Karl XIV Johan - Fredsskaparen i Norden!?

[Stefan]

Jag fick tanken som i rubriken nu under de senaste dagarna.

Tankekedjan är ungefär följande.

Sverige förlorar ena rikshalvan, Finland, i 1808-09 års krig. Vi skaffar en annan konung tillika en skickligare statsman och en mycket dugligare överbefälhavare - fursten av Corvo, den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, den blivande konung Karl XIV Johan. En bärande baktanke är att han skaffar Finland inom Sveriges gränser åter.

Men kronprinsen gör en något överraskande kovändning. Han släpper Finland, och kompenserar förlusten genom att skickligt om än något småfult lägga beslag på Norge. Småfult, för norrmännen var ju inte alls med på noterna. Det är inte så välkänt, men de faktiskt mobiliserade (jmf handlingen i Peer Gynt), och betvangs faktiskt inte enkom med fagra tal och löften, men även genom ett regelrätt krigsfälttåg.

Inte så ädelt, ja rent av småfult, men en god realpolitik. Lättare att slita Norge ifrån Danmark som var i svårigheter såsom en fd Napoleon-allierad, än att återfå Finland från segrarmakten Rysslan.

Ungefär så, eller hur?

Det slog mig häromdagen, att detta är bara ena hälften. Kanske rent av - den mindre hälften.

Danmark har ju genom flera sekler fungerat som Sveriges arvfiende. - Hur och varför, hoppar vi över i denna tråd - just nu påminner jag bara om ATT.
Och. Eftersom Danmark hängde ihop med Norge sedan Kalmarunionen, så varje gång det var konflikt med Danmark, hade man också konflikt med Norge, längs hela långa gränsen.
Det var ett bekvämt läge för Danmark och dess eventuella krigiska planer: de kunde alltid räkna med att blev det konflikt med Sverige, så skulle Sverige automatiskt ha ett tvåfrontskrig på halsen.

Men nu särades det såta paret. Danmark förlorade i ett slag sin naturliga och självklara allierade i konflikter med Sverige. Vargen förlorade i ett slag hälften av sina tänder, och kamplusten gick ur honom. Sålunda blev arvfienden Dansken pacificerad.

Norsken - ja NorrBaggen var kanske inte helhjärtat glad åt situationen, men när väl besvikelsen och den sårade stoltheten lagt sig, insåg man att det var ändå inte alls så illa som de fruktat. Ja, det blev rent av ganska bra. Hellre en något dryg storebror än en hotfull granne som gång på gång kommer och vill slåss. Och kontakter med gamla vänner och släktingar i Danmark kunde de ju ändå ha, i och med att det var fred länderna emellan.

Ok, och Sverige då? Som i ett slag avväpnat sina arvfiender. Sverige hade en utmärkt befälhavare och kunde göra närapå vad de ville? Armén var van vid att en del officerare talade med kraftig brytning. Men är han bara duglig är de alltid villiga att följa en duglig officer och dubbelt så en duglig överbefälhavare.

Ja, Kronprinsen och senare kungen inlät sig inte i några krig. Vilket alltså hedrar honom dubbelt upp.

Sammanfattningsvis: Jag tror, och menar, att Karl XIV Johan var inte bara en skicklig realpolitiker och en duglig marskalk. Han var framför allt en stor statsman och den som de facto skapade fred i Norden under denna tid, och hädanefter.
Om man så vill, fullföljde han lite utav unionsdrottningens Margaretas plan om än med andra medel: Det blev evig fred våra länder emellan.

Ungefär. Vad säger ni andra?

[Der Löwe]

Han lade väl fast den utrikespolitiska vägen vi levt efter sen dess. Naturliga gränser och inga småområden på kontinenten som kan ställa krav på inblandning i stormakternas krig. Ingen inblandning i krigen på kontinenten, även om det efter hans tid låg nära till vid kriget Danmark Preussen och kanske vid Krimkriget.

[frejs väpnare]

Delar av Stefans resonemang finns också i boken ”Sverige i fred, statsmannakonst eller opportunism, En antologi om 1812 års politik”. Red. Tapani Souminen. ISBN 91-7486-648-6.
Boken diskuterar ”Sveriges unika fredspolitik som varat i nästan två sekel”, med ganska stor betoning på förhållandet till Finland.

I förordet hävdar Tapani Souminen att ”i Jean Baptiste Bernadotte fick Sverige för första gången i mannaminne en ansvarsfull vuxen regent”. Ett påstående som kanske överdriver Bernadottes egenskaper, men, vad gäller senare delen av meningen definitivt stämmer.

Heikki Talvetie för ett resonemang om bakgrunden till ”1812 års politik”.

1) Bernadotte ansåg att Ryssland och Sverige hade en naturlig gräns efter freden i Fredrikshamn. Sverige har inte vare sig ekonomiska eller militära resurser att ”avbalansera” Ryssland.
2) Norge får inte tillhöra något ”fientligt” land
3) Englands närvaro i Östersjöområdet kan balansera den ryska makten.

Intressant (tycker jag) är att Talvetie gör en jämförelse med ”modern” svensk utrikespolitik, innan EU-inträdet. Talvetie är i grunden diplomat, och har varit Finlands ambassadör i Stockholm.
1) Sverige garanterar inte suveränitet för andra stater i Östersjön, men det ligger i vårt intresse att främja förutsättningarna för sådan suveränitet.
2) Norges självständighet (och medlemskap i Nato) utgöt en förstärkande faktor för Sveriges internationella ställning.
3) Usa:s närvaro i Östersjön kan balansera sovjetmakten.


Svein Ivar Angell påpekar i en av bokens artiklar att det i Norge fanns en uttalad självständighetsrörelse, så Eidsvoldsdeklarationen föll inte ner från himlen. Sen kan man föra ett kontrafakiskt resonemang hur Wienkongressen, Danmarks och Sveriges regenter (oavsett namn) skulle ha reagerat för en klart uttalad norsk självständighet, om inte Bernadotte drivit sin politik.

Edit; Blandade ihop olika nordiska länder, men nu är det rättat.

[Stefan]

i Jean Baptiste Bernadotte fick Sverige för första gången i mannaminne en ansvarsfull vuxen regent”. Ett påstående som kanske överdriver Bernadottes egenskaper,.

Tack, guys, Der Löwe och Frejs väpnare, för eldunderstödet! Skönt att märka att man är antagligen på rätt spår...

Under tiden har mina grubblerier fortsatt, detta här skrev jag ner häromdagen:

"Några andra ögonblicksbilder om Karl Johan.
1. Karl Johan är känd för att han varit misstänksam. Paranoiker? Njae! Han blev ju vald eftersom Gustav IV utsattes för statskupp, avsattes och tvingades i landsflykt. En påtänkt tronföljare dog knall och fall under oklara omständigheter. Slaganfall eller förgiftning??
Gustav III blev mördad, och av allt att döma gynnades mordet av ett antal höga herrar.
Sammanfattningsvis var det faktiskt inte bara fullt förståeligt, men också också rent av klokt och vist av konungen att vara lite försiktig och – ja rent av misstänksam.
Såvitt han visste, attentat mot kungen tillhörde vardagen och sedvänjan här i Sverige.
2. Karl Johan var känd för att arbeta i sin egen säng och hålla mottagning där. Osvensk nonchalans? Njae. Man vet att han hade dålig blodcirkulation i benen och fötterna. Att under vinterhalvåret hålla benen varma, och hålla fötterna högt, var mycket hälsosamt för honom.
3. Han omtalas för att vara grinig och petig med den svenska maten. Som en kuriositet berättas det att han alltid skulle ha ett hårdkokt ägg på matbordet. Varför? Jo, om inte maten smakade skulle han kunna äta åtminstone ägget.
Kommentar. En enväldig kung känd för sin grinighet kan ställa till med scener för mindre än att få osmaklig mat. Att helt fridsamt istället bara ta och äta ägget? – nej, konungen MÅSTE omvärderas, både som statsman och som person."


Vad säger ni andra?

[lampros]

Tack Stefan för top-post och det senaste inlägget. Du skildrar balanserat Karl XIV:s Johans företräden och försvarar det man brukar anklaga honom för.

Bara några kulturhistoriska addenda. Det där ägget som förstärkning serveras visst fortfarande på kungamiddagar. Eller gjorde iaf en bra bit in på 1900-talet som traditionsvård och kuriositet.

Karl Johan var yrkesmilitär. Han var sergeant när revolutionen bröt ut har jag för mig. Sedan hade han en imponerande bana som officer och generalsperson, som fältherre en, ska vi säga, god/hyfsad bana. Iofs tenderade han att vara väl smart ibland. Vid Auerstädt ska hans kår ha befunnit sig i närheten av slagfältet men inte hunnit fram i tid. Var han möjligen mitt emellan Jena och Auerstädt?

Sedan var det när han var MB i Tyskland (?) och han lät en viss spansk (?) styrka desertera hem till Spanien. Karl Johan ska ha låtit det ske för att hålla sig väl med spanjorerna för att sedan kunna bli deras kung...

Nåväl. En smart aktör. Och han såg ut som en kung. Flott var också de s k storläger han lät hålla på Gärdet på 1820-talet och framåt. Den indelta hären hade sommarövningar vilket blev till folkfester med marknadsstånd och allt. Taktiskt var själva den indelta arméns möten snart en obsolet övningsform men iaf, dessa storläger på Gärdet skapade folkgemenskap och trevnad.

[jeger]

Karl Johan ble fredsskaperen i Norden,-det erkjennes også i mitt Norge hvor han med dagens språkbruk oppfattes som fransk liberaler,-han bekjente seg til begrepene så som frihet, likhet etc Derfor fikk vi i Norge en forhandlet fred etter krigen i 1814,full svensk aksept for Eidsvoll-forfatningen og en nesten hundre årig svensk-norsk personalunion. Derfor er også Oslos hovedgate kjent som Carl-Johansgate og derfor sitter han fortsatt høyt til hest på monumentet på slottsbakken i Oslo.
Jeger