångrar från lumpen är att jag inte tog jägarexamen eller dykcertifikat när vi erbjöds att få göra en av dem gratis.

Och som exempel på att världen är liten så bodde en av mina kaptener ett par gator från mig visade det sig. Såg honom faktiskt i centrum i min hemkommun en gång några år efter jag muckat.




*https://sv.wikipedia.org/wiki/Karolinen

[Hans]

Tack till alla som tar sig tiden att berätta.

MVH

Hans

[Lasse O]

Intressant att läsa alla gamla minnen, minnen som skiljer sig avsevärt från mina som mönstrade under det röda 60-talet.
Min inskrivningscentral hette Bergslagen och var belägen i några sunkiga baracker på I 2 kasernområde.
Redan i mitten av decenniet bestämde jag mig för att ha så lite som möjligt att göra med Krigsmakten. Dels av politiska skäl och dels av ekonomiska. Nu var iofs min ekonomi god eftersom jag gick ut 9:an med 1,8 i medelbetyg och hade måst jobba sedan jag fyllde femton men jag såg ingen anledning till att sänka min standard genom att ställa min kropp till militarismens förfogande.

Något intelligenstest skedde inte på den tiden men man gjorde en skattning som i mitt fall placerade mig något under 100. Hur mycket berättade ingen.

Intressantast var samtalet med en psykolog. På en direkt fråga om jag tänkte vägra eller inte, svarade jag bara att jag gör lumpen om jag måste men att jag ogillar auktoriteter och blir lätt arg på chefer och andra översittare.
Han frågade sedan trött om jag tänkte bedriva politisk agitation under lumpen men där kunde jag ärligt svara att jag var så lat att jag helst ville slippa alla besvärligheter.
Då såg han ännu tröttare ut och summerade min karaktär på följande sätt:
Brister i skolutbildningen, politisk vänstervilde med tendenser att vara aggressiv och huvudsakligen intresserad av bärs, bilar och brudar.

Något år senare kom inkallelseordern till 11 månaders militärpolisutbildning vid K 3 1971-72 som underbefäl.

[millgard]

Brister i skolutbildningen, politisk vänstervilde med tendenser att vara aggressiv och huvudsakligen intresserad av bärs, bilar och brudar.

Något år senare kom inkallelseordern till 11 månaders militärpolisutbildning vid K 3 1971-72 som underbefäl.

Mycket framsynt och progressivt!

[von Adler]

Apropå problem med auktoriteter.

En av mina kusiner höll på att bli den sista som dömdes för brott mot pliktlagen innan värnplikten blev frivillig 2010.

Han är intelligent, har en bra fysik och när han själv är motiverad utmärkt vilja att genomföra saker. Han blev soldat vid amfibieregementet och i början gick det bra. Men han har extrema problem med auktoritära människor och sover dessutom tyngre än jag någonsin sett någon sova. Han är dessutom väldigt verbal, rapp i käften, vig i sinnet och med sin brist på respekt för autkoritära personer tämligen bra (man skulle till och med kunna säga superb) på att käfta emot.

Han har berättat om två episoder som var typiska för hans tid i grönkläder.

Vid ett tillfälle är de ute på övning och har varit vakna i tre dygn. Befälet beordrar att de ska sätta upp och ta ner det gemensamma tältet 10ggr. Han frågar varför, de vill ju bara sova. Befälet svarar att i en riktig krigssituation kan de ha varit vakna ännu längre, de måste jobba in momenten i kroppsminnet så de kan sätta upp tältet i praktiken sovandes, så de får torr och varm vila. OK, tycker kusinen, det är ju faktiskt en vettig anledning och gör jobbet.

Vid ett annat tillfälle beordrar ett befäl att de ska ta isär och sätta ihop vapnet 20ggr, varför frågar kusinen och får "För att jag säger det!" tillbaka, varvid han sitter och gör allt i ultrarapid, sprätter iväg fjädern tre gånger och ojar sig och låtsas bara vara dum när befälet börjar skälla ut honom, "Det går inte snabbare för att du skriker. Om det är så viktigt att det blir gjort snabbt kan ju du göra det?" o.s.v.

Resultatet var förstås att hälften av befälen tyckte han var en bra soldat, om än lite ifrågasättande och hälften tyckte han var den sämsta soldaten i världshistorien.

Han sov sig dessutom igenom ett eldöverfall. Befälet väckte honom - det tog fem minuter - varvid han vände sig om och somnade om. Väl utdriven till eldställningen somnade han om mitt under eldstriden, vilket de märkte först när det hela var över.

Gissningsvis var han inte populär bland kamraterna, som även om kollektiv bestraffning inte är tillåtet säkerligen fick sitta och vänta medan han drygade sig och stod emot både rutna order och grupptryck och inte heller bland befälen. Två veckor innan det blev frivilligt den 1:a juli beslöt han sig för att inte återvända från en helgpermission. Dock ville ingen ställa till något så kort tid innan, så han blev sjukskiven för "personliga skäl" i två veckor och fick sedan gå ur.

När han kom för att hämta sina saker några veckor senare var det ett befäl som kommenterade "[Kusinen] är ingen riktig soldat." och kusinen svarade "Och Olsson är ingen riktig officer som inte klarar att hålla ihop en grupp ens när alla är där frivilligt."

Befälet var tydligen inte så nöjd.

[hilbert]

Det här med personalen är intressant.
När jag mönstrade 1970 var det handräckningsvärnpliktiga som bemannade mönstringen.

[Hans]

Inte bara väl? Jag vill minnas att typ 10 år senare var de hjälp till de som hade det som jobb, mönstringsförrättare, läkare och psykolog och kanske någon till.

MVH

Hans

[sonderling]

Just ja det där intelligent testet när man skulle typ vika imaginära pappersfigurer. Nej såna test fixar inte jag, halvvägs igenom tröttande jag. Jag har nog IQ badboll. (Trots detta så är nog de dummaste människor jag mött såna som skryter om att de är med i mensa?)

Sen har jag för mig att man gick omkring i kalsonger hela tiden?
kan det verkligen stämma?

Sonderling