Hasse Zettby, stort tack för ett trevligt och intressant inlägg!
MVH
Hans
SA 01 fältsjukhuset i Saudiarabien 1991
Re: SA 01 fältsjukhuset i Saudiarabien 1991
Måste underhålla (?) er med en alldeles sann historia från värnplikten angående detta fältsjukhus.
Jag gör värnplikten under denna period på MSB Sambandscentral på Bastionen i Stockholm och sitter vaken en natt och slappar (=är i tjänst). Normalt händer mycket lite om natten. Telexen tickar fram nåt ointressant vädermeddelande, nån halvgalen typ ringer på växeln (Kotte hette han, och ringde mer ju mer alkoholhalten steg varje natt) och resten av tiden fördrivs med att kolla dåliga videofilmer och hålla sömnen borta.
Då plötsligt brakar helvetet löst. Vi får reda på missilattacken mot Saudi, om jag kommer ihåg rätt genom CNN. Och då vaknar hela Bastionen, dvs typ 10 människor. Nu gäller det att ta reda på om Fältsjukhuset blivit träffat. Alla tänker C-stridsmedel. Det blir allvar för första gången i värnplikten.
Jag sätter igång och ringa alla nummer vi har ner till fältsjukhuset. Men vi är inte ensamma om att använda kommunikationslinjerna ner dit förståeligt nog. Det tutar upptaget, det kopplas inte fram, ingen svarar och inget funkar. Jag testar andra reservnummer och får pröva både min dåliga engelska och obefintliga franska på växeltelefonister i regionen. Men inget funkar, vi får inte tag i Fältsjukhuset. Fältsjukhuset går inte att nå.
Då blir det jävligt obehagligt. Ni förstår själva att man börjar spekulera i om svenska soldater och civilpersonal har träffats. Och att ingen svarar i telefonen eftersom alla är döda. Samtidigt börjar media och anhöriga ringa och fråga om besked.
Men jag fortsätter att jaga efter Fältsjukhuset och låter de stora besluten fattas av de stora grabbarna.
Efter en evighet, kändes det som, men kanske handlade om 10-30 minuter, utspelar sig följande samtal i min lur
- Hallå? Säger en svensk röst.
- Hallå, det här är Bastionen i Stockholm, är det fältsjukhuset? (Säger jag helt oreglementsenligt och säkert stressat)
- Jo, det är det
- Men hur är det? Har ni träffats av missilen? Vad har hänt? Är ni oskadda? (Vimsar jag fram helt förvirrat)
- Jo, säger den fullständigt kollugna rösten, och fortsätter: "HÄR ÄR DET LUGNA PUCKAR"
Jag vidarebefodrar denna sköna laidback-coola replik till de andra i sambandscentralen och allmän glädjestorm utbryter.
Det var en natt med många känslor vill jag lova.
Jag gör värnplikten under denna period på MSB Sambandscentral på Bastionen i Stockholm och sitter vaken en natt och slappar (=är i tjänst). Normalt händer mycket lite om natten. Telexen tickar fram nåt ointressant vädermeddelande, nån halvgalen typ ringer på växeln (Kotte hette han, och ringde mer ju mer alkoholhalten steg varje natt) och resten av tiden fördrivs med att kolla dåliga videofilmer och hålla sömnen borta.
Då plötsligt brakar helvetet löst. Vi får reda på missilattacken mot Saudi, om jag kommer ihåg rätt genom CNN. Och då vaknar hela Bastionen, dvs typ 10 människor. Nu gäller det att ta reda på om Fältsjukhuset blivit träffat. Alla tänker C-stridsmedel. Det blir allvar för första gången i värnplikten.
Jag sätter igång och ringa alla nummer vi har ner till fältsjukhuset. Men vi är inte ensamma om att använda kommunikationslinjerna ner dit förståeligt nog. Det tutar upptaget, det kopplas inte fram, ingen svarar och inget funkar. Jag testar andra reservnummer och får pröva både min dåliga engelska och obefintliga franska på växeltelefonister i regionen. Men inget funkar, vi får inte tag i Fältsjukhuset. Fältsjukhuset går inte att nå.
Då blir det jävligt obehagligt. Ni förstår själva att man börjar spekulera i om svenska soldater och civilpersonal har träffats. Och att ingen svarar i telefonen eftersom alla är döda. Samtidigt börjar media och anhöriga ringa och fråga om besked.
Men jag fortsätter att jaga efter Fältsjukhuset och låter de stora besluten fattas av de stora grabbarna.
Efter en evighet, kändes det som, men kanske handlade om 10-30 minuter, utspelar sig följande samtal i min lur
- Hallå? Säger en svensk röst.
- Hallå, det här är Bastionen i Stockholm, är det fältsjukhuset? (Säger jag helt oreglementsenligt och säkert stressat)
- Jo, det är det
- Men hur är det? Har ni träffats av missilen? Vad har hänt? Är ni oskadda? (Vimsar jag fram helt förvirrat)
- Jo, säger den fullständigt kollugna rösten, och fortsätter: "HÄR ÄR DET LUGNA PUCKAR"
Jag vidarebefodrar denna sköna laidback-coola replik till de andra i sambandscentralen och allmän glädjestorm utbryter.
Det var en natt med många känslor vill jag lova.
Re: SA 01 fältsjukhuset i Saudiarabien 1991
Tack Giggegubb för din redogörelse!
Fick du prata med samma person senare och vad hade den personen då att berätta?
Hasse Zettby, vad är din version av samma händelse?
Fick du prata med samma person senare och vad hade den personen då att berätta?
Hasse Zettby, vad är din version av samma händelse?
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 9334
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: SA 01 fältsjukhuset i Saudiarabien 1991
Tackar Hasse Zettby och Giggegubb för deras inlägg som på olika sätt belyser SA 01.
-
B Hellqvist
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 5627
- Blev medlem: 24 mars 2002, 16:05
- Ort: Skövde
- Kontakt:
Re: SA 01 fältsjukhuset i Saudiarabien 1991
Jag hörde av den kapten (Bengt M......t) som ansvarade för anläggandet av själva sjukhuset att några av de svenska sköterskorna inte hörsammade uppmaningen att inte sola i bikini, med resultat att man fick ha beväpnad vakt för att hindra "intresserade" saudier att ta sig in på området.Briglt skrev:Kontakterna med lokalbefolkningen var få. Under lediga pass anordnades
shoppingturer till Riyadh. För de kvinnliga medarbetarna vid sjukhuset
var det bäst att ta på sig den svarta heltäckande kappan, abayan, som
de saudiska kvinnorna tvingades ha på sig utanför hemmen. Det hände
att de som gick i uniform blev utsatta för fanatikers stenkastning.
Troligt är att saudierna förväxlade svenskorna med de illa tålde
amerikanska soldaterna, som utmanade regimen och religionen genom att
gå klädda i T-shirts och shorts ute på sta´n.
Re: SA 01 fältsjukhuset i Saudiarabien 1991
Ornellaia skrev:Tack Giggegubb för din redogörelse!
Fick du prata med samma person senare och vad hade den personen då att berätta?
Hasse Zettby, vad är din version av samma händelse?
Om jag minns rätt hade vi inte nån mer kontakt.
Re: SA 01 fältsjukhuset i Saudiarabien 1991
Lite mer från tiden i Saudi!
Jag kommer inte ihåg just denna händelse som beskrivs, men sambandet var en viktig del av stabstjänsten. Faxar, telefoner, fjärrskrift med mera trollades fram på kort tid, och gav fältsjukhuset den nödvändiga kontakten med omvärlden. En av de tekniska trollkarlarna var chefen för fasta radion Tore Gardelin och vad jag vill minnas av vad han sa var att vi var förberedda på svårare förhållanden och att det inte varit några problem. Vårt förband har enligt Tore aldrig stått helt utan samband med Sverige. Så innan några meddelanden skickades iväg genom etern har de passerat kontingentens stabsexpedition - stexet - för regestrering.
Vidare som någon påstod att vi fick amerikanska uniformer så är det inte sant. Ingen på det svenska fältsjukhuset bar amerikanska uniformer. Vi bar m/90 och kallades allmänt för "julgranar" bland de övriga länders soldater som hade en ökenvariant av uniformer. Däremot kom den svenska kontingenten i Somalia att bära amerikanska uniformer, möjligen att vedebörande förväxlat de båda olika sjukvårdsmissionerna.
Vi besöktes av massmedier från hela världen, Det kunde låta " Ah, Swedish - what are YOU doing here?" Alla journalister reagerade likadant när de fick se våra blå-gula märken bland alla amerikanska, brittiska och saudiska uniformer i Riad. Att det alliansfria Sverige deltog i kriget var intressant, och de flesta ville besöka fältsjukhuset så fort som möjligt. Och många besök blev det. Först kom Aftonbladet, som hittade oss av en slump innan vi ens själva visste var vi var, och de skrev en riktig hjältehistoria;"... när som helst kan pansarslaget om Kuwait börja. Då kommer hundratals skadade från fronten med brännsår, skottskador och granatsplitter till det svenska MASH i den saudiska öknen."
Expressen hängde på i samma kvällstidningsstil ett par dagar senare, men var också lite mer bitska i formuleringen; "Jämfört med britter och amerikaner är svenskarna bleka och stirriga." Den första delen av påståendet var ju hur som helst alldeles sann.
När sjukhuset var på plats började den stora massmediakarusellen. TV, radio och tidningar från en lång rad länder avlöste varandra, med jättar som CNN, A.F.P. och Time magazine i spetsen. Alla var imponerade av sjukhusets kapacitet och personalens kompetens och självuppoffrande attityd. Och alla gjorde positiva repotage om Sveriges humanitära ställningstagande i kriget.
TV 1 Aktuellt kom på besök en dag när himlen var täckt av mörka, täta moln. "Om vädret är likadant i Irak så kommer det snart en scud, och då får ni spännande bilder", sa vi. Och en stund senare gick larmet. Med kameran rullande sprang Aktuelltteamet med oss i skydd, och kunde intervjua personal som just satt på sig skyddsmaskerna:
"Hur känns det nu-är ni rädda?" Svaren gick inte att tyda, men huvudskakningarna talade sitt tydliga språk.
Scudlarmet var falskt, men Aktuellts inslag samma kväll var tillräckligt för att skrämma slag på halva Sverige. ”Bra vid nästa löneförhandling”, tänkte vi.
Patriots, 1 - Scuds, 0.
Med jämna mellanrum dök den rubriken upp i saudiska tidningar i februari 1991, som ett stående sportreferat. I över en månad besköts Saudiarabien, liksom Israel, systematiskt av irakiska scudraketer – ett terrorvapen med liten militär betydelse.
Det amerikanska luftvärnssystemet Patriot blev snabbt ett välkänt begrepp, och de allra flesta scuds prickades i luften. Men även efter sådana lyckade nedskjutningar kunde skadorna på marken bli stora när tonvis med skrot och splitter kom farande. Många människor skadades och dödades av Saddam Husseins långdistansraketer.
”Black Alert! Stanna inomhus! Skyddsmask på!”
Vår första månad i Saudiarabien präglades av kriget och de ständiga larmen om scudraketer på väg mot Riyad. När sirenen ljöd gick vi i skydd, tog på oss hjälmar, skyddsvästar och masker, och hukade intill väggar och kylskåp. Diskussionen om Iraks förmåga eller oförmåga att skjuta iväg kemiska stridsmedel tog ny fart vid varje larm, men det var ändå splittret från scudar och patriotrobotar som de flesta var rädda för.
Vi bodde under raketernas inflygningsbanor norrifrån, och även om patrioterna hade hög träffprocent så var det många ton skrot som skulle landa någonstans. Effekterna av en direktträff demonstrerades i Dahran den 27 februari när en scud slog ner i en amerikansk camp, 28 människor dödades och över 100 skadades.
Ljudet glömmer man aldrig. Först de två dova smällarna när patrioterna går iväg, några sekunders tystnad, sedan den stora explosionen när scuden träffas i luften och ibland smällarna från det nedfallande skrotet och den självdestruerande patrioten nummer två. Vi hörde det många gånger, ofta på obehagligt nära håll. Den närmaste scuden slog ner sju kilometer från vår camp, knappt fem sekunders flygtid.
Det var aldrig några svårigheter att få frivilliga till att gräva sandsäckar till skyddsrummen. Det handlade om ren självbevarelsedrift.
Tiden gick, markkriget började och slutade, men inga skadade kom till sjukhuset. Någon ur personalen sköt sig i fingret med en luftpistol, och svenska TT kunde berätta att vi behandlat första patienten. Pinsamt.
Men de flesta historierna om oss var seriösa. CNN talade om för världen att Sverige ställt sig på ena sidan i ett krig för första gången på 180 år, Los Angeles Times – USA:s största dagstidning – beskrev hur väl vi behandlade de irakiska krigsfångarna och TV-kanalen PBS gjorde ett program om fältsjukhuset som sågs av tio miljoner amerikaner. Holländsk och italiensk TV gjorde liknande reportage, och saudiska tidningar skrev långa hyllningar där Sverige tackades för hjälpen.
Det kanske mest hedrande pressbesöket och den mest välskrivna artikeln gjordes av The Independents journalist Robert Fisk – en legendarisk Mellan Östernreporter som bott många år i Beirut. Han ägnade en lång stund åt att intervjua den Libanonfödde tolken Imad, och avslutade sitt reportage så här: ”Den svenska tolken är något av en veteran, en libanes med namnet Imad Ghazzawi, vars svenska nu är lika flytande som hans arabiska. ”Jag blev skadad i den första israeliska raiden mot Beirut 1982”, berättade han.
Det är hans ansikte som kommer att böja sig över de första irakiska sårade som kommer till detta ökensjukhus, för att fråga dem om deras nummer och namn med en distinkt libanesisk accent. Några av de libaneser som förbereder sig på att slåss för Kuwait City tillsammans med irakierna kommer från Väst-Beirut och upplevde kanske själva den första bombningen 1982. Mellanösterns historia sluter sig ofta i en full cirkel.
Med hälsningar:
Hasse Zettby
Jag kommer inte ihåg just denna händelse som beskrivs, men sambandet var en viktig del av stabstjänsten. Faxar, telefoner, fjärrskrift med mera trollades fram på kort tid, och gav fältsjukhuset den nödvändiga kontakten med omvärlden. En av de tekniska trollkarlarna var chefen för fasta radion Tore Gardelin och vad jag vill minnas av vad han sa var att vi var förberedda på svårare förhållanden och att det inte varit några problem. Vårt förband har enligt Tore aldrig stått helt utan samband med Sverige. Så innan några meddelanden skickades iväg genom etern har de passerat kontingentens stabsexpedition - stexet - för regestrering.
Vidare som någon påstod att vi fick amerikanska uniformer så är det inte sant. Ingen på det svenska fältsjukhuset bar amerikanska uniformer. Vi bar m/90 och kallades allmänt för "julgranar" bland de övriga länders soldater som hade en ökenvariant av uniformer. Däremot kom den svenska kontingenten i Somalia att bära amerikanska uniformer, möjligen att vedebörande förväxlat de båda olika sjukvårdsmissionerna.
Vi besöktes av massmedier från hela världen, Det kunde låta " Ah, Swedish - what are YOU doing here?" Alla journalister reagerade likadant när de fick se våra blå-gula märken bland alla amerikanska, brittiska och saudiska uniformer i Riad. Att det alliansfria Sverige deltog i kriget var intressant, och de flesta ville besöka fältsjukhuset så fort som möjligt. Och många besök blev det. Först kom Aftonbladet, som hittade oss av en slump innan vi ens själva visste var vi var, och de skrev en riktig hjältehistoria;"... när som helst kan pansarslaget om Kuwait börja. Då kommer hundratals skadade från fronten med brännsår, skottskador och granatsplitter till det svenska MASH i den saudiska öknen."
Expressen hängde på i samma kvällstidningsstil ett par dagar senare, men var också lite mer bitska i formuleringen; "Jämfört med britter och amerikaner är svenskarna bleka och stirriga." Den första delen av påståendet var ju hur som helst alldeles sann.
När sjukhuset var på plats började den stora massmediakarusellen. TV, radio och tidningar från en lång rad länder avlöste varandra, med jättar som CNN, A.F.P. och Time magazine i spetsen. Alla var imponerade av sjukhusets kapacitet och personalens kompetens och självuppoffrande attityd. Och alla gjorde positiva repotage om Sveriges humanitära ställningstagande i kriget.
TV 1 Aktuellt kom på besök en dag när himlen var täckt av mörka, täta moln. "Om vädret är likadant i Irak så kommer det snart en scud, och då får ni spännande bilder", sa vi. Och en stund senare gick larmet. Med kameran rullande sprang Aktuelltteamet med oss i skydd, och kunde intervjua personal som just satt på sig skyddsmaskerna:
"Hur känns det nu-är ni rädda?" Svaren gick inte att tyda, men huvudskakningarna talade sitt tydliga språk.
Scudlarmet var falskt, men Aktuellts inslag samma kväll var tillräckligt för att skrämma slag på halva Sverige. ”Bra vid nästa löneförhandling”, tänkte vi.
Patriots, 1 - Scuds, 0.
Med jämna mellanrum dök den rubriken upp i saudiska tidningar i februari 1991, som ett stående sportreferat. I över en månad besköts Saudiarabien, liksom Israel, systematiskt av irakiska scudraketer – ett terrorvapen med liten militär betydelse.
Det amerikanska luftvärnssystemet Patriot blev snabbt ett välkänt begrepp, och de allra flesta scuds prickades i luften. Men även efter sådana lyckade nedskjutningar kunde skadorna på marken bli stora när tonvis med skrot och splitter kom farande. Många människor skadades och dödades av Saddam Husseins långdistansraketer.
”Black Alert! Stanna inomhus! Skyddsmask på!”
Vår första månad i Saudiarabien präglades av kriget och de ständiga larmen om scudraketer på väg mot Riyad. När sirenen ljöd gick vi i skydd, tog på oss hjälmar, skyddsvästar och masker, och hukade intill väggar och kylskåp. Diskussionen om Iraks förmåga eller oförmåga att skjuta iväg kemiska stridsmedel tog ny fart vid varje larm, men det var ändå splittret från scudar och patriotrobotar som de flesta var rädda för.
Vi bodde under raketernas inflygningsbanor norrifrån, och även om patrioterna hade hög träffprocent så var det många ton skrot som skulle landa någonstans. Effekterna av en direktträff demonstrerades i Dahran den 27 februari när en scud slog ner i en amerikansk camp, 28 människor dödades och över 100 skadades.
Ljudet glömmer man aldrig. Först de två dova smällarna när patrioterna går iväg, några sekunders tystnad, sedan den stora explosionen när scuden träffas i luften och ibland smällarna från det nedfallande skrotet och den självdestruerande patrioten nummer två. Vi hörde det många gånger, ofta på obehagligt nära håll. Den närmaste scuden slog ner sju kilometer från vår camp, knappt fem sekunders flygtid.
Det var aldrig några svårigheter att få frivilliga till att gräva sandsäckar till skyddsrummen. Det handlade om ren självbevarelsedrift.
Tiden gick, markkriget började och slutade, men inga skadade kom till sjukhuset. Någon ur personalen sköt sig i fingret med en luftpistol, och svenska TT kunde berätta att vi behandlat första patienten. Pinsamt.
Men de flesta historierna om oss var seriösa. CNN talade om för världen att Sverige ställt sig på ena sidan i ett krig för första gången på 180 år, Los Angeles Times – USA:s största dagstidning – beskrev hur väl vi behandlade de irakiska krigsfångarna och TV-kanalen PBS gjorde ett program om fältsjukhuset som sågs av tio miljoner amerikaner. Holländsk och italiensk TV gjorde liknande reportage, och saudiska tidningar skrev långa hyllningar där Sverige tackades för hjälpen.
Det kanske mest hedrande pressbesöket och den mest välskrivna artikeln gjordes av The Independents journalist Robert Fisk – en legendarisk Mellan Östernreporter som bott många år i Beirut. Han ägnade en lång stund åt att intervjua den Libanonfödde tolken Imad, och avslutade sitt reportage så här: ”Den svenska tolken är något av en veteran, en libanes med namnet Imad Ghazzawi, vars svenska nu är lika flytande som hans arabiska. ”Jag blev skadad i den första israeliska raiden mot Beirut 1982”, berättade han.
Det är hans ansikte som kommer att böja sig över de första irakiska sårade som kommer till detta ökensjukhus, för att fråga dem om deras nummer och namn med en distinkt libanesisk accent. Några av de libaneser som förbereder sig på att slåss för Kuwait City tillsammans med irakierna kommer från Väst-Beirut och upplevde kanske själva den första bombningen 1982. Mellanösterns historia sluter sig ofta i en full cirkel.
Med hälsningar:
Hasse Zettby
Re: SA 01 fältsjukhuset i Saudiarabien 1991
Jag minns en gång att larmet gick vid 6 tiden en morgon- ovanligt då larmen ofta kom vid 22 tiden. Det visade sig att man hade hört böneutroparen i Riyadh och tryckt på larmknappen.
Som kvinna var det knepigt att gå rätt klädd då man tvingades bära uniform på stan, guldemblem på axlarna, liten båtmössa, skjortan istoppad i byxan. När vi fick gå civilklädda med det svarta sjoket över axlarna, håret fritt var det INGEN som tittade konstigt på oss. Det blev många spännande möten med de Saudiska kvinnorna när man var ute på stan, många kom fram och ville prata med oss.
Detta med att sola i bikini- det finns alltid folk/svenskor som inte är beredda att anpassa sig till denna annorlunda miljö.
Mvh Cecilia
Som kvinna var det knepigt att gå rätt klädd då man tvingades bära uniform på stan, guldemblem på axlarna, liten båtmössa, skjortan istoppad i byxan. När vi fick gå civilklädda med det svarta sjoket över axlarna, håret fritt var det INGEN som tittade konstigt på oss. Det blev många spännande möten med de Saudiska kvinnorna när man var ute på stan, många kom fram och ville prata med oss.
Detta med att sola i bikini- det finns alltid folk/svenskor som inte är beredda att anpassa sig till denna annorlunda miljö.
Mvh Cecilia
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 9334
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: SA 01 fältsjukhuset i Saudiarabien 1991
Tackar Hasse och Cecilia för insikter i hur det dagliga livet i Saudi kunde te sig.
Re: SA 01 fältsjukhuset i Saudiarabien 1991
Innan jag har sett bilder på kvinnor solandes i eller utan bikini betraktar jag det som hörsägen.tyskaorden skrev:Tackar Hasse och Cecilia för insikter i hur det dagliga livet i Saudi kunde te sig.
Instämmer med tyskaorden, fortsätt skriva och lägg gärna in bilder - med eller utan bikini
MVH
Hans