AAR: MTW2, Milano.

[koroshiya]

Det är ebb i kassan här så jag kommer inte att kunna spela Rome2 på ett bra tag kanske. För att locka till någon AAR tänkte jag att jag kunde roa med en från MTW2.

Att jag fortfarande spelar MTW2 beror på att jag ännu inte har vunnit som ryss, så en gång om året brukar jag köra några vändor, och då även med andra länder.

1080: Hertig Giorgio tar med sig sitt kavalleri från Milano och hastar iväg mot Dijon. Hans son, greve Bernardo, belägrar Florens, allt medan general Cristoforo Rossi hoppar på en del av flottan och seglar iväg mot Ajaccio.

Diplomat Frolio Carcano rusar mot ett skepp som skall föra honom till Rom. Hertigen vill att han ordnar en allians med påven för att sedan sätta sin strålande plan i verket.

Florentinarna råkar lägga märke till att Bernardo i princip är ensam utanför staden. De öppnar därför portarna och jagar efter honom. Detta skulle de inte ha gjort, då Bernardo lyckas lura dem att helt tömma staden på trupper. Han lyckas ta sig in på stadens centrala torg varvid florentinarna tappar modet och ger upp. Bernardo är vorden Florens lyckliga erövrare.

(Jo, det låter knäppt men AIn är så dum. Ifall den inte har något kavalleri kan man anfalla med en enhet ryttare och vinna belägringar mer eller mindre gratis. Villkoren för att vinna en belägring är för enkla.

1082: Giorgio når fram till Dijon, vilken stad är belägrad av de nedriga fransmännen. Cristoforo Rossi hoppar i land på Korsika och börjar belägra Ajaccio.

1084: Fransmännen får se sig slagna av Dijons stadsbor, vilka dock får se sig belägrade igen. Denna gång av hertig Giorgio.

Diplomat Carcano når fram till Rom och får audiens hos påven. Ganska snart visar det sig att påvedömet både vill skriva handelsavtal och ha en allians med Milano. Utmärkt, tycker Carcano, och allt skrivs på i en väldig hast. Påven blir alldeles till sig av glädje, vilket hertig Giorgio också blir. När han får höra talas om avtalet föreslår han omedelbart att det borde startas ett korståg till det heliga landet, vilket Gregorius VII tycker är en lysande idé. Sagt och gjort, påven uppmanar alla katolska länder att ta upp korset och befria Antiokia.

1086: Greve Bernardo tar korset. Cristoforo Rossi intar Ajaccio och funderar över om inte han också borde bli korsriddare.

1088: En liten korsfararhär tar sig över till Korsika. Rossi blir dess ledare och de seglar iväg mot det heliga landet.

Allt verkar frid och fröjd, ända till den dag då en här från Sicilien uppenbarar sig utanför Genua. De tänker väl aldrig förklara krig?

1090: Jo, det gjorde de, men Carcano klarar skivan. Efter besöket i Rom har han begett sig till Neapel där han nu samtalar med kung Roger. Denne går med på att återställa freden och är även snäll nog att skänka 10 000 floriner som skadestånd.

Rossi når Sicilien.

Hertigen adopterar en ung adelsman vid namn Matteo Columbana, som tämligen omgående också blir en korsriddare. Vid samma tid tar maten slut för invånarna i Dijon. De försöker bryta belägringen men Giorgio segrar och Dijon blir en milanesisk stad.

1092: Havande intagit Dijon blir även hertig Giorgio en korsriddare, och väldiga mängder krigare flockas till hans banér.

(Grejen med korståg i spelet är att alla sådana trupper slutar att vilja ha betalt. Man vill därför ordna till ett korståg så snabbt som möjligt. Nackdelen är att sådana trupper inte har så lätt för att anfalla andra katolska länder.)

1094: Giorgio upptäcker att flera alppass är fulla av banditer, varför han leder sin här mot dem, och segrar.

1096: Korsfararhären växer än mer. Hertig Giorgio leder den mot den välförsvarade borgen Bern. Ungefär samtidigt når Rossi fram till det heliga landet. Han finner att egyptierna har satt sig fast i Jerusalem och Akko. Besviken seglar han norrut.

Johanniterna etablerar sig i Milano. De tillhandahåller de yppersta riddare, vilket är väl behövligt eftersom mina städer annars bara kan producera diverse spjutmilis.

1098: Bern intas av den stora korsfararhären. I borgen får hertig Giorgio veta att två utländska härar har dykt upp utanför Genua. Som tur är har de ännu inte förklarat krig. Rossi kommer fram till Antiokia och börjar belägra staden, och en liten flotta med diplomater skickas iväg mot Spanien.

(Jag får se om jag hinner spela 10 turns till ikväll. Än så länge ser det väldigt ljust ut, och det borde det göra, för länderna runt Rom är troligen de allra lättaste att spela. Orsaken till det är att spelmakarna inte har funderat så noga på det praktiska med korståg och jihad. Tanken är att alla korstågstrupper skall ila mot slutmålet eller börja desertera, men av någon lustig anledning kollar spelet bara på trupper som leds av en general, eller som står i städer Korstågstrupper fortsätter också att vara sådana så länge de står i samma stack, eller bredvid en general. En enda general kan därför ha igång upp till 9 korsfararstackar helt gratis, bara han ser till att dricka sitt kaffe ensam i mitten. Och hela denna väldiga skara har inga problem med att åka till Island om så vore. De kommer aldrig att desertera.

Allt sammantaget betyder det att inget är viktigare i spelet än att så snabbt som möjligt fixa ett korståg. Sedan sätter man en av sina generaler till att belägra slutmålet, men aldrig inta det. När han börjar bli gammal skickar man iväg en ny general. Då och då kan han avbryta belägringen och istället försöka inta någon av borgarna runtomkring, men bara så länge ingen annan nations korsfararhär kan nå fram.

Ja, det är därför jag mest spelar Ryssland och Bysans förresten. De har inte korståg eller jihad och är därför mycket svårare att vinna med än något annat land.)

[koroshiya]

Nu har jag spelat tio rundor till, och det har varit en del kaos Jag kanske skulle förklara det där med diplomaten och påven förresten. Chansen att få till ett korståg beror på vad påven tycker om dig, och spelet gör ingen skillnad på fromma handlingar respektive diplomati och politik. Man kan göra påven lite gladare genom att bygga kyrkor och ha sig, men det allra lättaste sättet är att skicka dit en diplomat som fixar en allians. För den sakens skull är det viktigt att börja spelet på ett sådant sätt att påven fortfarande är intresserad av en allians när man når fram till Rom.

Det är av den orsaken som det är mycket lättare att spela länder nära Rom. I det här fallet började ju korståget redan omgång 3, men hade jag spelat Skottland hade det dröjt kanske till omgång 16 innan jag ens hade kommit fram till Rom med en diplomat.

Allt nog, i spelet är det nu år 1118.

År 1106 förklarade Morerna, Sicilien och Tyskland krig. Kejsaren bannlystes därför, vilket medför att det är ok för alla att anfalla Tyskland. 1108 intog de Bern, men blev utkastade igen 1110 av en ny liten korsfararhär.

Den där Matteo Columbana hade inget att göra så han tog en stor här och intog Antwerpen. Efter det tågade han mot Frankfurt och intog det, och nu är han på väg mot Nürnberg. Lite längre söderut försvarar hertig Bernardo en flodövergång på väg mot Bern.

I det heliga landet tänkte jag försöka vara mer aktiv än vanligt. Cristoforo Rossi fick därför order om att börja inta andra fästen. År 1102 föll Adana, och år 1108 föll Edessa. Ädel som herr Rossi är valde han att inte utrota muslimerna där. Detta medförde att de försökte kasta ut honom ur staden, men nu, år 1118, tycks det som att staden har accepterat det kristna styret. Under tiden dök Egyptierna upp och intog Antiokia. I det stora hela betyder det ingenting så länge som en kristen nation inte kommer och intar staden.

Ingen annan nation ville vara med i korståget, men det är ju bara bra för Milano som nu redan har dubbelt så stor armé som något annat land.

[koroshiya]

1120: Tyskarnas två stora stackar lämnar Staufen, och kvar finns bara kronprinsen, med ett fåtal trupper. Bernardo ger därför order om att belägra borgen. I norr börjar Columbana belägra Nürnberg.

1122: Både Staufen och Nürnberg faller. Columbana ilar vidare med sin här mot Wien. En annan, och ny här letar sig fram genom alpdalarna och tar sig fram till Innsbruck.

1124: Innsbruck faller och Wien verkar stå näst på tur.

1126: Wien faller också. Nu har kejsar Heinrich bara kvar Bologna, där han måste sitta och undra över vad han har givit sig in på. Ett flertal gånger har han skickat fredsanbud, men Bernardo är inte intresserad. Med bävan får han se de milanesiska styrkorna komma tågande.

1128: Bologna faller också, och kejsardömet finns inte längre.

Nu infinner sig en tid av fred som ägnas åt att göra landet säkert för handelsmän och resenärer. En son till hertigen, Catelano Rossi, ger sig ut på färd i västerled. Många korsfarare flockas till hans banér. Slutligen hamnar han på Irland, men på hela vägen har han inte funnit något att erövra. Alla städer och fästen kontrolleras av andra länder. Han beslutar sig för att åka söderut till Spanien. På vägen märker han att Bretagne ännu är ett eget litet furstendöme. Fylld av åstundan över att få härska i Rennes intar han därför staden år 1138.

Tjeckien är ett annat område som inte verkar ha någon överherre. Hertig Bernardo invaderar därför och införlivar det med det milanesiska väldet.

Nu är det år 1138, och ett mer seriöst krig verkar ha brutit ut igen. Venedig har förklarat krig. Deras styrkor är på väg mot Wien. Jag måste hitta på något för att få dem bannlysta, annars kan det här kriget bli en hel aning svårare än det förra.

[svartekaptenen]

Vad står MTW för?

[koroshiya]

Medieval Total War.

[koroshiya]

Innan jag spelar vidare kan det vara på sin plats att skriva något om diplomatin och om strider.

Många som har spelat spelet har noterat att datorspelarna är väldigt snabba på att förklara krig. De flesta har nog också noterat att de ofta är lika snabba på att vilja ha fred. En viktig faktor i spelet är därför att ha diplomater som kan nå alla de nationer som kan förklara krig mot en. I början av spelet löser man det oftast genom att parkera en diplomat utanför varje egen stad.

Det vanliga kriget brukar då börja med att en stad blir belägrad. Nästa omgång pratar man med motståndaren och denne brukar allt som oftast vilja ha fred. Dessutom brukar de nästan alltid vara beredda på att betala ett antal tusen floriner. Dessa krig är således inget farliga och nästan någon som man välkomnar.

Krig startas genom att man attackerar andra enheter, städer eller hamnar. Något att tänka på är därför till exempel att man inte måste bygga en hamn för en viss given stad eller borg, för det ökar bara risken att en datorspelare får för sig att sätta den i blockad.

Ett sätt att undvika krig på är genom att alltid hålla en buffertzon av neutrala städer mellan den som vill attackera, och ens egna städer. Man gör det genom att varje omgång ta en dålig enhet och belägra den neutrala staden. Datorspelaren kommer inte att anfalla. När det är neutrala enheters tur att flytta flyr man bara från deras utfall. Varefter man nästa omgång återigen kan belägra staden, eller borgen. Bäst är om man har flera enheter som sysslar med detta mot samma stad. Man kan då välja att automatslåss. Det gör att din enhet flyr längre och att den förlorar trupper. När den förlorar trupper blir den billigare att underhålla. Helst vill man belägra städerna med en enda bonde i varje enhet... men det är inte så lätt att få till. Eftersom man har flera enheter som sysslar med samma sak gör det inte heller något att den som förlorade behöver två eller fler omgångar på sig för att kunna belägra igen. Man är också garderad mot att någon av trupperna deserterar. Spelar man Bysans är det viktigt att använda sig av denna strategi för att slippa anfall från Ungern.

En annan sak att säga om diplomati är att man oftast kan sälja vissa avtal för lite pengar. Man kan få 1000 floriner eller så för ett handelsavtal. För många av de fattigare länderna är det välkommet även med sådana små inkomster.

Striderna är inte väldigt svåra. Vid belägringar gäller det att kontrollera ett centralt torg. Detta torg tjänar också som en plats där trupper återfår sin moral, och där de inte heller kan bryta och börja fly. Det gör försvarsstrider tämligen trista, för man stackar oftast bara upp en så stor spjutmur som möjligt inne på torget. I senare spel i samma serie har man lyckats bättre med belägringarna. I Shogun 2 kan nästan alla enheter klättra upp för fästningsväggar. Man blir därför attackerad från flera olika håll och det är mycket roligare.

Strider på öppna fältet är mer intressanta. Man vinner dem lättast genom att ha en bredare front än motståndaren. Får man runt några enheter på flankerna och kan attackera motståndaren i ryggen, brukar hans enheter snart fly.

När man spelar som jag gör i denna AAR är det sällan man egentligen ens behöver köra en strid på de speciella slagkartorna. Oftast har man en mycket större armé än motståndaren och kan därför välja att klara av slagen automatiskt. På det viset blir spelet mycket snabbare, men det förlorar onekligen en del av sin tjusning. Nu utnyttjar jag ju knep som tillverkarna inte har tänkt på. Hade de haft kännedom om dessa missar hade de plockat bort dem i någon patch. Så gjorde de med några andra knep som spelare tidigt upptäckte.

Allt nog, det där med att Bysans och Ryssland inte har några korståg eller jihad, gör att de är svårare att vinna med. Bysans har förvisso en så stark startposition och ekonomi att man ändå vinner någorlunda lätt, men för Ryssland är det mycket svårare. Skall man få en stor utmaning med några av de andra nationerna måste man troligen använda sig av diverse husregler, som säger att man inte får utnyttja knep som spelskaparna inte har tänkt på.

Det enda som jag har krånglat till i denna AAR är att jag inte har utrotat muslimer i Edessa. Tyvärr fungerar spelet så att städer och borgar blir lättare att kontrollera ifall man tar död på så många som möjligt. För en snabb spelseger skulle jag därför ha gjort det, och jag hade då nu haft kontroll över ytterligare något eller några områden i Outremer.

[koroshiya]

Här är tio rundor till.

Jag skulle först säga något om det där med att ha så små enheter som möjligt. När spelet startar är det för de flesta nationer så att de har alldeles för många soldater som kostar för mycket pengar. Man gör därför ingen vinst, och kan inte investera för att få en högre inkomst. Vanligen skrotar man därför diverse flottor och förband, som man ändå inte behöver. Vinsten kan man sedan investera i diverse infrastruktur. Pengar behövs också i det diplomatiska spelet.

1140: Venedig belägrar Wien - jag har skickat dit en mycket stor armé för att få honom på andra tankar.

1142: Venetianarna häver sin belägring och försvinner iväg ned mot Venedig. Frankrike och England har varit i krig sedan ett tag. Frankrike har blivit bannlyst. Eftersom jag har flera stackar i området utan uppgifter förklarar jag krig och belägrar Angers och Marseille.

1144: Dessa städer intas och de milanesiska styrkorna börjar belägra alla fästen i centrala Frankrike.

1146: Paris, Rheims och Metz faller för Milans vapen - Frankrike kontrollerar Brügge, Toulouse och Bordeaux, men två av dessa fästen är redan hotade.

1148: Toulouse faller, den milanesiska armén i området ger sig av mot Bordeaux. Sicilien har tröttnat på Milano och förklarar krig. De belägrar Ajaccio.

1150: Bordeaux och Brügge faller för milanesarna. Oriflammen har fallit och Frankrike är nu en del av hertigdömet Milano. Den franske exkungen irrar omkring ute på landsbygden men blir snart uppfångad och avrättad av de milanesiska styrkorna. Hertig Bernardo börjar tycka att det ser rätt ok ut på kartan, med att Milan styr från atlantkusten ner till Florens, och även så har några kolonier i Levanten.

Ute på öarna i medelhavet ser det dock värre ut. Ajaccio faller för en siciliansk styrka. Milano självt blir också belägrat.

1152: Den venetianske dogen leder en attack mot Milano och dör i anfallet. Medborgarhären i Milano visar sig vara situationen vuxen, men Venedig ger inte upp. Det kommer fler styrkor från dem.

1154: Portugal förklarar också krig, och vill inte ha fred igen. De hotar Toulouse från andra sidan bergen, men verkar inte våga belägra staden. En korsfararhär återerövrar Ajaccio och skyndar sig sedan vidare mot Neapel.

1156: Påven bannlyser även Venedigs nye härskare, som sitter där på sin ö. En stor milanesisk här faller därför in från Wien och belägrar Zagreb.

1158: De stora slagens år. De milanesiska trupperna visar sig ofta bestå av syltryggar. En venetiansk armé anfaller några trupper utanför Milano, och vinner slaget, trots att jag eventuellt har två andra stackar till hjälp. Min general klarar sig undan med livet i behåll och gömmer sig under stadens murar. Jag försöker häva Milanos belägring med en bondehär, men det fungerar inte, men i ett andra slag lyckas general Cataldo de Gera bryta belägringen, och Milano fylls på med nya milishärar.

Eftersom Venedig har koncentrerat alla sina styrkor på Poslätten lyckas en general, Nodo di Vittorio, inta Zagreb. Venedig har också blivit bannlyst, och det är då mycket lättare att anfalla dem. En annan här packar sig in på en flotta från Adana dess mål är Venedigs besittningar i den grekiska arkipelagen. Påven är nu 59 år gammal, och det är inte säkert att dessa styrkor kan erövra något medans Venedig är bannlyst.

Greve Puccio landsteg strax norr om Vesuvius. Sicilianarna attackerade och slog en av de härar han hade med sig. Det verkar som att en här full av pilgrimer inte har så lätt att stå emot tränade soldater. Vi var många, men de slaktade oss lätt Genom tur lyckades Puccio dock fly ut på skeppen, men resultatet blev att den kvarvarande hären i land äntligen började tänka. De sade då till Puccio, du... vi kommer ju aldrig till det heliga landet... Nu fixar du till det, eller så sticker vi.

Puccio, lovade dem en resa österut, men först skulle de slå sicilianarna. Detta gjorde de, men efteråt valde Puccio att skicka hem hela den segerrika hären. Han hade fortfarande kvar trupper från skeppen, och kunde även värva nya korsfarare. Dessa belägrar nu Neapel. Sicilien äger bara denna stad och Palermo. Det vore en bra idé att slå ut dem helt och hållet. Att ha en fiende tolkar spelet som att man inte är att lita på. Puccios mål måste därför vara att så snabbt som möjligt göra slut på Sicilien.

De senaste tio omgångarna har varit en stor framgång för Milano. Frankrike har upphört att existera, Sicilien verkar kunna gå samma väg, och kanske även Venedig. Mycket handlar om hur länge påven lever. Utifrån milanesisk uppfattning är det förstås bäst att han lever tills spelet är slut, men vi får se.

[koroshiya]

Det tog 30 omgångar till för att vinna. Allmänna segervillkor är att man skall kontrollera 45 områden, som Milano måste man också kontrollera Konstantinopel.

Sicilien dog ganska snabbt efter år 1158, och Venedig reducerades till att bara hålla själva staden. När spelet slutade var jag på väg att inta den.

Under lång tid var jag i krig med en hel drös nationer, men det är ok eftersom man har en armé som är så mycket starkare än någon annan nations.

Portugal och Ungern dukade också under, och Milano härskade från Portugal till Kiev och Baghdad.

Jag råkade ut för några debacle under spelets gång. När jag först skulle invadera pyreneiska halvön lyckades jag ha för stort avstånd mellan två arméer och förlorade den general jag hade. Två rundor efteråt hade hela styrkan stuckit hem eftersom de slutligen fattade att Antiokia inte låg i Spanien Enligt vissa rykten hade hertig Puccio vid tillfället stärkt sig med lite Trooper ale

En annan jättehär försvann när en bysantinsk lönnmördare tog kål på en general vid Iconium.

Jag skulle säga något mer om korståg, vilket jag tror jag har missat. Inte nog med att trupperna blir gratis; de rör sig också mycket snabbare. Jag tror de får dubbel förflyttning.

En annan sak med dessa arméer är ju att de inte kan anfalla nationer som har samma religion, såvida dessa inte är bannlysta. Det går dock att komma runt det genom att istället anfalla med några enheter som inte är på korståg. Korstågsarméerna kan då istället komma in som förstärkningar. Det blir ibland en del lustiga situationer där ens ledare släpar fram någon bonde och säger, "nej... det var Jacques, som anföll. Jag gjorde ingenting."

Ett tips till är att man någon gång kan ha nytta av att stänga alla reträttvägar för en motståndargeneral på den strategiska kartan. Om denne har väldigt snabba hästar kan han ofta överleva ett slag, och retirera. Men om spelet inte hittar en enda väg bort från slaget så försvinner enheten. Man kan därför döda dem genom att helt boxa in den ruta som fienden står på, så här.

XXX
XFX
XAX
XXX

X är egna enheter. A är den enhet som sköter själva huvudanfallet, och F är fienden. Det måste inte se exakt ut så där. Man kan anfalla från andra håll, men då får boxen se ut på annat vis. Troligen kan motståndaren inte retirera över terräng som enheten vanligen inte kan gå på, så ibland måste man inte ha enheter överallt. Metoden är dock osedvanligt jobbig beroende på hur man flyttar enheter. Det tar ofta väldigt lång tid, och blir lätt så att någon enhet hamnar på fel ruta.

De som har spelat vet att det dyker upp mongoler och timurider efter ett tag. Om jag minns rätt brukar de ha 11 stackar eller något sådant. Ett sätt att ta hand om dem är genom att skapa en kordong framför dem. Varje omgång kommer de att försöka ta sig fram till en stor stad som de kan ha som huvudstad. Genom att flytta kordongen fram och tillbaka kan man få både mongolen och timuriden att valsa runt för evigt utan att någonsin komma fram till någon stad. Det viktiga är att man inte låser framkomstvägarna helt och hållet, för då kan de ilskna till, förklara krig, och istället börja slå sig fram till sitt mål.

Det är ett jäkligt bra spel, men det är uppenbart att spelskaparna inte har haft tillräckligt med tid på sig. Kanske är det bäst så. Samma spelmotor används ju gång på gång, och nu med Rome II har det väl kommit ut fyra spel efter detta. Jag skulle tro att det nu inte alls finns kvar så många lustiga knep att använda.