Låt mig se, du tycker:IvanAl skrev:[
Ja, än sen då? Det medför väl inte att den finska utrikespolitiken var v ä n s t e rdominerad under mellankrigstiden?
På grund av att sossarna tillsammans med ”latbrukspartiet” (vilka latbrukare var det?) bildade regering 1937 i Finland – vilket de inte gjorde, i Cajanders III regering bildad 12.3.1937 ingick förutom ministrar från statsministern Aimo Cajanders eget parti, alltså från ”Edistyspuolue” (Framstegspartiet) - även agrarer (ordet kommer från Maalaisliitto, ”agrarpartiet”, ibland även kallat ”lantbrukspartiet”) och några sossar – fem inalles av regeringens 16. Samtliga partier vänster om sossarna var totalförbjudna och deras anhängarna hade fråntagits rösträtten – och därmed anser oxford sig ha påvisat att min argumentation som utgick från att den finska (utrikes)politiken var högerdominerad under mellankrigstiden var helt felaktig. Sedan övergick signaturen oxford uppenbarligen till de ”roligare saker som han har för sig”- vilka det är vet jag inte.
Emellertid kan jag inte omfatta oxfords tes om att den finska utrikespolitiken var under mellankrigstiden vänstervriden eller ens vänsterinriktad – inte i en enda finsk regering ingick t.ex. någon enda socialdemokratisk utrikesminister av alla mellankrigstidens tillsammans 23 regeringar, utom i en, (prof. Väinö Voijonmaa som var utrikesminister i Tanners I:a regering, som satt år 1926. Borgarna satt vid makten hela tiden i övrigt. - Tanners minoritetsregering bildades f.ö. mest i misshugg, efter att sossarna vunnit helt oväntat i en förtroendeomröstning i riksdagen. - Regler har som bekant undantag.
Detta synes inte ge något belägg för oxfords påstående om att politiken i Finland (eller utrikespolitiken för den delen heller, vi talar ju om utrikespolitiken) varit ”vänsterdominerad”. Inte heller ger utrikesministrarnas praktiska verksamhet något belägg för oxfords tes. Såvitt jag minns var den ende finske utrikesminister som t.ex. besökte Sovjetunionen Rudolf Holsti, som 1937 besökte Moskva. Redan det besöket ledde till positiva resultat i de dåvarande urusla finsk-ryska förbindelserna, vilket kunnat utnyttjas det också, men också det försummades. 1930-talet kan med fog sägas vara "de otillvaratagna möjligheternas decennium" i Finland.
Inte heller inrikespolitiken var särskilt ”vänstervriden”. I början (genast efter inbördeskriget) var t.ex. all arbetarrörelse förbjuden – hade man försökt sig på sådant hade man skjutits ner helt enkelt, kallblodigt, på öppen gata - och först året efter inbördeskriget tilläts sossarna att fungera - med långa tänder, visserligen. De fick omkring hälften av riksdagen mandat vid valet 1919 - alltså som tidigare - trots den åderlåtning som inbördeskrigets efterspel med arkebuseringar mm. av röda medfört. Förbudet mot kommunistpartiet upphävdes först 30 år senare, efter kriget 1944. Även sossarna svävade på den tiden (alltså då i början av 20-talet) i ren livsfara för sin politiskt ”felaktiga” verksamhet. På 30-talet sysslade Lapporörelsen med skjutsning ( = bortförande + misshandel) av vänsterfolk, inklusive president K.J.Ståhlberg (för dennes påstådda kommunistiska sympatier), samtliga partier vänster om sossarna var förbjudna, socialistiska tidningar var likaså förbjudna i följd av de sk. kommunistlagarna mm. Men det är förstås sant att t.ex. sossarna var tillåtna och att det var tillåtet att äga marxistisk litteratur – det var bara förbjudet att sälja sådan. Att därför, att sossarna var tillåtna, säga att politiken var vänsterdominerad är nog, tycker jag, att ta i lite väl mycket.
Det är mot denna bakgrund som oxfords tes om kantänka ”vänstervriden” finsk mellankrigstida politik skall ses Den är helt orealistisk, gripen ur luften. Detta ger alltså inte någon särskilt vacker bild av ”demokratins och västerns väktare” mot ”österns bolsjevism” – vilket högerpolitikerna älskade att Finland kallades. Det är inte heller meningen, f.ö.
Så summa summarum, den finska utrikespolitiken var under mellankrigstiden helt borgerligt dominerad. Nu kommer väl försvaret för den högerdominerade finska utrikespolitiken. När man inser, att det inte lönar sig att försöka påstå att man inte hade makten – och därmed ansvaret - så tar man det som måste tas, dvs. ansvaret för den politik man fört, och bortförklarar saken i stället för att - lönlöst - försöka slå blå dunster i ögonen på folk och försöka påstå att man inte ledde när man ledde.
Så tycker i varje fall jag.
I.A.
A. Att Finland skulle ha närmats sig en av de största mördarregmerna världen någonsin skådat Lenins Sovjet, följt av Stalins Sovjet. detta samtidigt som de uppehöll Östkarelen som autonomrepublik de finska landsfördarna som flytt landet efter 1918? Där de upprätthöll en terror regim och hoppades bli en språngbräda för revolutionen i norden.
B. Du tycker (antar jag) att den finska folkviljan inte följdes då SKP Finlands Kommunistiska parti var förbjudet? Hur detta parti skall anses var ett utslag av den finska folkviljan är för mig en gåta då partiet styde av makthavarna i kremln,
Tycker du att det var ett demokratiskt parti?
C. Du påstår att att extremhögern var dominerande, men glömmer att nämna att den krossades av den finska statsmakten i och med Mentsala upproret 1932.
Förövrigt jag har mycket svårt att se vad som hade blivit bättre i den finska historien om man beaktat din kritik, förutom finska Karelen öde så är jag i stort sett mycket nöjd med den finska 1900 tals historien, inga vänstersvängar, ingen planekonomi och snart går vi med i NATO.
Är det fler än jag som inte riktigt hänger med?