Fråga om jakt

[Lejonmod]

Det finns en typ av pilspets från stenåldern som kanske inte var avsedd för döda så fort som möjligt utan mer avsedd att skada. De gör svåra sår men penetrera in så djupt.
Eftersom jag inte kan någonting om jakt så undrar jag om det fanns något praktiskt skäl till att låta bytesdjur förblöda?
Kan tillägga att man spekulerar om att denna typ av pilspets enbart skulle använts mot människor.

[Markus Holst]

Jag känner inte till pilspetsen i fråga och kan inte heller något om jakt, men såg en film där lokalbefolkningen i östra Afrika jagade zebra. De skjöt zebran med en pil och följde sedan efter den tills den stupade, vilket tog ett par dar om jag minns rätt.

Jag kan tänka mig att det var så storviltjakten gick till under stenålder. Att skjuta direkt dödande skott med pil och båge, troligen även med spjut, är så svårt att man inte chansade på det utan strävade efter att orsaka så mycket skada som möjligt så viltet blev lättare att hantera varefter själva dödandet skedde på nära håll.

[Hans]

Jag är själv inte heller jägare.

Men inte tusan vare sig mot djur eller människor gör man med flit ett vapen sämre. Kunde man skulle man göra ett vapen som fällde bytet direkt. Problemet var att man innan eldhandvapnens tillkomst inte hade sådana vapen.

Mina 2 € cent.

MVH

Hans

[Sarvi]

Termen du söker är tvärpil. I ställer för det vanliga v-formade spetsiga pilspetsen är det en bred egg, lite likt eggen på en (liten) yxa. Jmf ett ———> med ett ———D. Det ger, enligt teorin, ett större skärsår och djuret tröttnar och förblöder fortare, viktigt vid jakt på större djur som annars kan springa långt iväg med en pil i kroppen. Lite som skillnaden mellan en hålspetskula och en helmantlad (för att göra en synnerligen haltande jämförelse). Detta ska ha varit viktigt under jägarstenålderns jakt då man oftare jagade storvilt, medans senare blev sådan jakt mer ovanlig och mindre djur dör snabbt även med vanlig, smalare pil i kropppen. Dessutom blev man senare bättre på att göra fint bearbetade spetsar som både hade spetsig form och breda vingar.

[Lejonmod]

Det ger, enligt teorin, ett större skärsår och djuret tröttnar och förblöder fortare, viktigt vid jakt på större djur som annars kan springa långt iväg med en pil i kroppen. Lite som skillnaden mellan en hålspetskula och en helmantlad (för att göra en synnerligen haltande jämförelse). Detta ska ha varit viktigt under jägarstenålderns jakt då man oftare jagade storvilt

Pratade idag med en erfaren jägare, det du skriver var även hans åsikt.
Han tog älgen som exempel, en pil som penetrera 15 cm och åstadkommer något centimeterstort "hål" vore sämre än 10cm penetration 3cm "hål". Speciellt om tre jägare träffade med var sin pil på samma byte. Att följa en blödande älg, även långa sträckor, ansåg han inte vore svårt

[Amund]

Är ganska okunnig om jakt generellt, men köttets smak och kvalité försämras kraftigt om djuret stressas innan döden inträder - så bara därför borde en snabb död vara att föredra. Undantaget vore om (helt teoretiskt tänkt från min sida) blödandet sker så obemärkt att djuret till slut somnar in. Har själv bevittnat halal-slakt och kan intyga att djuret inte alls verkar lida av ett snabbt och vasst snitt utan blodförlusten gör att det somnar in lugnt och stilla efter en stund.

[Markus Holst]

Är ganska okunnig om jakt generellt, men köttets smak och kvalité försämras kraftigt om djuret stressas innan döden inträder - så bara därför borde en snabb död vara att föredra.

Jag är inte säker på att stenålderns människor kunde tillåta sig sådana kulinariska ställningstaganden. Bättre sämre kvalitet än ingen mat alls. På den tiden var nog den mesta jakten stressande för djuren. Tänk till exempel på drevjakt med fångstgrop, eller annan jakt med fälla.

[koroshiya]

Är ganska okunnig om jakt generellt, men köttets smak och kvalité försämras kraftigt om djuret stressas innan döden inträder - så bara därför borde en snabb död vara att föredra.

Jag är inte säker på att stenålderns människor kunde tillåta sig sådana kulinariska ställningstaganden. Bättre sämre kvalitet än ingen mat alls. På den tiden var nog den mesta jakten stressande för djuren. Tänk till exempel på drevjakt med fångstgrop, eller annan jakt med fälla.

Det jag har sett om Sanfolkets jaktmetoder i Afrika skulle tyda på att djuren blev sjukt stressade.

De gömmer sig och skjuter på djuret från gömslet. Sedan förföljer de djuret tills det kollapsar. Människor är inte snabba över korta sträckor, men verkar ha en stor uthållighet.

En annan styrka är just förmågan att använda avståndsvapen med kraft. Få varelser har nog lika god kastförmåga som människan.

[sonderling]

Det finns en typ av pilspets från stenåldern som kanske inte var avsedd för döda så fort som möjligt utan mer avsedd att skada. De gör svåra sår men penetrera in så djupt.
Eftersom jag inte kan någonting om jakt så undrar jag om det fanns något praktiskt skäl till att låta bytesdjur förblöda?
Kan tillägga att man spekulerar om att denna typ av pilspets enbart skulle använts mot människor.

Jag skulle vilja se hur pilspetsen ser ut?
Jag tror inte jägare sårar med flit utan mer för att man inte har möjligheten att döda direkt och som Sanfolket jagar.
Hade de haft älgstudsare så hade de ju använt dem i stället.

Sonderling

Jägare och som pysslade med bågskytte i tonåren.

[Markus Holst]

Jag tror inte jägare sårar med flit utan mer för att man inte har möjligheten att döda direkt och som Sanfolket jagar.
Hade de haft älgstudsare så hade de ju använt dem i stället.

Alla jägare drömmer ju om ett direkt dödande skott. Det blir enklast så och, såklart, humanast för det stackars bytet. Med primitiva vapen är nog hetsjakt enda möjligheten. Det är enklare att följa efter ett skadat byte än ett fullt friskt.

Vi kan ju även dra paralleller till hur andra arter jagar. Vargar hetsar sina stora byten tills de är svaga nog att hanteras. Naturligtvis har människan gjort likadant.

[sonderling]

Jag tror inte jägare sårar med flit utan mer för att man inte har möjligheten att döda direkt och som Sanfolket jagar.
Hade de haft älgstudsare så hade de ju använt dem i stället.

Alla jägare drömmer ju om ett direkt dödande skott. Det blir enklast så och, såklart, humanast för det stackars bytet. Med primitiva vapen är nog hetsjakt enda möjligheten. Det är enklare att följa efter ett skadat byte än ett fullt friskt.

Vi kan ju även dra paralleller till hur andra arter jagar. Vargar hetsar sina stora byten tills de är svaga nog att hanteras. Naturligtvis har människan gjort likadant.

Jag brukar tänka på Varanen som biter bytet med ett bakterie fyllda käft och väntar på att bytesdjuret dör av blodförgiftning. Det kräver sitt tålamod.

Sonderling

[Lejonmod]

I artikeln nämns dessa pilar
https://svenska.yle.fi/artikel/2020/08/ ... ka-i-borga

[Sarvi]

Jag skulle vilja se hur pilspetsen ser ut?

Här är en artikel (dansk läsövning) om ett fynd av en 6000 år gammal tvärpil komplett med skaft: https://www.marinearkgruppe.dk/wp-conte ... eskaft.pdf
På sida 2 finns en bra bild av en pilspets av tvärpilstyp

[sonderling]

Arkeologer alltså ibland....ja jag vet inte vad jag ska säga men det är inte första gången jag läser eller ser nått på tv som jag undrar om de har alla hästar hemma.
Ja menar när man har så nischad kunskap så missar man kanske lite i periferin?

Den svenska pilspetsen ingen aning. Gör man pilar för att skada på stenåldern? Känns lite långsökt på nått sätt. Det kanske fattas nått på den?
Okej att man gör det i modern krigföring för att en sårad fiende soldat binder flera fiende soldater än en död. Men vill man det på stenåldern? Så att de kan friskna till och ta hämnd på hela din familj?

Den danska, den har jag sett förrut. Jag tänker att det är som med moderna jaktpilar, som är som 4 rakblad. Det skär av så mycket vener att bytet blöder ihjäl tämligen fort.

Sonderling

[Dan Koehl]

Vad man kanske inte bör glömma är riskerna förknippade med jakt på stenåldern, och även senare. I skogen kan man kanske gömma sig och klättra upp i träd, på en öppen yta kan det vara en stor del fördel att kunna skada så mycket med ett enda skott, för att sedan hålla sig undan på avstånd från ett större bytesdjur, som annars med större närhet till jägaren, skulle kunna skada och döda densamma. från älg och uppåt i storlek, till mammutar, så var jakten inte helt ofarlig, och ledde kanske inte sällan till att åtminstone en av jägarna skadades allvarligt eller dödades.

Vid sådan jakt kan en pil utformad så, att den är lättskjuten, och med stor chans på träff, vara mycket fördelaktig. Än idag dödas ibland moderna jägare med avancerad teknisk utrustning av såväl elefanter, kafferbufflar, och flodhästar, under jakter när jägaren inte respekterat PHs vanliga råd, att vänta, ibland flera timmar, innan man närmar sig bytesdjuret.