"Kriget har inget kvinnligt ansikte" några reflektioner och iakttagelser

[Stefan]

Det är alltså Svetlana Aleksijevitj bok om kvinnliga soldater, partisaner och andra frontkämpar i sovjetarmén.

Ett antal reflektioner och iakttagelser, som jag försöker ta upp:

1. Reklamen för boken anger att kvinnornas deltagande har tystats ner, etc. Men HÄR kommer äntligen sanningen fram. Ungefär.

Nu att i Sovjetstyrkorna ingick många kvinnor, och inte bara som fältmedics och trafikvakter, utan även i många aktivt stridande roller, mm, mm, är ju allmänt känt. Så vad är det som blev nedtystad?

Jag får inte intrycket att statsmakterna tystade ner kvinnorna. De fick en rättvis andel av medaljer. Möjligen kunde avancemang gå långsammare. Fanns ett par exempelt på tex chef för pioniär-pluton, dvs minröjare, brobyggare etc, ofta i frontlinjen - som förblev fänrik under minst ett år. Men hon FICK alltså befäl över en helt manligt pluton av karlakarlar, och fick ut sina medaljer.
Möjligen att rätt få av dem erbjöds fortsatt militär karriär efter kriget.

Vidare. När jag läser boken, tänker jag på parallellboken Ivans krig, av en annan författare. Boken som tog upp den vanlige ryske soldatens liv i fält... Och deras känslor var ungefär densamma... Oförstådd, bortglömd, inte fysiskt men deras sanningar. DEN boken läste jag för ett tag sen, så jag minns inte detaljerna. Men vi vet ju att vissa saker fick de inte tala om, t.ex. att människorna utanför sovjet levde i allmänhet bättre än människorna i Sovjet... Heroismen och partiets ledande roll var den officiella sanningen. Vardagsmutsen och framgångarna trots politrukernas amatörism fick inte nämnas.

OK. Vilka är det då som aktivt förtrycker sanningen om kvinnliga kämpar? Jo. Andra kvinnor. Och för att slippa denna flak, denna mobbning, har våra fd frontsoldater ofta förtigit sina upplevelser. Ibland har de rent av eldat upp sina soldatböcker, intyg om medaljer etc... Så det är BÅDE andra kvinnor, och en viss aktiv självcensur.

Andra kvinnor menade att de, omgivna av karlar, ägnade sig åt sex inte bara dygnet runt, men också antagligen förförde av hjärtans lust "med sina unga fittor"... Ungefär. Fälthoror som är dessutom villiga och kanske rent av aktivt frestande till det...

En annan faktor, som inte omnäms i boken, men som jag tror har betydelse här, är att staten rekryterade inte kvinnorna aktivt, speciellt inte till de stridande rollerna. Så alla de unga tjejerna som ville slåss på riktigt och inte bara ha civilmilitära uppgifter, var tvungna att aktivt söka och ansöka. Man blir förvånad att sådana trick övht gick att genomföra i det byråkratiska kommunistiska Stalins Sovjet... Där allt var reglerat och minsta felsteg kunde leda till Gulag...
Så alltså, kvinnor KUNDE bli aktiva soldater, men det krävdes ALLTID väldiga extra ansträngningar att övht komma ifråga. Så det finns säkert ett rejält mått av avund hos de civilister som inte blev uttagna... Som kanske rent av gjorde ett besök på mönstringskontoret, fick nej och nöjde sig med det... Kanske tog på sig något i civilförsvaret. Fint så, men man får inte status som frontsoldat, eller tapperhetsmedaljer för det.

Intressant är att nästan alla volontärer var unga tjejer. (16)17-19 år. Armén ville ha myndiga, så officiellt gällde 18-års gränsen. Men i praktiken kunde oftast en beslutsam 17 åring slinka med. Nån enstaka 16 åring också om hon gjorde gällande att egentligen är hon 17.
Var inte vuxna kvinnor patrioter?? En gåta. Jag antar att de tenderade att vara gifta, ha barn, ha fasta jobb...
Undantag är förstås läkare, ingenjörer, de på ockuperad mark som blev partisaner.

2. Det är ett axiom att det förekom knappast sex stridskamraterna emellan. Finns lite olika uppgifter och antydningar men man kan dra vissa slutsatser. I många lägen ville inte männen ha med kvinnorna att göra. I många andra lägen, när de väl var inne i förbandet, sågs de som systrar.
Ett väldigt starkt indicium att det knappast förekom någon sex, är att det fanns ju knappt några preventivmedel. Och flertalet av dessa kämpar var aktiva där i flera år, utan att bli gravida, och INGEN talar om abort. Ingen.
Det nämns att några BLEV gravida, men då i allmänhet efter kärleksaffärer med namngivna partners - vanligen officerare.

3. Myten om att nyanlända soldater kunde kastas in i strid med 1 gevär per två man (tex scenen i Enemy at the Gates om Stalingrad). är tyvärr inte enbart en ren myt.
En signalist tillika hjälpsjuksköterska i Stalingrad berättar: Det var en avdelning med hemvärnsmän, som sattes in i anfall med bara två granater var. Ingen av dem återvände, så det fanns inte ens några att förbinda för oss...
Två granater var till ett stormanfall är inte fullt lika sanslöst meningslöst som att skicka fram otränat folk med 1 gevär per par, men iaf....

En sjukhussköterska vid ett frontsjukhus ojar sig över mängderna av sårade. Vissa av dem har inte ens hunnit avfyra ett skott säger hon. Så förklarar hon vidare. I början av kriget var det ont om vapen. Så det kunde inträffa att manskapet skickades till fronten utan vapen. I avsikt att de skulle överta vapen på plats av de stupade och sårade. Nu var det visserligen inte meningen att de skulle skickas till anfall med bara armar. Men om tyskarna samtidigt anföll, kunde de i många fall hamna vapenlösa inför tyskarna...

Tredje indicium är att fältmedics, alltså de tjejer som skulle hämta sårade från slagfältet under pågående beskjutning, hade en beskrivning vad som krävdes för att få ut vilken medalj. Hur många sårade per medajl. Arbetsbeskrivningen föutsåg att de skulle släpa hem den sårades vapen också... Hämtningen gillades alltså inte om inte vapnet var med... Vilket iofs var säkert tänkt delvis som en uppmuntran til soldaterna, att vad det än gällde, så behålla sitt vapen... Annars blev man kanske inte hämtad av fältsköterskan eller fältskötaren. (ja givetvis fanns det manliga fältmedics också - flertalet var säkert manliga).

4. En intressant detalj är, att de exempel de berättar om om hämtade sårade, är påfallande ofta lägre officerare, typ fänrik eller löjtnant. Det visar att officerarna väntades leda sina män i anfall. Antagligen även att tyskarna, i likhet med ryska krypskyttar, sköt helst mot officerare. Vidare, man minns bättre de prominenta än de gråa männen ur ledet. Men det kanske också antyder en viss triage. Fanns det flera sårade att hämta, började man i första hand med officerare, och i andra hand sårade som hade sina vapen hos sig... Naturligt nog, men det är sällan det sägs rent ut.

5. Ett roligt exempel på barmhärtighet soldater emellan. En kvinnlig fältmedic från Stalingradfronten berättar. Det blev en fänrik liggande sårad på fältet. Man skickade två bårbärarhundar att hämta honom. De blev skjutna. Senare ålade iväg två manliga fältmedics. Även de blev skjutna. Då härdade inte hon längre. Hon tog av sig sin fältmössa, så håret syntes, reste sig och högt sjungandes gick hon ner, väntande på kulan. Ingen kula. Hon kommer fram till fänriken, baxar upp honom över axlarna, börjar gå tillbaka. Väntar på kulorna... Inga kulor, inga skott, ingenting tills hon var tillbaka i de egna skyttegravarna....

6. Ett par otrevliga vittnesmål om motsatsen. Kvinnliga soldater togs inte tillfånga. Tyskarna sköt dem på plats. Vid ett tillfälle återtog man en by som hölls ockuperad av tyskarna, och hittade där den nakna kroppen efter en kvinnlig fältmedic som tillfångatogs ett par dagar tidigare. Hon blev svårt torterad innan hon genomborrades med ett spett.
Kommentar: det finns ett välkänt vittnesmål av en svensk SS-man, när de åkte och hämtade kroppar efter några av sina egna ihjältorterade kamrater... Visst. Men vare sig han eller de var några hjältar för det, de fick bara vad de själva brukade göra...

[Urban]

Har läst en memoar av en rysk stridsvagnsofficer där han kommenterade att det fanns vissa officerare som sågs ner av andra då de drog fördel av de kvinnor de hade under sitt befäl. Då rörde det sig om ex. kompani/bataljonschef eller kommissarie som hade stadigt sällskap trots att de var gifta, vilket de unga kvinnorna inte visste om. I något fall så tvingades mer eller mindre en kokerska till sex av högsta befäl och det förekom graviditeter där det i något fall kvinnan och barnet följde med trossen. Där var det solklara fall av maktmissbruk då ingen vågade anmäla dem.

Att kvinnorna sågs som systrar var också tydligt och att det fanns kvinnliga sjukvårdare som gjorde fantastiska insatser under strid och att de som dog sörjdes kanske mer än en man i många fall.

[sveahk]

Intressant tråd, Stefan! För ett par år sedan besökte jag Frauenmuseum i Bonn (jodå!), som då hade övertagit en väldokumenterad utställning från Deutsch-Russischen Museum Berlin-Karlshorst, under rubriken "Frauen in der Roten Armee". Faller alltså bra under trådens tema.

Ett par intryck...

b1.jpg (98.62 KiB) Visad 6147 gånger

Redan under det ryska inbördeskriget hittar vi uppenbarligen 50-70.000 kvinnor på de rödas sida - i den socialistiska emancipationens namn...

Men trots de gärna åberopade emancipationsidealen så var den Röda Arméen mer eller mindre oförberedd 1941, när hundratusentals soldatkvinnor pockade på att vara med i "Faderlands"-kriget. Det militära var traditionellt "manligt", det "kvinnliga" stod utanför stridskrafternas organisation och mentalitet. Rent materiellt betydde det att kvinnorna till en början måste nöja sig med militärkläder och -utrustning tillverkade för det manliga släktet. Det tog ett år innan arméen började ge ut speciella kvinnokläder. Underkläder för den kvinnliga soldaten kom 1943, och var, som speciellt hygienska produkter svåråtkomliga varor. Också först 1943 kom gynekologer ut på de regulära förbanden, det som vi nu kallar moderskapsförsäkring infördes först 1944. Samma år började man dessutom förstå den starka belastningen som den kvinnliga organismen utsattes för under kriget, många var och förblev ofruktbara efteråt...

De manliga kamraterna hade ofta svårt att acceptera sina kvinnliga medkämpare - gällde de ofta som inkräktare i den manliga militära domänen. Fördomar och missförstånd var legio. Kvinnor som hade utstått samma elände och faror som sina manliga kollegor blev ofta på grund av just samma krigserfarenheter nobbade som äkta maka och partner efter kriget.

Medlemmar av det sovjetiska flygvapnet mottar i augusti 1945 i Kreml, Moskva landets högsta orden, "Sovjetunionens Hjälte"...därav ett par kvinnor i första raden. Totalt 11.633 fick den under andra världskriget, därav 86 kvinnor.

b2.jpg (115.42 KiB) Visad 6147 gånger

Som avslutning en, som jag tycker, djupt rörande bild av en tillfångatagen sovjetisk "Flintenweib".

b3.jpg (149.78 KiB) Visad 6147 gånger

Vidare öde obekant - eller skall vi säga, med stor förutsägbarhet...

Hans K

[Grille]

Jo Tyskland finns de smalaste museum. Har slutat förvånas. Senast sprang jag på ett som handlade enkom om humle har jag för mig...och sett betydligt smalare än så.

Har läst boken med det var ett tag sedan och har inga omedelbara synpunkter. Har en annan fundering ang östfronten. Lite off topic sorry. Tyska veteraner minns hur ryssarna bara välde fram i vågor. Ibland obeväpnade. Till slut låg de i högar framför ställningen. Det är ju bara att tänka sig tex tre SMG 42 som som skjuter närmast non stop och med bra räckvidd. En makaber fundering men vad skulle det kunna bli i offer? Fanns ju en på Omaha Beach som påstod sig ha fällt över 800 amerikaner ( är väl ifrågasatt uppgift) och då sköt de tillbaka och låg oftast tryckta mot marken. Helt otroligt att de kunde få sina ryska soldater att springa mot tyskarna men de var ofta lite berusade och vände de blev de skjutna av egna.

[Ola Häggström]

Boken är bra, men reklam och baksidestext kan missa målet rejält.

Nu är jag lite sent på bollen, men ändå:

1. Rekryteringen av kvinnliga stridande är inte riktigt lika märklig om man tänker sig in i tidens ideologiska intensitet. De kommunistiska pionjärorganisationerna hade barn av båda könen, ideologiska diskussioner och politiskt engagemang var levande och utbrett på 30-talet på ett helt annat sätt än idag (ja, det finns undantag). Att tonåringarna då brann för att göra sin insats mot fascismen (nu kom deras chans, nu stod inte striden borta i Spanien längre) förvånar inte så mycket.

6. Att skjuta kvinnliga tillfångatagna ter sig också främmande idag. 1941-45 ligger närmre 1917-18 i tiden än nuet. De få böcker jag läst om finska inbördeskriget beskriver att de kvinnliga röda soldaterna sköts tämligen konsekvent i slutstriden i Tammerfors/Tampere. Det var tydligt både i Finland 1918 och Sovjet 1941 att de kvinnliga soldaterna var frivilliga och ideologsikt drivna (fanatiker som inte kunde tillåtas leva vidare?), samt (mindre viktigt kanske) intog en roll som var främmande såväl i det vita Finland som senare i den nazistiska retoriken där kvinnor genom moderskapet skulle göra sin insats för nationen.
Vad jag menar är att särbehandlingen av de olika tillfångatagna beroende på kön är lika obegriplig i sig men låg mer i linje med i tiden näraliggande skeenden.

[Stefan]

Boken är bra, men reklam och baksidestext kan missa målet rejält.

Nu är jag lite sent på bollen, men ändå:

1. Rekryteringen av kvinnliga stridande är inte riktigt lika märklig om man tänker sig in i tidens ideologiska intensitet. De kommunistiska pionjärorganisationerna hade barn av båda könen, ideologiska diskussioner och politiskt engagemang var levande och utbrett på 30-talet på ett helt annat sätt än idag (ja, det finns undantag). Att tonåringarna då brann för att göra sin insats mot fascismen (nu kom deras chans, nu stod inte striden borta i Spanien längre) förvånar inte så mycket.

6. Att skjuta kvinnliga tillfångatagna ter sig också främmande idag. 1941-45 ligger närmre 1917-18 i tiden än nuet. De få böcker jag läst om finska inbördeskriget beskriver att de kvinnliga röda soldaterna sköts tämligen konsekvent i slutstriden i Tammerfors/Tampere. Det var tydligt både i Finland 1918 och Sovjet 1941 att de kvinnliga soldaterna var frivilliga och ideologsikt drivna (fanatiker som inte kunde tillåtas leva vidare?), samt (mindre viktigt kanske) intog en roll som var främmande såväl i det vita Finland som senare i den nazistiska retoriken där kvinnor genom moderskapet skulle göra sin insats för nationen.
Vad jag menar är att särbehandlingen av de olika tillfångatagna beroende på kön är lika obegriplig i sig men låg mer i linje med i tiden näraliggande skeenden.

Ja det kan vara en bra förklaring - eller lättare sagt, förklaringar.

Så förklaringen på krigsbrotten här är inte i första hand att de sågs som onaturliga manhaftiga fruntimmer, som därför inte medgavs krigsfångestatus - vilket ofta sagts, utan helt enkelt att de var ju bevisligen frivilliga, och i allmänhet om inte partifunktionärer så iaf varma anhängare av kommunismen... Politrukerna och partimedlemmar sköts på plats, så därmed även de kvinnliga volontärerna. De sköts de också, utom i de fall där de istället torterades ihjäl.

Hypotesen kan stämma. Om vi jämför med de polska AK mfl soldaterna som gav upp efter Warszawaupproret. Medan striderna pågick avrättade tyskarna allt som rörde sig, inklusive tiotusentals civila, kvarter efter kvarter. Men däremot respekterade de hyfsat väl den framförhandlade kapitulationen. De kvinnliga soldaterna ( ganska få av dem var stridande, men många fältmedics och kurirer - bägge farliga sysslor i de förhållanden där). De behandlades visserligen inte alltid strikt som krigsfångar, de kunde istället skickas till Tyskland som tvångsarbetare. Vilket ibland var ju enklare än att sitta i ett lager. Men alltså, få eller inga övergrepp som sådana...

[a77]

Stefan: Ger boken någon uppfattning om hur många sovjetiska kvinnor som slogs under andra världskriget? Nu menar jag inte som sjuksyster eller skyttegravs grävare eller dylikt utan i frontlinjen med vapen i hand. Skulle vara intressant om veta om det var hundratal eller tusental eller tiotusentals....

[a77]

Helt otroligt att de kunde få sina ryska soldater att springa mot tyskarna men de var ofta lite berusade och vände de blev de skjutna av egna.

Du har alltid familjen du kan trycka på, familjen till en förädare (fegis) blir det synd om, familjen till en hjälte (stupad) blir väl omhändertagna. Få saker motiverar en man så mycket säkerheten om den egna familjen... sedan att soldaten tänker att han hellre skulle vilja köra bajonetten genom Stalin istället för en Tysk kulspruteskytt är en annan sak....

[Grille]

Så är det förstås också. Men döden är ju nästan garanterad. Å andra sidan verkar ju samma sak ha hänt under WWI och då hade man väl inte dessa argument utan man sprang mot en, nästan, säker död ändå

[Stefan]

Stefan: Ger boken någon uppfattning om hur många sovjetiska kvinnor som slogs under andra världskriget? Nu menar jag inte som sjuksyster eller skyttegravs grävare eller dylikt utan i frontlinjen med vapen i hand. Skulle vara intressant om veta om det var hundratal eller tusental eller tiotusentals....

Nej det görs nog inga exakta sifferanalyser. Det är säkert många, tiotusentals eller än fler, snarare än tusentals, som stred aktivt. I helkvinnliga förband eller insprängda bland männen. Men de flesta som VAR uniformerade och inrollerade i armén, bar vapen, men kanske inte hade primärt stridsuppgifter.
Just sjuksystrar - både fältmedics och lasarettspersonal. Kockpersonal, inklusive 16-åringen som fick skala potatis kriget igenom... Telefonister. Trafikvakter, etc. Lustigt nog nämns inte de i England så vanliga stabsmedhjälpare. Vet ej om de inte fanns eller om de helt enkelt inte intervjuades här.
Men lv personal, flygare, stridsvagnsbesättningar...Krypskyttar, infanterister. Ingenjörer, befäl för stridspjonjärer.
Observera att skyttegravsgrävare var oftast civila som beordrats till det arbetet (innan själva striden iaf), så de räknas INTE in i den statistiken.
Dessa tillkommer alltså ovanpå.

En sifferuppgift som gavs talade om över 1,5 miljoner inom de väpnade styrkorna. Men det talas också om ca halvmiljonen för både England och Tyskland. Och vi vet att tyskorna inte fick kämpa med vapen i hand. Även om det antagligen har förekommit i enstaka fall speciellt i slutskedet. Det fanns gott om Lv-besättningar, men den som drog i avfyrningssnöret skulle vara en man. Kvinnor fick ju inte döda... De kallades ju för hjälpflickor / ekvivalent, få av dem hade en formell militär tjänstegrad. Några av de få undantagen var flygare - både de som tjänstgjorde, och de kvalificerade flygare som hittade på förevändningar att INTE tjänstgöra.

Det finns avslöjande berättelser citerade: En stolt kvinna berättar att hon var förare (och befälhavare?) för en IS tung stridsvagn. Det var hon ensam om - alla de andra kvinnliga pansarsoldaterna var i de medeltunga T34 förbanden...

Flickan som mitt under en eldstrid upptäcker att hon blöder. "Hjälp jag är sårad" ´Var är du sårad?´ "Jag vet inte, men jag blöder!" Varpå en äldre faderlig medsoldat fick förklara för henne att det var mensen, något helt naturligt för friska kvinnor...

Kvinnliga plutonen i infanteriförbandet, de fick tydligen ha kjol, går över ett snöig fält, de manliga plutonerna följer efter. Men till deras skam och nesa får många av dem mens just då (kvinnor som lever i grupp tenderar ju ofta att mensa samtidigt). Och det blöder ju ner på snön, så männen som går bakom dem ser hur det är fatt...

Som det nämndes tidigare i tråden, utrustningen var i början strikt manligt (kjolarna nämnda ovan ett av de få undantagen). så i början fick de ofta skor och uniformer flera nummer för stora, ibland så att de kunde knappt röra sig normalt...
Och naturligtvis inga bindor eller dylikt. Att hjälpa sig självt med att skaffa egengjorda bindor, eller att skaffa extra ombytesunderkläder fungerade inte, eftersom de unga nyutbildade ivriga sergeanterna var på dem: det hörde inte till reglementet och måste kastas / lämnas... Men äldre män, äldre sergeanter var mycket bättre på det. DE hade bättre förståelse för de kvinnliga mysterier, och i all tysthet lät dem ha sina bindor och extra underkläder ifred...

[Stefan]

Rätt intressant är berättelsen av henne som blev fänrik och befälhavare för en stridspjonjärpluton, dvs minröjare som agerade i första linjen. Hon åkte mot fronten i ett tåg med enbart kvinnor. På varje station var det några "uppköpare", dvs folk från regementen som skulle plocka åt sig lämpliga ersättningsmanskap. Några var mycket kräsna (inga kvinnor här!) medan andra pockade och lockade. Men hon och några kompisinnor tyckte inte någon av dessa erbjudanden var jätteintressant. Till slut var de bara några få kvar, och fram till dem kommer en grupp officerare. Deras handledare meddelar till de kommande: Alla dessa har tillräckligt goda meriter, alla dessa kan passa. Ledaren tittar på dem en bra stund, sedan frågar han, nå, vilka av er vill gå med i stridsskolan? Alla tog ett steg framåt. Stridsskolan var alltså en fänrikskurs. -[ Jag antar att tjejerna ifråga fick tips av någon att det intressantaste erbjudandet kommer på slutet, eller nåt sådant...] Som nybakad fänrik kommer hon ut till sin pluton. Stridserfarna karlar, sitter och petar i tånaglarna, tvättar fotlappar, rensar vapnen... Hon ger sitt första kommando: Uppställning på led! Karlarna sitter kvar och petar sig dubbelt så ivrigt i tånaglarna... Varpå hon räddar situationen genom att nästan genast utropa! Återgå till era sysslor! Det gick bra för henne med dem, bara ett par veckor senare gav sig hennes killar i slagsmål med ett gäng artillerister som skulle till att håna henne med plumpa skämt... I stridsuppgifterna för henne ingick att ofta tillsammans med en observatör gräva ner sig i ingenmansland under natten och observera noga på dagen. Ungefär som prickskyttarna, fast utan att skjuta. Observerade de tyska fältbefästningarna, var det låg gömda minfält. Tex dagg låg annorlunda på grävda platser än i ogrävda platser...
Övht, det nämns inte ofta, men tyskarna var flitiga med försåtsminering. Det är välkänd att de höll på mycket med försåtsminering i Italien - även i rent civila miljöer. Så snart det fanns en chans att en allierad soldat kunde hamna där, minerade de.
Men tydligen minerades det nästan lika friskt även på östfronten. Dessa minröjare hade det fullt upp. Ibland under beskjutning, ibland bara bakom själva frontlinjen...

[a77]

Så är det förstås också. Men döden är ju nästan garanterad. Å andra sidan verkar ju samma sak ha hänt under WWI och då hade man väl inte dessa argument utan man sprang mot en, nästan, säker död ändå

men moralen kollapsade också, Franska armen vägrade anfalla, och det blev revolution i Tyskland och Ryssland....

[a77]

Och vi vet att tyskorna inte fick kämpa med vapen i hand. Även om det antagligen har förekommit i enstaka fall speciellt i slutskedet. Det fanns gott om Lv-besättningar, men den som drog i avfyrningssnöret skulle vara en man. Kvinnor fick ju inte döda... De kallades ju för hjälpflickor

Intressant visste inte om att Nazist Tyskland tillät kvinnor komma så nära vapen, att langa ammunition till en LV pjäs under rådande bombanfall anser jag som stridande.

[Stefan]

Och vi vet att tyskorna inte fick kämpa med vapen i hand. Även om det antagligen har förekommit i enstaka fall speciellt i slutskedet. Det fanns gott om Lv-besättningar, men den som drog i avfyrningssnöret skulle vara en man. Kvinnor fick ju inte döda... De kallades ju för hjälpflickor

Intressant visste inte om att Nazist Tyskland tillät kvinnor komma så nära vapen, att langa ammunition till en LV pjäs under rådande bombanfall anser jag som stridande.

Ja det tycker nog jag också. Är man pjäsmanskap så är man. Då nämner jag inte ens att den som faktiskt dödar är ju riktaren. - Här kan vi glömma att det är svårt att rikta med precision, så i praktiken det bästa var att skjuta ungefär åt rätt håll. Men iaf.

En annan typisk kvinnlig syssla i sammanhanget var ju Lv-strålkastarna. Den sysslan var fö direkt livsfarlig. Att Lv pjäserna besköts av flygplanen när de kom åt är en sak, men jag utgår ifrån att strålkastarna besköts alltid när man kom åt - de syntes ju så tydligt. Det behövdes ingen raketforskning för det, det var bara för bukskytten att skjuta några serier mot de lysande strålkastarna...

Der Engländer hade också kvinnliga lv-artillerister. Så tex Mary Churchill, Winstons dotter var aktiv Lv-manskap mellan varven. Om hon betjänade en kanon eller om hon skötte om strålkastaren är jag däremot osäker på.

[Stefan]

Så är det förstås också. Men döden är ju nästan garanterad. Å andra sidan verkar ju samma sak ha hänt under WWI och då hade man väl inte dessa argument utan man sprang mot en, nästan, säker död ändå

men moralen kollapsade också, Franska armen vägrade anfalla, och det blev revolution i Tyskland och Ryssland....

Som en kuriositet och ett försök att rättfärdiga denna OT i tråden.
Det fanns kvinnliga stridande bataljoner under första världskriget också, återigen på rysk sida. Så tex den kvinnliga bataljonen som bevakade Vinterpalatset vid tiden för bolsjevikernas statskupp.

Det fanns andra bataljoner också. Den mest kända är den som organiserades av löjtnant Bourkhina (stavning?). Den kallades för Dödsbataljonen. Syftet var uttryckligen just att skämma männen till mod: här var det kvinnor som gick utan pardon till bajonettanfall mot fienden, skulle då männen fega ut?

Eller om man så vill, syftet var inspirera männen till bättre tankar och större mod i fält, inge dem kurage genom praktiskt exempel.

Och Dödsbataljon? Nej, inte för att visa sin blodtörst, och faktiskt inte för att karska upp sig. Utan helt bokstavligt. I första utkastet var det inte ens meningen att de behövde vara tränade - det räckte att de ryckte modigt framåt - och dog under stormangreppet.
De gick alltså bokstavligen i döden för fosterlandet, för saken. För landet och dess ryska jord, för familjen.

MEN. De fick ändå viss träning, de hade instruktörer. Och eftersom Bourkhinas trupp HAR faktiskt återanvänds flera gånger, så uppenbarligen slogs de både modigt och mycket bra. Så pass bra att många överlevde striden och kunde återvända för att delta i fler strider.