Kvinnor i Sovjet

[oilc]

Kommunismen förklarade ju åtminstone på papperet könen jämlika. Reellt var det inte alltid så.

Vad jag undrar är : hur många kvinnor uppnådda verkligt höga politiska poster i Sovjetunionen och i de östeuropeiska satellitstaterna? Hur många kvinnliga ministrar? Hur många uppnådde en plats i politbyrån?

Jag känner till Alexandra Kollontaj, men det verkar som om det ändå var undantag att kvinnor nådde verkligt höga positioner i Sovjet, trots retoriken. Det är ju fortfarande sällsynt med kvinnliga politiker i Ryssland - såvitt jag minns blev det stor förvåning i Ryssland då Putin för bara några år sedan utsåg två kvinnliga ministrar. Jag har ett minne av att ha läst om en kvinnlig kulturminister i Sovjetunionen då jag läste en biografi om en rysk operasångerska - detta ska ha varit på 1960-talet. Kanske kan någon identifiera henne?

Kan någon ge exempel på kvinnliga ministrar, medlemmar i politbyrån och andra höga poster i Sovjet 1917-91 och det kommunistiska Östeuropa 1945-89?

Tack på förhand.

[pandersson2]

Om man ser på de postsovjetiska staterna så bör Lettlands fd president Vaira Viķe-Freiberga nämnas. Definitivt ingen inkvoterad dam. Har till och med haft äran att vara alldeles bredvid henne en gång i Liepaja på midsommarfirande. Från Lettland bör även Sandra Kalniete nämnas som varit både EU-kommisionär och utrikesminister.

[Överste Weeks]

Den jag drar mig till minnes är Ana Pauker som var utrikesminister i Rumänien 1947-1952. Sedan har vi en utanför Europa och det är Anahita Ratebzad som bland mycket annat var socialminister i Karmal-regimen i Afghanistan.

[Göstring]

En snabb genomgång av den här listan ger tre kvinnliga medlemmar eller "kandidatmedlemmar" av den sovjetiska politbyrån, nämligen: Jekaterina Aleksejevna Furtseva, Galina Vladimirovna Semjonova och Aleksandra Pavlovna Birjukova . Jelena Stasova var enligt Wikipedia tillfällig medlem.

Who's who in Russia since 1900 bör kunna ge vidare info.

[Martin Lundvall]

Inessa Armand var ju en annan känd kvinna, men hon dog tidigt. Annars tror jag hon hade fått ett stort inflytande i vissa frågor under 1920-talet, åtminstone första delen. Krupskaja är ju självklart en viktig person. Annars var det mycket skralt med starka och inflytelserika kvinnor i Sovjetunionen.
Det är en intressant fråga, hur det kunde bli så fel när man hade jämnlikhet som ideologi. Det finns en intressant bok om just detta, Kvinnor i Sovjet den svarar inte på varför det blev så men ger en intressant beskrivning av olika kvinnors vardag.

/Martin

[KP-31]

Lite OT men… Hertta Kuusinen (dotter till Otto Wille) gjorde en lysande karriär inom det finska kommunistiska partiet både i SU och Finland. Hon blev bland annat viceordförande och hedersordförande för partiet.

[Martin Lundvall]

Det fanns en del kvinnor i Sovjet på höga poster,

Kvinnornas del av partiets medlemskapet låg 1920 på cirka 8 %. Medlemskap i partiet ökade förvisso, tror strax över 30% runt 1930. Men deras inflytande ökade inte i lika stor omfattning, däremot så ökade kvinnornas deltagande i det politiska livet som inte var partianslutet, såsom lokala sovjeter.

/Martin

[oilc]

Det fanns en del kvinnor i Sovjet på höga poster,

Kvinnornas del av partiets medlemskapet låg 1920 på cirka 8 %. Medlemskap i partiet ökade förvisso, tror strax över 30% runt 1930. Men deras inflytande ökade inte i lika stor omfattning, däremot så ökade kvinnornas deltagande i det politiska livet som inte var partianslutet, såsom lokala sovjeter.

/Martin

Tack för dina inlägg. Det är just sådant här som är intressant! Det är märkligt hur få kvinnor som faktiskt innehadde formella maktpositioner i partiapparaten. I Kina fanns förstås Madame Sun, för att inte tala om Maos maka. Hur var det egentligen i Östeuropa?

Nordkorea är nutida och hör egentligen inte hit, men där tycks partiapparaten vara mycket manlig, i de fall man ens fått någon som helst information om hur den ser ut.

[pandersson2]

oilc,
varför är det konstigt att få kvinnor hade höga poster? Vi talar om en kultur där vi diskuterar människans bäste vän, eller, som vår danslärare förklarde, människans näst bäste vän. Uttrycket är ju att alla människor är jämställda.

[Martin Lundvall]

Konstigt är det kanske inte, men det kan inte ses som annat än ett misslyckande att bolsjevikerna inte lyckades transformera det ryska/sovjetiska samhället till att bli mer kvinnovänligt. En stor social rörlighet skedde för kvinnor men de kom väldigt sällan upp partiets eller statens högsta beslutande organ. Det var ett fåtal och de hör väl snarare till undantagen som bekrfäftar regeln.

/Martin

[pandersson2]

Martin,

ett misslyckande ar det bara om bolsjevikerna verkligen hade ambitionen att underlatta for kvinnors ambitioner. Personligen tror jag att det enbart var det normala propagandapratet utan nagot innehall. Finns det verkligen nagot tecken pa att man verkligen, fran hogsta ledningens hall, hade ambitionen att ge kvinnor mer makt?

[Magnus L]

Kvinnliga ingenjörer, fabrikschefer, läkare, spårvagnsförare, vägarbetare, banarbetare mm var väl relativt vanligt tidigare än i väst om vi nu ska gå utanför det politiska. Sen hade de väl iaf på pappret samma lön för samma arbete i en tid då det inte var så i väst. Som sagt - i arbetslivet syntes det förmodligen mest att det "inte skulle vara skillnad på män och kvinnor" så att säga.

[Stefan]

Finns det verkligen nagot tecken pa att man verkligen, fran hogsta ledningens hall, hade ambitionen att ge kvinnor mer makt?

Ah. Det är kanske här skon klämmer. Makt.
Det har sagts ibland, ungefär, att kommunismen inte är ett experiment i demokrati, utan snarare, ett annorlunda sätt att komma åt makten. Dvs, ledande kommunister var de starkaste, mest hungriga, maktmänniskor.

Om vi köper den hypotesen - att det ÄR en fråga om makt och maktinnehav (nyansera kan vi göra i andra sammanhang den som vill) - så det är klart. HAR dessa individer väl fått makten, inte vill de ge bort den eller dela med sig. Inte till kvinnor, och inte andra som inte hör till gänget.

Ekon av samma slags tänkande ser vi ju även på svenskt botten. Diverse styrelser och så. Kompromisslösningen brukar vara att utöka antalet platser i styrelsen. Och kvinnorna kan få komma in på de nya platserna. Så de gamla styrelsemedlemmarna (=manliga) får visserligen dela med sig av makten, men de slipper iaf träda åt sidan, de och deras kronprinsar.

[Martin Lundvall]

ett misslyckande ar det bara om bolsjevikerna verkligen hade ambitionen att underlatta for kvinnors ambitioner. Personligen tror jag att det enbart var det normala propagandapratet utan nagot innehall. Finns det verkligen nagot tecken pa att man verkligen, fran hogsta ledningens hall, hade ambitionen att ge kvinnor mer makt?

Hur ska man veta det?
Ser man på bolsjevikernas retorik så strävade man att eliminera klassskillnader och frigöra kvinnorna. Den tidiga sovjetkommunismen hade många idéer om kommunal kök, matsalar och där ansvaret för att uppfostra barn och laga mat skulle tas bort från mammor och fruar. Detta stannade dock i visioner. Istället för att bygga om samhället nöjde man sig med att industralisera, repression och rusta upp försvarsmakten. Så på så vis blev inte den kvinnliga frigörelsen någon högprioriterad fråga, om man sedan väljer att kalla det ett misslyckande av politik eller ett frånvaro av försök tycker jag är egalt.
Att inte frågan kom högre upp tror jag berodde på att få kvinnor fick några högre politiska poster, och de som fick blev institutionaliserade av den mansdominerande världen.

Om vi köper den hypotesen - att det ÄR en fråga om makt och maktinnehav (nyansera kan vi göra i andra sammanhang den som vill) - så det är klart. HAR dessa individer väl fått makten, inte vill de ge bort den eller dela med sig. Inte till kvinnor, och inte andra som inte hör till gänget.

Men de som visade sig dugliga och lojala mot den eller de som för tillfället styrde systemet kunde räkna med att bli belönade. Varför skulle då inte kvinnor kunna visa sig lojala och dugliga?


/Martin

[Olof Trätälja]

Socialistisk/kommunistisk/bolsjevik retorik går alltid ut på att ställa grupper emot varandra. Genusfrågan är därför ett naturligt inslag i sådan retorik. Att detta inte har någon större betydelse i partiet självt eller statsledningen är nästan lika självklart då allt handlar om makt. Makt baserad på orättvishetskänslor; att söndra och härska. Det är ingen retorik man avser ge praktisk betydelse.

Däremot är min erfarenhet efter att ha talat med ett antal kvinnor från Sovjet, gamla nog att ordentligt minnas den bolsjevikiska eran, att detta retorikinslag var starkt och frågan något som de minns från den tiden.