Allmän värnpilkt återinförs

[KoteGaeshi]

På gamla goda tiden så var det ju något suspekt med en man som inte gjort lumpen, så då var det nog en merit att göra den. Idag anses det nog snarare suspekt att göra den. Vem vill anställa en MÖP?

Det finns ju ett par bemannings- och rekryteringsföretag ute i riket som riktar in sig mot folk med just GSS/T- eller HV-kontrakt, och spelar på hela grejen med lagarbete, arbetsmoral, uppdragstaktik, disciplin osv.

[Markus Holst]

På gamla goda tiden så var det ju något suspekt med en man som inte gjort lumpen, så då var det nog en merit att göra den. Idag anses det nog snarare suspekt att göra den. Vem vill anställa en MÖP?

Det finns ju ett par bemannings- och rekryteringsföretag ute i riket som riktar in sig mot folk med just GSS/T- eller HV-kontrakt, och spelar på hela grejen med lagarbete, arbetsmoral, uppdragstaktik, disciplin osv.

Toppen!

[Vysotskij]

Dagens Sverige verkar ha ovanligt många yngre i åldern 16-25 som ägnar sig åt kriminalitet och allmänt utanförskap. I många länder har man fångat upp dessa genom att erbjuda dem militär utbildning med tillhörande gemenskap och fosterlandskänsla och en utbildning som kan vara meriterande civilt.
I Sverige är sådant tänkande mer eller mindre tabu men kanske måste man förr eller senare överväga en sådan lösning på problemen eller som man hellre säger, utmaningen med integrationen av alla de unga män ssöker sig till Sverige.

https://www.youtube.com/watch?v=JsSCIU5kYPg

Jag har också trott att värnplikt gör kriminella hederliga. Forskningen tyder dock tyvärr på motsatsen.

Däremot kan militär tjänstgöring säkert vara en utmärkt erfarenhet för den stora majoriteten icke-kriminella invandrade ungdomar. Och den gruppen i motsvarande mån en utmärkt resurs för FM.

[Borebo]

När jag följer med denna diskussion så måste jag säga att politikerna i Finland är lyckligt lottade då vi har allmän värnplikt, hög försvarsmotivation och armén har hög status bland folket. Redan ordet "lumpen" verkar nedlåtande och tycks syfta på något värdelöst som kan kastas bort, eller att utbildningstiden är bortkastad, ett särintresse med andra ord. I Finland talas aldrig om någon lump utan man frågar "har du redan varit i militären" gick du RUK osv. Reservofficersutbildning är en merit inom arbetslivet.
Jag läste i en blogg om hur svenska officerare besökt reservofficersskolan i Fredrikshamn och där fått se de välmotiverade eleverna öva, höra hur många som utbildas årligen och sett minnesplattan över de reservofficerare som stupat i krigen. Deras reaktion var i stilen "This is the real thing!"
Läste nyligen om en internationell undersökning över försvarsmotivationen i olika länder. Finland var i topp med 75 % som ansåg att landet bör försvaras. Nederländerna, Tyskland och Danmark hade mycket låga siffror, kring 20 %.
Vad som är viktigt i denna procentsats är att 75 % också har lika stor teckning i verkligheten ty just så stor del av den manliga årsklassen har fått militärutbildning.
I samma undersökning så låg siffran för Sverige på - minns jag rätt, eller rätta mig - på 55 %. Denna siffra antyder att många miljoner svenskar skulle vara beredda att med vapen i hand försvara landet? Men samtidigt så ger denna diskussion på Skalman och på andra forum det intrycket att försvarsmotivationen och offerviljan i Sverige inte är så värst stor.

Jag undrar därför över följande: Äro svensken i allmänhet beredd att försvara sitt land med vapen i hand, eller skall denna höga siffra tolkas som så att man tänker "landet bör nog försvaras, men det får någon annan göra, inte jag"?

När jag i tiden, på sjuttiotalet jobbade i Köpenhamn så diskuterade jag ibland dessa frågor med en äldre dansk man som upplev ockupationen. Han berömde Finland för dess mod och kampvilja men ville dock tillägga att Danmark har världens bästa soldater, vilket skulle ha kommit fram den 9 april 1940 "ifall vi beslutat att kämpa!". Men det gjorde vi inte därför att vi ansåg det mödan värt! Mitt svar till detta var "Är det inte så att en verkligt god soldat tar strid också då oddsen verkar hopplösa?"

Hur är det egentligen i Sverige? Är man beredd att försvara landet också om det skulle kräva stora offer och fienden vara numerärt överlägsen? Vilka skulle då gå ut och kämpa? Och finns det alls någon offervilja? Den allra viktigaste faktorn i försvaret av landet.

[Markus Holst]

Jag tror att normalsvensken inte tror att kriget kommer och därför inte förstår frågan. När jag lumpade på 70-talet upplevde jag att inställningen var att man övade för något som aldrig kommer att hända.

Sverige är - fredsskadat.

[Sarvi]

Jag tror att normalsvensken inte tror att kriget kommer och därför inte förstår frågan. När jag lumpade på 70-talet upplevde jag att inställningen var att man övade för något som aldrig kommer att hända.

Fast det där har varierat över tid. De värnpliktiga hade bra motivation (och fysik) fram till och med sextiotalet, där sedan sjuttiotalet såg en sänkning i motivationen - framförallt kanske i regementen med upptagningsområde från storstäderna - varpå motivationen sedan höjdes successivt under 80-talet när spänningarna i omvärlden ökade. Försvarsmakten lever ju inte i en bubbla (eller jo, lite) utan de värnpliktiga påverkas av samhällsklimat och attityder i samhället. Under 90-talet var motivationen också på en hög nivå generellt men då snarare pga de som visade föga intresse eller läggning under mönstringen placerades i utbildningsreserven. Nuvarande soldatvirke är ju kända som Generation Y (utläses Why?) så det kan säkert vara så att de habituellt ifrågasätter varför just dom ska pliktas in under fanorna.

Jag vill minnas att vi haft en diskussion om de värnpliktigas fysik och motivation här tidigare på forumet.

[tryggve]

Jag tror att normalsvensken inte tror att kriget kommer och därför inte förstår frågan. När jag lumpade på 70-talet upplevde jag att inställningen var att man övade för något som aldrig kommer att hända.

Sverige är - fredsskadat.

Man hade definitivt problem med "varför" på 1990-talet, när kalla kriget var slut. Då utbildade man ju mest folk för att det skulle göras, inte för att det fanns behov av dem. En stor del blev väl aldrig krigsplacerade heller, så ur den synvinkel var det förmodligen slöseri med skattepengar att utbilda dem.

Ryssen var fortfarande fienden enligt befälen, dock.

[Amund]

Jag tror att normalsvensken inte tror att kriget kommer och därför inte förstår frågan. När jag lumpade på 70-talet upplevde jag att inställningen var att man övade för något som aldrig kommer att hända.

Fast det där har varierat över tid. De värnpliktiga hade bra motivation (och fysik) fram till och med sextiotalet, där sedan sjuttiotalet såg en sänkning i motivationen

Det låter mycket rimligt. Närheten till VK2 påverkar förstås, det är lite som det där med vargen kommer...

Generellt menar jag att debatten blir fel om man för in erfarenheterna från en massarmé där ALLA män tvingas utföra sin plikttjänst oavsett den aktuella hotbilden. Låt säga att medborgarna ständigt tvingades gå brandvakt utan att det nånsin börjar brinna - då skulle deltagarna inte heller ta så allvarligt på uppgiften. Däremot kan en professionell brandkår ta brandbekämpning på stort allvar.

[gunship]

Det är nog också myten att "sverige inte har någon chans så det spelar ingen roll" som ör ett argument man ofta hör. Hybridkrigsföring och tröskeleffekt är saker många i min generation inte tänker på, och många höjer på ögonbrynen när man påpekar att sverige under sena 80-talet kunde mobilisera fler män (850 000) än vad ryssland har aktiva idag (770 000).

[Jurgen Wullenwever]

Hur många sätts i stridande förband, och hur många i stödjande underhållsförband? (Finns det ens några försörjningsenheter?)

Lokaler borde inte vara något problem. Återta de gamla fastigheterna, där det ofta har byggts bostäder. Annars är ju 5000 personer så få att det kanske finns något gammalt militärutrymme som inte har fyllts med betong och som skulle räcka.

[Borebo]

Jag tror att normalsvensken inte tror att kriget kommer och därför inte förstår frågan. När jag lumpade på 70-talet upplevde jag att inställningen var att man övade för något som aldrig kommer att hända.

Sverige är - fredsskadat.

Säkert sant! Olika länders historiska erfarenheter är såpass väsenskilda att själva begreppet försvar förstås helt annorlunda i exempelvis Irland och Portugal än i "frontstater" som Finland och Polen. Den finske diplomaten Jaakko Iloniemi har ju skrivit om sina erfarenheter i samband med diskussioner om ett Västeuropeiskt försvar. Han konstaterar att redan ordet "försvar" var ett begrepp som gavs vitt skilda tolkningar.
Det att Sverige fått njuta av fred i 202 år och friheten tas för given gör ju inte saken lättare för politiker som vill införa allmän värnplikt.

[Lasse O]

När jag i tiden, på sjuttiotalet jobbade i Köpenhamn så diskuterade jag ibland dessa frågor med en äldre dansk man som upplev ockupationen. Han berömde Finland för dess mod och kampvilja men ville dock tillägga att Danmark har världens bästa soldater, vilket skulle ha kommit fram den 9 april 1940 "ifall vi beslutat att kämpa!". Men det gjorde vi inte därför att vi ansåg det mödan värt! Mitt svar till detta var "Är det inte så att en verkligt god soldat tar strid också då oddsen verkar hopplösa?".

Lite off topic men jag tror danskarna gjorde rätt som bara gjorde ett symboliskt motstånd 1940. En blick på kartan räcker.
Finland hade skogen och vattendragen som utnyttjades skickligt. Norge hade sina berg och fjäll och outvecklat vägnät. Som en tysk general sade "Norge kan försvaras med enbart sprängmedel!"
Danmark hade ett rikt vägnät ända upp till Skagen och inga älvar och sjöar som kunde användas vid en avvärjningsstrid eller ens en blygsam fördröjningsstrid. När Jyllands slätter och obefintliga skogar väl var ockuperade så var loppet kört. Inte ens den finska armén 1941 hade kunnat göra något åt den terrängen.
Alltså bör ingen skugga falla över Danmark även om jag är lite part i målet

[Borebo]

Jag förstår dessa synpunkter! Likväl måste jag säga att de strider Finland förde 1939-1945 utkämpades i vitt skilda terrängformer. Tundran i norr och skogarna nordost om Ladoga var av ganska olika karaktär. Likaså Hangö udd, Näset eller Suomussalmi-Kiestinki. Det centrala var att man allltid planerade försvaret utgående från terrängen och hur den kan utnyttjas.

[HomeGuardSoldier]

Jag förstår både Lasse Odrups och Borebos synpunkter - vill bara ha detta sagt - men jag ser också en väsentlig skillnad: Luftherrarväldet.

I Finland så hade man mer eller mindre luftherrarvälde gentemot ryssarna över områdena där strider pågick, under Vinterkriget mycket tack vare att F19 kunde frigöra resurser i Finska Flygvapnet, så att dessa kunde sättas in precis där de behövdes, medan man i Danmark 1940, så som jag förstår saken, inte hade luftherrarvälde, medan Luftwaffe hade det, dessutom med ett överlägset antal flygplan. Det tror jag var en väsentlig skillnad: Utan luftherrarvälde så kan du inte göra mycket på marken.

OT, men jag ville bara ha det sagt, nu återgår jag till den egentliga diskussionen.

HGS

[MD650]

Inläggen om kärnvapen har fått en egen tråd.