1.-3. afghanska krigen

[tyskaorden]

Mellan år 1839 och 1919 utkämpande britterna tre krig i Afghanistan. I grunden låg viljan att kontrollera området för att motverka ryskt inflytande.

År 1839 hade man beslutat sig för att insätta en brittiskvänlig regent i Afghanistan nämligen Shah Suja (denne var en tidigare afghansk regent som blivit avsatt 1810). Invasionsstyrkan bestående av brittiska och indiska trupper lyckades ta sig in i Afghanistan genom Bolanpasset utan att bli anfallna. Dock började sig snart bristfälligheterna i underhållsväsendet att visa sig. Man hade räknat med att "leva av landet" dock fanns det i landet inte mycket att leva av och trupperna kom att lida svår brist på förnödenheter. Därför var det av största vikt att man så snart som möjligt nådde Kandahar, därför lämandes den lokale härskaren khanen av Khelat att bevaka Bolanpasset och kommunikationslinjerna.

I maj hade styrkan nått Kandahar där man inväntade skörden. Dock visade sig den överbefolkade och ohälsosamma staden inte vara en väl vald plats att vänta på. Snart spred sig dysenteri och feber bland trupperna, där de snart skördade dödsoffer. Den brittiske befälhavaren general Keane beslutar så den 27 juni att huvudstyrkan skall lämna Kandahar och fortsätta mot Kabul. Han lämnar en liten garnison och sina belägringskanoner i Kandahar. Det senarare visar sig ställa till problem då vägen mot Kabul sprärras av den imponerande fästningen Ghuznee. Fästningen har en besättning på 3 000 man med förnödenheter nog att motstå en sex månader lång belägring. En afghansk överlöpare avslöjar dock för general Keane att fästningens svagaste punkt är Kabulporten.

Keane beordar anfall och den 23 juli 1839 spränger sappörer upp Kabulporten och efter en timmes strider där 1 200 av besättningen stupar erövras fästningen. Vägen till Kabul låg nu öppen och Shah Suja kunde installeras som Afghanistans regent. De politiska intrigerna mellan olika afghanska fraktioner gjorde dock att britterna fick vidta en del fatala beslut för att stärka Shah Sujas ansende. Man lät därför inte förlägga trupperna till den mest ideala platsen för att dominera Kabul nämligen det stora citadellet Bala Hissar. Istället byggde man förläggningar utanför staden på slätterna, vilka var omgivna på varje sida av kullar med fort. Inga av dessa var i brittiska händer. Försvaret försvårades ytterligare av att kvartermästarens förråd förlades en bra bit utanför huvudlägret. Några brittiska officerare bland dem brigadgeneral Abraham Roberts kritiserar detta förhållande och påpekar också att försörjningslinjerna bakåt till Indien helt är beroende av välväljan hos de lokala stammarna. Den högste befälhavaren Willoughby Cotton och andra i ledningen försäkrar Roberts och andra skeptiker att de inte behöver vara oroliga då East India Company (detta var före den brittiska regeringen övertog styret av Indien) betalar de lokala stammarna bra för att de skall samarbeta.

Under 1840 förefaller situationen vara lugn sedan Douraneestammen besegrats. Dock inser man att Shah Suja endast kan sitta kvar med brittiskt stöd och att stabilitet endast kan upprätthållas med förstärkningar från Indien.

[tyskaorden]

Ja landet tycks nästan alltid varit oroligt och drabbat av stridigheter. Åter till 1. afghanska kriget och vi skriver våren 1841 då har Willoughby Cotton trätt tillbaka och ersätts av generalmajor William Elphinstone. En välmenande man som dock var sjuklig och obeslutsam. Han hade inte heller fört trupper i strid sedan slaget vid Waterloo 26 år tidigare. Elphinstone försökte dock förbättra skyddsläget för de utanför Kabul liggande brittiska förläggningarna genom att rekomendera byggandet av ett litet fort. East India Companys ledning borta i Calcutta hade dock börjat få betänkligheter vad det gällde kostnaderna för Afghanistanoperationen. Därför avslog de begäran om byggandet av fortet p.g.a. kostnaden som beräknats till £ 2 400. Samtidigt reducerade kompaniets representant i Kabul Macnaghton subsidierna till stamamrna som vaktade kommunikationslinjerna från £ 8 000 till £ 4 000. Detta skulle visa sig vara ett synnerligen olyckligt beslut, för med början av oktober 1841 stängde stamkrigare bergspassen och anföll varje karavan som försökte passera.

I ett försök att öppna vägen sändes 1. brigaden under sir Robert Sale mot Jalalabad, dit man anlände den 13 december. Under tiden hade situationen i Kabul tagit en ytterst allvarlig vändning för britterna. Kl 08.00 den 2 november fick Macnaugthen ett bråskande meddelande om hjälp från Burns (hans assistent som befanns sig på det brittiska residenset inne i Kabul). Rök och eld kunde ses från staden och snart fick man bekräftat att Burns och vaktmanskapet hade anfallits och dödats. Afghanerna hade sedan plundrat skattmästarens hus och lagt beslag på £ 17 000 och de fortsatte att ta död på alla som kunde misstänkas ha samröre med britterna. Elphinstone förblev dock avvaktande och afghanerna kunde erövra kvartermästarens förråd. Dessa framgångar sporrade mer stamkrigare att ansluta sig till resningen.

Brigadgeneral Shelton brinnande av iver att rädda situationen, lyckades med sina trupper ta kontroll över citadellet Bala Hissar. Därifrån lät han sina kanoner beskjuta staden, med hopp om att afghanerna skulle ge upp om de så sina hus brinna. Denna beräkning slog fel och i stället blev de mer stridbara och Sheldon och hans trupper kallades tillbaka och lyckades stridande ta sig tillbaka till de brittiska förläggningarna utanför staden. Där blev britterna och indierna snart inringande. Förhandlingar påbörjades och den 13 december möttes Macnaghten, Akbar Khan (son till den i exil levande Dost Mohamed) och ett antal övriga afghanska hövdingar. Man lyckades förhandla fram ett avtal som gick ut på att Elphinstones trupper skulle tilllåtas dra sig tillbaka från Kabul, följt av garnisonerna i Ghuznee, Kandahar och Jalalabad.

Macnaghten försökte sig dock på ett dubbelspel genom att ta kontakt med rivaliserande afghanska ledare. Akbar Khan insåg detta och bjöd in Macnaghten till ett möte. När denne och tre officerare i hans följe anlände till mötet anfölls de och Macnaghten och en av officerarna hackades till bitar, de övriga två togs tillfånga. Elphinstone fick sedan mottaga hårdare krav för att han och trupperna skulle tillåtas avtåga. Bl.a. skulle gisslan lämnas för att trygga det säkra återvändandet av Dost Mohamed. Den 6 januari 1842 började reträtten det var en frysande och hungrande skara om 4 500 soldater och 12 000 lägerföljeslagare som lämnade Kabul. Kyla, sjukdommar och afghanska räder reducerade kraftigt styrkan under återtåget. När man så den 13 januari nådde Gandamak återstod endast 50 soldater med endast 20 musköter. Elphinstone och andra hade under marschen tillfångatagits av Akbar Khans styrkor.

[tyskaorden]

I Gandamak försökte afghanerna avväpna de överlevande och strider utbröt. Snart återstod endast kapten Souter från 44. infanteriregementet, tre till fyra meniga och två civila i livet. En styrka på 12 beridna män som tidigare givit sig av mot Futtehabad anfölls och snart hade hälften stupat. De övriga plockades bort en efter en till endast läkaren Brydon återstod. På en sårad häst lyckades han ta sig till Jalalabad, som den ende överlevande europeen av Elphinstones 4 500 man. Senare anslöt även några indiska sepoyer och följeslagare, men i stort sett hade hela styrkan gått förlorad.

Britterna kunde ju inte låta detta bara passera förbi och en ny styrka samlades för en straffexpedition och för att befria gisslan i Kabul. I mars 1842 hade Shah Suja mördats men i april besegrades Akbar Khans styrkor vid Jalalabad. I september kunde en styrka under general Pollack tåga in i Kabul och befria gisslan omring 95 personer. Elphinstone hade dock dött under tiden. I december drar sig sedan de brittiska och indiska styrkorna tillbaka från Afghanistan och det 1. afghanska kriget kan anses avslutat. I januari 1843 återvänder Dost Mohamed och återtar den afghanska tronen.

[tyskaorden]

På 1860-talet såg man hotet från Ryssland krypa närmre sedan tsaren anekterat Tasjkent, Samarkand och Khiva. År 1877 mottog den afghanske amiren Sher Ali en rysk ambassad. Brittiska Indien krävde då att också få sända en ambassad till Kabul. Sher Ali vägrade dem detta och år 1878 slöts ett avtal med Ryssland.

Britterna sände under en väpnad eskort en ambassad till Afghanistan, denna avvisades dock vid Khyberpasset. Man sände då ett ultimatum till Sher Ali där man krävde en ursäkt under hot om invasion. En styrka hade dock redan dragits samman. Den delades i tre delar Peshawar Valley Field Force under generallöjtnant Sam Browne (han med bältet), Kandahar Field Force under generalmajor Donald Steward samt Kurram Field Force under major Roberts (son till Abraham Roberts från 1. afghanska kriget, han gavs den lokala graden av generalmajor).

Ultimatumet förblev obesvarat och kl. 03.00 den 21 november 1878 gick Roberts trupper in i Afghanistan och det 2. afghanska kriget hade startat. Natten den 2 december tog Roberts trupper den afghanska ställningen vid Peiwar Kotel med överraskning. Afghanerna flydde fältet och lämnade vägen öppen för Roberts. Sher Ali flydde senare till Ryssland och sonen Ayub Khan besteg tronen och slöt den 26 maj 1879 avtalet i Gandamak med britterna. Avtalet innebar att en brittisk envoj skulle installeras i Kabul, en del land skulle avträdas till Indien, telegraflinjer skulle byggas mellan Kabul och indiska gränsen. Storbritannien skulle också kontrollera den afghanska utrikespolitiken och i gengälld lovade man skydd mot anfall.

[tyskaorden]

I maj 1879 anländer Sir Louis Cavagnari till Kabul som brittisk envoj. Cavagnari och hans stab slog sig ned i citadellet Bala Hissar. Detta skulle dock inte rädda honom då en skara afghanska krigare den 3 september angrep citadellet och nedgjorde evojen och hela hans stab. Den enda brittiska styrka som var kvar i Afghanistan vid denna tid var Roberts Kurram Field Force. Den förstärktes och gavs namnet Kabul Field Force samt beordrades att avancera mot den afghanska huvudstaden. Kriget hade gått in i sitt andra skede och trots att amiren Ayub Khan försäkrade Roberts att han inte hade någoting med massakern på Cavagnari och hans stab att göra, fortsatte framryckningen.

Kabul Field Force har i början av oktober nått Charasia 19 km från Kabul. Här har ca 8 000 afghanska krigare förskansat sig, Kabul Field Force med 7 500 man och 22 kanoner lyckas dock driva bort dem och vägen till Kabul ligger öppen. Snart kan Roberts trupper hålla ett segerrikt intåg i den afghanska huvudstaden. Krigkorrespondenten Howard Hensman utsänd av tidningarna The Pioneer i Allahabad och The Daily News i London beskriver det hela:

"...The sight was a most impressive one, the sun lightning up the double line along which 4 000 bayonets sprakled, an throwing into bold relief the darker forms of men and horses where the cavalry were drawn up."

Mellan 10-12 november dömdes och hängdes 49 personer för morden på Cavagnari och hans följe. Afghanerna erkände sig dock inte slagna och i december var 10 000 i vapen mot invasionsstyrkan. De marscherade mot Kabule men starx före jul lyckades Roberts trupper slå dem vid Sherpur. I mars 1880 hade britterna förstärkt sina trupper och en styrka under generalmajor Primrose sändes mot Kandahar, medan en styrka om 14 000 man under generalmajoren Sir Donald Stewart marscherade för att förstärka garnisonen i Kabul.

[tyskaorden]

I slutet av juni 1880 nådde rapporter Kandahar om att Ayub Khan marscherade mot staden med en stor styrka. En styrka under general Burrows om 500 ryttare, sex kanoner samt 66. regementet och 1. Bombay grenadjärerna samt understödstrupper sändes att genskjuta de afghanska styrkorna. Vid Maiwand möttes styrkorna och britterna blev slagna i grunden och förlorade 1 000 man stupade. Kandahar inneslöts och Roberts beordardes att bryta belägringen. Den 9 augusti marscherade han med en styrka om 10 000 man mot Kandahar och den 1 september 1880 besegrar de Ayub Khan och befirar den belägrade staden.

Kriget var nu i stort sett slut och en ny brittiskvänlig amir Abdur Rahman (kusin till Sher Ali) installeras i stället för Ayub Khan. De brittisk-indiska trupperna dras tillbaka i början av 1881. Då ser Ayub Khan åter sin chans och reser upprorsfanan. Han besegrar först en armé som Abdur Rahman sänt mot honom och den 27 juli erövrar hans styrkor Kandahar. Sedan vänder lyckan och Abdur Rahmans styrkor besegrar Ayub Khan den 22 september, varefter den senare flyr till Persien.

I ett efterspel så korsar ryska trupper den afghanska gränsen i mars år 1885 och har skrämytslingar med afghanska trupper. Brittiskt vapenskramel får dock ryssarna att dra sig tillbaka och ett fullskaligt krig kan undvikas.

[spett]

Mellan år 1839 och 1919 utkämpande britterna tre krig i Afghanistan. I grunden låg viljan att kontrollera området för att motverka ryskt inflytande.

Det tredje kriget var mer i linje med det traditionella krigen. Afghanistan invaderade faktiskt Indien.
Tidigare har invasionerna utgått från Afghanistan, senast afghanerna plundrade Dehli var 1760.
Indierna sjäva kommer från Afghanistan.

[tyskaorden]

Det stämmer, nu träder också tyskarna in på scenen. I tidskriften Militärgeschichte Nr 3/2007 står att läsa den intressanta artikeln "Afghanistan als militärisches Ziel deutscher Außenpolitik im Zeitalter der Weltkriege" (Afghanistan som tyskt militärt mål i världskrigens tidsålder). Då man i Berlin såg det år 1907 mellan Storbritannien och Ryssland slutna avtalet om fördelningen av inflytelsesfärer i Tibet, Afghanistan och Persien som ett hot mot det Tyska rikets intressen. Tyskland hade ju nu skaffat sig kolonier i Kina (Tsingtau) och i Stilla Havet (Samoa, Norra Papua Nya Guinea ect). Överlöjtnant Oskar Ritter von Niedermayer (1885-1948) utförde åren 1913-14 geologiska och kartografiska undersökningar i östra Persien, vilket förde honom till gränsen mot Afghanistan. Ritter von Niedermayer fick vid detta tillfälle ett strakt intresse för regionen och var en stor förespråkare för tyskt stöd till Afghanistan. Vid krigsutbrottet 1914 sändes Ritter von Niedermayer som ledare för en tysk militär expedition till Kabul. Hos den tyska ledningen låg hoppet om att få afghanerna att göra ett anfall in i Indien, detta skulle hoppades man leda till en allmän resning mot den brittiska kolonialmakten i Indien.

I ett försök att få till denna resning verkade 1915-16 diplomaten Werner Otto von Hentig (1886-1984) i Kabul. Där understödde han den indiske revolutionären Radscha Mahendra Patrap, i hopp om att en resning skulle komma till stånd. Ritter von Niedermayer gick än längre och lät utropa sig som krigsminister i en indisk exiliregering. Han försökte också få den afghanske emiren (amir är tydligen den titel britterna använder) Habibullah I att mobilisera sin armé och angripa Indien. Denna styrka skulle förstärkta av mer än 100 hur rysk krigsfångenskap flyktade tyska och österrikiska soldater.

[tyskaorden]

Habibullah I var en klok och förslagen man och lyckades undvika att göra några förpliktelser att gå i krig. Han lyckades dock få till ett avtal med Tyskland den 24 januari 1916, vilket innebar att Afghanistans oavhängighet för första gången erkändes av en europeisk stormakt.

Hösten 1918 hade tyska trupper nått Kaukasus men Kejsardömet fick i november ge tappt och söka vapenvila. Då efter Första världskrigets slut ger det tyska arbetet i Afghanistan frukt och 1919 störtar Amanullah sin far Habibullah I från tronen. Amanullah utropar heligt krig mot britterna och det 3. afghanska kriget bryter ut.

[Hans]

Tack tyskaorden (återigen) för trevlig läsning, spett, du kan skriva mer än två ord - har jag hört -vidareutveckla.

MVH

Hans

[tyskaorden]

Tack själv Hans för de vänliga orden.

Kriget bryter ut den 8 maj 1919 och kunde inte kommit olägnare för britterna. Deras trupper i Indien bestod vid denna tid till följd av första världskriget mest av reservister och territorialtrupper vilka nu när kriget var över så fram emot den väntade demobiliseringen. De få reguljära förbanden var alla under order att återvända till Storbritannien. Den indiska armén vilken under första världskriget sänt mer än en miljon man att strida utomlands, var också utröttad.

Den 11 maj gick man dock till mottatack vid Landi Kotal och lyckades med hjälp av välriktad eld från bergsartilleriet driva afghanerna tillbaka mot nedre Khyberpasset.

13 maj
Brittiska och indiska trupper besätter utan motstånd västra Khyberpasset.

16 maj
Strider vid "Stonehenge Ridge" som intas av brittiska och indiska trupper vilka finner att afghanerna dragit sig tillbaka. De lämnar efter sig utrustning, kanoner och fanor.

23 maj
Strider i östra Khyberpasset. Brittiska poster i Kuramdalen överges. Stora deserteringar bland North Waziristan Militia, de sprider sig även till South Waziristan Militia så milisens posteringar överges. Vid Wana angriper milisen brittiska officerare och soldater fortfarande lojala, dessa lyckas dock slå sig ut.

24 maj
Kabul bombas av Handley-Page flygplan.

27 maj
Afghanistanskt anfall mot artilleriet vid Thal misslyckas. De lyckas dock inta ett torn i närheten av fortet i Thal och bränna matförråd.

1 juni
En undsättningsstyrka under brigadgeneral Dyer når Darsaman 14 km från Thal. Följande dag inleder han ett anfall för att befria Thal. Anfallet är i full gång då en afghansk delegation under vit flagg söker upp Dyers Hk. Där berättar de att emiren Amanullah beordrat att hans trupper skall upphöra med fientligheterna. Dyer som inte visste att emiren även varit i kontakt med den indiska regeringen och bett om vapenvila, ville inte ta några risker och svarade:

"My guns will give an immediate reply, but your letter will be forwarded to the Divisional Commander" (mina kanoner vill ge er ett ombedelbart svar, men ert brev kommer att skickas vidare till divisionsbefälhavaren).

Dyers anfall fortsatte, men afghanerna drog sig tillbaka och generalen lät kavalleri och pansarbilar förfölja dem. Längre norr över anföll RAF och skingrade stamkrigarna.

3 juni
Afghanska lägret vid Yusef Khel intas, men befinns vara tomt. Samma dag skrivs vapenstilleståndet under.

8 augusti
Fredsavtalet skrivs under i Rawalpindi. Detta innebär att brittiska subsidier till Afghanistan stoppades, Afghanistan gavs rätt att föra sin egen utrikespolitik och Durandlinjen fastställdes slutligen som gräns mellan Indien och Afghanistan. Afghanerna lovade också att upphöra med stöd till omstörtande verksamhet i Indiens Nordvästragränsprovins.

Rykten bland waziri- och mahsudstammarna att britterna tänkte överlämna Waziristan till emiren av Afghanistan ledde till oroligheter i området och i novemebr hade 225 personer dödats och 200 skadats. Britterna kallade då till ett antal jirgas (stammöten) där de förklarade att Waziristan inte skulle lämnas över till Afghanistan. Istället skulle vägar byggas i området och trupper stationeras där. Dessa möten hade inte någon effekt och stridigheter fortsatte fram till mars 1924. Stamområdena fortsatte dock att vara oroliga, men konstruktionen av fästningen i Razmak (med plats för en garnison om 10 000 man) och en något mindre befästning i Wana samt av vägar och en utökad patrullering gjorde att stamräderna nästan upphörde.

[Marcus]

Mycket bra tråd, tack.

/Marcus

[tyskaorden]

Mycket bra tråd, tack.

/Marcus

Varsågod och tack för de vänliga orden.

Några bilder från boken North West Frontier 1837-1947 av Robert Wilkinson-Latham och Angus McBride:


Porten till Bala Hissala, Kabul 1879.


Lord Roberts of Kandahar i en afghansk poshteen över uniformen.


Fredsförhandlingar mellan Sir Louis Cavagnari (till vänster om Ayub Khan) och emiren Ayub Khan (i mitten i vit uniform).


Den afghanska delegationen anländer till Landi Kotal efter 3. afghanska kriget 1919.