Svenska medborgare i Andra Världskriget

[Torbjörn Aronsson]

Tjörnarpspojken som blev överste i USA
En bland de svenskar i U.S.A. försvarsväsen, som gjort en bemärkt insats, är överste Ernest Rudolf Berg. Hans öden skildras i G.P. av en skribent från Minneapolis: Av en ren tillfällighet stötte jag häromdagen på en distingerad, en aning korpulent och i håret gråsprängd överste. [...] Han hade inget emot att tala om sitt livs historia ända från den dag han föddes i Tjörnarps socken i närheten av Hässleholm. Berg var inte många år gammal, när familjen flyttade till Elmeboda i Småland, där hans mor var född. Här började också Ernest Rudolf sin kamp för brödfödan innan han ens kom ur kortbyxorna. [...] Men översten hade vidare vyer, och 17 år gammal - han är nu 51 - tog han det säkra före det osäkra och begav sig till Amerika. Sedan dess har han inte återsett Sverige. I Amerika har han ägnat sina tjänster åt det militära flyget och vidare gjort turnéer på kontinenten i egenskap av akrobatflygare. När andra världskriget bröt ut hade han nära 25 års erfarenhet bakom sig som flygare. Med en sådan underbyggnad i luften var det lätt att traska på i graderna. 1941 var han löjtnant, fem år senare överste. Men Berg fick slita hårt och farligt för att avancera. Hans "lilla" arbetsfält var förlagt till Indien, Japan och Kina. Han var en av organisatörerna, kanske den främste, som med framgång ledde attacken mot Burma. Den femtio år gamle mannen med silver i håret kastade sig utan tvekan i både jakt- och bombplan, ledde hela flygskvadroner och organiserade segrarna i luften. Japanerna voro hårda att tas med, förklarar översten [...]
[Östersunds-Posten 1946-11-16]

[Torbjörn Aronsson]

RIKSDAGEN
Fallen Vrang och Cassmer
Försvarsministern gav på onsdagen som svar på hr Ståhls (fp) interpellation en ingående redogörelse för omständigheterna kring löjtnant C.O. Vrangs rymning [...]. De militära cheferna uppfattade inte Vrangs rymning som en rymning till tyska krigsmakten utan till Finlands. Såvitt statsrådet Vougt kunnat finna hade man i detta läge inte kännedom i Sverige om Vrangs förbindelse med Waffen-SS och inte heller om hans vistelse i Tyskland. [...]. Då Vrang sade sig inte ha något intresse av att delta i stormaktskriget placerades han vid en finländsk utbildningsbataljon i Stralsund. Efter någon vecka kom han till Finland, där han den 2 aug. anmälde sig hos chefen för den svenska frivilligbataljonen. Han gjorde sedan fronttjänst vid Hangö till december 1941 och återvände den 20 i samma månad till Sverige med bataljonen. [...] Hr Vougt kom slutligen in på fallet Cassmer, där han bl.a. konstaterade att det beviljade avskedet förvisso inte meddelades i Cassmers intresse [...]. Att Cassmer återanställdes som furir torde haft sin grund i befälsbrist. [...]

Hr Ståhl (fp) hälsade med tillfredsställelse statsrådets medgivande att kontakten brustit mellan olika militära myndigheter [...]. I andra fall visades en anmärkningsvärd fasthet mot militära rymlingar. Den ende krigsman, som enligt försvarsdepartementets P.M. över rymlingar avvek till England, värnpliktige furiren Krook, som rymde den 3 december 1941 och måste återvända efter några dagar utan att lyckas komma fram, ställdes inför krigsrätt och dömdes till två månaders fängelse. Till min kännedom har också kommit ett fall från kustartilleriet då en värnpliktig hösten 1941 rymde till England för att gå i norsk krigstjänst. Han efterspanades i polisunderrättelser och ströks i rullorna. Denne yngling har ännu inte återvänt till hemlandet på grund av det fängelsestraff, som hotar honom. Den slående skillnaden i behandlingen av officeren Vrang och den här nämnde värnpliktige måste framstå som ett egendomligt utslag av svensk rättvisa. [...]
[Östersunds-Posten 1945-12-05]

[Torbjörn Aronsson]

Vid finska fronten
- För Östersunds-Posten -
Av BIRGER SCHÄRDIN
Rysk påhälsning
[...] Svenske frivillige soldaten K. gäspar sömnigt och snubblar i väg ut i mörkret emot den framskjutna lyssnarposten. På högra axeln dignar "pystykorvan" det trogna finska geväret och den vänstra handen i fast grepp och känning med ledtråden. Den förhindrar nämligen posten att gå vilse i den nattmörka skogen och av misstag irra in på fiendens område. Till och med på dagen har det nämligen hänt att nykomlingar förirrat sig därhän, att de inte blivit varse sin felorientering, förrän ett halvt "radband" visslande upplyst dem var de inte hörde hemma. Det är mörkt i natt ty himlen är alldeles övermulen. Med en viss lättnad [...]
[Östersunds-Posten 1941-11-08]

[sveahk]

Inte direkt med rubriken: "Svenska medborgare..." överensstämmande...men i detta dokument från 10.2.1944 nämns en Obergefreite Alfred Swensson - visserligen född i Harburg, men det låter naturligtvis väldigt svenskt...känner någon till hans(ev.) svenska rötter?

alfredswensson.jpg

Hans K

[Torbjörn Aronsson]

29-årig jämtlänning satt 3 år i rysk fångenskap
[Foto]
Tre år i ryskt koncentrationsläger och ett år som rysk flottningsarbetare har 29-årige Ragnar Rudfalk från Grenåskälen upplevt. När han kom hem var han avförd som obefintlig sedan ett par år tillbaka. Han skrevs in i kyrkoboken för en kort tid sedan och själv betraktar han det som ett under att han kommit levande tillbaka. År 1943 arbetade Rudfalk som instruktör vid en huggarkurs för norrmän och kamraterna talade då mycket om att via Murmansk ta sig över till England och Little Norway i Kanada för att biträda de brittiska trupperna. En av norrmännen, Odd Villasen från Tromsö, beslöt att tillsammans med Rudfalk försöka sig på strapatserna, berättas i DN. En norsk löjtnant skaffade dem papper och de stack iväg över Pajala sedan de stoppat torrskaffning, kompass och en karta över Finland och norra Ryssland i ryggsäcken. De passerade gränsen till Finland 18 juli 1943, varvid Rudfalk skickade ett brev hem till sina föräldrar och sina tre syskon, där han för första gången avslöjade sina planer. […]
[Östersunds-Posten 1947-10-14]

Jag har inte observerat förut att Rudfalk skildrat sina äventyr en bok: Jag jobbade i Sovjet (1951). Även hans norske kamrat i fångenskapen, Osvald Harjo, skrev en bok: Moskva känner inga tårar. Om Rudfalks öden efter återkomsten till Sverige kan man läsa i Kjell-Åke Åkessons artikel "Han var i Sovjets straffarbetsläger" i tidskriften Jul i Jämtland (2005).

[Torbjörn Aronsson]

"Olsson, Nils Ove, f. 1903 4/10 i Skabersjö, Malmöhus län. Målare, tecknare, grafiker. [...] begynte sina studier hos Tage Hansson vid Skånska målarskolan i Malmö men flyttade 1929 till Paris, där han alltjämt är bosatt. [...] När världskriget utbröt 1939 var O. en av fem svenskar som anmälde sig som frivilliga för att försvara sitt "andra fosterland". Han slogs med sitt infanteriregemente i Ardennerna, vid Meuse och Verdun och fick pröva på fältlivets hårda strapatser. En av hans krigskamrater, svensken Harry Thorsén, har skildrat deras vedermödor [...]. I närmare två år var O. krigsfånge i Tyskland och fick slava som vägarbetare och i Luchenwalde i Brandenburg bakom taggtrådsstängslen uppleva det tyska fånglägrets alla hemskheter. En benskada, som han ådragit sig, resulterade i en tids sjukhusvistelse, där en antinazistisk tysk läkare lyckades få honom hemsänd till familjen i Frankrike. [...]"
Lundberg, Gunnar W. (1961). I: Svenskt konstnärslexikon. Bd IV. Malmö, s. 329

[Lasse]

RIKSDAGEN
Fallen Vrang och Cassmer
Försvarsministern gav på onsdagen som svar på hr Ståhls (fp) interpellation en ingående redogörelse för omständigheterna kring löjtnant C.O. Vrangs rymning [...]. De militära cheferna uppfattade inte Vrangs rymning som en rymning till tyska krigsmakten utan till Finlands. Såvitt statsrådet Vougt kunnat finna hade man i detta läge inte kännedom i Sverige om Vrangs förbindelse med Waffen-SS och inte heller om hans vistelse i Tyskland. [...]. Då Vrang sade sig inte ha något intresse av att delta i stormaktskriget placerades han vid en finländsk utbildningsbataljon i Stralsund. Efter någon vecka kom han till Finland, där han den 2 aug. anmälde sig hos chefen för den svenska frivilligbataljonen. Han gjorde sedan fronttjänst vid Hangö till december 1941 och återvände den 20 i samma månad till Sverige med bataljonen. [...] Hr Vougt kom slutligen in på fallet Cassmer, där han bl.a. konstaterade att det beviljade avskedet förvisso inte meddelades i Cassmers intresse [...]. Att Cassmer återanställdes som furir torde haft sin grund i befälsbrist. [...]

Hr Ståhl (fp) hälsade med tillfredsställelse statsrådets medgivande att kontakten brustit mellan olika militära myndigheter [...]. I andra fall visades en anmärkningsvärd fasthet mot militära rymlingar. Den ende krigsman, som enligt försvarsdepartementets P.M. över rymlingar avvek till England, värnpliktige furiren Krook, som rymde den 3 december 1941 och måste återvända efter några dagar utan att lyckas komma fram, ställdes inför krigsrätt och dömdes till två månaders fängelse. Till min kännedom har också kommit ett fall från kustartilleriet då en värnpliktig hösten 1941 rymde till England för att gå i norsk krigstjänst. Han efterspanades i polisunderrättelser och ströks i rullorna. Denne yngling har ännu inte återvänt till hemlandet på grund av det fängelsestraff, som hotar honom. Den slående skillnaden i behandlingen av officeren Vrang och den här nämnde värnpliktige måste framstå som ett egendomligt utslag av svensk rättvisa. [...]
[Östersunds-Posten 1945-12-05]

Fallet Wrang är mycket intressant. Han försökte strida som frivillig i ett otal länders krigsmakter (Finland, England, Frankrike samt Tyskland) och valde att avvika från sitt förband och istället begav sig till Norge där han värvade sig till SS sommaren 1941. Där befordrades han till SS-Obersturmführer (löjtnant) och placerades hos den finska SS-bataljonen som senare blev III./Rgt. Nordland under deras utbildningstid i Stralsund.
Någon aktiv roll hade han aldrig, men var likväl SS-officer. Förflyttades slutligen till Finland där han blev frivillig på Hangö (hade tidigare varit frivillig i I. Grupp i Vinterkriget, där han av en slump var plut.chef åt en senare svensk SS-officer). Där blev han aktiv inom Sveaborg och deras "anstorm Narva". Efter återkomsten till Sverige fick han efter diskussion återinträda i svenska armén, man bestämde sig för att mörka hans rymning, eftersom det enda tänkbara straffet annars vore att han blev avskedad vilket man inte ansåg passande utifrån hans insats i Finland.
Senare hotade man dock med att ta upp rymningen, om han inte avvecklade sitt engagemang i SSS (ledande NS-partiet i Sverige). Efter inrådan av Partichefen Sven-Olof Lindholm beslutade han sig för att sluta med sina partiverksamheter, men var ändå i viss mån engagerad.
Efter kriget gjorde han storstilad officerskarriär som bl.a. innefattade tjänst som stabschef på P6, chef för fallskärmsjägarskolan i Karlsborg samt FN-tjänst, bl.a. som bataljonschef i Kongo 1962. Pensionerades som överstelöjtnant.

Inte så pjåkigt för en som från början önskade plugga teologi, kan tyckas

[Lars Gyllenhaal]

Väldigt, väldigt intressant med Ove Olsson i fransk tjänst!

Ragnar Rudfalk som ville till britterna har vi dock med i Svenskar i krig.

Bästa hälsningar,

Lars

[jeger]

Gentlemen,
La meg fortelle historien om en ung svenskfødt befalingsmann som tok norsk statsborgerskap under WWII,etter først å ha deltatt som frivillig i feltoget i Norge i 1940, fenrik Jan Guettler som etter å ha "blitt norsk",-gjennomgikk KS (Krigsskolen) dvs Den norske Krigsskole i London 1942-43. Etter å ha blitt utdannet som krigsskoleutdannet offiser, ble han utnevnt til løytnant i Hæren, -Infanteriet.-men unge Guettler ville noe mer. Etter avsluttet KS ble en del offiserer fra øverste avdeling på frivillig basis og etter å ha passert britenes "selection board", avgitt til britiske avdelinger. En del av elevene fra nederste avdeling gikk på samme måte via OCTO ( Officer Candidate Training Unit) til britiske avdelinger, og da invasjonen i Normandiet " Operastion Overlord" kom den 6. juni 1944, deltok i alt 16 unge, norske offiserer fra KS som frivillige ved britiske enheter i Frankrike, samt en mann ved en britisk avdeling (Special Forced) i Italia.Våre unge offiserer tjenestegjorde stort sett som "platoon commanders", med andre ord,som troppsjefer med alminnelig kommando over britiske mannskaper. De tjenestegjorde på gradsnivå løytnant, i britisk unifom og med britiske distinksjoner.Av disse offiserene var det ti (10) mann fra KS-kullet 1942-43.Fire av dem falt. bl.a. Løytnant Jan Guettler, tjenestegjørende ved 6. Battaljon Kings Own Scottish Borderers. Han falt 16. juli 1944 , 26 år gammel under opptakten til de meget harde kamper som to dager senere ble innledet mot sterke tyske troppekonsentrasjoner i området Caen.Disse kampene regnes som innledningen til den endelige allierte seier i Normandie. For utvist eksepsjonelt godt lederskap og tapperhet i felt "above and by-on the call of duty" ble svenskfødte Lt Guettler bl.a.hedret med en av Norges høyeste krigsdekorasjoner
" St Olavs Medaljen med Ekegren".Hans navn finnes idag på minnetavlen på Krigsskolen i Oslo over dem som ga sitt liv for Norges frihet 1940-45.
Ære være hans minne
JEGER

Jeger

[jeger]

Gentlemen
Det var flere svenske frivillige i Norge under felttoget i 1940.Fra krigsdagboken til den norske Bataljon I/IR 16 under major Nils Jakob Hunstad hitsettes fra de hårde kampene om Neverfjell i Nord-Norge;'
" Bataljonen var ferdig mobilisert 20-21.april med bl-a. to svenske frivillige offiserer, men deler av bataljonen hadde allerede tidligere vært innsatt under sikrings-oppdrag. Den 23.april skulle bataljonen innsettes mot tyske tropper i Gressdalen i et fryktelig uvær, med snø og fokk, men været gjorde at avdelingen ble stilt i beredskap ved Fossbakken. Den 30.april angrep bataljonen tyskerne i Gressdalen sammen med bataljon II/IR 16.Tyskerne ble drevet tilbake, mange tyskere falt og mange ble tatt til fange.Etter to dagers hvil 12-13.mai angrep nordmennene igjen tyske styrker i området Neverfjell via Raudalen med Brattbakken som utgangspunkt. Om morgenen 14.mai hadde det vært klart solskinn, men utpå ettermiddagen ble det kaldt og blåsende. Nordmennene presset imidlertid på, og tyskerne måtte vike. Under storming av selve toppen falt den unge frivillige svenske løytnanten Pål Montgomery Påhlson i spissen for sine folk. Han var eneste sønn av eieren av det kjente Rottneros Herregård i Varmland og hadde deltatt i kampene i Østerdalen før han sammen med en annen svensk frivillig, rittmester Jan Chr Danielsen tok seg frem til Narvik.Lt Påhlson ble først begravd på stedet der han falt, men ble senere ført hjem til Sverige.Neste morgen den 15.mai overga 27 tyskere seg.De var restene av en avdeling som var inneklemt av nordmennene, men mange tyskere slapp også vekk da det plutselig satte inn med tåke og storm"

Vi nordmenn minnes ennu idag med takk den innsats den svenske løytnant Påhlson som falt som frivillig på Neverfjell gjorde for Norges sak. På hans bauta på Rottneros står følgende innskrift; " Nordens frihet-Æra-Skyldighet-Vilja"
Ære være hans minne

Jeger

[Lars Gyllenhaal]

Hej Jeger,

Väl talat!

Pål M. Påhlsons närmaste kamrat vid Narvik heter Jan Danielsen (han lever ännu och vi har rätt tät kontakt) och jag berättar om både Påhlson och Danielsen i två av mina böcker: Svenskar i krig och Elitförband i Norden. Anledningen till att de även finns med i den senare boken är att de bägge kom från kavalleriregementet K 3.

I Svenskar i krig finner du även Jan Guettler.

Beste hilsen,

Lars

[jeger]

Hei Lars
Da kjenner du vel også historien om en av de virkelige store svenske krigere i felttoget i Norge 1940 ,svensk frivilling fenrik og norsk kaptein Gøsta Benckert og forsvaret av Kongsvinger Festning? Den 14.april 1940 kom Benckert og hans 131 tidligere Finnlands-frivillige til Kongsvinger.( Finner ,svensker og noen estlendere , men stammen var den norske troppen som fenriken hadde vært sjef for på Salla-fronten).Benckert ble av den norske avsnittssjefen kaptein Larsen utnevnt til kaptein i den norske hær og beordret som KP-sjef i det kompaniet som nå ble oppsatt og utstyrt fra Kongsvinger festning etter at Benckert med pistol i hand hadde "overtalt" festnings-kommandanten til å åpne depotene og levere ut. De tre troppene ble overtatt av fenrik Max Manus og sersjantene Carl Klaussen og John Sivertsen.Øvrige befalingsmenn var den svenske fenrik Erik Holm og den norske løytnanten Otto Pahle som ble Benckerts nestkommanderende. Benckert selv beskrives som en personlig tapper, dyktig offiser og han nød stor tillit.Blandt mannskapene var det flere som senere kom til å spille stor rolle i Norges frihetskamp, bl.a.Kobj Lauring (KP-Linge) Mikelsen og Larsen (Shetlands-Larsen). Kompaniet skulle sinke tyskernes fremrykking mot Kongsvinger og samtidig sikre andre norske avdelingers retrett fra Skarnes.Fire gamle 8.5 cm kanoner ble gjordt klare av norske artillerister som møtte til tjeneste på festningen, men da orderen kom om retrett ble sluttstykkene kastet i snøen.Benckert rettet en anmodning til kapt Larsen om å få holde festningen så lenge som mulig, og anmodningen ble etterkommet.Artilleristen trakk ut og forsvant nordover, mens Benckert og hans gutter forberedte forsvaret.Fire lotter meldte seg til tjeneste og tok seg av matlaging og sanitet.Et av sluttstykkene til kanonene ble funnet i snøen,og man fant også granater i et skur.Skytetabeller ble også funnet og to av kanonene ble bragt i orden og gjordt klare til skudd.Det viste seg at 7 nordmenn og 2 svensker var utdannet som artillerister, og disse kom til å utgjøre "Benckerts Batteri". Resten av historien kan man lese om i bokverket " Fra Kampene i Norge 1940" av maj Andreas Hauge som har skildret Benckert seks timers ildkamp mot tyskernes II/IR 340 før kompaniet trakk ut og kom seg vekk.
JEGER

[jeger]

Mine venner,
Med fare for å snakke for mye vil jeg gjerne at vi også minnes en svensk kvinne som deltok på sin måte i felttoget i Nord-Norge 1940,-den svenske journalisten Alma Braathen-Dagens Nyheter. Hun tok seg flere ganger skiturer over grensen for å dekke krigen i NARVIK-fjellene. Oberst Munthe-Kaas skriver om henne:-Divisjonen (6.Divisjon) mottok henne flere ganger. Divisjonens stabssjef uttaler at hun kanskje var den journalist som leverte det beste stoffet fra felttoget til svensk presse. Hun fortalte selv til ukebladet "Aktuelt" på 20-årsdagen for 9.april 1940 om sin beste nyhet og krigens viktigste reportasje, nemlig intervjuet med general Fleischer etter kampene om Lapphaugen. Hun skriver" Jag steg inn i en liten timrad stuga der et stearinljus brann på bordet.Det var så pass skumt att jag først knappt uppfattade gradbeteckingen. Det var generalen, general Fleicher. Och av hånom fick jag den første sensationella nyheten.6 Div hadde slagit tyskarna vid Lapphaugen.
Nordmannen segrade.Det var en nyhet att kunne bringa fram i min tidning.Och ut i varlden. Budskapet gick från Stockholm til England och lastes upp som en nyhet i engelska radioen" Hun var ikke bare den første, men også den eneste journalist som fulgte 6 Div i felt.Andre korrespondenter fulgte Alta Bn men var i den grad bundet til veier og telefoner at de bare dekket en fjerdepart av fronten. Alma Braathen gikk på ski fra og til Sverige med sine nyheter fra kampene, og krysset frontlinjene flere ganger, bestandig alene. Hun var forøvrig ingen novise,hadde tidligere vært i Finland og dekket kampene på Salla-fronten. Fortjener hun ikke å minnes ? Jeger

[Torbjörn Aronsson]

Fick boken Swede: Svenskamerikanen som överlevde Pearl Harbor (2011) av Thomas Tynander i julklapp. Har inte hunnit läsa så mycket ännu, men den verkar bra. Handlar om sjömannen Emery "Swede" Lundquist. Boken är baserad på "Swedes" egen dagbok, foton och minnen. Han lever tydligen än i dag. Han är född 1922 och föräldrarna emigrerade från Norrtälje-trakten till USA 1915 resp. 1916.

[Kai Robert]

Fick boken Swede: Svenskamerikanen som överlevde Pearl Harbor (2011) av Thomas Tynander i julklapp. Har inte hunnit läsa så mycket ännu, men den verkar bra. Handlar om sjömannen Emery "Swede" Lundquist. Boken är baserad på "Swedes" egen dagbok, foton och minnen. Han lever tydligen än i dag. Han är född 1922 och föräldrarna emigrerade från Norrtälje-trakten till USA 1915 resp. 1916.

Jag håller på med denna bok nu, rekommenderas varmt. Han var ombord på en jagare som låg i hamnen i Pearl Harbor under det japanska anfallet, senare såg han bl. a hangarfartyget Yorktown sjunka.
Boken finns på bokrean.