Rommel under luppen

[alamein]

Att fältmarskalk Erwin Rommel var en skicklig militär är det väl knappast någon som förnekar. Men han har sina sidor, och nyss utkom ytterligare två böcker som diskuterar hans fel och förtjänster. Den ena är jag själv skyldig till. Nu sticker jag fram hakan med att titta lite närmare på vad han hade för sig i ökenkriget 1941-43, och startar med belägringen av Tobruk 1941. För den som befinner sig i huvudstaden i januari kan kanske följande arrangemang den 25:e januari kl 18:30 i Loftsalen, Armémuseum vara värt att förstöra en kväll på.
Rubriken är: Varför misslyckades Rommel vid Tobruk 1941?
Upptäckter och sammanhang i researchen inför boken Tobruk 1941 - Australiensarna som hejdade Rommel (Nielsen & Norén Förlag).
Ett samtal mellan författaren K-G Norén och Armémuseums 1:e intendent Thomas Roth med blixtkrigets begränsningar under luppen.
Besöksadress: Riddargatan 13
Arrangör: museivärden Bengt Wallman, Armémuseum.

Innan detta tänker jag kasta in en eller annan brandfackla i Skalman för att få igång en diskussion. På återseende!

[alamein]

Nu har förbluffande många varit inne och kollat hur det står till med Rommel, dock utan att rycka ut till hans försvar. Och hur skulle det gå till, jag har ju inte attackerat honom. Då går jag ett försök:

Redan under andra världskriget men definitivt efter det var de allierade i desperat behov av Goda Tyskar. Striderna åtminstone i Europa hade närmast karaktären av stamstrider, något som EU senare bildades för att råda bot på. Men det var inte så gott om dessa tyskar, åtminstone inte allmänt kända. Rommel med sina ofta utmärkta egenskaper fick och får fortfarande försöka fylla den rollen, och ibland förs fram att han som under en tid var chef för Hitlers livvakt inte ens var nazist. Vad som är mindre känt är att hans framgångsrika taktiska framgångar i Nordafrika oftast får skymma att han avsiktligt missuppfattade sitt uppdrag i Nordafrika och fick ordentliga bakslag under resans gång. Utan tillgång till Hitlers öra hade han helt sonika fått sparken och blivit hemskickad.
Anfallet mot Tobruk påsken 1941 trodde han skulle bli ett lätt mellanspel i blixtkrigets anda. Rakt på med massiva stridsvagnsstyrkor för att skapa panik varefter pansargrenadjärer skulle rensa upp det flyende brittiska infanteriet.
När Morshead levererade en helt annan taktik föll Rommels anfall i stycken. Vilken taktik var det som Rommel mötte? Hur kunde det gå så snett, den påföljande belägringen höll på tills november, då Rommels trupper drevs bort av britterna.

Australiensarna låg kvar i Forward Defence Lines FDL och släppte igenom stridsvagnarna utan att imponeras eller skrämmas. Stridsvagnarna slog emot en vägg av fältartilleri några kilometer längre in. Britternas berömda 25-pundare. Detta fältartilleri på kärnskotts avstånd slog helt otippat ut ett dussintal vagnar. Den efterföljande 8. kulsprutebataljonen mejades ned med finkalibrig eld. Utan skydd av sina stridsvagnar anfölls de tyska infanteristerna av små grupper australiensare. De infanterister som inte gav sig eller lyckades fly bajonetterades. Australiensare från landsbygden som skjutit småvilt sedan de kunnat hålla i en bössa sköt prick på servisen till pansarvärnskanoner och luftvärnspjäser. När de tyska stridsvagnarna retirerade fann de artilleristerna stupade vid pjäserna
De segervissa tyska infanterister och stridsvagnsbesättningar som överlevde var förvånade, besvikna, ursinniga. Vittnesmål säger att en del var gråtfärdiga. Här kom de skuldra vid skuldra bakom bästa existerande stridsvagnar, med regementsstaben i ett befälsfordon 150 meter bakom. I staben fanns skrivmaskinen redo att knacka ned kapitulationsprotokollet i britternas högkvarter nere vid hamnen. Scenen kunde utspelats under medeltiden då barfota men orädda bågskyttar raderade ut adelsmän med dyrbara rustningar på stridshästar. Enkla människor som slogs helt emot de ridderliga reglerna!
Att Rommel fick behålla jobbet efter den fadäsen är ingen gåta för oss som har förstått det oberäkneliga hos Hitler och hela det sjuka samhälle som Tyskland hade utvecklats till i början av 1940-talet. Om OKH och OKW fått råda, dvs professionell krigföring gällt, skulle något attan skett än den följande händelseutvecklingen. Forts. följer.

[Der Löwe]

Vilken annan av de tyska generalerna hade agerat anorlunda? Det som hände vid Tobruk kunde ha hänt vid Sedan eller Dinant 1940. Manöverkrigföring bygger på initiativ, att fånga tillfällen när de uppenbarar sig. Detta leder ofta till snabbare mindre detaljerade beslut som kan tolkas på rätt sätt av lägre nivåer. Men självklart finns det risker med det här. Som det skulle visa sig i öknen så var ju den här metoden bra 9 gånger av 10. Om man ska detalj granska den tionde gången och kritisera det handlandet måste man ta med de gånger när metoden fungerade. Man bör även väga den mot den andra metoden i öknen som senare kom att representeras av Mongommery. Hur många tillfällen togs inte när man använde en metodisk bekämpnings metod. Men jag håller med om att Rommel har hausats framförallt för att han mötte de västallierade på slagfältet. Tyskarnas krigförings modell tillskrevs något slags geni hos Rommel, som även kunde förklara hur han kunde vara så framgångsrik. Visst var Rommel framgångsrik och en mycket skicklig general, men det fanns ju andra som var minst lika framstående som inte har fått tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet utanför de kretsar som studerar krigskonst. Det blev lite rörigt men jag länkar till en annan tråd som tagit upp de här frågorna.

viewtopic.php?f=6&t=37944

[oxford]

Beskrivningen av den misslyckade stormningen av Tobruk, liknar väldigt mycket slaget vid Summa i december 1939 och en heldel andra slag där stridsvagnarna misslyckades under kriget tex Opration Goodwood.

Typ Stridsvagnarna åker ifrån infanteriet sedan dessa fastnat framför fiendens ställningar, stridsvagnarna bryter sig ensamma in men utan infanteri har dåtidens vagnar väldigt svårt att att hålla stånd mot fiendens pv-grupper.

Helt klart ett samordnings fel mellan pansar och infanteri.

[alamein]

[quote="Der Löwe"]Vilken annan av de tyska generalerna hade agerat anorlunda? Det som hände vid Tobruk kunde ha hänt vid Sedan eller Dinant 1940. Manöverkrigföring bygger på initiativ, att fånga tillfällen när de uppenbarar sig.

Nja. Manöverkrigföring... Utan att nämna namn tror jag att de flesta av Wehrmachts generaler lydde order till skillnad från Rommel. Hans uttryckliga order från både tyska och framförallt italienska överordnade var att inte inveckla sig i något manöverkrig. Hans styrka var ett Sperrverband som uttryckligen skulle hindra britterna att falla in i Tripolitanien och erövra hela Libyen. Det hade han kunnat göra bra och närmast gratis, eftersom britterna varken ville eller kunde rycka vidare då Churchill urlakat britternas militära närvaro i Cyrenaika och skickat omfattande styrkor till Grekland. Där de f.ö. fick storstryk.
Istället rusade Rommel in i Cyrenaika, vilket han uttryckligen inte skulle, och drev britterna på flykten. Det var ingen match, för det var mest skräp som lämnats kvar. Tuppkammen växte på Rommel, som utan förberedelser och utan att låta tillräckliga egna trupper hinna fram, anföll Tobruk med känt resultat. De sorgliga resterna av britternas förband förföljde han till den egyptiska gränsen. Där grupperade han, och inrättade därmed den spärr som skulle upprättats på andra sidan Cyrenaika. Där hade den bekvämt kunnat underhållas till mycket låga kostnader, och lastbilarna kommit till användning på Östfronten. Funktionen hade för axelmakterna varit exakt densamma. Sett strategiskt kunde Hitler sagt: med sådana vänner behöver man inga fiender.

Rommel avancerade under hela ökenkrigets mer än två år sammanlagt cirka två månader, under mars-april 1941, januari 1942, maj-juni 1942 och en vecka i augusti-september 1942. Resten av tiden var den tysk-italienska armén antingen stridande på stället, liggande stilla eller på flykt. Otvivelaktigt var han skicklig i manöverkrigföring, och visade sig också, fast det är mera okänt, bra på försvar i fasta ställningar.
Vad gäller just Tobruk gjorde Rommel ytterligare ett försök, nu med begränsad framgång, kanske skulle man kunna kalla det en pyrrhusseger, beskrivs närmare i min bok. Därefter inträdde ett jämviktsläge där hans trupper hade problem med att hålla fästningen innesluten. Man kan likna det med att försöka hålla en hund i koppel som hela tiden biter en i benen. Samtidigt försökte britterna med två ganska taffligt organiserade operationer att undsätta den inneslutna garnisonen.

Flera har i andra sammanhang på Skalman pekat på britternas amatörism. Detta är skarpsynt. Rommel hade sina poänger, hans mannar kunde verkligen panga på. Men utan god hjälp av britternas amatörism fram till Montgomery uppenbarade sig på scenen hade det inte blivit så mycket av hans kampanjer.

[Der Löwe]

Vi får ju inte glömma att Rommel verkligen intog Tobruk 1942. Var inte det tyska misslyckandet i Nordafrika mer beroende på logistiska problem som kan härledas till en marknations oförmåga att genomföra expeditionär krigföring på andra sidan haven? Den tyska manöverkrigföringen förlängde ju antagligen den tyska närvaron i området och kanske till och med försköt invasionen av västeuropa, då den första Västallierade insatsen blev förlagd till nordafrika. Vi kan ju ponera att Rommel inte gör sin offensiv utan låter engelsmännen bygga upp Tobruk till en effektiv underhållsbas. Vi kan nog vara säkra på att den brittiska uppbyggnaden skulle pågå tills man var i samma överläge som man senare var vid alamein innan man påbörjat en ny offensiv västerut. Nu tvingade man de brittiska styrkorna till en rörlig krigföring där de tyska vapnen kunde dra nytta av den överlägsna metoden. Utan dessa upprepade utslagningarna av de brittiska pansaret skulle detta överläge troligtvis ha uppnåttts tidigare.

[alamein]

Naturligtvis var det logistiska problem, och visst förlängdes den tyska närvaron i Nordafrika. Det var när Rommel intog Tobruk i juni 1942 som både Hitler, Mussolini och han själv verkligen gick i spinn och föreställde sig att Egypten kunde erövras. Här skedde nästa stora misstag. Nu hade man ju rövat Tobruk från britterna, tagit deras språngbräda. Snöpt tanken på brittisk offensiv. Men inte en tanke på vad som var vettigt i det stora perspektivet. Bara lite eftertanke, lite underrättelsetjänst, lite strategi. Med två tusen lastbilar och stora bränsleförråd satte man istället av i galopp riktning Alexandria när man borde undanröjt det verkliga problemet, Malta! När man nådde El Alamein var soldaterna fullkomligt utmattade efter en månads (!) strider, de fick inte ens stanna över natten i Tobruk! Spetsen var något dussin stridsvagnar, och attackerna mot de boxar britterna upprättat ledde inte till något genombrott. Mot den uppe vid kusten avvisades tyskarna med artilleri som närmast förbluffade dem. Motstånd? Verdammte Tommys! Var de inte slagna? Rommel visste inte ens att britterna upprättat ett försvar, hade inte tagit reda på detta. Hann inte. Kände kanske att det inte var nödvändigt. Memoarerna ger inga svar.
Efter ett slags clinchkrig i en månad var båda sidor helt utmattade, och Rommel grävde ner sig a la första världskriget. Det mesta av Wehrmachts resurser bundna till Ryssland, Tobruks förråd för länge sedan slut, lastbilarna skrot. Rommel i en hopplös ställning medan britterna med sin Suezkanal och tillgång till utrustning och bränsle från USA, soldater från Imperiet, mat från Sydamerika i lugn och ro kunde bygga upp musklerna igen.
Var det vettigt, så säg?
Min poäng är att Rommels tjurrusningar förstörde både för honom själv och för de tyska krigsansträngningarna. Soloprestationer utan hänsyn till vad andra tyckte. Det hela gick britternas och senare amerikanernas väg, och mycket av detta var Rommels förtjänst. Kanske skulle han haft en brittisk orden tillsammans med Pour Le Merite. Eller Svärdsorden, för inte ville väl vi att Tyskland skulle vinna?

[Amund]

Tyska segrar under kriget hade det gemensamt att de skedde snabbt och med överraskning, så fort något drog ut på tiden tappade man övertaget och framförallt initiativet, möjligtvis med Krim - Sevastopol som undantag. Därför vore det konstigt om Rommel inte skulle försökt utnyttja de tillfällen till snabba segrar som uppenbarade sig, särskilt mot en toppstyrd motståndare med en konservativ försvarsdoktrin.

Jag har inte läst Rommels bok om infanteritaktik, men hans bedrifter som gav honom Pour le Merite mot italienarna vid Isonzo skvallrade väl en del om hans våghalsighet och initiativförmåga? och sedan efter Frankrikefälttåget bör hans insats i Afrika inte ha förvånat de som skickade dit honom. Halder skickade väl även dit Paulus för att kontrollera hur han skötte sitt uppdrag, och vad jag minns att jag läst var det väl mest logistiken som de hade att anmärka på. Men oavsett detta lär väl Hitler knappast ha tillåtit att en offensiv och mycket populär krigare blivit tyglad eller omplacerad, en militär helt i Adolfs smak, kanske till och med viktigare politiskt än militärt enligt nazisternas synsätt - en tysk Leonidas?

För övrigt är det väl så att ingen är varken så fantastisk eller så usel som sitt rykte!

[jeger]

Slik jeg ser det så tapte Rommel og tyskerne i Nord-Afrika ut fra flg årsaker;
1) Han fulgte ikke ordre dvs holdt seg ikke til oppdraget som i utgangspunktet var å støtte /redde de italienske styrker
2) Han var ikke klar over at brittene ved hjelp av Ultra leste alle tyske meldinger,og på forhånd visste hvor han ville
angripe
3) Han var ikke klar over at nettopp derfor kunne også de allierte slå til mot italiensk og tysk shipping og ødelegge alle
forsyninger /brenstoff etc i som ble forsøkt sendt han fra Europa via Middelhavet
4) Han hadde dårlig oppklaring, mangelfull etterretning og logistikk, bl.a. hadde han utilstekkelig brennstoff-forsyninger
til de mange fremstøt han forsøkte se på. Dette skyldes bl.a.manglende samarbeid med italienske myndigheter, feil
prioriteringer og dårlig kommunikasjoner om hva som var mulig skaffe fra Europe for å føre offensiv krig i Nord-
Afrika, dessuten krangel og uenighet også med sine tyske overordnede.
5) Han hadde dessuten en forkjærlighet for uhemmet bruk av radiosamband, dvs "offiser på nett", også der det var andre
muligheter, noe som gjorde at de allierte kunne lese han som en åpen bok

" A bodyguard of Lies" av Anthony Cave Brown fra 1977 beskriver nærmere Rommels mange tabber under de forskjellige
faser av kampene i Nord-Afrika og slutten på Afrika-korpset.Om kampene ved El Alamein heter det feks side 129 i
sammendraget "From the start of the battle of El Alamein, Rommels army was doomed.Confronted by bigger and better
equipped imperial forces, his supply arteries all but cut,denied accurate intelligence, bombed and harrassed by day and
by night, betrayed in every major move he made by Ultra, Rommel was in fact a general without hope."

La meg til slutt få minne om at Rommel av utdannelse IKKE var generalstabsoffiser og uten den formelle utdannelse som muligens hadde kunnet hjulpet han til et bedre resultat hvis han hadde visst å bruke staben annerledes, men i rett-ferdighetens navn, han visste ikke at de allierte i tillegg kikket han over skulderen 24 timer i døgnet.

Jeger

[lampros]

Jag kommer att tänka på en annan legendar, Karl XII. En kritiker kallade denne "löjtnantsgeni". Dvs underförstått "god taktiker, dålig strateg".

Detsamma kan gälla för Rommel.

Ni kommer dock aldrig att finna mig på Rommelkritikernas sida. Just det taktiska, att leda en pansardivision genom att vara "överallt", leda från täten (så som bl a von Lucks memoarer skildrar det i 1940-offensiven), det klargör Rommels värde för mig. En då, 1940, ny typ av general. Sedan hamnade han på en annan nivå i Afrika, med framför allt en materiellt överlägsen motståndare. Det är väl som rysslandsfälttåget: stora odds att kämpa mot men nog f-n var det nära ett tag att tyskarna vann.

Och vilken tysk general skulle i så fall ha varit bättre som chef för Afrikakåren, det kan väl ni svara på som är bra på att återutkämpa AVK vid skrivbordet.

[jeger]

Svar:Paulus

Jeger

[frejs väpnare]

. Just det taktiska, att leda en pansardivision genom att vara "överallt", leda från täten (så som bl a von Lucks memoarer skildrar det i 1940-offensiven), det klargör Rommels värde för mig. En då, 1940, ny typ av general. Sedan hamnade han på en annan nivå i Afrika,.

Mao - ett klassiskt exempel på vådan av att befordras över sin kompetens?

[lampros]

. Just det taktiska, att leda en pansardivision genom att vara "överallt", leda från täten (så som bl a von Lucks memoarer skildrar det i 1940-offensiven), det klargör Rommels värde för mig. En då, 1940, ny typ av general. Sedan hamnade han på en annan nivå i Afrika,.

Mao - ett klassiskt exempel på vådan av att befordras över sin kompetens?

Det kan onekligen vara så. Men hey, han vann rätt många segrar också. Jag kommer som sagt aldrig att bli Rommelhatare.

[jeger]

La oss sette han på rett plass,her er hovedpunktene for han som engang var Hitlers yndling, men ble tvunget til å ta gift
1)Han var tilskuer under tyskernes inntog i Praha før krigen
2)Han hadde ingen feltkommando under felttoget mot Polen, 1939,men var anvarlig for Hitler
3)Han ledet sin divisjon under felttoget i vest,angrepet på Frankrike sommeren 1940,og slo de desillusjonerte franskmenn
4)Han deltok ikke på Østfronten, men ble brukt til å "stive opp" italiernerne i Nord-Afrika da det gikk dårlig for Italia,men
5)Han ble slått av britene (Monty )ved El Alamain og klarte ikke å ta Egypt
6)Han (Afrikkorpset)ble angrepet av de allierte som kom fra vest etter landgange i Nord-Afrika, ble avløst m/ sykepermisjon
7)Han ble såkalt sjefsinsp for tyske forsvar i Italia, men kom i klammeri med Kesselring som var tysk sjef der,og ble foflyttet
8)Han fikk kommandoen over armegruppe B i Normandi men var fraværende i Tyskland da angrepet kom 6. juni 1944
9)Han syslet med planer om å "åpne" den tyske vestfront for å slippe de allierte inn da han så hvilken vei det bar
10)Han visste om, men tok ikke stilling til offiserenes kupp og attentatet mot Hitler
Kommentarer ?
Jeger