Efterretningschef: Olof Palme ville samarbejde med KGB

[Marcus]

Undvik politiska kommentarer tack.

/Marcus

[Frederick]

Rimligt. I och med detta är tråden död då det inte finns något egentligt historiskt material att förhålla sig till utan det måste handla om en tolkning av Palmes politik och huruvida den kan tyda på sovjetiskt inflytande. Detta gör att frågan blir snubblande nära politik.

[Psilander]

Rimligt. I och med detta är tråden död då det inte finns något egentligt historiskt material att förhålla sig till utan det måste handla om en tolkning av Palmes politik och huruvida den kan tyda på sovjetiskt inflytande. Detta gör att frågan blir snubblande nära politik.

Sakta i backarna...så lätt kommer inte Palme undan,

Jag skulle vilja ställa lite följdfrågor.
Vad har gjorts i ämnet, av seriös forskning. Har tex herrar Schori och Palme kontrollerats i KGB/ GRU/ Stasi gamla arkiv? Även om de inte var agenter på lönelistan så borde dessa organisationer haft en dossier om toppolitiker i grannländerna.

Nu börjar hela denna sista kalla kriget generation bli något till åren, vilka interjuver har gjorts, är de trovärdiga? Vilka bör höras ytterliggare.

Vad har Palmeutredningen sett/ gjort/ sagt i frågan?

I försvarsmakten har man haft ett antal vittnesseminarium för reda ut vad som egentligen hände och vad vi gjorde under kalla kriget. Det vore kanske läge att göra nått liknande med politikerna för tvinga fram korten på bordet.

[Frederick]

Normalt påbörjar man bara en utredning om det finns grund för det, det vill säga att det finns skälig misstanke. Under alla år av ryktesspridning har inget substantiellt kommit fram, alltså finns knappast skäl för utredning. Att i mina ögon personen X är obehaglig och har annan politisk åsikt än jag och att personen Y för fram obekräftade anklagelser om att X begått brott utan att på något sätt styrka det är i sig inte skäl att inleda en utredning om det inte finns något i personen X agerande som styrker brott. Sanningskommissioner har nog mer av politiska undertoner än i syfte att skapa en faktisk bild av skeenden.

[FNP]

Henrik Berggren har skrivt en mycket intressant biografi över Olof Palme - "Underbara dagar framför oss" - Jag kan rekommendera den till såväl devota beundrare av Palme som skeptiker.

Jag tror det kommer dröja innan vi får en nyanserad och fullödig bild av Palmes politiska gärning.

Sverige är på alla sätt ett litet land inte minst intellektuellt och det kommer dröja innan någon kan granska epoken Palme förutsättningslöst. Möjligen skulle någon europé eller amerikan kunna ges sig i kast med uppgiften på ett nyanserat sätt, men sanningen är den att Palme och hans idéer inte längre är särskillt intressant i ett internationellt hänseende. Allt för många av hans internationella idéer från 60 och 70-talen visade sig inte tåla historiens dom.

Jag tror inte att Palme någonsin stod i främmande makts explicita sold. Det närmaste torde varit hans CIA kontakter på 40 o 50-talen.

Att hans officiella retorik och möjligen till del politiska program kan ha uppfattats såsom stöd för den ena eller andra sidan är en annan sak. Huruvida detta på något sett var skadligt för Sverige är ytterligare något annat.

Det tål att fundera på hur en riktigt stor politiker som t ex Churchill skildrats, analyserats och beskrivits både under och efter sin levnad. Först nu snart 50 år efter sin död kanske en heltäckande bild kan ges och då har ändå Churchill berört och intresserat en hel värld och dess politiker, forskare och intellektuella i 100 år.

[Stilleben]

------
Sanningen är väl den att socialdemokratin i sin nit att hindra sovjet att få inflytande på svensk politik gick alldeles för långt i förhållande till svenska medborgares integritet, att samarbetet med västmakterna var omfattande och djupt på både politisk och ämbetsmanna nivå. Det första var oacceptabelt det senare självklart.--------------

Det politiskt oacceptabla var alltså det som avslöjades genom den bekanta IB-affären 1973, där det bl.a. framkom att socialdemokraterna strax efter kriget tagit intiativet till en hemlig underrättelsetjänst, som genom fackföreningsrörelsen samlade in uppgifter om kommunister. Detta främst för att kunna hindra att de fick anställning på ur försvarssynpunkt känsliga arbetsplatser. Olof Palme, som under 1953 och innan han började sin politiska karriär varit 1:e byråsekreterare på försvarets underrättelseavdelning, kände till detta och såg senare till att en pålitlig socialdemokrat och bekant till honom, Birger Elmér, under många år ledde verksamheten samt att dess uppgifter genom den tillskapade Informationsbyrån, alltså IB, väsentligt utvidgades.

http://sv.wikipedia.org/wiki/IB ger en god bild av det hela, liksom http://www.zaramis.nu/blog/2008/01/13/palme-och-cia samt http://www.bergrum.se/sverige/politik/s ... terna.html

Boken "Kommunistjägarna" (1990) av Thomas Kanger & Jonas Gummesson belyser åsiktsregistreringen genom fackföreningsrörelsen mera ingående.

Oavsett vad man nu för tiden tycker om detta (mest illa förmodar jag!) ger det ju ytterligare fakta till bilden av Palme som en klar antikommunist, som alltså var fullt medveten om vad de dåvarande kommunisterna med sina starka bindningar till det dåvarande Sovjetunionen, kunde ställa till med. Sverige upprätthöll ju också under hans tid de ur försvarssynpunkt oundgängliga men hemliga förbindelserna med NATO.

[Magnus L]

Det är både intressant och avslöjande att en så betydande del av försvaret av Palme består av ad hominen angrepp och invektiv snarare än argument och motbevis. Uppenbarligen är det en mycket öm tå det trampats på.

Försvaret av Palme för vad? Vad är anklagelserna rent konkret? Det finns ju inget alls att gå på i dessa insinuationer så hur ska de kunna motbevisas?

Att Palme är svår att förstå sig på köper jag, men att helt köpa nidbilden uppmålad av borgelig media och diverse intrigmakare är oförståeligt - ni borde vet bättre än så. Att Palme var en brinnande övertygad antikomunist står utom allt rimligt tvivel.

Som någon sa - Läs "Henrik Beggren, Underbara dagar framför oss", jag lovar att ni inte komer att bli besvikna.

Det som inte tagits upp i den här tråden är Finlands situation under vk2 och kalla kriget som var avgörande för Svenskt agerande. Tror ni Finlands läge blivit bättre eller sämre med ett Sverige som samarbetet öppet/officiellt med eller varit medlem i NATO under kalla kriget? Det gäller ju att tänka längre än näsan räcker ibland.

[Stilleben]

Ytterligare litet till förståelsen av Palmes antikommmunistiska hållning, bl.a. p.g.a. hans släktband i Baltikum, där han av och till vistades hos morföräldrarna före andra världskriget.

Ur http://www.tunstrom.nu/palme-om-kommunismen/ :
"Palmes antikommunistiska hållning kan härledas till de unga åren. Hans morföräldrar förlorade t.ex. sina egendomar i Baltikum efter Sovjetunionens kuppartade övertagande av de baltiska staterna 1939. [2] Tio år senare (1949) ingick också Palme, sanktionerat av sin mor, ett skenäktenskap med tjeckiska medborgaren Jelena Rennerova för att denna skulle kunna fly från den kommunistiska regimen i Tjeckoslovakien. [2] Giftermålet var Olof Palmes första. (Han gifte sig 1956 med Lisbet Beck-Friis.) Palme medverkade, under sin tid som ordförande i Sveriges förenade studentkårers (SFS) internationella utskott, till bildandet av International Student Conference (ISC) som skulle svara som en motvikt till den kommunistiska studentorganisationen International Union of Students (IUS)". [3]
Och vidare:
"Under sin anställning på Försvarsstabens underrättelseavdelning (Fst/U) på 1950-talet skall Palme också deltagit i arbetet att bygga upp den s.k. stay behind-rörelsen. Stay behind-rörelsen skulle fungera som motståndsrörelse i ett av Sovjetunionen ockuperat Sverige. Det var också under åren som anställd på Fst/u som Palme författade sin trebetygsuppsats i statsvetenskap kring kommunismen i Västtyskland. [4] 1966 gav den Socialdemokratiska partistyrelsen ut den av Olof Palme författade debattartikeln ”Socialdemokratin och kommunisterna” [5] i skriftformat. Skriften berörde skiljelinjerna mellan socialdemokratin och kommunismen".

[Stilleben]

Jag skrev i ett inlägg ovan bl.a. det här:

"Sedan vill jag tyvärr frånkänna f. byråchefen Olof Frånstedt en objektiv inställning till Palme. Alltför många på SÄPO tycks f.ö. som han ha varit värvade ur den s.k. Östermalms-noblessen med deras väl kända oförmåga att kunna skilja på socialdemokrater och kommunister".

Det kan inte närmare förklarat verka omotiverat, men bygger bl.a. på det här, ur http://sv.wikipedia.org/wiki/IB#Bakgrund :
"Försvarsstaben skapade hösten 1939 i all hast den hemliga underrättelseorganisationen C-byrån, som 1946 bytte namn till T-kontoret, vars uppgift var att inhämta uppgifter från utlandet som var av intresse för Sveriges säkerhet. Den inrikes jakten på spioner och kontrollen av potentiella landsförrädare sköttes dock av det civila Säpo, och både militären och Socialdemokraterna var missnöjda med hur Säpo skötte det uppdraget. Socialdemokraterna upplevde att Säpo var lika misstänksamt mot socialdemokrater som mot kommunister.

Socialdemokraterna hade under slutet av 1940-talet byggt upp en egen underrättelsetjänst med hjälp av sina arbetsplatsombud, som i kampen mot Sveriges kommunistiska parti (SKP) om makten över fackföreningsrörelsen rapporterade vilka fackföreningsmedlemmar som antogs vara kommunister. Samtidigt började försvaret av i huvudsak två skäl känna ett starkt behov av att kunna identifiera personer i landet som kunde vara säkerhetsrisker. Det ena skälet var att det från USA fanns ett krav om att amerikansk vapenteknik som exporterades till Sverige inte fick komma i händerna på personer som kunde tänkas föra tekonologin vidare till Sovjetunionen, och det andra skälet var ett antagande om att tidig information om ökad verksamhet bland vänsterinriktade grupper i Sverige skulle kunna ge en förvarning om ett sovjetiskt anfall mot Sverige.

I början av 1950-talet slöts därför en överenskommelse mellan Försvarsstaben och representanter för socialdemokraterna, dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson och den tidigare partisekreteraren Sven Andersson, om att försvarsstaben skulle få använda sig av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisation som partiet hade byggt upp".

[Probos]

Finns i mina ögon lite för många frågetecken kring Palme och hans agenda med Sovjet för att man skall lämna det outrett. Mycket av det han gjorde under 70-80-talet spelade sovjetregimen rakt i händerna. Särskilt när nästan roar sig med ministerstyre för få säkerhetstjänsten dit han vill.

En utredning av Palme liksom offentliggörande av STASI agenternas namn borde vara på sin plats för låta Sverige göra upp med sitt nedtystade och tveeggade efterkrigstid.

Tyvärr ger jag inte mycket för din källor som jag upplever som vänsterkällor som av naturliga skäl vill skydda sitt helgon.

Men ta då i varje fall del av ovannämnda http://www.tunstrom.nu/wp-content/uploa ... nismen.pdf , där många av Palmes kommunistkritiska tal under åren refereras!

F.ö. har jag under viewtopic.php?f=22&t=39770&start=30 sid.3 nämnt hans statsbesök i DDR 1984, som ju inte riktigt blev som värdarna urprungligen tänkt sig.

Sedan vill jag tyvärr frånkänna f. byråchefen Olof Frånstedt en objektiv inställning till Palme. Alltför många på SÄPO tycks f.ö. som han ha varit värvade ur den s.k. Östermalms-noblessen med deras väl kända oförmåga att kunna skilja på socialdemokrater och kommunister. SÄPO skall även ha vidarebefordrat lösa uppgifter om att Olof Palme, i likhet med Lennart Geijer och möjligen några till, gjort horbesök under 1970-talet, vilket också är väldigt svårt att tro.

Ang. Geijer affären så beskriver Leif GW Person händelseförloppet i "Gustavs Grabb" eftersom han av en slump blev Peter Bratts ofrivilliga källa. Det var inte Palme som utan Torbjörn Fälldin som helt oförskylt påstods ha haft dylika kontakter. Allt berodde på att förhörsledaren gjorde en egen tolkning utifrån de pressklipp bordellmamman Doris hade satt upp på väggen. Ett av dessa föreställe Fälldin och på så sätt hamnade hans namn på den ökända listan. Säpo hade inget med detta att göra utan ärendet låg hos RPS.

[Probos]

Frågan är finns något att utreda? Har någon någonsin lagt fram bevisning i form av dokument eller samstämmiga oberoende vittnen som visar på att Palme, Schori eller Guillou m.fl. skulle ha främjat sovjetiska intressen på bekostnad av svenska. Nej. Däremot återkommer med jämna mellanrum att enskilda individer har ett behov av att tala ut i media och slänger sig med diverse påståenden som inte kan ledas i bevis därför att Palme är ett förment helgon. Jag kan se en rad förlag med tillräcklig trovärdighet hos dessa förmenta vittnen och resurser för att man skulle kunna hitta någon villig att skapa det "stora avslöjandet". Det jag hittills har sett är rappakalja och skvaller. På detta ska vi alltså skriva historia.

Sanningen är väl den att socialdemokratin i sin nit att hindra sovjet att få inflytande på svensk politik gick alldeles för långt i förhållande till svenska medborgares integritet, att samarbetet med västmakterna var omfattande och djupt på både politisk och ämbetsmanna nivå. Det första var oacceptabelt det senare självklart.

Det har alldeles för ofta sammanblandats hur den svenska säkerhetspolitiken såg ut med Palmes angrepp på främst USAs regering för den förda politiken i sydostasien. Om man följer Palmes agerande i utrikespolitiska frågor kan man se ett mönster där han inte har några förväntningar på att Sovjet ska vara mottagliga för argument. Däremot har han förväntningar på att Västmakterna ska leva upp till den ideologi man säger sig representera. Jag blir nog också mer upprörd när mina vänner gör dumheter än när min gamle fiende gör det jag förväntar mig av honom.

Vad syftet kunde ha varit för alla dessa förmenta KGB-agenter är svårt att se, Palmes önskemål att gå från statsminister till ordförande i Autonoma Republiken Sveriges Högsta Sovjet? Schoris behov att få bära Sovjetunionens hjälte eller Guillos önskan att få skriva hyllningstal i Komsomolskaja Pravda. ( Ursäkta att jag tog upp Guillou men jag kunde inte låta bli att lyfta in honom när det gäller förmenta "landsförädare").

Jag rekommenderar Gunnar Ekbergs memoarer "De ska ju ändå dö - tio år i svensk underrättelsetjänst". Där kan var och en skaffa sig en uppfattning vems ärende som Jan Guillou gått genom åren. För övrigt så har Gunnar Ekberg haft en väldigt intressant "karrirär" som agent och boken är läsvärd av många fler anledningar.

[Frederick]

Även om Gunnar Ekbergs bok är intressant så är är den väl bara intressant ur en synvinkel, hur Hr Ekberg vill framställa sig själv och andra. Att Ekberg skulle vara något sanningsvittne håller jag för osannoolikt, läs boken igen.

[Lasse O]

Det har alldeles för ofta sammanblandats hur den svenska säkerhetspolitiken såg ut med Palmes angrepp på främst USAs regering för den förda politiken i sydostasien. Om man följer Palmes agerande i utrikespolitiska frågor kan man se ett mönster där han inte har några förväntningar på att Sovjet ska vara mottagliga för argument. Däremot har han förväntningar på att Västmakterna ska leva upp till den ideologi man säger sig representera. Jag blir nog också mer upprörd när mina vänner gör dumheter än när min gamle fiende gör det jag förväntar mig av honom.

Väldigt spännande att se hur den här diskussionen blivit så politisk utan att någon moderator ingripit

Nå, Fredericks tes om att man hellre kritiserar sina vänner än sina fiender är förstås allmängiltig men bara om hukar sig inför sina fiender. Då är det förstås fegt men klokt att vända andra kinden till och, i brist på bättre, kritisera sina vänner.

[LasseMaja]

Nå, Fredericks tes om att man hellre kritiserar sina vänner än sina fiender är förstås allmängiltig men bara om hukar sig inför sina fiender. Då är det förstås fegt men klokt att vända andra kinden till och, i brist på bättre, kritisera sina vänner.

Det tyder väl snarare på att Palme uppnått en förståelse över hur olika politiksa system fungerar. Öppna demokratier har en fri debatt och där kan man påverka saker och ting genom att framföra bra argument. Att kritisera en diktatur på samma sätt har oftast ingen effekt annat än att man uppnår en fiendskap med diktaturens ledning.

[Lasse O]

Nå, Fredericks tes om att man hellre kritiserar sina vänner än sina fiender är förstås allmängiltig men bara om hukar sig inför sina fiender. Då är det förstås fegt men klokt att vända andra kinden till och, i brist på bättre, kritisera sina vänner.

Det tyder väl snarare på att Palme uppnått en förståelse över hur olika politiksa system fungerar. Öppna demokratier har en fri debatt och där kan man påverka saker och ting genom att framföra bra argument. Att kritisera en diktatur på samma sätt har oftast ingen effekt annat än att man uppnår en fiendskap med diktaturens ledning.

Au contraire, omvärldens stöd till oppositionella i t ex apartheidens Sydafrika, Sovjetblocket och dagens Kina kan inte överskattas. Om inte t ex undertecknarna av Charta 77 uppmärksammats hade de säkert försvunnit obemärkt.