Sjökaptener utan fartyg finns inte mycket arbete för. BRAKE's och andra besättningar samlas i ett ''återhämtningsläger'' - Marinelager Tijsarna på behagliga 750 meters utanför Batavia och ovanför den kvävande tropiska hettan. Man spelar fotboll - och läser anbefalld litteratur av denna arten....(Hemligheten med Japansk Kraft)
Efter attentatet mot Hitler i juli, kommer order om att utnämna en Politisk Führungsoffizier i lägret och som äldste officer - tillfaller denna oönskade plikt Kapten Kölschbach
Es is meine Veltanschaulicher Ansicht.... (det är min Världsåskådliga Uppfattning) - ''att tyska soldater som kämpat långt från hemlandet i flera år - inte har det ringaste behov av sådan smörja!''
Höger Vänster om - marsch!
Den 9:e augusti 1944 får Otto K. order att bege sig till Tokyo....Kejserliga Japanska Flottan står för researrangemangen
för en ''ärad gäst''.
Farväl till besättning och vänner, inte minst Capt. Maeda, med vilken han utvecklat ett bra vänskapsförhållande. Avskedet sker med blandade känslor på bägge hållen - krigsläget inger oro både för tyskar och japaner.
Invasionen har lyckats och Paris befrielse står för dörren - i Stilla Havet har Saipan just fallit i amerikansk hand.
Allt defaitistiskt prat var strängt förbjudet....men varje vettig människa kunde ju själv se vart det barkade hän....
Lustigt nog är tyskarna via radion, bättre informerade om läget än t.o.m. de japanska officerarna - som fångna i sitt eget språk mest är hänvisade till Tokyoradions härskrin om segrar överallt, segrar som bara är fria fantasier.
En annan källa till sorg och upprörda sinnen bland sjöfolket, är nyheterna om hur den aktningsvärda tankerflottan som de känt i Frankrike - offras som blockfartyg eller sänks av de egna i de förtvivlade försöken att neka de allierade användning av hamnar på Kanalkusten.
Kurirflyget till Tokyo avgår från Surabaja och Otto K. får reserverad 1:a Klasskupé på tåget dit - komplett med japansk ordonnans, superb mat i restaurangvagnen och angenämt umgänge på ett språk varav han inte begriper ett enda ord
I Surabaja, till Japanska Officersklubben - överdådigt logi och mera mat och drinks - i väntan på en plats på kurirplanet.
''jag gjorde den reflektonen att hur illa det än såg ut för Japanska flottan, så märktes det inte bland dess officerare och deras livsstil....''
Utpurrning kl. fem en morgon, bil - till hamnen.....kurirplanet, är en väldig fyrmotorig flygbåt med 10 mans besättning, komplett kök ombord, sovplatser - och rökning var tillåten kommenterade han entustiastiskt.
(Flygplanet var en Kawanishi H8K, enligt samstämmig uppfattning i flyghistorien kanske den bästa flygbåten av allas krigförande under 2:a VK [min anm.] )
Dom hinner inte ens starta förrän frukost serveras ombord - följt av oändliga koppar te och för den som ville ha - tycktes mängden av sake som stod till buds för de 14 passagerarna - vara bottenlös
Resan gick i etapper, första dagen till Brunei på Borneo, den andra till Manila, tredje till Formosa, fjärde till Kagoshima och först på femte dagen - når man Tokyo Vår Otto spiller ingen tid innan han inställer sig hos Admiral Japan, som förvånad undrar vem som beordrat honom till Tokyo? Reseordern framvisas med underskrift....men han har ju just avrest till Java?
Antagligen - gissar Kapt.K. - ville han hellre ''sitta ut kriget'' på Java än i Japan.
Mein lieber Kapitän Kölschbach...säger amiral Wennecker - er skulle jag anförtro vilket fartyg som helst....men Ni i en landkommendering, hmm, jag vet inte?
Det slutar med att vår kapten utnämns till Förbindelseofficer mellan tyska och japanska marinmyndigheter. ''Det var en sinekur utan egentligt arbete, men vad kunde man göra?''