Rivningarna är till stor del ett uttryck för funktionalismen.
De tidiga funktionalisterna betraktade inte sin rörelse som någon stil i stadsplanering, arkitektur och formgivning, utan närmast som en anti-stil. Den manifesterades i boken
acceptera från 1930
http://sv.wikipedia.org/wiki/Acceptera där Sveriges arkitektelit underkänner nästan alla tidigare idéer om hur ett samhälle ska byggas upp fysiskt.
Klassisk stadsplanering (från antiken till 1920-talet) handlade grovt förenklat om att utgå från stadens helhetsfunktioner ur makthavarens synvinkel; staden var en manifestation av politisk och religiös makt, ett centrum för transport och logistik, och en militär försvarspunkt, och planerades storskaligt för att fylla dessa syften. Målet att förse befolkningen med bostäder, arbetstillfällen och rekreationsytor var mindre viktiga.
I början av 1900-talet fick stadens arbetarklass bättre mat, utbildning och hälsa, men de flesta bostäder var fortfarande dyra och undermåliga. Funktionalisterna ville åtgärda dessa problem. Samtidigt hade den klassiska stadens syften blivit förlegade; makten hade flyttats till folket, transporterna hade automatiserats, och krigföringen utgick inte längre från befästningar.
Funktionalistisk arkitektur utgår från bostadens funktioner, såsom sömn, matlagning, hygien, ätande och umgänge, och fysiska behov som yta, luft och ljus. Man satte ihop dessa funktioner till den optimala bostaden. Bostäderna sattes ihop till hus, hus till längor, och längor till bostadsområden. Bredvid dessa placerades industriområden och centrumområden, utan någon särskild helhetsbild.
Funktionalisterna var säkra på att deras planeringsmodell var så överlägsen den gamla klassiska, att de gärna såg de äldre stadskärnorna jämnas med marken. Idag har vi en mer nyanserad bild.