Att skambelägga kultur

[Amund]

Jaha, då är det officiellt att Michael Jackson var en fullblodspedofil enligt en aktuell dokumentär.
https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/ ... -trovardig
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/0EM ... en-mardrom

Jag ska inte kommentera fallet Jackson utan frågan jag ställer är: Vad betyder det att bojkotta, förneka eller förbjuda ett kulturellt verk med hänvisning till skaparens privatliv?

När radiokanaler plockar bort hans låtar från spellistorna handlar det alltså inte om verken i sig, utan som jag tolkar det är man rädd om sina egna public relations - Man är alltså livrädd att förknippas med det som låtskrivaren anklagas för och sänder därmed en signal till sina konsumenter och annonsörer att man tar avstånd från i det här fallet pedofili... Nu är ju MJ död så han kan inte längre gynnas ekonomiskt så de många besluten att radera artisten från dagens medieutbud betraktar jag som en moralisk eller affärsmässig markering.

Den enkla frågan är varför man moraliskt måste knyta en konstnärs eller artist verk till upphovsmannens skambelagda beteende? Vissa beteenden är mer skambelagda än andra men framförallt så förändras det över tid.
Är det rätt att visa Åsa-Nisse på SVT när skaparen Stig Cederholm var SS-soldat?
Om det skulle komma fram att en konstnär våldtagit och mördat, ska hans tavlor då plockas bort från Nationalmuseum?
Ska ett bibliotek sortera bort böcker av författare som dömts för vissa typer av brott?
Och vem avgör vilka brott som är särskilt skamliga... En folkdomstol?

Självklart har det alltid varit så här genom historien och sexualbrott mot barn är ett ytterst avskytt brott och därför är de inte ovanligt att regimkritiker anklagas för detta. Ämnet är större än Michael Jackson. Jag menar i alla fall att man måste skilja privatpersonens handlande från dennes skapande, annars begränsas både den konstnärliga och politiska arenan.

[sveahk]

En bra tråd med svåra frågor - tack för det Amund! När en kulturpersonlighet (som det visst heter på svenska...) ställs ut i regnet efter att ha blivit anklagad för något - kanske i första hand för ett s.k. sexuellt snedsteg eller rent av brott - är vi snabbt där med vår stämpel. "Det hade jag inte trott" till "Där är jag inte alls förvånad".

Och så har vi plötsligt en annan syn på den människan. Vi tvekar att läsa hans böcker, vi kan inte höra hans musik utan förbehåll, vi kan inte se hans filmer på samma sätt igen. Det hela sker automatiskt. En Bill Cosby är inte längre komisk, en Woody Allen står väldigt ensam med sina filmer, en Klaus Kinski är ännu mer ett odjur, Kevin Spaceys ord får en annan innebörd, liksom Marion Zimmer Bradleys böcker osv.

Det är inte mycket vi kan göra åt det. Det undermedvetna styr oss mer eller mindre i en negativ inställning till den med rätt eller orätt förfördelade. En förbaskat problematisk situation! Och den "stackars" människan är så säkert ofta nog straffad - om samhället ska dyka in med lagboken också, tja, är det inte lite overkill...?

Några tankar...

Hans K

[HomeGuardSoldier]

Inte helt oväntat om det nu har bekräftats att Michael Jackson var pedofil "på riktigt", jag bryr mig inte heller om det - älskar fortfarande hans musik. Beat it är fortfarande en riktig kanonlåt i mina öron och kommer fortsätta att vara det ända tills den dag då jag lämnar det här jordelivet.

Åsa-Nisse-filmerna ifrån 60-talet, som jag mycket ofta såg under min uppväxt, värmer mig fortfarande mitt hjärta och får mig att skratta inombords, även om skaparen var SS-soldat. Det är ingenting som jag bryr mig om.

Att skambelägga en kultur eller person, något som idag går hand i hand med den - i mina ögon - överdrivna politiska korrektheten i dagens samhälle är något som delvis är fel.

Ta t.ex. Sean Connery, en av de bästa skådespelare som jag känner till. Jag bara älskar hans tolkningar av James Bond, på samma sätt som jag alltid kommer att älska Roger Moores tolkning av samma roll. För mig går det inte att bestämma mig för vem som är bäst...båda två gjorde rollen på helt olika sätt. Sean Connery var mer elegant medan Roger Moore var humoristisk.

Under en intervju på 1960-talet så uttalade Sean Connery orden att det var helt okej för en man att slå sin hustru, om jag minns helt rätt. Gör dessa ord honom till ett manssvin? Bör man därför bojkotta samtliga James Bond-filmer där han är med?

På samma sätt, sett ur ett feministiskt perspektiv, så var min morfar ett manssvin. Han söp, slog sin hustru och sina barn, var ständigt otrogen, deltog aldrig aktivt i sina barns uppfostran osv. Jag är van vid att byta blöja på mina barn, städar hemma, lagar mat, är trogen min hustru osv. Ska jag då skämmas därför att min morfar var så som han var?

Min dotter älskar dockor, färgen rosa och att leka matlagning. Ska jag tvinga henne att leka med bilar, älska färgen svart och istället leka bilmekaniker? Vi har inte gjort någonting för att påverka henne, hon har själv valt att utvecklas så. Ska jag skamläggas bara för det, bara för att vi låter henne utvecklas i en "anti-feministiskt" riktning?

Det är delvis rent ut sagt störtlöjligt att skambelägga ALLT som en musiker, t.ex. Michael Jackson, har gjort, bara för att det nu har framkommit han de facto var pedofil, och det av den värsta tänkbara sorten. Det är åtminstone min åsikt.

Livet består av olika grånyanser, och inte bara av svart och vitt, och så är det även med oss människor. Alla har sina fel och brister, jättesmå hos somliga och helt enorma hos andra.

HGS

[Amund]

En bra tråd med svåra frågor - tack för det Amund! När en kulturpersonlighet (som det visst heter på svenska...) ställs ut i regnet efter att ha blivit anklagad för något

Tack Sveahk för dina tankar om ämnet. Ja det slår verkligen på helhetsbilden när någon man beundrar eller respekterar visar sig ha en personlighet som man starkt ifrågasätter. Det kan i vissa fall infinna sig en besvikelsens tomhet... Jag har exempelvis alltid beundrat Kevin Spacey som du nämner och kommer nog att fortsätta med det trots allt.

Det kanske också är skillnad på konstformen? För egen del menar jag att en poplåtsartist inte uttrycker något särskilt bortom det ytliga framträdandet, medan en författare eller regissör i högra utsträckning representerar en allmänhetens betraktare av vår samtid, och är därmed betydligt viktigare som inspiratör och förebild?

I det aktuella fallet är det lätt att hänvisa till var och ens personliga reflektioner, vad gäller myndigheter och företags ställningstaganden blir den personliga stigmatiseringen tyvärr så mycket mer verkansfull...

Vissa kulturpersonligheter anses ju vara väldigt udda och svåra att samarbeta med, helt enkelt väldigt olik vardagsmänniskan och framförallt självständig - excentrisk.

När en kulturpersonlighet (som det visst heter på svenska...)

Ja och inte att förväxla med "Kulturprofil" som med suffixet profil innebär att personen är ordentligt i blåsväder.

[hilbert]

Det beror väl på vad dessa artister eller kulturprofiler/personligheter har för framtoning.
Om man tar fallet Cosby, så hade han en rollfigur där han var den perfekta pappan.
Dessutom drev han en kampanj där han höll mästrande straffpredikningar för USA:s svarta ungdomar som gick ut på att de var lata och bara klagade.
Sedan visade det sig att han under större delen av sin karriär utnyttjat sitt kändisskap till att begå sexuella övergrepp.
Då tycker jag det är rätt rimligt att TV bolagen slutar visa repriser på familjen Huxtable.

[sonderling]

Historien är väl full av kändisar och artister med tvivelaktig moral? Som inbiten hårdrockare var jag var inget fan av Michael Jackson och detta är ju inget nytt, jag kan både bli lite förvånad av hans fans förnekande som detta "nya" (?) fenomen att sudda ut en person ur all historia så fort det visat sig att denne är en snuskhummer eller dylikt. Nu skulle även "the Simpsons" avsnittet med Michael Jackson tas bort ur repriser och ny utgåvor av serien.
Det är lite sjukt det också. Det är lite sovjetiskt över det hela?

Förövrigt försöker jag komma på en dokumentär som handlade om en forskare som var en sån expert i sitt ämne så man helt enkelt fick bortse från att han på med unga pojkar. Nån som minns detta?

Sonderling

Som hade en flickvän som blev helt tokig om man ens antydde att Jackson var peddo.

[Markus Holst]

Jag minns den forskare du pratar om. Han försvarade sitt förfarande i en intervju. För honom var sex en aktivitet som hela familjen deltog i. Han hade själv haft sex med äldre släktingar som barn och hävdade att han tyckte om det. Tyvärr minns jag varken hans namn eller forskningsområde.

[HJ]

Det hela handlar om att skilja på verk och person. En tavla, en musikkomposition eller ett regiarbete är för de flesta betraktaren ett relativt fristående verk från personen. Om man tänker på skådespelare (som Bill Cosby) eller (musik)artister så är det svårare att skilja personen från verket (det hette ju "the Cosby show" trots att ingen karaktär i serien hette så) eftersom vi tar med oss vårt intryck om personen när vi tittar på filmen eller ser personen framträda. "Vi" köper biljetter just för att personen vi har en slags anknytning till är med (vilket skådespelarna och deras agenter mycket väl vet och tar betalt för).

Så, jag förstår mycket väl att det är svårt att skilja på verk och person i vissa fall och att man ibland kan välja att sluta se en klandervärd persons kulturella verk.

Men att ge sig på de som distribuerar? Nej, det blir konstigt. Det som distribueras är verket, inte personen. Det är skillnad på att distribuera en film med pedofili och att ett (pedofili-fritt) verk vars upphovsman är dömd för pedofili.

/Håkan

[pandersson2]

Personligen reagerar jag inte på sexuella anklagelser som inte är bevisade. Det finns alltför mycket att tjäna på att anklaga kända personer samt att jag tror på att man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Även i de fall där personerna dömts men nekat till anklagelserna väljer jag att hellre fria än döma i min personliga bedömning.

Detta kan bero på personliga upplevelser då jag, som danslärare, upplevt att ha blivit anklagad för sexuella trakasserier för att ha sagt att personer är välkomna att träna dans med mig samt för att ha distribuerat material som uppmanar till sexuella övergrepp i form av tecknade bilder på dansare. Jag har av denna anledningen en grundmurad misstro mot sexuella anklagelser där inte bevis framlägges.

[sonderling]

Som fastighetsskötare så lärde vi oss snart att hos vissa damer ska man gå två och två, efter det att en kollega fick en anklagelse mot sig. Nu var tanten något lastgammal och kollegan ung varför chefen ansåg den påstådda händelsen helt osannolik. Mest minns jag med munterhet kollegans chockade uppsyn.

Sonderling

[Hans]

... samt att jag tror på att man är oskyldig tills motsatsen bevisats.

Amen.

Men idag är den principen i fara med sociala media.

MVH

Hans

[sveahk]

Men idag är den principen i fara med sociala media.

MVH Hans

...och så, om vi vill eller inte, undermedvetet nålar sig dessa namn som smutskastas - med rätt eller orätt - fast i våra huvuden. Negativt färgade. Fullständigt kan vi inte undvika den processen!

Hans K

[Hans]

Sant.

Hur var det innan den digitala tidsåldern?

Jag tror lite lugnare.

MVH

Hans

[sveahk]

Hur det var innan den digitala tidsåldern? Ja, säkert lugnare.

Därför vi visste mindre om vad våra "hjältar" hade för sig. Författare som Edgar Allan Poe, Jack London, Ernest Hemingway, Somerset Maugham etc. etc var säkert inte bara suputer och trevliga kvinnojägare utan hade säkert också annat för sig som idag hade skickat dem direkt in i de mediala schavotterna!

Målarkluddarna, som Picasso, Gauguin, Modigliani och tidigare Rembrandt, da Vinci var inga renhetsgudar, nej, kluddade också - tillåtet och otillåtet - i en och annan kvinnlig intimsfär. Likadant med Mozart, Chopin, Sibelius, Schubert och, och, och...

Gudskelov vet vi inte allt, kan alltså njuta av deras oeuvre utan bitankar på deras ibland härligt äventyrliga och liderliga och försupna levnadsstil!

Det enda gemensamma jag har med Trump - analogt slår digitalt any day!!

Mina 5 Rappen...

Hans K

[Markus Holst]

Från tid till annan förväntas det ju att våra hjältar ägnar sig åt skörlevnad, det hör liksom till. Att Michael Jackson var knäpp var en del av hans varumärke, på samma sätt som med Jimmy Hendrix, Janis Joplin och flera av olika droger påverkade stjärnor.

För mig finns en skillnad i när man förstör för sig själv och när man förstör för andra. Att droga drabbar ingen annan (jaja, medberoende och grejer men vi lämnar det en stund). Sexbrott är liksom en annan sak.

Finns det från äldre tid exempel på "idoler" som kommit undan med kriminalitet? Den enda jag i brådrasket kan komma på är Frank Sinatras påstådda maffia-kopplingar.