Ja, de var mycket riktigt usla...B Hellqvist skrev:Tre usla vitsar på Midgårdstema:
Tolkienhumor
- Den stegrande kamelen
- Medlem
- Inlägg: 991
- Blev medlem: 23 mars 2002, 21:08
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
- Den stegrande kamelen
- Medlem
- Inlägg: 991
- Blev medlem: 23 mars 2002, 21:08
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
- Den stegrande kamelen
- Medlem
- Inlägg: 991
- Blev medlem: 23 mars 2002, 21:08
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
Klaga då, tråkmånsar!
Själv tyckte jag att serien var rätt rolig. Den ställer den stora frågan som man oundvikligen måste fråga sig när man ser filmen: Hur fasen skall ett öga kunna använda ringen? Personligen gillar jag förresten inte filmens öga något vidare. Jag undrar om Tolkien inte menade det mer figurativt än bokstavligt, det där med att ögat var det enda som fanns av Sauron. Jag tänker mig honom mer som en otydlig skuggestalt, där bara ett öga än så länge antagit fastare form. Och givetvis blir det också det ögat som dominerar när man ser honom i palantiren, eftersom snubben glor så närsynt in i kulan...
Men OK. Om den förra serien inte föll er på läppen så kanske den här duger bättre? Den tar fasta på en aningen underlig Gimli-replik ur filmen...

Men OK. Om den förra serien inte föll er på läppen så kanske den här duger bättre? Den tar fasta på en aningen underlig Gimli-replik ur filmen...

- Den stegrande kamelen
- Medlem
- Inlägg: 991
- Blev medlem: 23 mars 2002, 21:08
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
TheOneRing.net har samlat ihop ett gäng vanligt förekommande Tolkienbaserade vandringslegender. Bilden med Ringen på Dubyas hand har jag tappat räkningen på hur många gånger jag fått i brevlådan, men de andra var nya för mig. Trailern för "The Hobbit" var riktigt välgjord, men Leonard Nimoys video till "The Ballad of Bilbo Baggins" var... "intressant"
. Hade varit kul att få höra bakgrundshistorien...
När jag ändå väcker liv i den här gamla tråden så passar jag på att lägga in en ny stripp från den tecknade serien också.

När jag ändå väcker liv i den här gamla tråden så passar jag på att lägga in en ny stripp från den tecknade serien också.
- J. Björkman
- Medlem
- Inlägg: 452
- Blev medlem: 28 mars 2003, 09:03
- Ort: Göteborg (MHS)
- Kontakt:
- jimPeMelin
- Medlem
- Inlägg: 135
- Blev medlem: 4 januari 2004, 21:14
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
Sev Cartoons LOTR skämt
Jag skapade en ny tråd på detta ämne tidigare idag utan att känna till denna gamla. Därför postar jag ännu en hyfsad strip från Sev på denna för att aktualisera den innan nån modererar bort min nyskapade.

Det finns mer att hämta där den kom ifrån på:
http://cartoons.sev.com.au/archivepage. ... oonid=ss14

Det finns mer att hämta där den kom ifrån på:
http://cartoons.sev.com.au/archivepage. ... oonid=ss14
- jimPeMelin
- Medlem
- Inlägg: 135
- Blev medlem: 4 januari 2004, 21:14
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
Re: Sev Cartoons LOTR skämt

tihi!
hupp! Det här är det närmaste en indexsida för LOTR-stripparna man kan hitta.
http://cartoons.sev.com.au/index.php?catid=33
Alla har väl sett The Very Secret Diaries of the Fellowship of The Ring, antar jag?
- jimPeMelin
- Medlem
- Inlägg: 135
- Blev medlem: 4 januari 2004, 21:14
- Ort: Göteborg
- Kontakt:
Tolkien-pastisch
Denna Tolkien-pastisch är skriven av Mats J Brandt och tidigare publicerad på Gameboards & Broadswords intranät (http://www.gob.nu).
Mats J Brandt skrev:Vad är det egentligen som ger Tolkien den där egenarten som gör att man vill läsa honom? Jag försökte göra en analys och tillämpa den genom att skriva följande stycke: Man travar gammaldags ordvändningar på filologiska utredningar, och slänger in lite etiologiska berättelser som skall förklara varför Midgård blev som det blev. Men inte blev det läsvärt ändå. Inte på Tolkien-vis i alla fall.
I Ardas morgon, då Melkors skri av fasa fortfarande ekade i Lammoth, levde nandoralverna på andra sidan Ered Luins skogstäckta sluttningar, som också kallas Ered Lindon. Deras härskare hette Elenmoth, ty han hade länge härskat över Minhiriath, medan hans folk sjöng i skogarna under Vardas stjärnor, och nandoralverna förundrades storligen när månen för första gången steg över bergen.
Vid denna tid i Ardas urtidsmorgon sträckte sig ännu en djup skog alltifrån Tauremornaloma vid de dimmiga bergens östra rand, intill Ered Luins östra sluttningar, och alverna var inte ensamma där. Trädens herdar, onodrim, vandrade i den djupa skogen sedan längst framfarna dagar, och nandors folk lärde dem talets gåva. Det sades att Kementari, som också kallas Palúrien och Yavanna, satt onodrim att skydda träden mot naugrims fula barn, som levde i bergens gruvstäder. Och hon är en av Valars stora, som kallas Aratar, de höga i Arda. Få av naugrim tjänade någonsin Morgoth, Fienden, men deras hjärtan fäste sig lättare vid handaslöjd och ädelstenar från jorden djup, än vid det som växer och frodas ovan jord, och det rådde aldrig vänskap mellan naugrim och onodrim.
Furst Elenmoth var av ädel börd, ty hans ätt var befryndad med Olwë av Alqualondë, Elu Thingol av Doriath, som också kallades för Elwe Singollo, samt Lenwë av Laurelindorinan och Eryn Galen, som i förflutna dagar avbrutit teleris vandring i Laurelindorinans gyllene skogar. Denne Lenwë var ätteman till Denethor av Ossiriand, Thranduil av Eryn Galen och Amdír av den trakt som långt senare skulle kallas Cerin Amroth. Men mot Teleporno, som kallas Celeborn, var hans hjärta stängt, ty han föraktade den som slagit följe med en dam av noldor. Elenmoth av Minhiriath var den resligaste av nandors barn, och hans lockar var mörka som Vardas skymning. Han hade ett stolt väsende, och när rykten från Denethor och naugrim nådde honom om noldors ankomst, fylldes han av föraningar om tillkommande ont, ty det sägs att han kunde se långt och ana konsekvensen av gärningar långt innan de timat. Och hans hjärta uppfylldes av oro. Men han såg inte tillräckligt långt för att förhindra ett olycksöde över hans eget hus.
För alltid hade Valars makter satt en gräns mellan eldar och onodrim, men, som det sägs i "Kvädet om Wenbrethil", trotsade Elenmoths brorson Herutaur, som kallas för Perianadar, och entiskan Wenbrethil, som älskade björkarna, Valars gränser i enlighet med Mandos hemliga rådslut, och gav i en förmälning upphov till periannath - halvlängdsmännen - ty Mandos skådade långt i de dunkla hallarna, och anade att periannath skulle utföra stordåd under ännu oanade tidevarv och världsåldrar. I de dagarna steg solen för första gången över Midgård, och det sägs att Ilúvatar gav människornas gåva till periannath. Men Elenmoth, som var en stolt furste, fördrev Herutaur från Minhiriaths dolda hov, och dolde Eryn Vorn i ett bälte av skugga och förvirring, ty han fruktade Morgoths hot över nandor i Minhiriath, och likaså fruktade han Mandos dom över noldor.
Herutaur Perianadar och Wenbrethil var uppfyllda av ömsesidig kärlek, och det sägs att de satte bo i Loeg Ningloron mellan Eryn Galen och de dimmiga bergen. Onodrims sånger känner inte deras vidare öden, och först under senare världsåldrar kom periannath till deras kännedom. Wenbrethils barn försummades i de Vises råd, och länge var det enda som sjöngs i nandors sånger att Herutaur Perianadar och Wenbrethil fick trenne söner: Tallabôth, Beleg och Thinflâd. Tallabôth sägs ha äktat en kvinna av naugrims släkte från de närbelägna bergen, och deras barn byggde sina bohålor i kullarna. I de dagarna hade människornas barn vaknat i öster, och sökande de odödliga landen i väster vandrade några av dem ständigt västerut. När människorna hade korsat den Stora Floden, och vandrade förbi sankmarkerna i Loeg Ningloron, gömde sig periannath, ty de var mästare i att hålla sig dolda, men Hareth den visa, en kvinna av Haladins hus sackade efter huvuddelen av människornas följe, ty hon älskade fåglarnas sång och pipande i säven. Där mötte hon Beleg, den starkaste av Winbrethils söner, som idkade fiske i de grunda vattnen, och fann honom skön. Därpå hade hon ständigt sin boning hos Beleg, och deras avkomlingar livnärde sig på fiske i sankmarkerna och på den Stora Floden. Det sägs att Belegs stam länge ärvde på mödernet, och i rådslagen hade kvinnorna av Belegs stam utslagsrösten. Thinflâd var den längste och ljusaste av Winbrethils söner. Han var snar till sång och diktan, ty i honom hade eldars och onodrims högsta dygder förenats. Han strävade ofta ensam i söder, och närmade sig kung Lenwës rike i Laurelindorinan. Sittande på en gräsbevuxen kulle i fullmånens sken sjöng han, och Míriel, en nandorkvinna, hörde hans sång och fann honom bland gyllenlönnarna om våren. I tysthet lämnade hon sitt folk, och de vandrade norrut till sankmarkerna, men medan Beleg och Haleth trivdes bäst vid stränderna, och medan Tallaboths familj dröjde vid bergens sluttningar och gröna kullar, fann Thinflâd och Míriel sig en grotta i skogens bryn, där de kunde glädja sig åt blommorna om våren och de gyllene löven om hösten. Liksom Eryn Vorns hallar varit ett blekt återsken av den storhet som var Menegroth, återskapade Thinflâd och Míriel under Herutaurs ledning en boning som skänkte aningar om Herutaurs gamla hem i Minhiriath.
Vid denna tid var noldors vise förvisso okunniga om vad som skedde i öster, och de skulle ha funit det såväl oviktigt som opassande att även de de höll för moriquendi äktade andra släkten, och de tyngdes svårt av Morgoths hot, som förpassade Fingolfin och Fingon till Mandos hallar. Många tidsåldrar senare sades det dock bland noldors vise att Mandos vid denna tid uppsökte Manwë Súlimo på Taniquetil, och berättade vad som hade timat. Manwë skådade långt in i Ilúvatars rådslut, men delgjorde endast Varda och Mandos vad han såg. Och Mandos sade: "Det är fullbordat. Kommande världsåldrar kommer att finna sin räddning i de obetydliga familjer som nu lever i Loeg Ningloron, men ve över Gorthaur, som kallas för Tevildo och Sauron, om han inte söker nåd och bot för sitt uppror i Aulës bygghyttor, ty mitt hjärta säger mig att de obetydligaste av Ardas barn annars kommer att bli hans dom." Manwë svarade honom, talade och sade: "Ett återstår, ty vad livsöde väntar periannaths barn? Skall de, likt sin stammoder, för evigt vandra bland onodrims skogar, och en gång somna in för att bli lika träden? Eller skall de dela sin stamfaders öden, evigt bundna till Arda, men långlivade till dess banesår eller vämjelse leder dem till Mandos hallar? Väntar Aulës rum i Mandos hallar, dem som står naugrim nära, eller är Ilúvatars vilja att delge dem samma gåva, som väntar atani?" Mandos svarade honom, talade och sade: "Du vet det, Herre", och Manwë sade: "Du anar det redan i ditt hjärta, o Namo, och du har redan insett deras öde, o Vefantur. Ett märkligt öde väntar dem, ty det har behagat Eru att skänka dem människornas gåva, och de är inte bundna av Arda för evigt. Men ve över Herutaur, deras fader, ty mitt hjärta säger mig att hans sorg över deras död alltför snart kommer att föra honom till dina hallar, o Vefantur.
Men om furst Elenmoths öde, och hans trots mot Gil-Galad, Galadriel och Teleporno, som kallas för Celeborn, i början av den andra åldern, talas det om i andra sånger. Ty i denne nandoralvs ögon hade noldor blott dragit ofärd och lidande över Midgård. Och däri verkade ännu Melkors lögner, långt efter att denne slungats ut i mörkret utanför världens murar."
Mats J. Brandt, Mån 19 Jan 2004, 16:02
http://www.gob.nu/ (forum 'Fantasy')
