Lotsplats Rödkallen

[varjag]

Amplifierar -

Intresse finns

!

Varjag

[millgard]

Vattennivån i Bottenviken steg - nu i januari, dvs häromdagen - med 1,2 meter pga hårda sydliga vindar kombinerat med lågtryck och lätt snöfall.



Ni ser var bryggan börjar. I somras såg det ut såhär på samma plats:



Ytterligare variationer åt bägge håll finns naturligtvis också.

[varjag]

Whoah! 1,2 meter - dä va mycke dä!
Tycker mig se ''flödmålen'' - när strandisen lossnar - och tappar landkontakten -

Tack för posten millgard!, Varjag

[Battler]

Vattenståndet ligger fortfarande på plus, knappt halvmetern för tillfället.

http://www.smhi.se/vadret/hav-och-kust/havsvattenstand

[sveahk]

Just hemkommen från snöfri "vintersemester" i södra England - och välkomnad av ytterligare en av varjagens härliga berättelser...återigen ett mindre under av exakta minnen! Tackar allra hjärtligast för det...och alla andra som lagt till egna hågkomster och fördjupande hänvisningar!

En fråga: jag vet att varjagen inte hade många år på nacken när kriget träffade Rödkallen...men kanske han ändå minns hur öborna, och i första hand den egna familjen, förhöll sig och reagerade under den tiden? Att den pekuniära tillfredställelsen var stor har jag förstått, men hur var det annars med krigets flåsande andedräkt bakom kobbar och skär? För ett barn var det säkert framför allt spännande, men hur var det med de vuxna...?

Hans K

[varjag]

Välkommen hem sveahk - till HÅRDvalutans Fäste på Jorden - Och tack för de vänliga orden.....

Just hemkommen från snöfri "vintersemester" i södra England - och välkomnad av ytterligare en av varjagens härliga berättelser...återigen ett mindre under av exakta minnen! Tackar allra hjärtligast för det...och alla andra som lagt till egna hågkomster och fördjupande hänvisningar!

Minnet - får mycken hjälp av den gamla dagbok, som letades fram, innan tråden börjades - :wink

han ändå minns hur öborna, och i första hand den egna familjen, förhöll sig och reagerade under den tiden? Att den pekuniära tillfredställelsen var stor har jag förstått, men hur var det annars med krigets flåsande andedräkt bakom kobbar och skär? För ett

En bra infallsvinkel som jag inte tänkt på (tack f tipset!)
Jag lovar tänka efter lite, och skriva ned minnena om den aspekten.......håll andan !

mvh, Varjag

[varjag]

Ett av mina största nöjen som barn, var att följa med pappa på lotsningar – och
ha friheten att ströva omkring på fartygen, se på allt, fatta vad det var och någorlunda – hur det fungerade.
Ett barn, som dök upp på de mest oväntade ställen – möttes oftast med nyfikenhet
och vänlighet och sällan eller aldrig nån kalla handen. Ingen frågade ens vad jag hade
där att göra – accepterade bara att en pilt kom traskande nedför lejdare och greting – till
maskinrummet och med stora ögon beundrade de väldiga vevslängarna på trippel-ångmaskinen gå runt…..det vid ett sån tillfälle jag lärde att smörjarna kollade lager-temperaturen ‘’medelst handpåläggning’’
Det luktade alltid varm fuktig ånga och olja där nere och var spännande värre.

I pannrummen gjorde alltid eldarna på vakten – stora ögon när man uppenbarade sig.....…

.och såg hur dom öppnade pannluckorna – slängde in ett par skyfflar kol i
fyren….och ibland ‘’slejsade’’ innan påfyllningen. Varje panna hade en manometer –
som dom kollade då och då…..och hettan! Oavsett yttertempen – rådde det alltid
tropisk värme i pannrummen. Eldarna hade alltid en pall att sitta på – och en pyts
vatten med skopa i – att släcka törsten I hettan. Plus – en våt ‘’sweat-rag’’ om halsen, som såg ut ungefär som mammas golvtrasor hemma….ibland hällde han skopan över
svett-trasan också. Nån förklarade för pilten – att det var inte bara att skyffla in – nehej
det skulle till en konstnärlig ‘’twist’’på skyffeln – att sprida kolen över fyren, så den gav maximum hetta – och inte bara slaggade ihop….!

Såg dom slagga nån gang – en på däck, handvevar upp tunga slaggpytsar genom ventilator-röret, som han tippar överbord medan mannen på fyrdurken rakar ut slagg under pannan – och med skyffel - fyller dom.
Ett tungt och vad jag förstått – avskytt jobb.

Ja ibland gav jag mig t.o.m. iväg in i propelleraxelns tunnel

– där stålaxeln sammanlänkad av väldiga flänsar snurrade genom lager, krönta av en oljekopp som kollades och fylldes på varje vakt efter behov....

Jag såg kabysser med kockar och mässuppassare vid diskhoar, ja en svensk timmerman
som pejlade barlasttankarna – och var vänlig nog förklara för mig vad det var han gjorde!
(alla fartyg på ingång till Luleå länsade allt barlastvatten – för att bereda plats för maximal
malmlast när de väl nådde fram till lastviadukterna.)
Och – hur den ångdriva styrmaskinen fungerade -

aangdriven styrmaskin.jpg (74.72 KiB) Visad 1558 gånger

Hur dom ‘’luckade av’’ så man kunde kika över luckekarmen – ner i den mörka djupa avgrund som var lastrummen. Och – hur lastbommarna lyftes ur sina skrån – och gigades
upp – för att inte vara ivägen vid lastningen…..

Kort sagt – jag lärde mig mera om fartyg och hur de fungerar vid ganska späda år – än
t.o.m. de flesta andra Rödkallgrabbarna - Helt enkelt med outsläcklig nyfikenhet......

Idag med moderna säkerhetsbestämmelser och TILLTRÄDE FÖRBJUDET/NO ENTRY
överallt; hade sådana upptäcktsfärder som jag beskrivit – varit omöjliga.
Men – det gick bra ‘’på den tiden’’.

Och - med barnahjärnans snabba upptag - lärde mig mycket -

(forts)

Varjag

[Battler]

Såg dom slagga nån gang – en på däck, handvevar upp tunga slaggpytsar genom ventilator-röret, som han tippar överbord medan mannen på fyrdurken rakar ut slagg under pannan – och med skyffel - fyller dom.

Sånt har man fått på näten flera gånger, finns i fjärdarna ner mot Tjuvholmsundet, sprött, poröst ramlar lätt sönder, så det är lätt att ta loss. Av den äldre generationen har vi fått höra att det är, slagg från pannrengöringar på fartyg.

[varjag]

Av den äldre generationen har vi fått höra att det är, slagg från pannrengöringar på fartyg.

Tack Battler - d.ä. generationen är nog inte gammal nog -
Slaggning och pannrengöring - var två olika saker - Varjag

[Stellan Bojerud]

Trevliga berättelser, Varjag! Jag hade en liknande uppväxt, men inte maritimt, utan vid järnvägen. Vid tolv års ålder kunde jag köra samtliga elektrolokstyper som förekom inom gamla 31.maskinsektionen, d v s Västeråsbanan. Far hade lärt mig.

Först 1961 kom jag i ångbåtarnas värld och aldrig utanför Mälaren. Gjorde sista resan 1967. Stockholm - Södertälje ToR som bristmönstrad maskinist. Första och sista gången. Dessförinnan eldare. En av bogserbåtarna jag gick i var för övrigt vedeldad. Det blev mycket slaggning.
En konkurrerande bogserbåt eldades med kasserade bildäck! Rök, stank och utbränd ståltråd (armeringen i däcken) att slänga i sjön.

Ja det var en tjusig tid. Från Luleå erinrar jag mig blott en båtresa ToR Klubbviken för att bada. Jag bodde då i Boden och en resa till storstaden Luleå med sitt landskända Shoppingcenter var ju en STOR sak. När jag blev lite äldre brukade min kusin Bertil och jag åka till Luleå enbart för att beskåda malmlastning på Svartön. Nog hade vi enkla nöjen på 1950-talet.

Vi tjuvåkte med lokalt tillstånd! Vi var ju båda järnvägsbarn, så farbror vidtalade lämplig konduktör, så kunde vi åka gratis. Familjen hade ett begränsat antal fribiljetter och de ville vi ju inte förslösa på korta resor. En resa Stockholm - Narvik var värd en fribiljett, men Boden - Luleå --- aldrig! Hellre fick man ta cykeln. Eller gå. Att gå sträckan Boden - Luleå torde kräva ca 10 timmar. Har aldrig försökt.

Numera är det väl inte så känt, men Luleå hade redan i fredsorganisationen en sjömilitär stab. BoLu, vilket skulle uttydas Bevakningsområde Luleå. Det fanns en liknande organisation i Malmö, BoMö. Alltnog BoLu bestod på 1960-talet av en kommendörkapten som chef, en underofficer och en värnpliktig telefonist tillika bilförare.

I händelse av krig skulle flottan i Luleå bestå av en isbrytare som tjänstgjorde som minutläggare. Den var bestyckad med fyra 40mm lvakan L/70 40/48. Isbrytarna hade lvakan liksom minräls ombord redan i fredstid. Vidare en division med fyra hjälpvedettbåtar. Det var inkallade civila bogserbåtar, som försetts med en 40mm lvakan L/60 40/36, sjunkbombfällare samt syra- och satsdimbildare. Jag såg hela denna sjöstyrka vid repetitionsövning 1964.

Rödkallen skulle i krigstid vara Sjökontrollstation (SKS) där utländska fartyg skulle kontrolleras. Sjökontrollgruppen åkte ut till fartyget på liknande sätt som en lotsbåt och sjökontrollpatrullen klättrade ombord. Chef var en subalternofficer (fänrik-löjtnant) ur Sjövärnskåren, vilken biträddes av en furir och några meniga. Uppgiften var att kontrollera fartygets handlingar och vid misstanke visitera lastrummen. Sjökontrollpersonalen var beväpnad. Chefen hade pistol M/07 och övriga kpist M/37-39. (Märk att armén skriver modellår med m och marinen med M).

Kustartilleriet bestod av batteri LU 1 på Hertsöberget. 4 st 15,2 cm kanoner M/98-50 från pansarskeppet ÄRAN. Sköt sista gången 1983. Vidare batteri LU 2 vid Tjuvholmssundet med 2 st 57 mm kanoner M/89 B till skydd av minering.

[CvD]

Känner igen dig när du beskriver upptäcksfärderna ombord. Känner samma sak varje gång jag är på en torrdockning eller krängningsprov. Man kryper omkring på olika platser ombord, platser där knappt besättningen är särskilt ofta ibland.
Alltid kul att se saker och ting, lära sig något nytt eller se hur dom löst vissa problem på olika sätt på olika fartyg.
Har dock aldrig haft nöjet att se maskinrummet eller pannrummet på en stor ångskuta som varit i drift.

/CvD

[varjag]

Stellan skrev:

Numera är det väl inte så känt, men Luleå hade redan i fredsorganisationen en sjömilitär stab. BoLu, vilket skulle uttydas Bevakningsområde Luleå. Det fanns en liknande organisation i Malmö, BoMö. Alltnog BoLu bestod på 1960-talet av en kommendörkapten som chef, en underofficer och en värnpliktig telefonist tillika bilförare.

I händelse av krig skulle flottan i Luleå bestå av en isbrytare som tjänstgjorde som minutläggare. Den var bestyckad med fyra 40mm lvakan L/70 40/48. Isbrytarna hade lvakan liksom minräls ombord redan i fredstid. Vidare en division med fyra hjälpvedettbåtar. Det var inkallade civila bogserbåtar, som försetts med en 40mm lvakan L/60 40/36, sjunkbombfällare samt syra- och satsdimbildare. Jag såg hela denna sjöstyrka vid repetitionsövning 1964.

BoLu har jag aldrig hört talas om - men i praktiken ''flyttades'' varjag till Malmö redan 1957, d.v.s. föräldrarna flyttade till Malmö -
och ehuru jag var till sjöss - var det bara att flytta med s.a.s. -

På Hertsöberget har jag varit en gång - men minns inga kanoner....om Sjökontrollen under krigsåren skrev jag ngra rader ovan i tråden.


CvD skrev:

Har dock aldrig haft nöjet att se maskinrummet eller pannrummet på en stor ångskuta som varit i drift.

Den STORA skillnaden CvD - är hur TYST det är i steambåtarnas maskinrum.......vanlig samtalston räcker.
Medan i motorfartygen, maskindånet - får alla att vråla i öronen på veranda, maskinpersonalen var bra på att ''läppläsa'' och använda
handsignaler för enklare order....

Ack ja, minnen minnen minnen......

mvh, Varjag

[varjag]

sveahk skrev:

En fråga: jag vet att varjagen inte hade många år på nacken när kriget träffade Rödkallen...men kanske han ändå minns hur öborna, och i första hand den egna familjen, förhöll sig och reagerade under den tiden?......

Och sveahk – han har helt rätt - i att varjag var i ‘’koltåldern’’ då och det är svårt att kunna skilja vad som var verkliga minnen – och vad som berättats för mig senare. (så detta epos blir en blandning av bägge…)

I likhet med det svenska samhället, var byborna delade i tvenne läger – det ena övertygat om att
Tyskland skulle segra – det andra att England skulle utgå som vinnare.
Och – sympatierna för det ena och andra lägret vad Rödkallen beträffar var väl sådär 50/50 även om inte alla sa sin mening rakt ut.

Läsaren kanske höjer ögonbrynen vid att – England – skulle utgå som segrare.

Men orsaken var att alla lotsarna hade ju varit till sjöss i många år och sett mycket av världen,
kunnat bilda sig klara uppfattningar om Englands sjömakt och dess historia och därav dra slutsatser
som ‘’medelsvensson’’ inte kunde.

Vi barn fick helst inte lyssna, när kriget och de farhågor om framtiden det medförde – avhandlades
av de vuxna….spring ut och lek – var en signal att saker diskuterades som ej var avsedda för barnen......

Men, det heter ju att ‘’även små grytor hava öron’’ - så man lyssnade ju diskret när man kunde.
Även om man inte alltid begrep mycket av vad som avhandlades.

Bland oss barn, togs så klart föräldrauppfattningarna i utspädd form – med till lekplatsen. Och blev föremål för ivriga debatter, ja till och med slagsmål bland de hetlevrade…..
Som de gamla sjunga – så kvittra de unga… -

Det enorma skeendet utanför vår värld – reducerades i den – till något som bäst beskrivs som
den hos dagens fotbollssupporters -

Den ena sidan hejade på IFK, dom andra på LSK….
(bägge Luleålag som kämpade om äran på Fotbollsplanen).

Mycket av de fläktar av stormen bortom Sverige vi fick till livs, kom så klart genom lotsarna. Som hade ett andningshål till stora världen genom de kontakter de hade med främst sjökaptener på de lotsade fartygen.
Historier om flyganfall, minsprängningar och torpederingar – kort sagt vanliga krigsdramor – som de åsett eller upplevt och, relaterades i lotsfamiljerna.
Det var ju svenska fartyg med om att dra malm till Tyskland och svenskarna hade så klart
inte samma tunghäfta som till exempel det tyska.

De vanligaste lossningshamnarna för malmen, var Gotenhafen (Gdynia), Danzig (Gdansk)
och Stettin. (Szczecin). Östersjöhamnarna, var relativt riskfria destinationer under de första
krigsåren. Sedan – när RAF började minera även södra Östersjön ökades riskerna.
Ibland kom sorgebud via någon – ‘’att den eller den båten’’ hade blivit minsprängd – eller bombad – och att sagesmannen inte visste hur det gått med besättningen.
Någon mindre del av malmtrafiken skeppades till Emden och Rotterdam/Antwerpen –
tror mig minnas hört att svenska rederier undvek den traden – riskerna i Nordsjön - tiofaldigades, mot vad de var öster on Kielkanalen.

Många av fartygen i malmtrafiken kom och gick – som spårvagnar och lotsarna utvecklade
med tiden goda kontakter med kaptenerna, kände deras olika namn väl – och deltog i
saknaden efter män och skepp – som gått under.

Faderskapet berättade (efter kriget) att han pratat om Tysklands segerchanser med tyska
sjökaptener under lotsningar. Dessa var som alla andra tyskar – förbjudna att ens tänka
möjligheten av ett tyskt nederlag. Speciellt en – hade dock tydligen tatt bladet från munnen;

Hitler och dom här nazisterna, dom flesta är bayrare, sydtyskar – har ingen aning om sjöfart
eller England……Dom känner inte engelsmännen - dom är hårda…..Dom kommer aldrig att ge upp förrän dom vunnit det här kriget…….

Profetiska ord. Speciellt som jag vill minnas de uttalades 1940-41 när allt lutade åt en tysk seger.
Finska sjökaptener, misströstade ganska allmänt om sitt lands framtid. En rad jag minns från
det hållet var ‘’att när tyskarna i Ryssland började med planmässiga återtåg till på förhand uppgjorda ställningar’’ - förstod vi alla att loppet var kört !

Det kanske kan intressera att tyska fartyg ‘’seglade på sparlåga’’ den mesta tiden.
M.a.o. – man körde inte full fart, utan ‘’mest ekonomiska fart’’ (säg 7 knop i.s.f. 11)
för att spara kol.
Men – om dom skulle anlitas av Wehrmacht – var det bråttom och då fick dom tillstånd
att elda på – utan hänsyn till kolförbrukningen. (exempel: ett fartyg skulle – efter lossningen av malmlasten, sändas till Norge med krigsförnödenheter – då gällde inte sparlågan mera - utan Full Fart )

Vad jag minns var våra mammor mera benägna åt Hitler och Tyskland…..rysskräcken och
Finlands vinterkrig med följder – satt i ryggmärgen på många!
Karlarna, trots Blitzkrieg och Stukaplan – levde mera i - sin barndoms krig 1914-18, räknade
slagskepp, konvojer och skepps- och ubåtsförluster - och Världens Bästa Flotta. Vilken givetvis – var Royal Navy!
Flygplan var nog bra, men dom begrep sig bäst på marina ting – och deras horisont förblev
mycket sjöbunden även senare när vändningen i kriget dryftades.

En grej jag klart minns – var upprörda diskussioner sommaren 1942.
I juli torpederades och sänktes Grängesbergsångaren s/s LULEÅ utanför Hävringe
av den sovjetiska ubåten S 7. Den följdes i augusti av samma rederi’s s/s C.F. LILJEVALCH –

C.F. LILJEVALCH.png (218.78 KiB) Visad 1421 gånger

också torpederad och sänkt av sovjetiska ubåten L-7…..
Bägge var fartygen ‘’stamkunder’’ i Luleå, ja min far hade en tid varit styrman i Gränges – och
närvaron av ryska ubåtar i Östersjön – väckte starka känslostormar.

http://sv.wikipedia.org/wiki/S/S_C.F._Liljevalch

‘’Kan in’t tysken göra slut på ryssdjävlarna åtminstone i Östersjön - ?’’

Det var allmänt bekant, att av alla lastade fartyg – sjönk malmbåtar snabbast – när dom
tog min- eller torpedträffar!

(forts.)
Varjag

[Sarvi]

Det var allmänt bekant, att av alla lastade fartyg – sjönk malmbåtar snabbast – när dom tog min- eller torpedträffar!

Läser man vittnesmål från konvojeringar om malmfartyg framgår att det ofta rörde sig om sekunder från träff till att skeppet försvann under ytan. Chanserna för besättningen var minst sagt smala... Och är fortfarande inte lysande, se bara på förlisningen av Langeland utanför Koster. Även om det var hårt väder som stod för den sänkningen och ingen krigshandling.

[Hans]

Kanske korkad fråga, vilken var den bästa lasten förutom pingpongbollar? Trä, bomull, tyg eller känsligt gods (väl paketerat och lätt).

MVH

Hans

Edit: Kork naturligtvis