OBS!! SISTA BAND OF BROTHERS I KVÄLL

[Kompanichefen]

Jag har med stort nöje följt denna intensiva och stundtals oresonliga debatt. Det är inte utan att det kliar i fingrarna för att kasta sig in i getingboet. Tänk om alla inlägg hade ett uns av denna glöd. Ja, då vore detta forum levande igen.

Till en början såg segern ut att vara klar på förhand. När herr Hellqvist drar igång motorsågen brukar det bjudas på en väloljad föreställning. Och visst finns det relevans i den kritik som har framförts. Dödskallarnas sång är synnerligen tröttsam och den onyanserade kritiken klingar falskt.

Men motelden duggar allt tätare och vinner terräng, om än i begränsad omfattning. Möjligen beror det mer på att ställningskriget letts in på detaljer snarare än på en bländande bevisföring. För nu är det istället Hellqvist som trampar vatten och likt en papegoja klänger sig fast i de svarta bokstävernas sanning. För det som står i boken, det är ju sant. En krigsveteran vet ju bäst – Gud nåde den som ifrågasätter ett endaste ord av den fantastiske Winter!

Så, låt oss se vad som egentligen är föremål för diskussion.

Först och främst har vi frågan om serien är bra. Givetvis en subjektiv upplevelse och här får Dödskallarna skramla bäst de vill. Ingen har monopol på om en film är bra eller dålig.

Nästa steg är däremot diskussionens lågvattenmärke. Än det ena och än det andra argumentet kastas in likt brandfacklor. Och det är här som Hellqvist förlorar striden. Det är alldeles uppenbart att det föreligger diskrepans. På flera nivåer. Det säger sig självt att
en upplevelse år 1944
- som senare dokumenteras genom intervjuer m.m.
- som senare nedtecknas i bokform
- som under 2000-talet blir film
inte kan göra anspråk på att vara facit. Att med en dåres envishet så styvnackat försvara en filmatisering gränsar ju till ett prestigetänkande som förtjänar att ifrågasättas.

Trots allt blir domen otvetydig. Hellqvist drar på sig förluster i "Bastogne", men vinner "kriget" (för att ge sig på en halvhjärtad parallell). Det är svårt att argumentera för något annat än att BoB intar en förtjänstfull position bland de främsta krigsskildringarna, alla kategorier. Så kom igen alla pysar (Hellqvist inkluderad), kör så det ryker.

--

[B Hellqvist]

Nästa steg är däremot diskussionens lågvattenmärke. Än det ena och än det andra argumentet kastas in likt brandfacklor. Och det är här som Hellqvist förlorar striden. Det är alldeles uppenbart att det föreligger diskrepans. På flera nivåer. Det säger sig självt att
en upplevelse år 1944
- som senare dokumenteras genom intervjuer m.m.
- som senare nedtecknas i bokform
- som under 2000-talet blir film
inte kan göra anspråk på att vara facit. Att med en dåres envishet så styvnackat försvara en filmatisering gränsar ju till ett prestigetänkande som förtjänar att ifrågasättas.

Du glömmer krigsdagböcker, personliga dagböcker och personliga brev. Ambrose fick tillgång till en hel del samtida material, så tyvärr haltar ditt argument. Dessutom stämde Ambrose av en del (främst händelserna under Market-Garden) med det tyska befälet på platsen, överste von der Heydte. Givetvis kan inte en dramatiserad framställning vara 100% korrekt, eller ens 95%; därtill finns det för många osäkerhetsfaktorer (när exakt hände vad, var exakt befann sig den och den, etc). Dessutom ska man komma ihåg att Easy Company troligen var det bästa kompaniet i en elitdivision, så på det viset är ju det som skildras atypiskt. Inte fel, men inte heller typiskt för vad ett mer genomsnittligt skyttekompanis kan ha upplevt.

Men det som irriterat mig är att "dödskallarna" inte ens har tagit de - med utgångspunkt av vad vi vet - för mediet exceptionellt omsorgsfullt återgivna striderna för att vara ens 50% sanna. Nej, de har beklagat att W-SS och fallskärmsjägare har fått stryk (för vilken gång i ordningen upprepar jag detta?) i strider där de - med utgångspunkt av all tillgänglig dokumentation - fick stryk. Detta har inte uppskattats, och allmänna anklagelser om USA-flaggviftande och hollywoodisering har framförts. Då detta har skett utan någon trovärdig form av bevisning, så blir man snabbt trött på kraniekacklet. Det är därför diskussionen trampar vatten - kritikerna gnäller, men har inget konkret att komma med. När de kan presentera dokumenterad motbevisning, ja, då är jag beredd att lyssna.

[Hartmann1943-45]

Kanske lite sent att fortsätta denna eländiga debatt,
men här är min punchline, och den kommer ifrån 101 hemsida

Better understanding of the whole by detailed examination of the few was the goal of the book as well as the miniseries, and in that, the series has succeeded. The viewer must just bear in mind that there were 26 other Parachute Infantry rifle companies in the 101st Airborne, including other 'Easy' Companies in the 501 and 502 PIRs, and 327th GIR. The company depicted in the series was arguably 'Average', in the sense of being typical among those 27 total PIR companies of the 101st. They were arguably not the most decorated, verifiably not the most wounded, did not suffer the most killed and were not in as many days of contact with the enemy as certain other companies of the WW2 101st Airborne Division. Some other companies killed more Germans too. Nobody is more acutely aware of these facts than the E Co. survivors themselves, and I sense that they are both honored and embarassed at being singled out for this attention, because they realize that all or most of the other 26 rifle companies deserve equal attention and recognition

Och här lite till

Each individual military unit that Ambrose wrote about has complained about various inaccuracies in what he stated about them. Despite pleas to correct those mis-statements, Ambrose demonstrated a lack of willingness to make those errors right in subsequent editions of his work. As historians, we understand that all of us make mistakes, but this refusal to admit and correct errors also did little to endear Ambrose to many veterans or history writers. There was also a feeling that someone as big as he was in reputation, should never have made some of the more blatant errors he made. There was also, a perception that, with a team of knowledgable proofreaders, some of the more glaring mistakes would never have gotten into print in the first place.

http://www.101airborneww2.com/bandofbrothers2.html

[tobbe]

I BOB så läggs det upp en bild att det var jättesvårt för de amerikaner som krigade, men det borde tilläggas att det fanns tyskar som krigade i hela 6 år(med permissioner självfallet) utan några transportfordon och därför var tvugna att marschera för det mesta. I slutet var det bara elände för dessa människor då många dog av svält.

[B Hellqvist]

Kanske lite sent att fortsätta denna eländiga debatt,
men här är min punchline, och den kommer ifrån 101 hemsida

Observera att den inte är 101st Airbornes officiella hemsida, men tack för länken. Jag läste författarens, Mark Bando, kommentarer med stort intresse, och det står klart att Ambrose och manusförfattarna brustit i faktakontrollen på ett antal smärre punkter. Skillnaden består i att författaren till texten tydligen ägnat åtskilliga år åt att efterforska en specifik enhet (101st Airborne), medan Ambrose var en produktiv författare som likt alla historiker kan göra misstag (se senaste numret av Populär Historia om en händelse som vilselett generationer av svenska historiker), och manusförfattarna haft som främsta mål att presentera en engagerande serie. En hel del av hans anmärkningar lutar åt "niträknarhållet" (term använd bland Titanicentusiaster när folk hakar upp sig på detaljer som t.ex. hur många nitar som ska satt i en specifik fartygsplåt), och inget som egentligen undergräver trovärdigheten i serien i stort. Det enda man kan säga om det är väl att man inte ska ta tv-serien för en historisk dokumentär, utan en dramatiserad framställning.

Det är inte utan att man märker en viss bitterhet mot Ambrose; lite "surt sa räven...". Författaren klagar på att:

Many dedicated but obscure historians have continued their valuable research year in, year out, through the decades, only to have their work ignored by the mass public audience. Largely due to Ambrose's virtual monopoly on book sales in the popular history market, many lesser-known writers have not had a chance.

- för att sedan följa upp det några rader längre ned med:

Those of us who carried the torch of WW2 research through decades of public indifference are at least indebted to all the above-named people and projects, for creating the current Renaissance of public interest in WW2.

Hur ska han ha det? Först klagar han på att populära historiker dominerar marknaden, för att sedan tacka dem för att ha uppmärksammat allmänheten på 2VK. Det är klart att författare som kan skriva medryckande skildringar blir populärare och mer säljande än de som gräver ner sig i mer eller mindre nischade ämnen. Faktum är att de stora namnen och deras böcker i många fall väcker folks nyfikenhet, och därmed breddar marknaden för de mer svårtillgängliga verken, istället för att trycka ned dem.

I vilket fall som helst är det intressant att han inte klagar på hur tv-serien framställde striderna, vilket varit dödskallegängets främsta gnällämne. Med tanke på att författaren uppenbarligen är extremt väl förtrogen med sitt ämne, så borde han ha tagit upp direkta fel om de förekommit. Läs hans text; den kompletterar BoB och kastar ljus över en del mindre klara partier, men väl att märka är att han ingenstans påstår att serien är förljugen, och att han faktiskt ger den 8,5 av 10 i betyg.