pajfarmor skrev:Vilket är själva kärnan i problemet huruvida nazister är högerextremister eller tillhör en "tredje riktning".
: ) Mvh Pajfarmor
Varning! Lång text!
Jag har spenderat sommaren med att undersöka frågan närmare, och här är det jag funnit:
Både nationalsocialismen och marxismen är uttryck för socialism. Däremot kan man mena att nationalsocialismen står för en högersocialism, medan marxismen står för en vänstersocialism. Det finns nämligen flera faktorer som krånglar till alltihop. De stora frågorna är dessa: Vad är socialism? Vad är konservatism? Vad är höger? Vad är vänster? Vad har krånglat till begreppen?
Kort sagt: Franska revolutionen, Friedrich Hegel, Karl Marx, och ännu mer socialismens efterkrigsutveckling.
Längre: Det största problemet är att att man blandar ihop olika former av konservatism, och att man klipper ut Marx ur hans idéhistoriska sammanhang.
Socialism är ett begrepp som har haft betydelse INNAN Marx. Problemet är bara att Marx kom och hijackade begreppet. Det kan därför vara bra att tala om "marxistisk socialism" eller "vänstersocialism". Denna kan definieras som en vilja att socialisera samhället. Det handlade om en vilja att bryta de traditionella formerna för att organisera samhället, och ersätta den med en ny socialiserad form. Där skulle all makt av börd avskaffas, och samhället skulle utformas meritokratiskt och i betydligt högre grad egalitärt. Staten och samhället skulle bli ett, och alla skulle bli en direkt del av den processen. Det absolut mest typiska för dessa tidiga socialister är: Kollektiv över individ, Allmänintresse över egenintresse, en samhällsyn som präglas av konfliktstänkande (som ska överbryggas genom socialiseringen), kritik mot den nuvarande samhällsordningen (privat egendom specifikt) och de flesta av dem hade även en tilltro till centralbaserade lösningar och metoder (istället för att alla bestämmer allting själva, så röstar vi som kollektiv och tar gemensamma beslut). Den absolut viktigaste tidiga socialisten är Jean-Jacques Rousseau. Han gjorde verkligen en stor sak av alla dessa saker. Speciellt hans vurmande för allmänintresset över egenintresset sticker ut. Han är i viss mån den icke-republikanska demokratins fader, men likaså den moderna diktaturens fader, där en stark ledare påstås representera allmänintresset (en tanke som även blev populär hos många kungligheter, som tidigare hade motiverat sitt maktinnehav med till stor del Hobbesianska idéer om att livet utan en absolut suverän är "nasty, brutish and short").
Rousseau blev snabbt mycket populär. Först och främst under den franska revolutionens skräckvälde (Maximilien Robespierre var mycket inspirerad av Rousseaus idéer), men även i den tyska motupplysningen. Namn som Immanuel Kant (om vi tillåter åtminstone hans metafysik och epistemologi att kategoriseras som avvikande från upplysningen, och accepterar att hans arv varit störst hos motupplysningstänkare), Johann Gottlieb Fichte, Friedrich Hegel etc. var alla inspirerade av Rousseau. Detta inte sagt att Rousseau var ensam. Flera av de utopiska socialisterna hör till samma tradition. Henri de Saint-Simon, Charles Fourier, Robert Owen etc. är socialister, även om de inte är marxister. Vad som utskiljer dem från marxismen återkommer vi till efter att vi snabbt diskuterat den franska revolutionen.
Begreppet höger och vänster härstammar från vilken sida av den franska deputeradekammaren man satt på efter den franska revolutionen. På den högra sidan satt de konservativa, och på den vänstra sidan satt de liberala och socialistiskt lagda. Vad är det då som är så oerhört krångligt med detta? Jo, det är krångel på båda sidorna. Liberaler brukar inte karaktäriseras som vänster idag (även om de gör det i exempelvis Norge), men det är egentligen inte så viktigt för diskussionen nationalsocialism som socialism. Det viktiga är de konservativa på högerkanten. Varför var de konservativa? Jo, för att de försvarade Ancién Regime - den gamla ordningen. De försvarade kungamakten, och de försvarade bördsaristokratin och ståndssamhället. Men detta är ju inte vad dagens konservativa gör? Säga vad man vill om KD, men särskilt många omnämningar av kung, adel och ståndssamhälle finner man varken i partiprogram eller valmanifest. Tvärtom skulle KD pressas in på vänsterkanten i den franska deputeradekammaren. Men jag skulle vilja påstå att KD ÄR konservativt. Det är nämligen så att den konservativa traditionen är mer komplex än att den vill bevara det gamla. Det finns olika sorter. Dessa kan ganska enkelt kategoriseras in i "Den gamla sortens ståndssamhällesbevarare", "Den anglosaxiska traditionen ala Edmund Burke", och "den tyska idealistiska traditionen ala Hegel". Att då utgå ifrån en högervänster-skala som har frågan "Vill de bevara Ancien Régime?" som vattendelare för ideologierna är helt enkelt fånig. Sanningen är den att vi inte använder denna högervänster-skala idag. Det är inte detta som gör att nationalsocialismen betecknas som höger. Det kommer senare i historien. Det är den tyska idealismen som både kan betecknas konservativ OCH socialistisk, men ändock höger som är svaret på frågan om nationalsocialismens som socialism.
Den tyska idealismen utvecklas från ett antal traditioner: 1. Motupplysningen (främst epistemologiskt). Rousseaus och Kants angrepp på förnuftet som människans kunskapsverktyg påverkar hela den tyska traditionen. Rousseau säger att förnuftet är värdelöst och ondskefullt, och Kant säger att förnuftet inte kan ge sann kunskap om världen (våra sinnen utgör nämligen en mur mellan subjektet d.v.s. jaget, och objektet d.v.s. omvärlden). Fichte, Schelling, Hegel och Co. löser problematiken genom att förändra metafysiken d.v.s. verklighetens form och uppbyggnad. Man menar att man kan nå kunskap om omvärlden eftersom att subjektet d.v.s. jaget och objektet d.v.s. omvärlden, egentligen är uttryck för samma sak. I Hegels ord är båda en del av världsanden. 2. Den tyska kulturrelativismen. Män som Johann Hamann och Johann Gottfried Herder började tala om varje kulturs unika karaktär. England må vara "a nation of shopkeepers", och Frankrike upplysningens hemland, men Tyskland är hedern, ärans och det renas land. Dessa nationalistiska tankar påverkade den tyska idealistiska traditionen starkt. 3. Den socialistiska traditionen. De tyska idealisterna var inte bevarare av den gamla ordningen. De talade alla om socialisering av samhället likt den jag beskrivit ovan.
Den viktigaste för oss är Friedrich Hegel, och framförallt hans eftermäle. Den hegelianska filosofin splittrades i två grupperingar: Högerhegelianerna och Vänsterhegelianerna. Högerhegelianerna var mest lika Hegel själv. De var också mer lika Rousseau och motupplysningen. De var idealister och inte materialister. De angrep förnuftet. De hade en stark betoning på religiösa bemötanden av världen; världen skulle bemötas med tro och vilja - inte med ett kalkylerande och värderande sinne. Vänsterhegelianerna däremot var materialister, och betonade Hegels dialektiska tänkande. För vänsterhegelianerna var förnuftet, mänskliga intressen, och den krassa verkligheten (idéer om klass blir för dem intressantare än idéer om rättvisa, jämlikhet etc.) vad som var intressant. Man blev ofta tidiga kritiker av religionen (se exempelvis Ludwig Feuerbach). Det är ur denna tradition som Karl Marx stammar. Det är ur den högerhegelianska traditionen som nationalsocialismen stammar ur. Båda är traditioner tätt knutna till socialismen, men bara den ena kan betecknas som konservativ.
Marx djävlas dock fullständigt med oss som försöker reda ut begreppen genom att hijacka begreppet socialism. Hos Marx betyder socialism (för att citera Wikipedia): "Socialism är en ekonomisk doktrin som syftar till att skapa det klasslösa samhället, där produktionsmedlen styrs eller ägs av den offentliga makten och utgår ifrån folket och dess behov."
Han skapar en definition av socialismen som knyts direkt till den vänsterhegelianska traditionen. Han slår därmed ifrån sig hela socialismen idéhistoria. Varför ska man acceptera den här kapningen av ordet? Allra helst när högersocialismen och vänstersocialismen har mötts och blandats flera gånger efter Marx - likheterna har nämligen varit större än olikheterna med motståndarna. Gemensamt har högersocialismen (i den högerhegelianska traditionen) och vänstersocialismen (i den vänsterhegelianska traditionen) att de angriper den kapitalistiska ordningen, sätter allmänintresset för egenintresset, använder kollektivet för att förstå verkligheten, ser den mänskliga samvaron som fylld av konflikter som måste överbryggas etc. Den stora skillnaden är att vänstersocialismen är materialistisk, hyllar förnuftet, har hög tilltro till de svaga/folket, framsteget (iaf i större mån än högersocialismen som i vissa former antar primitivistisk karaktär), och är internationalistisk. Högersocialismen är då idealistisk, hyllar viljan och tron, har hög tilltro till de starka/eliten (som dock verkar för folkets bästa) och är nationalistisk (vari antisemitismen ryms - här skiljer sig Marx från Hitler enbart genom att Hitler menar att judens ondska är genetisk, och Marx menade att judens ondska skulle försvinna efter revolutionen, då förutsättningarna för juden förändrades - BÅDA menade dock att judens ondska låg i hans roll som utsugare och kapitalist). Kort sagt kan nationalsocialismen betecknas som höger och socialistisk, men inte vänster eller marxistisk.
Den liberala traditionen har kastats in hos den motsatta sidan, beroende på vem du frågar. Nationalsocialisterna har försökt påstå att liberalerna är vänster och närmast marxisterna, och marxisterna har försökt påstå att liberalerna är höger och närmast nationalsocialisterna. Kritiken av kapitalismen och liberalismen har de båda traditionerna gemensamt.
___________________________________________________
Det som kanske är mest spännande enligt mig är hur dessa traditioner gifter sig med varandra under historiens gång. Alla punkter som skiljer de båda traditionerna åt har funnits hos grupperingar som främst hämtat inspiration från Marx. Elitismen hos marxism-leninismen. Nationalismen (och rasismen!) inom stalinismen och i princip samtliga utomeuropeiska "marxistiska" grupperingar. Avskyn mot förnuftet och industrialismen, och hyllandet av det enkla och viljan hos maoismen. Materialismens har egentligen ersatts av idealismen hos samtliga socialistiska rörelser under efterkrigstiden (hitta ett socialdemokratiskt parti som inte gick från att tala om klasskamp och fysisk nöd, som inte började tala om rättvisa och jämlikhet efter kriget).
Tittar man på den postmoderna socialismen så ser man att den kommer från den marxistiska traditionen, men att den började hylla idealister från den andra traditionen (Heidegger och Rousseau).
Hur viktiga är de här skillnaderna? Ja, det lämnar jag åt er att fundera över. Men det är inte konstigt att så många har haft så lätt att hoppa mellan de båda traditionerna. De delar historia, och de delar många utgångspunkter - utan att vara identiska.
