De var en liten minoritet som följde med när de bröt(eller blev uteslutna,lite olika) sig ur de socialistiska organisationerna.pajfarmor skrev:
Vet inte riktigt om jag håller med om "minoritet". Mussolini själv (duce del fascismo) var en av de högre uppsatta inom Partido Socialista Italiano under flera år samt chefredaktör för partiorganet Avanti och uttalad ateist med mera. PNF:s partisekreterare Bianchi var från tidigare ökänd från såväl PSI:s vänsterflygel som olika syndikaliströrelser. Även Giuseppe Bottai, senare korporationsminister tillhörde någon sorts socialradikal strömning. Syndikalismen inom Italien var dock som bekant inte riktigt synonymt med dagens betydelse av ordet.
Vad som förvånar mig med Mussolinis öde är att han på kort tid tog steget från ultraegalitär, ultradogmatisk socialism till korporativism och ultradogmatisk fascism vilket antyder att den faktiska politik som fungerade som bas för båda rörelserna var slående lik i sin kärna. De starka spänningar som snart uppkom mellan fasciströrelsen och de socialistiska partierna kan ju lika gärna ha stammat i ideologiskt omotiverad rivalitet (jmfr kommunism-socialreformism, "socialfascism").
Mvh pajfarmor
USI finns och är idag en modern syndikalistisk fackförening bla genom att den är liten, men grundideerna har inte ändrats sedan bildandet innan första världskriget(däremot så är ju den nordeuropeiska betydelsen av syndikalism samma som revolutionär syndikalism eller anarkosyndikalism i de latinska länderna, där syndikalist betyder ungefär fackföreningsmedlem. Lite språkförbistringar brukar ske då och då) . Däremot så var det nog fler icke-syndikalister med i USI när de var stora innan första världskriget, syndikalismen var ju vid sidan av socialdemokratin den största socialistiska grenen innan 1917. Man var ju en stor fackförening så många var nog medlemmar därför och inte för att den var syndikalistisk.
Mussolini var ju hela tiden ganska nationalistisk, även under sin tid i socialistpartiet.
Den stora rekryteringsbasen var lägre medelklass,hantverkare osv som inte ville ha klasskamp i form av fabriksockupationer, strejker mm, det hade ju gått rätt vilt till ett tag i Italien. Och de som utmanade de revolutionära socialisterna var ju fascisterna. Finns det ett utrymme att fylla så kan en politisk rörelse ta chansen och det gjorde de.
Nazisterna gjorde ju samma sak.
Jag skulle ju hävda att basen är tvärtom. Att man på den socialistiska sidan stred för klasskamp och på den fascistiska emot klasskamp. Det jag tror att gjorde det så lätt för vissa av dem att byta sida var hatet emot liberalismen och att man ansåg att socialismen misslyckats med att krossa den.
Jag har aldrig riktigt greppat hur kvinnosynen var i fascismen? Nazisterna ville ju att de skulle vara hemma och föda ariska barn och inte ta del av arbetslivet.
Vilket dock inte motsäger att Mussolini själv hade en mer "progressiv" kvinnosyn och syn på kvinnlig rösträtt och emancipation, åtminstone fram till maktövertagandet.
