Dagens Sjömansliv

[Amund]

Sjömännens enda nyhetsförmedling var genom det så kallade "Saxpresset" som var en A4-sida som sändes från Göteborg Radio med morsetelegrafi en gång per dag och som fångades upp av telegrafisten som skrev ut den och lade ut i mässarna. Dessutom var det många som hade med sig kortvågsmottagare och fångade upp utlandsprogrammets fåtaliga sändningar men kanske framför allt BBC World Service.

Låg man i hamn kunde man ringa hem genom vanlig landtelefon men ni kan ju tänka er vad det kostade att ringa från Sydamerika till exempel. Den viktigaste kontakten var med vanliga brev. Brev till en sjöman adresserades till rederiets postavdelning som packade posten i en försändelse som gick med flygpost till lämplig hamn. Ombord öppnade telegrafisten paketet och så kom högtidsstunden när han gick runt i mässarna och delade ut posten.

Nästa steg i utvecklingen var Telex som ändrade mycket. Så kom GMDSS, telegrafisten försvann men kommunikationen blev mycket enklare. Knappt 10 år senare hade man Internet i hytterna och är i kontinuerlig kontakt med vem man vill genom e-mail och Sociala Medier.

Som jag skrivit flera gånger - 90-talet var vändpunkten.

Tack för era berättelser!
Sedan betydde väl telegrafisten mycket för stämningen ombord, denne kunde vara både kurator, skvallercentral och trivseltorsten i samma person - bäst om det var en kvinna menar jag (nära hälften var väl kvinnor?).

Kanske deras arbetsbörda inte var alltför betungande? Det fanns ett uttryck typ:

Se världen som turist, mönstra på som telegrafist

[Donkeyman]

Det intressanta är att telegrafisten inte bara skötte kommunikationen utåt. Han/ Hon var också sekreterare till kapten. Gnisten skötte löneavräkningar, på- och avmönstringar, in- och utklareringar i alla hamnar, höll ordning på allt av papirer med mera. "In the good old days" antydde kaptener ofta att gnistar i grunden var onödiga. MEN - när GMDSS var fullt genomförd så var det plötsligt ett helt annat ljud. Då blev nämligen kapten själv nödd till att se till att papperskvarnen fungerade. Och sedan kom ISM och en del andra reformer som gjorde att "paper work" blev ännu mer utökat. Och då fanns inte gnisten kvar att vältra över detta på.

[varjag]

Denna blir bara en rad vinjetter, av olika aspekter som jag minns – eller, tror mig minnas
eller har hört av andra…..svårt ibland hålla dem isär i gubbahjärnans överbelastade minnesbank.

Då som nu – fanns det tre olika ‘’avdelningar’’ i besättningen, däcks, maskin och viktualieavdelningen.

Däcks – innefattade alltifrån Kaptenen till den yngste jungmannen och stod för navigation,
förberedelser för lastintag/lossningar, hamnangöring, klargöring för avgångar o.s.v.
Kaptenen hade till sin hjälp styrmän – samt på manskapsnivån en Båtsman, däcksfolkets
förman och ofta på större fartyg - en Timmerman.

Maskin – under Maskinchefen ansvarade för fartygets framfart, bränsleförråd, alla maskin-
funktioner från ångpannor/ångmaskiner till motorer, generatorer, omformare, pumpar,
ankarspel, winchar, rodermaskin och hela fartygets elektriska system.
Under Maskinchefen lydde Maskinister, eldare, smörjare, motormän, elektriker och på tank-
fartygen en pumpman. Basen för maskinmanskapet – var en Donkeyman.

Viktualie – under en Steward (oftast kallad Stuert i svenska fartyg) – fanns Kockar, Mässuppassare
alla kategorier.
Stuerten ansvarade för proviant, matlagning, utspisning och, avsågs även kunna fungera som
ngn sorts skeppsläkare genom att hålla ett öga på besättningens hälsa.

När vi så har rett ut ungefär vilka, som gör vad – ombord vill jag snabbt förklara att varjagens
erfarenheter mest centreras till ‘’däcksavdelningen’’ – i vilken jag framlevde mitt sjömansliv.

Min allra första order, med darrande ben på ett belamrat däck – fick jag av ‘’båsen’’ –
han var tysk, talade dålig svenska , tvungen be honom upprepa 2-3 ggr…..han pekade uppåt;
klättra upp och ta ner dom där ‘’solarna’’ !

Solarna, vad fan menar karl’n??? Kikade uppåt – och fattade

I salningen hängde sex enorma skärmlampor – vardera med sisådär 6-8 vanliga 60-wattare
i krans…….

Att klättra lejdare beredde mig inga svårigheter – men helvete, solarna vägde väl 8-10 kilo var……

OK, jag fick kopplat ur dom från tung transferlåda – och ned dom på däck. Och UTAN att
krossa en enda av de circa 50 helt oskyddade glödlamporna…..en och en, det var ett
halvtimmesjobb!

Lärdom 1 och 2; flodljus heter ‘’solar’’ här – och allting här är tyngre och bastantare än
på lannabacken…!!!!

Arbetstider

Arbetstiden – var den s.k. 45-timmarsveckan med fem dagar @ 8 timmar och
en ‘’halvfri lördag’’ – med fem. Det där passar ju inte in på en båt som, till sjöss måste
fungera 24/7. Men kompenserades med s.k.’’vederlagstid’’ (fritid) i hamn. Jag minns
inte detaljerna…..

Däcksfolket och maskinpersonal – delades i ‘’vakt-personal’’ och ‘’dagmän’’.
Tre-vaktsystem med två man på varje vakt och två fyra-timmars vakter per dygn. Alltså 4-8/8-12/12-4.

På mindre fartyg, gällde det äldre 2-vaktsystemet som i praktiken medförde 12-timmars
arbetsdag……erinrar om Taube’s Eldarvalsen;

Det var hårt på den tiden
vi gick sex om sex……

där all vila, tvätt, ätande etc etc – måste inpassas i sextimmars frivakten. varjag har bara
varit en i en båt med 2-vaktsystem. Det VAR hårt!
Och erinrar gärna om segelfartygen – där ALLTING var 2-vaktssystem –
Styrbords & Babords vakter!
Det – var mycket hårdare än ngt jag upplevt !

Besättningarna var större innan automatik och varjehanda uppfinningar man inte ens drömt
om för mer än ett halvsekel sedan – ersatt människan till sjöss.

I svenska fartyg av den då vanliga ‘’10 000 tonsstorleken’’ var 30-35 man, det vanliga.
Mindre ‘’3000-5000-tonnare’’ – oftast ångfartyg 22-28 man. Med oljeeldning må tilläggas, koleldare
behövde ett par tre extras…

Det rådde skriande brist på sjöfolk på 50-60 talen. Sverige hade en stor handelsflotta och
den var bemannad med folk från alla världens horn, av alla kulörer och olika språk.
Vanligast bland utlänningarna var tyskar och danskar. Men jag har seglat under svensk flagg
med spanjorer, brasilianare, chilenare, polacker, estländare…..minns ett fartyg där vi räknade elva olika nationaliteter ombord……
Den som undrar, varför jag inte nämner – norrmän, dom var sällsynta och tycks ha före-
dragit segla i norska fartyg.

Det sagt, hade vi en norsk skollärare som jungman en gång – han tog hyra som ‘’sommarjobb’’ och –
ställde till med nåt som – kunde kostat varjag livhanken….

Danskarna, var ett kapitel för sig…..det danska facket (sjömansförbundet) hade nåt konstigt
monopol – för att få hyra i ett danskt fartyg måste dom vara medlemmar i ‘’facket’’.
MEN – för att komma med i fackföreningen – MÅSTE dom ‘’ha hyra i ett danskt skepp…’’

En ‘’Berget & Muhammed situation’’ – som jag aldrig fick klarhet i……

Språken ombord blev en rotvälska av flera olika – men det fanns något som gick under det
‘’täckande namnet – skandinavisk. Och som hjälpligt begreps av de flesta.
I motsats till många av mina skeppskamrater, hade jag bra engelska och hjälplig tyska
från realskolan och fick ofta funka som tolk – när det knep.

forts, (n.j.f.l.o.t.)

Varjag

[Markus Holst]

Varjag i berättartagen!

Hur länge var du på sjön?

[varjag]

Varjag i berättartagen!

Hur länge var du på sjön?

Ganska precis - 36 månader.
Lägg därtill påtvingad värnplikt vid Kungl Flottan - 15 månader. (allt i ett svep, inga ''repmånader'' efteråt)

Royal Navy - körde ju med rekryteringsslogan: Join The Navy - and see The World'

Om vår svenska Kungliga Sötvattensflotta - skämtades

Gå till Flottan - se Världen;

Se - Hårsfjärden

Efter det hade jag fått nog. Att vara till sjöss är mera än ett yrke - det är ''ett sätt att leva''. Det passade inte mig.

mvh, Varjag

[FredH]

En annan omfattande teknisk utveckling kom genom förbättrade kommunikationer. Här skedde utvecklingen ännu senare. Ända in på 1980-talet hade den stora mängden fartyg enbart förbindelse med hemlandet genom morsetelegrafi när man låg i sjön. Det gick att koppla upp telefonsamtal över kuststationer men det var dyra övningar.

Sjömännens enda nyhetsförmedling var genom det så kallade "Saxpresset" som var en A4-sida som sändes från Göteborg Radio med morsetelegrafi en gång per dag och som fångades upp av telegrafisten som skrev ut den och lade ut i mässarna. Dessutom var det många som hade med sig kortvågsmottagare och fångade upp utlandsprogrammets fåtaliga sändningar men kanske framför allt BBC World Service.

Låg man i hamn kunde man ringa hem genom vanlig landtelefon men ni kan ju tänka er vad det kostade att ringa från Sydamerika till exempel. Den viktigaste kontakten var med vanliga brev. Brev till en sjöman adresserades till rederiets postavdelning som packade posten i en försändelse som gick med flygpost till lämplig hamn. Ombord öppnade telegrafisten paketet och så kom högtidsstunden när han gick runt i mässarna och delade ut posten.

Nästa steg i utvecklingen var Telex som ändrade mycket. Så kom GMDSS, telegrafisten försvann men kommunikationen blev mycket enklare. Knappt 10 år senare hade man Internet i hytterna och är i kontinuerlig kontakt med vem man vill genom e-mail och Sociala Medier.

Som jag skrivit flera gånger - 90-talet var vändpunkten.

För kommunikationen var det satellitens intåg som var revolutionen. Det första telexet via satellit från ett svenskt fartyg skedde i slutet av 70-talet. Inmarsat-A var en vändpunkt, plötsligt kunde du ringa hem vartsomhelst i världen. Visst till ett snuskigt pris, när jag var till sjöss första gången, 1990, kostade en minut i satellittelefonen drygt 60kr/minuten.

Så, för kommunikationen var nog inte 90-talet vändpunkten, men ändå en stor utvecklingstid.

[varjag]

Boendet ombord

Den som läst lite om livet till sjöss – känner säkert uttrycket ‘’skansen’’’- som var manskaps-
bostaden ombord.

(det talas ofta om en ''sur och usel'' skans, men denna verkar ganska torr & trevlig )

Från segelfartygens tid – var skansen traditionellt – längst fram i fartyget; jmfr. uttrycket att
‘’segla för om masten’’. Befälet, bodde akteröver och mellan sig – hade dom en stor däcks-
yta. Som inte bara angav den sociala skillnaden – utan kunde ‘’förskansas’’ och försvaras
i händelse av myteri….
Med ångans intåg ändrades detta, maskiner & pannrum – placerades mitt i skrovet. Likaså
kommandobryggan och ett ‘’midskeppsbygge’’ som hyste befälets bostäder.
Så från att ha varit ‘’dom akteröver’’ – blev befälet från slutet 1800-talet – ‘’dom midskepps’’.

Samtidigt skedde en ändring av ‘’skansens’’ läge – den flyttades akterut och vid den tid
jag var till sjöss var ‘’akterbostäder’’ nästan allenarådande.
(Den konservativa Johnson-Linjen byggde faktiskt skepp med skansar förut så sent som
1937-38)

Det vanliga var 2-manshytter med under-och-överkoj, litet klädskåp och draglådor under
kojen. Hade man tur – fick man en hytt med ‘’ventil’’, annars var det elljus som gällde.
Båtsman, Donkeyman och ibland Timmerman – hade rymligare enmanshytter för att
markera dessas förmansstatus. Vaktpersonalen förlades till ‘’egna hytter’’ så att deras
nattspringande inte skulle störa ‘’dagmännens sömn….’’

Kojlinne byttes för vaskning varje vecka vad jag minns.
Det finns inga sängar – bara kojer!
Vaskrum (allt att skaffa med tvätt-heter ‘’vask’’) ibland med duschar med pissljumt varmvatten.
Några tvättmaskiner fanns inte på den tiden – sin egen privata ‘’vask’’ blötlade man i en ‘’pyts’’ med lite såpa och ånghettat
vatten.Alla ångbåtar hade ett litet ångrör i vaskrummet eller på däck – så man kunde hetta upp kallvatten med ångan.
(Det finns inga hinkar, spannar, ämbar etc. till sjöss – allting av den karaktären kallas pytsar! Punkt & Slut)

Och – det gällde att ‘’hålla skiten från kroppen’’ som det hette, fusk i den avdelningen ogillades
LJUDLIGT…av ilskna skeppskamrater - du luktar din djävel !!

Manskapsmässen, gemensam för däcks-maskinfolket – där måltiderna serverades lades,
där möjligt – nära kabyssen (köket). Den varma maten anlände dit i s.k. backlag – stora

backlag.gif (73.72 KiB) Visad 4419 gånger

och ibland värmeisolerade, kärl som bars dit av ‘’mässpojkarna’’.
Vid sjögång måste dom täcka mässborden med fuktade dukar – så att inte tallrikar och muggar skulle ‘’ge sig på drift’’ – vid svår sjöhävning lades ett ‘’rutspel’’ av trälister på borden
för att hindra porslinet – att störta över bordskanterna …..

Dom ålåg också diskning (– näe, några diskmaskiner minns jag inte, det var varmvatten & såpa som gällde) och att hålla mässen ren, städad och fin.
Samt se till att där alltid fanns kaffe, té, socker och kondenserad burkmjölk till hands. Och – en panna hett vatten för brygden.

Mässpojkarna, alltid unga grabbar som gjorde sina första rön till sjöss – var ‘’den lägsta livsformen’’ ombord……
om dom inte skötte sitt jobb till belåtenhet – gjorde dom det snart efter några, inte sällan handgripliga – tillrättavisningar……

forts. när jag får lust igen.....

Varjag

[Markus Holst]

Den där hytten fick mig att tänka på sovkupéerna i natt-tågen.

[varjag]

Den där hytten fick mig att tänka på sovkupéerna i natt-tågen.

Dom var l I t e större. Men inte mycket......

mvh, Varjag

[HJ]

För personer i Göteborgs omnejd finns Göteborgs Maritima Centrum där man kan gå in i M/S Fryken och få en väldigt bra bild av den fysiska miljön
ombord på ett svenskt fraktfartyg 1940-1980.

http://www.msfryken.se/projekt-ms-fryken

Tyvärr har jag inga bilder av hytterna, men minns dem ungefär som en rymlig tågsovvagn.

/Håkan

[varjag]

För personer i Göteborgs omnejd finns Göteborgs Maritima Centrum där man kan gå in i M/S Fryken och få en väldigt bra bild av den fysiska miljön
ombord på ett svenskt fraktfartyg 1940-1980.

http://www.msfryken.se/projekt-ms-fryken

Tyvärr har jag inga bilder av hytterna, men minns dem ungefär som en rymlig tågsovvagn.

/Håkan

Jo HJ - tittade på m/s FRYKEN och där - kan jag försäkra att DÄR var det trångt! En 965 tons ''bakladdare'' med 19 mans besättning ( )
Alla inrymda i och under - det lilla akterbygget......

- ser ju ut som en ''kokvrå'' i en 2-a i innerstockholm Fyra små gasbrännare för måltider åt 19 grabbar -

Jag seglade i en hälften så stor.....f'låt LITEN båt, som varit tysk ångtrålare en gång. Där hade alla 9 ''mannarna'' - enmanshytter akterut.
Små - men dock enmanshytter

Svårt minnas exakta hyttytan jag berättat om ovan - men gissar total durkyta var ngnting 6½ - 7m2.
Mycket av ytan upptogs ju av kojerna med underliggande lådor, sedan skåp och - hyllor på skotten vilka reducerade
der verkliga ''svängrummet'' till - kanske 3 m2......
(durkar = golv, skott = väggar)

mvh, Varjag

[varjag]

Befodringsgången – var både långsam och mödosam. I teorin!
I praktiken och p.g.a. bristen på sjöfolk – blev den mycket snabbare än vad rullorna föreskrev.

‘’På däck’’ såg den ut så här:

Obefaren Jungman skulle varit till sjöss i 12 månader, innan ‘’obefaren’’ ströks och han blev – jungman. Jungmannen skulle segla ytterligare 24 månader – alltså tre hela år, innan han kunde
mönstras som – lättmatros. Och efter ytterligare 24 månader som ‘’lättis’’ – dvs med fem års erfarenhet av yrket – fick han matrosvärdigheten och ansågs fullärd i yrkets alla aspekter.

I teorin!

Jag blev lättmatros efter 7 månader till sjöss, fick matroshyra efter 17. Sån var praktiken då.
Bemanningsföreskrifterna var stränga, varje fartyg skulle ha ett visst antal av av varje kategori
men då kunnigt folk ibland inte fanns att få – kringgick man bestämmelserna med att ‘’uppmönstra’’
folk ur den egna besättningen – medan man fyllde på underifrån med juniorkategorierna.

Vilket i praktiken innebar att kompetensnivån ombord – ofta inte kom i närheten av den föreskrivna.
Problemet var välbekant för sjöfartsmyndigheterrna – som nog var tvungna, se genom fingrarna
med besättningarnas kompetens.

Som vaktman på 12-4 vakten (all grönisar sättes på 12-4, den s.k. ‘’hundvakten’’) hade man det lätt
mellan 12 och 4 på natten, det var bara utkik och rorstörn som delades med vaktkompisen.
Styrde varannan timme, stod på bryggvingen och ‘’utkikade’’ varannan. Inga problem och föga
muskelnyttjande. Och – på ossianerna. inte mycket att rapportera heller. Enstaka navigations-
ljus långt borta, det var allt. I trånga farvatten med tät trafik – lite annorlunda, vaktstyrman hade
kikaren hängande om halsen – och studerade noga ‘’de ljus’’ vi mötte…..

Grönt-mot-grönt och rött-mot-rött – allt går väl, håll rodret stött – lydde tumregeln……

Dagvakten kom man inte undan lika lätt – rostknackning, målning, hyttrengöring (skitjobb!)
varannan timme – man längtade till rorstörnen vid ratten på bryggan.

rorstørn....en timme.jpg (53.48 KiB) Visad 4279 gånger

Utkik i tjocka var obehagligt spännande. Utkiken skickades längst fram på backen – i hopp om att
han skulle sikta något – några sekunder tidigare än ‘’bryggan’’ - och …..överleva i händelse av
kollision…….

Om man siktade något - ringde man på skeppsklockan som hängde vid ankarspelet – 1 slag för nånting om styrbord – 2 slag för nåt om babord och – 3 slag för nånting ‘’rakt förut’’!

Många läsare erinrar sig kanske utkikarna på TITANIC filmen – som ringde Tre Slag!

Och, när telefonförbindelse till ‘’bryggan’’ etablerats, rapporterade - Iceberg – dead ahead!!

Vi – hade ingen telefon. Och, för de undrande – mest ingen radar heller. Radar var en dyrbar och
krånglig uppfinning som mest bara fanns ombord i ‘’vita båtar’’ och i linjefart på 50-60-talen.
Dessutom användes den bara sparsamt – få vågade ‘’slita på de svindyra grejorna…’’

Så mycket så, att varjagens kusin - radartekniker i Flygvapnet och lägligt bosatt i sjöstaden Luleå – tjänade grova pengar på att erbjuda sina tjänster till skepp med krånglande radaranläggningar de sista decennierna av 1900-talet Smart gjort L-G!

‘’Vita Båtar’’ ja – det var ‘’paradrederierna som - Brostöms, Johnsons och Transatlantics exotiska långfärdare till fjärran länder.

Dom gick till åtrådansvärda destinationer. Men – angjorde massvis med hamnar……vilket innebar
otaliga hamnförberedelser, avluckningar, påluckningar – igen och omigen….tungarbetade båtar!

varjagen erbjöds erbjöds i Götet - matroshyra i Transatlantic’s INNAREN.
Men hade vettet åka ner till hamnen och ta sig en titt…..sex luckor med skärstockar, sexton lastbommar –
och rost- fläckar här och där…..jag tackade artigt NEJ, hon – var tungarbetad

Så det kom sig att jag aldrig varit i Australien – när jag emigrerade hit……

Tog istället en Johnsare – med elektriska lyftkranar, ‘’patentluckor’’ och – utan rostfläckar ☺


Johnson Line – var kända för ordning och disciplin, Top Standard och Snygga Fartyg!
Det berättades mig – att en Johnsare, som legat till ankars i väntan på tur – in till Gatunsluss-
arna i Panamakanalen – vid lättningen fick ett ankarslag mot bogen, med följande STOR
rostfläck under klyset……

Fan anamma, rederiagenten i Miraflores – telegraferade rederiet…..m/s ZXYX – har en stor rost-
fläck under babords ankare!
Det – gick ju inte att anlända första Californiahamn – San Diego med synlig rost!

Nehej! Nån stackars lättmatros skickades ned under valvet i båtsmansstol med färgpyts & penslar
att gottgöra den prestigeskadande skadan……
Dom lär i alla fall ha stoppat maskinerna – innan stackarn skickades över sidan –
förestall er hur svårt det var – komma in under

bogvalvet.jpg (63.33 KiB) Visad 4279 gånger

det gjordes med ‘’ridare-linor’’ ------


forts n.j.k.f.,d.

Varjag

[varjag]

Avlöningen – heter ‘’hyra’’ till sjöss. Har ingen aning om hur det är ställt idag, men kan försäkra
att på den tiden - var sjömansyrket ett ytterst långsamt sätt att bli rik på !
Den obefarne jungmannen, mässpojken eller maskinläringen – betalades den inte helt furstliga hyran
av 185:- kronor …..i månaden! När han blev ‘’befaren’’ jungman, efter 12 månader – ökades den
till hela 215:-/månad. Lättmatrosen tjänade 360:- och en Matros – den svindlande summan av 560:-
per månad.
Jag minns att efter sjömansskatt (tror den var 15%) och den obligatoriska avsättningen till Facket – Svenska Sjöfolks- förbundet –

https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_s ... %B6rbundet

[SSF hade inte representanter i alla fartyg men där en sådan fanns – fanns det ingen chans att stå
utanför. Och när man väl var insugen – brukade det komma en ombudsman ombord i de större
svenska hamnarna och – se till att alla skrev på en ‘’dragsedel’’ så att rederiet betalade in ens
fackföreningsavgift för den inmönstrades räkning.]


återstod av mina 185 spänn – ganska précis 5 kronor – per dag. (Eller då en amerikansk $ ungefär samma värde)
Så när man gick iland för att ‘’slå runt’’ – så blev det mycket små och snäva saltomortaler

Det sagt, var ju allting mycket billigare; i de flesta hamnar kunde man bli ordentligt på lyran
för ett par tre dollars......
Cigaretter – köpte man på ‘’utförsel’’, d.v.s. ombord – en ‘’limpa’’ om 200 Chesterfield/Camel
eller Lucky Strike kostade En Dollar!

200 Luckies.jpg (50.42 KiB) Visad 4231 gånger

Det var innan, nikotinfascisterna lyfte sitt fula huvuden!!!
Idag kostar varenda cigarett nästan detsamma

En ‘’utförsel-liter’’ brännvin 5:-, en flaska whisky 7:50; alltså Svenska Kronor….
Och då – hade ‘’slabbkistans’’ ägare, vanligast stuerten eller 1:e styrman gjort sitt pålägg på
varorna!
(utförsel, var skatte & tullfritt)

Renat.jpg (75.81 KiB) Visad 4231 gånger

Slabbkistan, var fartygets lilla butik ombord – den öppnades bara en gång per vecka och det var
ranson på varorna, man fick inte köpa mer än 200 cigaretter & en flaska.
Driftiga ‘’kistägare’’ hade också lite toalettsaker, rakblad, tandkräm, arbetshandskar och
dongeribyxor – i lagret. (dungaree’s = detsamma som ‘’jeans’’). Dessa var ju arbetsbyxor då –
inte det modeplagg de senare blev. Förnämligast, naturligtvis de amerikanska med koppanitar
överallt..........

För ‘’landgångsrigg’’ när man skulle vara fin – var det inte dongeribyxor som gällde – utan khaki!
Igen, måste dom vara amerikanska; (bägge plaggen fanns inte att köpa i Sverige då) – Levi Strauss
kom till Sverige långt senare……
Khakibyxorna fanns bara att få i USA och varenda frö till svensk sjöman som kom till amerikansk
hamn – inhandlande genast ett par ‘’som tecken på sin värdighhet’’ att ha varit i staterna…....

landgaangsrigg.jpg (54.92 KiB) Visad 4231 gånger

I svensk hamn skulle helst -

Sjøfartsboken.....jpg (42.25 KiB) Visad 4231 gånger

sticka upp sisådär en tum ur bakfickan för den fulla effekten ……

Sjöfartsboken, utfärdades av det Sjömanshus där man första gången inmönstrades för hyra.
Den var inte bara en yrkesbok, i vilken alla ‘’hyrorna’’ infördes – utan dubblerade som full
ID-handling ‘’med Sveriges vapen & porträtt’’ – i klass med och dubblerade ibland - som ett pass.




Varjag

[varjag]

Det heter ju att ‘’Soldiers are marching on their stomachs’’……varav måste följa att ------
‘’Seamen are floating on their tummies’’ !!!

Mathållningen varierar mellan olika rederier och olika ‘’stuertar’’. Men jag kan inte säga att jag
ätit sämre till sjöss – än iland. Frysrum för proviantförvaring – var sällsynt lyx då jag seglade.
Men alla fartyg hade kylrum vari färskprovianten klarade, även långa resor. Den första veckan av
en längre oceanresa fick man ofta färska grönsaker – när dom var slut kom konserverade dittos på
mässborden. Sedan följde fläskrätter (fläsk klarade kortare tid än nötkött….) – och när fläsket var
uppätet följde kött, kött och mera kött….och potäter. På längden, snedden och bredden….
Efter ‘’pluggen’’ var slut, U guessed it! - makaroner-Makaroner-MAKARONER……
I hamn – i svenska fartyg köptes tvärt färsk mjölk som måltidsdryck, helt naurligt i Sverige (men
inte alltid utomlands…)
Till sjöss dracks vanligt ‘’tankvatten’’ eller kaffe/té – till måltiderna. De fanns alltid kondenserad
burkmjölk till hands, men många ogillade smaken – den användes mest i kaffet eller téet.
Den s.k. ‘’långlivsmjölken’’ – var ännu inte uppfunnen på den tiden.

søtad kondenserad mjølk.jpg (33.32 KiB) Visad 4151 gånger

Fisk, som jag älskar – var sällsynt på borden p.g.a. dess begränsade hållbarhet. Dök bara upp i hamn
någon gång när stuerten kommit över en billig laddning…..
Men – företagsamma sjögrabbar kan reda sig själva när tillfälle erbjuds;

Vi låg i Wabana, en malmlastbrygga utstickande från ett bergsparti på Newfoundland – och tog in
järnmalm.

Bell Islandpiren.jpg (81.1 KiB) Visad 4151 gånger

Någon – slängde i en fisklina med krok…..Pang! Napp! En torsk. Och en till och till…..varenda
kille med rev och krok kantade snart sidan……Stuerten fick snabbt nys om vad som pågick – ställde ut träbackar på däcket!

Newfoundland cod.png (456.43 KiB) Visad 4151 gånger

Det var bara slänga ned kroken – och hiva upp firren! Torskarna var i en ‘’feeding frenzy’’ och efter
någon timme måste vi haft minst 80-100 kilo färsk fisk.
Kockarna och mässpojkarna förbannade oss – dom måste rensa all fisken……
Men minns att vi fick färsk fisk, stekt och kokt i flera dagar efter det fiskafänget. Jättegott & ovanligt.
Oxå första gången varjag mötte en bläckfisk…..kräket sprutade sepia på mig – bommade ansiktet, men jag fick aldrig ur svärtan ur skjortan sen….

Jag gjorde en resa, med ‘’greker’’, en Liberiaregistrerad T 2- tanker. De flesta av manskapet, var
singaleser från Ceylon och – hade egen mäss! Där det serverades – curries. På otaliga olika sätt….
Det grekiska befälet skulle aldrig nedlåtit sig till att äta curry – men varjag gjorde det med förtjusning.
Plus – att där serverades lime-juice – visserligen utspädd men dock. På skörbjugg – var inte en tanke!

Den grekiska kosten ombord, fann jag ganska smaklös och enformig. Makaroner med fetta-sås och
torkad fisk - Makaroner – kallas ju numera ‘’pasta’’ men oavsett vilken ‘’av 200 olika klippningar’’
smakar dom bara précis som barndomens – makaroner……

En aspekt av min grekiska sejour – var att de engelska mönstringlagarna, skilde sig från de svenska
man påmönstrade ‘’för resan’’ – när den var över, ommönstrades hela besättningen igen.
Utom varjag – som fått nog av den erfarenheten…..

T 2 –tankers, var amerikanska krigsbyggen (som Libertybåtarna) och benägna gå av på mitten –

som denna – som brast redan efter sjösättningen ☻ -fast det fick jag veta långt senare......
Dom var byggda av plåt…allting var av plåt; kojer, skåp, dörrar, mässbord, sittbänkar – allting!
Plåttallrikar (rostfritt) och emaljerade plåtmuggar -

Man fick plåtsjuka!
Dessutom var dom turbindrivna och hade eldrumsfläktar som tjöt som ‘’banshees’’ under manskapshytterna när dom gick…

Och tänk er värmen ombord i Persiska Viken! Vi gick till –

http://www.knpc.com.kw/en/Refineries/Pa ... inery.aspx

i Kuweit. Omgivna av plåt! Jag har aldrig lidit av hetta som de dagarna – den enda lindringen i
hytten var en sorts ‘’vindfångare’’ – som stacks ut genom hyttventilen – så länge vi gjorde fart…
och gav någon lindring – men inte mycket. Vi drack litervis med ‘’isvatten med lime juice’’ ur stuertens kylrum
men inte ens det hjälpte….Puh, det var påfrestande!

Varjag

[Hans]

Tackar för otroligt intressant läsning. Hur var det med reglerna och praktiken när det gäller alkoholförtäring ombord? För manskap respektive officerare. Rökning var väl hyfsat fritt kan jag tänka mig så länge det inte var bensin eller liknande i lasten?

MVH

Hans