Vi håller på att komma ur ämnet för tråden. Men jag vill ändå kommentera förhållandena i Friherre och Grevskapen i Österbotten som Jotuni kom med åsikter om.
Jotuni skrev:
Kanske Finland för dem var inte en län, utan bemärkte att Finland och Pohjanmaa (Botten) skilnade sig t.e militäriskt och i adels makt.
Man kan glömma att försöka jämföra dagens länsindelning med dåtidens. Det var en helt annan indelning på landområden på 1600-talet i Finland (Nutida landområdet) mot vad det är nu, eller har varit i dagens självständiga stat.
Det kan vara intressant att veta, med tanke på att man ofta förknippar dagens södra del av Finland med adelsmakt, att år 1654 var antalet mantal för Greve och friherreområden i södra delen av landet 1904 mantal, medan det i Österbotten var 1985 mantal som ägdes av adeln.
Grevar och Baroner ägde mera mantalsområden i Österbotten än i resten av Finland år 1654! [/quote]
Jotuni skrev:
Tack Per Brahes storförläning i Norra Österbotten som räcke till Kajanen som han fått från Kristiina i 1650. Han även köpte mera land. Han var Sveriges största landägare. Österbotten var officielt förbjud område för förläningar.
Var fick du det ifrån? Förbud för förläningar?
Släkten Oxenstierna hade de största förläníngarna i Österbotten under 1600-talet, med Korsholm och Vasa grevskap på 435 mantal.
http://www.mattiasloman.se/genealogy/no ... 26e91.html
Brahes Kajaana var kanske störst till ytan. Men "bara" 348 mantal. Skogen var långtifrån lika värdefull som de områden som befann sig vid kusten. Visst var Brahes förläningar i Finland stora. Men släkten Oxenstierna hade förutom förläningarna i Österbotten, dessutom Kimitå friherreområde och en förläning nere mot Ladoga (Kruunupori).
Andra förläningar i Österbotten innehades av Gustav Banér (Johan Banérs son), Matias Soop, Göran Paijkull, Klas Bielkenstierna, släkterna Taube och Gyllenstierna Tott och några till.
Storleken och områdenas utnyttjanderätt varierade, men någon specifikt "Österbotten klausul" fanns mig veterligen inte.
Jag kunde skriva exakta mantalet här, vem och var, och avkastning på grevskap och friherreområdet, om det behövs. Det finns också dokumenterat i vilken omfattning adelskapet besökte sina friherre- grevskapsområden.
Men det borde räcka så här, för att visa att det knappast fanns något "officiellt förbud" mot förläningar i Österbotten från kronans sida före reduktionen.
Jotuni skrev:
Förhållandena i Österbotten och i söder var olika för bonderna. Om du kan finska, Suomalainen kapina (finsk uppror) av Kimmo Katajala är en väldig bra bok som beskriver bondernas förhållandena i olika delar av Finland (och lite av Sverige, Norge, Danmark och andra länder). I söder vad de vanligt att adeln tog bondernas land till sig själva och höjde antal arbetsdagar men i Österbotten hände detta inte. Österbotnista grevarna och baronerna bodde vanligtvis i Sverige. De ville beskatta i tjärn, men österbotniska bonderna och borgarna "allierade" för att försvara tjärnhandel.
Har inte läst Katajalas bok, men det du säger stämmer inte. Jag misstänker du rycker professor Katajalas ord ur sitt sammanhang.
Vad greven och baronen fick ta av bönderna och inte ta, var starkt reglerat av kronan. Inte av adelsmannen själv. Han hade lika liten frihet över hur skatteförhållandet reglerades på hans egen mark, som borgaren hade över hur mycket tjära han fick sälja i 1600-talets ekonomi som starkt präglades av planhushållningens principer. Tjärhandeln som var viktig för statens ekonomi rönte ett extra starkt intresse från kronans sida.
Ingen borgare eller bonde kunde enskilt komma överrens om någon kartell för tillverkning och försäljning av tjära utanför statens kvoter.
Tjärhandeln var vid slutet av 1600-talet så starkt reglerat i Österbotten att det var bestämt på tunnan, vem och vilken gård som fick bränna den dyrbara varan.
En viss frihet beviljades för handelsrättigheterna och skatterna när en stad nyss hade grundats. Efter det gällde lagen för alla, utan större variationer än de marginella förmåner en stad möjligen kunde förhandla sig till.
Skillnaden låg inte i lagarna inom riket. Regelverket var komplicerat, tungrott och realpolitiskt till sin natur. Men följde ändå en viss logik, som inte såg skillnad till bonde i söder eller bonde i norr, och därför på något konstigt sätt var relativt rättvist mot allmogen.
De olika förutsättningarna för bönderna kom snarare av från vilka naturliga förutsättningar för försörjning marken gav till den som ägde den. Och hur uppfinningsrik bonden själv var att kringgå lagarna(t.ex. smuggla) eller hitta andra möjligheter till försörjning.
