Under kriget och även till 1947 rådde stor brist på motorbränsle och tilldelningen till
bl.a. Lotsverket var hårt beskuren. Överlotsen, Martin Sandström – fick stränga order
uppifrån att till varje pris , spara på bränslet och vidarebefordrade dessa ‘’ned i leden’’
s.a.s.
Rödkallens Lotsbåt No.2 – en 8 meters stålbåt med ruff, mast och en 16 hästars
4-cylindrig Penta ‘’sidventilare’’ kunde under alla vattenstånd ta sig in till Motorbryggan
i den inre hamnen och användes i stort sett hela tiden på sommarhalvåret.
Inte minst för att Motorbryggan låg ‘’mitt i byn’’ – en bekväm 50-75 meters promenad
från stugorna. Den nyare kasunhamnen däremot – var 350-400 meter avlägsen från de flesta. Bara med det lilla problemet – att körtiden från inre hamnen till möte med fartygen – var 12-15 minuter längre……..
Så – i bränslebesparande syfte beordrades båten baserad i kasunhamnen och lotsarna
fick vackert bekväma sig med den längre promenaden…..
Sen kom nåt snille på att fartygen på utresa, lotsades ‘’som vanligt’’ – där det alltid gjorts –
till en punkt ungefär tre distansminuter väster om lotshamnen där lotsen togs av.
Men – borde det inte vara möjligt – att köra närmare ‘’Kallen’’ – för att minska lotsbåtens
bränsleförbrukning? Speciellt med mindre fartyg med mindre djupgående.
Jodå, under en kort period uppstod en tävlan mellan lotsarna – om vem som kunde
‘’gå närmast’’!
Och nära gick dom – kärringarna slog ihopa händerna –
Med Herregud
vad nära dom går…..är det in’t farligt??
Mästerlotsen Gustav G. vann tävlingen!
En vacker sommarafton – hördes tydligt på ön – ett besynnerligt rumlande ljud från havet….
......‘’Jaha, Gustav vann – för där fick han grundkänning!’’ – utbrast någon intresserad åskådare…... 
Hur lotsen redde ut det hela med kaptenen och om denne ‘’skrev på Lotssedeln’’ utan
Anmärkning – vet jag inte.
Med det blev ett prompt slut på dom där övningarna!
1946 (eller -47?), minns inte – blev en dansk ångare på resa till Kemi för att inta trälast
minsprängd sydost om Rödkallen. Det var en -
- drivmina....jpg (30.23 KiB) Visad 1565 gånger
-varav det fanns många under de första efterkrigsåren.
Ångarens namn var ngt i stil med LILLEAA/LILJEAA (?>?) och en nödsignal fick dom iväg
innan hon sjönk. Detta hände oktober/november….det var mörkt och kallt minns jag.
Min far med ett par andra handlingskraftiga lotsar på Rödkallen när budet nådde dem –
räknade snabbt ut att de – var närmast till den troligaste positionen som fartyget gått under
på. Och ringde brådskande överlotsen i Luleå – för att begära tillstånd omedelbart gå ut med
den större lotsbåten – att söka efter överlevande.........
Svaret blev ett absolut NEJ!
‘’…det går åt alldeles för mycket bränsle……’’ 
Dagen efter, och efter mycken palaver – skickades bogserbåten -
- VICTORIA.jpg (33.19 KiB) Visad 1565 gånger
tillhörig Neptunbolaget - ut från Luleå istället, för att söka.
VICTORIA hittade en flotte från dansken. En levande man fanns på flotten – kaptenen.
Alla andra, hade frusit ihjäl…..de sista vad jag minns bara ett par timmar innan VICTORIA hittade dom -
Min far levde högan rövare efter detta,
‘’vi hade kunnat vara på positionen minst åtta timmar
före VICTORIA……och flera på flotten hade överlevt !!!!’’
Sånt hände i bränslebristens tidevarv.
Varjag
