Kriget mot Danmark-Norge under Gustav III:s Ryska krig.

[diskutera]

Av ren nyfikenhet: Varför följde Gustav III aldrig upp detta krig, efter att fred slutits i öst? Det var väl Danmark (och i synnerhet Norge) han egentligen ville åt, varför han vid tidigare skede frågat tsarinnan om "tillstånd" att erövra Norge.

Detta krig var väl (om möjligt) ännu mer lojt och oengagerat - från samtliga parter - än drabbningarna till lands i öst?

[spett]

Ryssland och Danmark var ju fortfarande allierade.

Om man tänker på oerationerna till sjöss var G.III:s krig allt annat än lojt och oengagerat. Till skillnad från Teaterkriget mot Danmark

[diskutera]

Som du kan se i mitt inlägg, har jag valt att exkludera paralleller med det svenska sjökriget i öst. Detta eftersom en eventuell norsk kampanj sannolikt skulle komma att äga rum landvägen.

Men om vi ska blanda in flottan: Hur stor chans skulle den svenska flottan ha - efter segern i det andra slaget vid Svensksund - mot den danska samt återstoden av den ryska östersjöflottan?

[spett]

Inte en chans.
Ovanpå allt annat var Karlskrona nedbrunnet.

[Rosenhane]

Var det också inte så att framförallt sjömakterna Storbrittanien och Nederländerna satte stopp för kriget redan innan det hade hunnit komma igång? Det var ju deras mål i området under stora delar av 1600 och 1700-talen att hindra Danmark och Sverige att växa sig för starkt runt Öresund och i hela Norden.

Anledningen till att en viss Karl Johan kunde erövra Norge 1814 var att stormakterna vid den tiden var upptagna med att besegra Napoleon.

[spett]

När Bernadotte gick in i Norge befann sig Napoleon på Elba.

[diskutera]

Är det inte lite märkligt - med tanke på Gustav III:s positiva reaktion på den danska krigsförklaringen - att han inte lanserade en kampanj mot Danmark-Norge? Om UK-NL såg till att de danska och svenska flottorna ej konfronterades, borde väl detta kunnat lösgöra en del resurser söderifrån som i sin tur skulle kunnat sättas in i Bohuslän, Västergötland, Jämtland, Härjedalen och på sikt, kanske mot Fredrikssten?

Visst, den svenska krigsviljan var (förståligt nog) inte speciellt hög vid denna tid men vad jag har förstått var den dansk-norska diton om än lägre. Krigsförklaringen berodde på en allians som danskarna år 1789, knappast var jätteentusiastiska av att fullfölja.

[Rosenhane]

När Bernadotte gick in i Norge befann sig Napoleon på Elba.

Menade när Kielfreden slöts så pågick fortfarande kriget, även om det vid den tiden stod klart för de flesta om hur kriget skulle sluta.

[Magnus L]

Var det också inte så att framförallt sjömakterna Storbrittanien och Nederländerna satte stopp för kriget redan innan det hade hunnit komma igång? Det var ju deras mål i området under stora delar av 1600 och 1700-talen att hindra Danmark och Sverige att växa sig för starkt runt Öresund och i hela Norden.

Anledningen till att en viss Karl Johan kunde erövra Norge 1814 var att stormakterna vid den tiden var upptagna med att besegra Napoleon.

Efter Napoleonkrigen var Danmark-Norge på den förlorande sidan. Vid freden i Kiel, undertecknad den 14 januari 1814, tilldelades Norge kungen av Sverige. Tack vare stormakterna Ryssland, Storbritannien, mfl. (Då vi "hjälpt till" mot Napoleon?)
Norrmännen motsatte sig detta och det svenska fälttåget inleddes i juli 1814.

[jeger]

Forholdet var nu litt mer komplisert.Stormakskommisærene var kommet til Kristiania 30.juni for å fullføre Carl Johans politikk og sette Kieler-traktaten ut i livet, dvs Norge til erstatning for Finland. Da de den 17.jul forlot Norges hovedstad for å møte Carl Johan i Uddevalla, var det for å presentere det ultimatium som var gitt til Christian Fredrik og hans svar, som begge impliserte en godkjenning av Eidsvoll-grunnloven.Offisielt hadde utsedingene skarpt avvist Christian Fredriks svar av 13,juli, men under de avsluttende forhandlinger med i Uddervalla satte de alle krefter inn på å få kronprinsen til å godta Christian Fredriks forslag.Men Carl Johan avviste bestemt alle forsøk på megling og forlangte at Christian Fredrik skulle avstå fra Norges trone, nedlegge makten betingelsesløst og at grensefestningene Fredrikstad g Fredriksten ( Halden) skulle besettes av svenske styrker. Til gjengjeld skulle blokaden av Norge heves. Den 27,juli hadde kommissærene på Moss et siste møte med Christian Fredrik som avviste kravet om svensk besettelse av festningene. To dager senere var de tilbake hos Carl Johan med det norske svaret og dermed var deres oppgave avsluttet.Da de reiste var sympatien på nordmennenes side og avskjeden med Carl Johan skjedde i lite vennskaplige former.Stormaktenes forsøk på å løse saken ved megling hadde ikke ført frem.I løpet av de neste tre måneder skulle spørsmålet om Norges fremtidige stilling bli avgjordt som et to-sidig oppgjør mellom Norge og Sverige.Første fase gikk på det militære plan,-den svenske flåte gikk til angrep og to dager senere sendte Christian Fredrik ut sitt berømte opprop til nodmennene,formet i samsvar med riksforsamlingens adresse av 19, mai som en kommentar til forfatningen av 17.mai"At heller foretrekke for slavelenker" Krigen av 1814 var et faktum JEGER