Linköpings blodbad

[Magnat]

Under Linköpings blodbad rensade den nye kungen Karl IX bort många Sigismundanhängare. Men vad hände med dom som klarade sig och flydde till Polen?

[a81]

Här är tre exempel:

Om (min mormors morfars morfars mormors mormors morfars far) Axel Eriksson Stålarm (född i mitten av 1500-talet, död före 1617) står det följande i Elgestierna:

Till Grabbacka i Karis socken. Undertecknade Uppsala mötes beslut 1593 och var fänrik vid en fana ryttare. 1593-10-19 fick Axel Eriksson Stålarm en förläning spannmål i Raseborgs län och 1596 deltog han i ett adelsmöte i Åbo. Axel Eriksson Stålarm tillhörde kung Sigismunds anhängare och befann sig hösten 1599 i Reval varifrån han 1600 skriftligen jämte Arvid Wildeman och Anders Boije anhöll om hertingens [Karl (IX)] gunst och återfick sina förbrutna gods. Deltog i kriget i Livland och erhöll 1607-06-04 kung Carl IX:s löfte att efter hemkomsten erhålla understöd. Underskrev trohetsförsäkran till kung Gustav II Adolf 1612 i Åbo och följde hertig Carl Filip till Viborg 1614. Samma år verkställde han utskrivningarna i Finland. Kommisarie för Älvsborgs lösen i Travastehus län 1615-06-08. Död före 1617-03-08 då hans änka sände Älvsborgs uppbörd till Åbo. Oäkta son: Isak Axelsson, stamfar till ätten Sölferklinga (nr 973).

Om hans bror Arvid Eriksson Stålarm (född i mitten av 1500-talet, död 1620) står det följande på Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Arvid_Erik ... rm%29_d.y.):

Arvid Eriksson Stålarm var ståthållare av Finland 1598 och krigsöverste vid sidan om Axel Kurck. År 1600 blev de fängslade på Gripsholms slott av hertig Karl under dennes krig med kung Sigismund. I Griptornet lät de rista följande inskrift på en vägg:

Anno 1600 den 3 Aprilis Bleffüe wij här insatte, Troo Gudh i alle tingh, Arffwid Ericksonn Till Lindöö och Peÿtz, Gud wett min lycka, Axel Korck Till Aniela, Wij haffue setted för vår troohett och lydett för wåre synder, kome här uth den...

Både Stålarm och Kurck blev dömda till döden i Linköping 1600, men benådades på avrättningsplatsen. Dessförinnan hade Stålarm redan dömts och benådats tre gånger i Stockholm år 1599. Han blev frigiven 1602 och blev då krigsöverste i Livland. Tre år senare blev han plötsligt kallad till Stockholm, ännu en gång anklagad och dömd till döden, men för femte gången benådad. Han förblev sedan fången på Gripsholm till sin död 1620.

Om hans medfånge Axel Jönsson Kurck (skrev sig själv Kurke) till Aniela (född 1555, död 30 maj 1630) står det följande på Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_Kurck):

Kurck var son till Jöns Knutsson Kurck d. ä. och hans andra hustru Ingeborg Tönnesdotter Tott. 1578 var han fänrik vid finländska adelsfanan, och 1581 var han befordrad till löjtnant. År 1582 utsågs Kurck till slottsloven på Koporie slott i Ingermanland. 1583 var han ryttmästare vid finska adelsfanan, och 1585 var hanryttmästare för de finska hovmän som Nils Olofsson före honom kommenderat. Kurck sändes 1586 att närvara vid fredsmötet i Narva 1586. 1587 utsägs han till häradshövding över Övre Satakunta, och 1590 blev han häradshövding även över Vemo härad. 1593 blev Kurck utnämnd till ståthållare på Narva slott, och 1596 blev han lagman över Karelska landssagan. Han blev av Sigismund 20 november 1598 utnämnd till krigsöverste över trupperna i hela Finland. 29 augusti 1599 besegrades han i ett slag i S:t Mårtens socken av hertig Karls trupper, och tvingades efter kapitulationen på Viborgs slott 22 september samma år att ge sig fången. Han var en av dem som av domstolen i Linköping dömdes till döden, men benådades på avrättningsplatsen och sändes i stället som fånge till Gripsholms slott. Han frigavs 16 september 1602, och blev generalkrigsöverste samma år den 9 december. Han fick 1604 i uppdrag att i Österbotten uppbära de medel som ständerna i Norrköping beviljat. 1607 erhöll Kurck Karleby socken i förläning, men miste sin förläning 1612. Han var fältöverste även under ryska tioåriga kriget, och deltog i Helsingfors lantdag 1616.

Kurck var gift två gånger, första gången med Carin Boije af Gennäs, och andra gången med Kerstin Hansdotter (av Lepas-släkten).

[Kapten_Gars]

Frågan är hur många som faktiskt gick i exil, precis som antalet avrättade (5st i Linköping tex) så verkar det inte ha varit särskilt stort. Efter ett varierande antal år i exil ( Danzig var "populärt") så försonades man med den nya situationen och återvände hem, det verkar ha varit lättare att återvända när Gustav Adolf och Axel Oxenstierna styrde än under Karl.

[Magnat]

Frågan är hur många som faktiskt gick i exil, precis som antalet avrättade (5st i Linköping tex) så verkar det inte ha varit särskilt stort. Efter ett varierande antal år i exil ( Danzig var "populärt") så försonades man med den nya situationen och återvände hem, det verkar ha varit lättare att återvända när Gustav Adolf och Axel Oxenstierna styrde än under Karl.

Vad var namnen på dom som gick i exil? Förutom Axel Eriksson Stålarm.

Hur överlevde dom? Menar i och med att deras egendom i Sverige konfiskerades så hade dom ju i princip ingen inkomst...

Bestämde sig någon utav dom att bosätta sig i det Polsk-Litauiska samväldet för gott?

[a81]

Frågan är hur många som faktiskt gick i exil, precis som antalet avrättade (5st i Linköping tex) så verkar det inte ha varit särskilt stort. Efter ett varierande antal år i exil ( Danzig var "populärt") så försonades man med den nya situationen och återvände hem, det verkar ha varit lättare att återvända när Gustav Adolf och Axel Oxenstierna styrde än under Karl.

Vad var namnen på dom som gick i exil? Förutom Axel Eriksson Stålarm.

Hur överlevde dom? Menar i och med att deras egendom i Sverige konfiskerades så hade dom ju i princip ingen inkomst...

Bestämde sig någon utav dom att bosätta sig i det Polsk-Litauiska samväldet för gott?

Var det några som gick i exil? Axel Eriksson Stålarm vistades visserligen i Reval (i dag Tallinn) omkring år 1600, men Estland tillhörde ju Sverige på den här tiden. Frågan är dock om han var i Reval för att hålla sig undan hertig Karl.

Sedan är ju det där med konfiskationerna intressant. Övergick gårdarna till staten? Vilka arrenderade dem sedan? Vad gjorde man med eventuella arrendatorer när personerna i fråga återgick sina gods?

[Kapten_Gars]

Torsten Lennartsson (far till FM Lennart Torstensson), Jöran Knutsson Posse och Göran Nilsson Posse är de tre mest kända namnen som jag stött på som exil-svenskar. Där finns också den 'mystiske' Gustav Sparre som polska källor beskriver som enligt polska nutida källor var svensk och som överste anförde ett av kronarmens tyska infanteriregementen under kriget mot Gustav II Adolf i Preussen. De svenska historierka som skrev "Sveriges Krig 1611-1632" hävdar dock att "Gustav" var tysk, egentligen hette Ernst Georg och tillhörde ätten "Sparr". En bekant jagar just nu polska primärar källor för att försöka få grepp på vem Sparre/Sparr var. Det finns dock skäl att var försiktigt skeptisk till "Sparr-teorin" då författarna till "Sveriges Krig" vid flera tillfällen felidentifierar officerare i polsk tjänst samtidigt som man när verket skrevs troligen gärna blundade för uppgifter som inte var så tilltalande så som tex en svensk överste som bekrigade hjältekungen Gustav II Adolf. (Man gjorde det bevislingen i flera andra fall)

[Ben]

Är inte denne "Gustaf Sparre" identisk med Gustaf Eriksson Sparre, född 1582 och son till den i Linköping avrättade Erik S?

[Kapten_Gars]

Det är en möjlighet, problemet är dock att Gustaf Eriksson dör 1627 enligt de nödtorftiga uppgifter jag hittat samtidigt som polska källor anger att Överste Sparre dör först juli 1629 varefter hans regementen tas över av Friedrich Dönhoff. De polska uppgifterna att "Överste Sparre" avlider 1629 verkar dock sätta den "svenska" teorin att Sparre egentligen är Ernst Georg Sparr ur spel då Sparr levde långt in på 1660-talet.

[Kapten_Gars]

Då har jag lyckats få bekräftat att "Oberst Sparre" verkligen var Gustaf Eriksson Sparre. Hösten 1626 så får Magnus Ernest Dönhoff och hans bror Gerard i uppgift att för polsk räkning värva var sitt tyskt infanteriregemente a' 3000 man. Värvningarna i Schlesien och Brandenburg går dock inte räknat, det är en hård kamp om rekryterna då polska, kejserliga, brandenburgiska, danzigska och danska värvare med lock och pock försöker få manskap till sina förband. Till slut så lyckas Magnus Ernest få ihop 767 "soldatportioner". Våren 1627 så beslutas det att man skall "reformera" kronarmens tyska infanteri, istället för ett smärre gytter av enskilda kompanier och regementen så skall man förstärka de tre infanteriregementena genom att dessa absorberar de mindre infanteri och dragonenheterna.

Det befalls att Appelsmans kompani (det polska marininfanteriet), Duplessis kompani och Mikolaj Judycki's infanteri och dragoner skall uppgå i M.e Dönhoff's regemente. Det finns dock ett problem. Juducki vägrar dock tvärt att följa den givna ordern, i brevet skriver han att han är av polsk nation och att han vägrar ställa sig under svenskt befäl(!).
Dönhoff's överstelöjtnant är nämligen av ovanligt slag, exilsvensken Gustav Eriksson Sparre, en man som uppenbarligen har kung Sigismunds förtroende men vars svenska börd nu plötsligt är ett rejält problem. Det faktum att Judycki inte bara kan vägra ordern ostraffat utan får den upphävd säger en hel del om hur känslig Sparres befattning var för inhemska polska adelsmän.

När Mangnus Ernest Dönhoff lämnar befattningen som överste så får Sparre ta över den, ett tydligt tecken på den gunst han åtnjöt. 1628-1629 så anför Sparre regementet under fälttågen mot de invanderande svenskarna innan han avlider av okänd orsak den 18 juli 1629.

Ett stort tack till Michal Paradowski som hjälpte mig med informationen om Gustav Sparre som gömde sig i de polska källorna.

[frejs väpnare]

Jag har läst någon redogörelse för ätten Brahe. Har ett minne av att någon,/några av Per Brahe d.ä.´s söner svor trohetsed till Sigismund, följde honom till Polen och stannade för gott.

[Copernicus Polonus]

De sekundera källor jag tittat i brukar anger att under perioden 1589-1617 vistades i Polen mellan 66 och ca.100 svenskar av högre stånd varav ca 45 var katoliker. Antalet av alla exilsvenskar i Polen-Litauen höjs dock till ca 400 personer (både frälse och ofrälse). I Hertigh Carl Sliaktarebenck utgiven 1617 står det att i början av 1600-talet lämnade Sverige av politiska skäl 383 personer varav 105 adelsmän, 13 sekreterare, 12 kammarherrar osv.
År 1623 lär antalet av dessa flyktingar ha sjunkit till 64.

När det gäller ätten Brahe bör man nämna framför allt två personer: Erik Brahe som vände kappan efter vinden och sökte en försoning med hertig Karl. Efter en ny brytning men hertig Karl år 1600 lämnade han Sverige och till slut hamnade i Polen men blev mycket kylligt mottagen av Sigismund och aldrig återfått kunglig gunst. Han avled i Danzig 1614. Helt annorlunda var det däremot med Eriks bror Gustav Brahe som mottogs av kungen med öppna famnar, var mycket omtyckt av Sigismunds syster Anna Vasa och innehade vid Sigismunds svenska hov flera höga poster som till ex. fältmarskalk och skatmästare. Gustav Brahe avskyddes dock starkt och ohämmat av den polska adeln, mycket på grund den kunglig gunst och ekonomiska privilegier han åtnjöt. Han hade bl.a. stora inkomster från tullen i Litauen och malmgruvorna i Babia Góra.

De redan nämnda Possarna spelade en viktig roll bland exilsvenskarna, framför allt Sigismunds rikskansler Jöran Knutsson Posse som var någon av ledare för exilsvenskar i Polen och efter hans död övertogs ”exilledningen” av hans son Gabriel. Gabriels bror Knut tjänstgjorde en kort tid som kommissarie vid polska flottbyggen men år 1625 återvände hem.

Det kan nämnas också Erik Bagge, Sten Bielke, Clas Vernersson Slatte, Jacob Classon Horn, Jonas Axenberg med söner Henrik och Sigismund, Arvid Gustafsson Stenbock (begraven i Mariakyrka i Danzig/Gdansk), Gustav Eriksson Stenbock och Sten Eriksson Stenbock som under kortare tid vistades i Polen men försonades med hertig Karl och 1603 återvände hem; Svante Eriksson Stenbock som stannade i Polen 10 år till och återvände först år 1613; Erik Sparres söner, den av Kapten_Gars nämnde Gustav Eriksson men i Polen hamnade också Johan och Sigismund. Johan som hade studerat bl.a. i Torun/Thorn återvände (genom Danmark) hem men Gustav och Sigismund Sparre efter den äldre generations bortgång övertog mycket av propagandaverksamheten riktat mot Gustav Adolf.

En viktig hjälp till svenskarna som levde i polsk exil kom från kungens syster Anna Vasa och hennes hov i Brodnica/Strassburg (vintertid) och Golub (sommartid).
Anna Vasa lär ha bekostat utbildning av flera barn till exilsvenskar bl.a. av Johan Nilsson Gyllenstierna söner, Johan, Kasimir och Sigismund. Två av dem, Johan och Kasimir återvände hem men den tredje brodern Sigismund stannade i Polen för gott och gjorde en lysande karriär. Just Gyllenstiernorna verkar vara de som var mest framgångsrika av alla svenskar som hamnade i Polen efter 1598. År 1633 fick Gyllensternaätten (Erik Nilsson, Sigismund Johansson och Maximilian Eriksson) polsk infödingsrätt, den s.k. ”indygenat” (som i praktiken betydde polskt adelskap) och började kalla sig för Guldenstern vel Gyllenstern. Intressant att till ex. ingen av Possarna fick polskt adelskap trots ihärdiga strävanden.
Det berodde i stort sätt på den polska och litauiska adelns starka motstånd mot att ge utlänningarna polska adliga privilegier, höga ämbetsposter eller förläningar. Prof. Henrik Wisners nyaste forskning visar dock att vägran att ge de svenska adlingarna ett polskt adelskap eller höga befattningar i samväldet berodde till viss del på Sigismund Vasas medvetna politik. Från kungens perspektiv handlade det om att kontrollera och knytta an exilsvenskarna till sitt kungliga hov och person och därmed försöka påverka dem i önskad riktning.

Det verkar som sagt att Gyllenstiernorna hade åstadkommit mest .
Sigismund Gyllenstierna (Zygmunt Guldenstern) blev ekonom (skattmästare) i Malbork/Marienburg och efter giftermålet med Anna Czema vel Zehmen (1636) starost i Stuhm/Sztum och till sist utnämndes av Johan Kasimir Vasa till kastellan i Gdańsk/Danzig (1655) och därmed blev han också polsk senator. En liknande karriär gjorde Maximilian Guldenstern, son till Erik Nilsson Gyllenstierna som utnämndes till kastellan i Elbing/Elbląg (1667-1678). Sigismund Gyllenstiernas och Annas Czemas son Wladyslaw Kazimierz avled i relativt ung ålder (död 1675) och hann endast bli starost i Sztum.

Den polska Gyllenstierna/Guldenstern ätten dog ut på svärdssidan under 1600-talets senare hälft men på spinnsidan levde den vidare bl. a. i såna familjer som Kretkowski och Konopacki.

Mvh Copernicus

[Kapten_Gars]

Stort tack för den utmärkta och utförliga redogörelsen Copernicus!
Jag har dock en viss tveksamhet till att de svenska källorna beskriver Gustav Brahe som "fältmarskalk" eftersom den militära graden inte användes i vare sig polska eller litauiska armen. Det ämbte som ligger närmast den svenske fältmarskalken i rang är fälthetmanens och det är det bevisligen inte frågan om här då positionen som polsk fälthetman antingen innehades av Zolkiewski eller var vakant medan positionen som litauisk fälthetman var vakant efter Chodkiewcz upphöjelse till litauisk hetman.

Kan det vara så att man översatt ett annat militärt ämbet eller hovämbete på felaktigt sätt?