Hej,
Det finns i princip inga "rätta" svar på dina mycket intressanta frågor. Här kommer trots detta några subjektiva försök till svar utifrån mina erfarenheter från flygvapnet i slutet av invasionsförsvarstiden:
1. På de större övningar undertecknad hann vara med på innan invasionsförsvaret avvecklades räknade man alltid med att ett anfall mot Sverige skulle innefatta landstigningar på flera håll i landet kombinerat med luftlandsättningar på strategiska platser och givetvis den obligatoriska invasionen i norr. Detta var en verklig utmaning för det svenska försvaret trots den dåvarande storleken och innebar en avsevärd risk för en total systemkollaps vilket också var det man räknade med att fienden skulle försöka åstadkomma (Jämför Weserübung 1940, Afghanistan 1979, Jugoslavien våren 1941 osv). Hade fienden enbart invaderat oss i norr via Finland skulle vi (oaktat sabotage och insatser med flyg/robotar) haft avsevärda stridskrafter tillgängliga i södra och mellersta Sverige samtidigt som ett sådant scenario sannolikt inte skulle ha resulterat i att den svenska försvarsmakten/samhället kollapsade genom att fienden fanns "överallt", intagit Stockholm, Attackbaserna, Karlskrona osv. Detta var den rådande uppfattningen som cementerades i övning efter övning. Fokus varierade dock - tjänstgjorde man på E1 var den en stor sjöburen invasion som skulle bekämpas och då räknade man givetvis med en sådan. Om man istället övade staben i Milo ÖN var invasionen över gränsen givetvis en "sanning" - det gällde ju att öva för sin huvuduppgift! Jag känner inte till om det framkommit någon seriös information om Sovjetunionens krigsplanläggning mot Sverige efter det kalla kriget (förutom den där polska övningskartan som inbegriper en invasion i Skåne som finns lite varstans på nätet och som sannolikt inte är en skarp plan....).
2. Under övningarna räknade man med att i princip alla större sovjetiska östersjöhamnar skulle behöva användas för invasionen - det skulle krävts en avsevärd mängd sjöstridskrafter och de var spridda på flera baser liksom tillgängliga lastfartyg. Hamnarna i Kaliningrad oblast, Liepaja och Klaipeda var "klassiska" utgångspunkter i våra spel.
3. "Kakan" var ett vedertaget begrepp för invasionsflottan - åtminstone i flygvapnet. Kakan var den initiala landstigningsflottan med ytstridskrafter, landstigningsfartyg med marininfanteri, ubåtsjaktresurser, luftförsvarsfartyg osv som förväntades ta ett eller flera brohuvuden innefattande en eller flera större hamnar (Karlshamn, Norrköping/Vikbolandet, Ystad osv). När brohuvudet var etablerat förväntades reguljär konvojtrafik komma igång med civila fartyg och tyngre stridskrafter (motoriserade skyttedivisioner osv.) Kunde "kakan" slås ut eller reduceras kraftigt = inget brohuvud = inga T-80 i Skåne tex. Det fanns kapacitet för landstiga på flera platser i landet - Ivan hade möjlighet att välja huruvida han ville satsa på några större brohuvuden eller flera mindre. Om fienden lyckades etablera brohuvudet fanns inget svensk attackflyg - möjligen enstaka fpl - kvar för att slå mot konvojverksamheten - allt satsades på att slå ut kakan.
4. På övningarna slog vi (Flygvapnet) alltid ut invasionsflottan innan den kom fram till skärgården så den frågan har jag tyvärr ingen uppfattning om

Kanske sitter någon kustartillerist på forumet inne på info?
Böckerna OP GARBO I-II sammanfattar på ett mycket bra sätt hur den svenska försvarsmakten uppfattade att invasionen skulle gå till.
Det jag i efterhand kan ha synpunkter på avseende våra övningar var att vi alltid antog att Ivan skulle sätta in mycket kvalificerade stridskrafter mot just Sverige tex. 76:e LL-divisionen i Pskov, 336:e marininfanteribrigaden, landstigningsfartyg osv. Om man antar att en konflikt med Sverige samtidigt hade inneburit krig med NATO alternativt hot om krig med NATO hade jag om jag varit C STAVKA åtminstone övervägt att sätta in dessa mot Själland, Norska Atlanthamnar, Västtyska stränder osv.istället för mot lilla Sverige.
/VL