...snart framme...
...och där har vi den, gränsövergången...
...vi är mitt uppe i bergen, strax under 2.000 m. Ett par hus på var sin sida om gränsen, militär och annan uniformerad personal, lastbilar och deras chaufförer. Privatbilarna som står parkerade vid sidan om vägen tillhör tydligen personalen, vår är den enda i kön - vi vinkas fram, förbi de stora monstren, parkerar och stiger ur. Iransk militär för oss in i en stor byggnad med enkelt snickrade kontor, det är varmt...och på något vis...spännande...
En civilklädd man tar hand om oss - chefen, som talar engelska. "All papers, please...". Vi sätter oss i nedgångna fåtöljer, chefen beställer te. Han som kontrollerar våra papper sitter framför en computer - och svär på farsi...
Chefen: "Sorry, no electrical power, happens all the time..." Vi språkas, han lyssnar och förvånas över vår resa. Computerkillen är färdig, allt ok, allt ok, stämpel, stämpel, stämpel, stämpel och ytterligare en...
Vi står upp, tackar för oss, ger chefen handen och..."Welcome back to Iran!".
En halv timme tog det, ingen kontroll av bilen och dess innehåll (den kom desto mer på andra sidan
). Jag gör ett sista försök att övertala en soldat att bli fotograferad - nej, nej och avvinkad! Så jag tog ändå ett, snabbt, snabbt - hah! - när vi rullade över gränsen...
...och ett från den turkiska sidan...
...och så lämnade vi Iran. Knappt 300 körda mil under knappt 3 veckor - det gick fortare det, jämfört med den här tråden som jag började skriva den 1 oktober!
Ja, att den var lärorik, annorlunda och fantastisk, den resan...det har säkert märkts, i bilder och i ord. Stort vill jag inte filosofera, nu till slut, om rätt och orätt i Iran...det mesta är välbekant. Men ett vänligare och generösare folk får man leta efter...kunde man bara ett ögonblick blända bort eller glömma den politiska och religiösa verkligheten...
...men
det kan man inte
...
Jag tackar så hjärtligt för uppmärksamheten
.
Hans K
! Skål!
?
!
...
...