Anno 1790

[B Hellqvist]

Det är väl tämligen generella regler när det gäller dramaturgi att man väljer en huvudperson som befinner sig i en skärningspunkt i historien, samt att han/hon omfattar lite mer moderna attityder för att åskådaren ska ha lättare att identifiera sig med personen. Skulle man valt att följa en typsik svensk 1790, hade det blivit en bonde som möjligen nåddes av någon intressant nyhet från en gårdfarihandlare eller under söndagsgudstjänsten. Grisodlarrealism i all ära, men den funkar knappast i tio avsnitt...

[Örjan]

Visst fanns det många fritänkare under upplysningstiden (i alla fall inom överklassen), men flertalet var väl knappast ateister?

De flesta upplysningsfilosofer var deister, dvs. de trodde att Gud hade skapat världen men att han sedan inte hade blandat sig i historien. Det fanns dock en hel del ateister också, och den rent praktiska skillnaden mellan att vara ateist och deist är inte heller särskilt stor. Båda grupperna var starkt kritiska mot kyrkan och det var under den här perioden som man började ifrågasätta ifall Jesus någonsin hade existerat.

Jag har ingen kunskap om hur spridda dessa föreställningar var i Sverige. Men i en urban medelklass som håller sig à jour med samhällsutvecklingen i Europa borde det inte ha varit alltför ovanligt att stöta på regelrätta ateister.

Visst fanns det många kritiker av Gustav III (speciellt inom överklassen), men flertalet ville väl knappast gå så långt som att införa republik?

Återigen är jag inte så insatt i svenska förhållanden. Men de radikalaste rösterna i Frankrike ville i ett tidigt skede avskaffa monarkin. I USA hade man avstått från att ersätta den engelske kungen med en egen och England själv hade experimenterat med republik redan under 1600-talet. Det borde därför inte vara verklighetsfrämmande att 1790 finna människor i Stockholm som önskade införa republik även om de förstås var i minoritet.

[Pewi]

Antalet ateister i Europa kring 1790 kunde nog räknas på en handens fingrar, agnostiker kan det ha funnits några fler och antalet deister var ännu något högre. Sen fanns det nog en rätt stor krets med "kyrkgående men eg. rätt ointresserade". Flera av de som kan sägas vara upplysningsmän i Sverige var snarare frikyrkliga (framförallt herrnhutare eller swedenborgianer) än ateister/deister.

Ang. republikaner så var riddarhusoppositionen, som Gustav III snöpte på riksdagen 1789, inte republikaner. De ville snarast ha ngt slags tillbakagång till frihetstidens styre, i vissa fall förklätt till ett vurmande för Gustav II Adolfs statsskick (som ironiskt nog GIII själv hävdade sig ha återinfört). Delar av oppositionen mot Gustav IV Adolf, bla de som avsade sig adelskapet på riksdagen 1800, kan ha varit republikaner, men de var fortfarande en försvinnande liten grupp.

[Örjan]

Antalet ateister i Europa kring 1790 kunde nog räknas på en handens fingrar, agnostiker kan det ha funnits några fler och antalet deister var ännu något högre. Sen fanns det nog en rätt stor krets med "kyrkgående men eg. rätt ointresserade". Flera av de som kan sägas vara upplysningsmän i Sverige var snarare frikyrkliga (framförallt herrnhutare eller swedenborgianer) än ateister/deister.

"Ena handens fingrar" är en våldsam underdrift. Inom den franska upplysningsrörelsen var religionskritik norm och inte undantag. De flesta av dessa var deister men huruvida de var deister eller ateister är inte helt lätt att avgöra och flera tycks under sitt liv ha vacklat mellan dessa ståndpunkter. De första filosofer som tveklöst var ateister var tysken Matthias Knutzen (död 1674) och fransmannen Jean Meslier (död 1729). Meslier var faktiskt en katolsk präst! De skrifter som avslöjade deras ateism blev inte kända förrän efter deras död men de fick många efterföljare under 1700-talet då det långsamt blev mer accepterat att uttrycka hädiska tankar. En av de mer intressanta ateisterna var författaren Mary Wollstonecraft som dog 1797. Även i hennes fall var det först efter hennes död som det avslöjades att hon var en regelrätt ateist (och bisexuell). Det var bara i revolutiones Frankrike där folk vid denna tid i större antal vågade ge uttryck för ateism i tryckta skrifter. Men tankarna bör rimligen ha funnits i andra länder på samma sätt som det finns homosexuella i Iran trots Ahmadinejads försäkran att så inte är fallet.

Ang. republikaner så var riddarhusoppositionen, som Gustav III snöpte på riksdagen 1789, inte republikaner. De ville snarast ha ngt slags tillbakagång till frihetstidens styre, i vissa fall förklätt till ett vurmande för Gustav II Adolfs statsskick (som ironiskt nog GIII själv hävdade sig ha återinfört). Delar av oppositionen mot Gustav IV Adolf, bla de som avsade sig adelskapet på riksdagen 1800, kan ha varit republikaner, men de var fortfarande en försvinnande liten grupp.

Ja, adeln har aldrig varit intresserad av republikanskt styrelseskick eftersom sådana krav skulle undergräva legitimiteten för deras egen priviligerade samhällsställning. Men bland borgerskapet som hade blivit poltiskt medvetet i slutet av frihetstiden bör republikanska tankar ha haft en mer naturlig hemvist. I slutet av Gustav III:s regeringstid var dock kungen allierad med de ofrälse stånden vilket borde ha hämmat de republikanska idéernas spridning.

[sonderling]

Kastar man in en molotov om man säger att serien sög?
Det är nått med dialogen i svensk drama som känns styltig eller onaturlig. Sedan har vi ju storyn som var barnsligt enkel. Man skulle ju nästan tror att fältskärn var synsk, så snabbt som han hittade alla kopplingar.
Sedan har ni ju redan själva kommenterat en del andra saker jag störde mig på. Som att Sverige framställdes som ett förrevolutionärt Frankrike. Eller att dialogen känns väldigt modern, (vanligt fel i Svenska historiska dramor).

Nä, SVT drama skulle ha mycket att lära av Amerikanska HBO och Engelska BBC drama.

Sonderling

[B Hellqvist]

Kastar man in en molotov om man säger att serien sög?

Det är onekligen lite djärvt att döma ut en serie efter att ha sett 10% av den...

Det är nått med dialogen i svensk drama som känns styltig eller onaturlig. Sedan har vi ju storyn som var barnsligt enkel. Man skulle ju nästan tror att fältskärn var synsk, så snabbt som han hittade alla kopplingar.
Sedan har ni ju redan själva kommenterat en del andra saker jag störde mig på. Som att Sverige framställdes som ett förrevolutionärt Frankrike. Eller att dialogen känns väldigt modern, (vanligt fel i Svenska historiska dramor).

Nja, deckargåtan var ändå lite småklurig. Att Dåådh borde ha adress Bagargatan 221b hör väl till genren... Vad gäller dialogen så måste det vara en balansgång; gör den för tidstrogen, så låter den konstlad. Gör den för modern, och risken för anakronismer blir överhängande.

Nä, SVT drama skulle ha mycket att lära av Amerikanska HBO och Engelska BBC drama.

Förvisso, men de båda aktörerna spelar i en helt annan division, både i fråga om resurser och antalet produktioner. Det skulle förvåna mig om budgeten för hela serien varit större än för ett enda avsnitt av t.ex. "Rome".

[Fredrik Andersson]

För vad det är värt så tycker jag att det var en riktigt trevlig erfarenhet. Handlingen tycker jag var helt ok. Kostym var så vitt jag kan bedöma klart godkända. Ett spännande grepp att sätta tämligen okända skåderspelare på de större rollerna medan etablerade stjärnor som t ex Philip Sandén i birollerna.

Jag ser fram emot fortsättningen och kommer kanske revidera min uppfattning allteftersom serien fortskrider. Men den har fångat mitt intresse och det är det inte många serier som gör nu för tiden. faktum är att jag inte följt en serie sedan "Band of Brothers" sändes första gången. Det är nog dags igen känner jag. Dessutom säger jag som B Hellqvist: banne mig om jag inte blivit lite nyfiken på epoken!

[Pewi]

Förvisso, men de båda aktörerna spelar i en helt annan division, både i fråga om resurser och antalet produktioner. Det skulle förvåna mig om budgeten för hela serien varit större än för ett enda avsnitt av t.ex. "Rome".

Förmodligen får huvudrollsinnehavarna i Rome mer i lön för ett avsnitt än vad SVT budgeterar för hela serien...

Om ateister: Det finns en anekdot om hur David Hume var på besök hos några franska upplysningsmän och ställde frågan om hur många ateister det fanns i Frankrike. Han fick då svaret att det fanns färre än tio och att alla befann sig i rummet. De få offentliga ateister som fanns var så sällsynta att de rapporterades om de i tidningarna, bla så skrevs det med bestörtning när d'Holbach dog att han inte tagit nattvarden och alltså varit ateist på riktigt. En i princip omöjlig tanke för de flesta. Så även om det kanske fanns ateister även i Sverige så vill jag bestämt hävda att det var ett försvinnande litet antal innan det sena 1800-talet. Tänk på att även i det revolutionära Frankrike så ersatte man gud med något som kan beskrivas som en gudomlighet, att inte ha någon tro var inte ett alternativ.

[B Hellqvist]

Jag var inte helt off i min gissning på budgeten. Serien har kostat 65 miljoner, och ett avsnitt av "Rome" kostade omkring 35 mille. Så, OK, två avsnitt av "Rome", då. Det kan ge en uppfattning om hur mycket produktionen haft att bolla med.

[a81]

Som sagt, mycket bättre än förväntat, men det finns risk att den här spännvidden gör att man tappar lite av trovärdigheten. Att en pietist å ena sidan och republikan och ateist å andra sidan skulle råka vara arbetskamrater inom polisen(!), och dessutom komma bra överens, känns lite väl osannolikt. Det måste i båda fallen ha varit rätt marginella och extrema företeelser, och de skulle nog ha haft det svårt att bli anställda på den här typen av tjänster. Visst fanns det många kritiker av Gustav III (speciellt inom överklassen), men flertalet ville väl knappast gå så långt som att införa republik? Visst fanns det många fritänkare under upplysningstiden (i alla fall inom överklassen), men flertalet var väl knappast ateister?

Å andra sidan är nutida deckare formligen nerlusade med mer eller mindre savant-mässiga utredare (Bron, Millenium, Dexter, CSI) och poliser som svårligen kan finna sin motsvarighet i Knäckebröhults polismyndighet - vem träffade senast en kriminalare som älskar klassisk musik? En viss osannolikhet i persongalleri får man tåla - jag undrar om vi störs mer eller mindre av sådana avvikelser i en historisk miljö än i en nutida?

Jo, visst fungerar det om det inte är för mycket av detta. Och visst finns det mycket av detta i TV-serier som utspelar sig modern tid också.

[a81]

Kastar man in en molotov om man säger att serien sög?
Det är nått med dialogen i svensk drama som känns styltig eller onaturlig. Sedan har vi ju storyn som var barnsligt enkel. Man skulle ju nästan tror att fältskärn var synsk, så snabbt som han hittade alla kopplingar.
Sedan har ni ju redan själva kommenterat en del andra saker jag störde mig på. Som att Sverige framställdes som ett förrevolutionärt Frankrike. Eller att dialogen känns väldigt modern, (vanligt fel i Svenska historiska dramor).

Nä, SVT drama skulle ha mycket att lära av Amerikanska HBO och Engelska BBC drama.

Sonderling

Håller delvis med om detta, men svenskan man talade i Stockholm 1790 var mycket nära dagens svenska. Skillnaden är nog mest att vi under de senaste 221 åren har skapat och lånat många nya ord. Sedan pratar vi nog lite snabbare i dag. I alla fall vissa av skådespelarna talade på ett sätt som jag skulle tro ligger nära 1700-talssvenska, till exempel "polischefen" (kommer inte ihåg namnet) som Dåådh och Freund var gäster/bosatta hos.

[a81]

Antalet ateister i Europa kring 1790 kunde nog räknas på en handens fingrar, agnostiker kan det ha funnits några fler och antalet deister var ännu något högre. Sen fanns det nog en rätt stor krets med "kyrkgående men eg. rätt ointresserade". Flera av de som kan sägas vara upplysningsmän i Sverige var snarare frikyrkliga (framförallt herrnhutare eller swedenborgianer) än ateister/deister.

"Ena handens fingrar" är en våldsam underdrift. Inom den franska upplysningsrörelsen var religionskritik norm och inte undantag. De flesta av dessa var deister men huruvida de var deister eller ateister är inte helt lätt att avgöra och flera tycks under sitt liv ha vacklat mellan dessa ståndpunkter. De första filosofer som tveklöst var ateister var tysken Matthias Knutzen (död 1674) och fransmannen Jean Meslier (död 1729). Meslier var faktiskt en katolsk präst! De skrifter som avslöjade deras ateism blev inte kända förrän efter deras död men de fick många efterföljare under 1700-talet då det långsamt blev mer accepterat att uttrycka hädiska tankar. En av de mer intressanta ateisterna var författaren Mary Wollstonecraft som dog 1797. Även i hennes fall var det först efter hennes död som det avslöjades att hon var en regelrätt ateist (och bisexuell). Det var bara i revolutiones Frankrike där folk vid denna tid i större antal vågade ge uttryck för ateism i tryckta skrifter. Men tankarna bör rimligen ha funnits i andra länder på samma sätt som det finns homosexuella i Iran trots Ahmadinejads försäkran att så inte är fallet.

Ang. republikaner så var riddarhusoppositionen, som Gustav III snöpte på riksdagen 1789, inte republikaner. De ville snarast ha ngt slags tillbakagång till frihetstidens styre, i vissa fall förklätt till ett vurmande för Gustav II Adolfs statsskick (som ironiskt nog GIII själv hävdade sig ha återinfört). Delar av oppositionen mot Gustav IV Adolf, bla de som avsade sig adelskapet på riksdagen 1800, kan ha varit republikaner, men de var fortfarande en försvinnande liten grupp.

Ja, adeln har aldrig varit intresserad av republikanskt styrelseskick eftersom sådana krav skulle undergräva legitimiteten för deras egen priviligerade samhällsställning. Men bland borgerskapet som hade blivit poltiskt medvetet i slutet av frihetstiden bör republikanska tankar ha haft en mer naturlig hemvist. I slutet av Gustav III:s regeringstid var dock kungen allierad med de ofrälse stånden vilket borde ha hämmat de republikanska idéernas spridning.

Visst fanns det säkert en hel del både ateister och republikaner bland över- och medelklassen i Sverige i slutet av 1700-talet. Dock tror jag inte att många av dem skulle ha varit anställda inom polisen. Det blir lite som att göra en polisserie som utspelar sig 1968 och skildrar en polis på yttersta vänsterkanten, bara för att det rådde en vänstervåg i vissa kretsar då. Detta var också en oerhört liten del av befolkningen. I valet 1968 lyckades partierna till vänster som Socialdemokraterna (inklusive Vänsterpartiet kommunisterna!) bara få 3 procent. VPK hade fått lämna Riksdagen med nuvarande regler, mitt under vänstervågen. Partierna till vänster om VPK verkar knappt ha fått 1 promille av rösterna.

[a81]

Det verkar finnas massor av historiska "fel", men eftersom den inte gör några särskilda anspråk på att vara 100% realistisk så känns det inte helt relevant. Fast de kan vara intressanta att peka ut ändå såklart.

det faktum att kvinnor (utanför överklassen) inte tog makens efternamn och definitivt inte titulerades fru är klassiska historiska fel i filmer/TV-serier

T.ex. det där kände jag inte till tror jag, tackar.

Att det bara skulle ha varit så inom överklassen är kanske lite hårddraget, en hel del borgerliga kvinnor tog sina makars efternamn, i alla fall under 1800-talet. De skulle dock inte ha titulerats "fru Efternamn", det var en adlig titel. Möjligen använde även andra delar av överklassen titeln "fru" 1790, men absolut inte en skomakarhustru (lägre medelklass/arbetarklass, men knappast så fattiga som de framställs i Anno 1790). Har tittat igenom några husförhörslängder i Klara församling i Stockholm för att hitta exempel. Jag har inte hittat någon skomakare (jo, en skomakarålderman, men det bör ha varit en helt annan samhällsklass än skomakare Stare, även om skomakaråldermans hustru trots detta titulerades "hustru"). I Klara AI:6 1798-1799 (bild 40/sid 18) hittade jag dock den här familjen som kan fungera som exempel:

Skrädd: Jonas Skoglund
hu Christ: Cath: Frennberg
dotter Margaretha
son Pehr Adolph
Jonas sjuk.

...men å andra sidan (Klara AI:6 1798-1799, bild 86/sid 64):

President. Gm. Carl Joh: Gyllenborg (http://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Johan_Gyllenborg)
fru Maria af Sandeberg
son Carl Adolph
dr: Marg.
Charlott:

Jag hittade dessutom ett ovanligt yrke, "Billard Marqeur", alltså biljardmarkör, vilket enligt SAOB är en (yngre) person som under biljardspelets gång antecknar de vunna resultaten och i öfrigt betjänar de spelande, markör. Personen i fråga hette Fredrik Daniel Sabilsky (Klara AI:6 1798-1799, bild 56/sid 34).

[1772]

Svenskan 1790 var inte särskilt olik svenskan 2011. Så här skrev man i Tuna socken i Uppland 1773 (cirka 20 år innan Anno 1790 utspelar sig):...

När blev egentligen svenskan såpass "modern" så att vi kan läsa den utan problem?

...En sak till reagerade jag dock på. Man såg en väldigt typisk 1800-talsbyggnad på Riddarholmen, tror att det var denna:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Gamla_riksarkivet...

Såg samma sak, men vad gällde Gamla Stan så såg jag inga särskilda avvikelser. Nu är jag inte expert på alla byggnader, men ingen stack ut särskilt att den skulle vara byggd post-1790.
De verkade dock ha gjort sig av med alla vindsvåningar och takterasser.
Roligt var att se Södermalm och Långholmen som närmast obebyggda skärgårdsöar.

På tal om detta vill jag minnas att jag någonstans läste att en 1600-talsserie skulle skapas lagom till julkalendern där mycket fokus skulle ligga på att återskapa 1600-tals-Stockholm. Det ser jag fram emot!
(Ursäkta OT)

[B Hellqvist]

Svenskan 1790 var inte särskilt olik svenskan 2011. Så här skrev man i Tuna socken i Uppland 1773 (cirka 20 år innan Anno 1790 utspelar sig):...

När blev egentligen svenskan såpass "modern" så att vi kan läsa den utan problem?

Här är ett exempel på svenska från 1802 ur en text jag håller på att transkribera:

Alla dessa omständigheter, som, då de inträffa, wanligen äro oskiljacktige från hwarandra, wisa påtagligt, att ögonen nu mera icke äro så böjliga som förr, eller att rätta förhållandet imellan deras werktyg på något sätt blifwit rubbadt; i hwilken händelse någon hjelp endast genom försigtigt wal af glas, kan ärhållas. Andra medel deremot blifwa lika så frucktlösa, som om man wid åkommen werkelig ögonsjukdom, t. e. då någon af ögats wäsendtliga delar blifwit ogenomskinlig, eller den delen af ögat, som emottager synen, mistat sin retelse, trodde, att synen uti dylikt fall kunde genom glas återställas. Skillnaden imellan desse bägge omständigheter wisar sig då däruti, att man i senare fallet på intet afstånd från ögat kan se tydligt; hwarföre Läkares råd och biträde då bör sökas.