Vad läser du just nu?

[Hexmaster]

Senast avklarat: En biografi från 1912 om Alfred Tennyson, William Gibsons Count Zero, samt en liten samling med sägner från Glimmingehus.

[sonderling]

4 hours in My Lai av Kevin Sim och Michael Bilton.

Jag hade som sagt köpt denna bok för länge sedan men har tragit mig för att läsa den. Förväntade mig en onyanserad hatskrift ärligt talat. Men fann att boken var en balancerad kriminaldokuméntär eller vad ska kalla det.

Man får följa brottet, försöket att dölja brottet, brottsundersökningen och domstolsförfarandet samt Nixon vilja att lägga locket på. Samt de politiska och militära händelserna runt omkring. (Jag skulle nog vilja säga att det var detta som fick opionen att svänga snarae än "Tet"
Boken bör vara ett måste för den som vill fördjupa sig i Vietnamkriget (och även för framtida befäl inom krigsmakten).
Massakern var faktisk värre än jag trodde, däremot så tyckte jag att boken sa emot sig själv i frågan om "mörkläggning" att förbrytarna och deras närmaste befäl ville mörka är kanske "normalt" men när väl historien kommit förbi dem så satte Pentagon igång regelrätt brottsundersökning, att sedan Nixon-administrationen inte ville veta av några dåliga nyheter från Vietnam är en annan sak. Men jag anser att det är fakta fel att säga att "militären mörkade". USA är också en öppen demokrati, så när väl journalister får nyss om detta är det bara för dem att ringa pentagons infoavdelning och fråga. Det var det flera journalister som gjorde men det var bara Seymor Hersh som fick äran för "scoopet" som jag ser det. Men nyheten om massakern exploderar först när militär fotografen Haeberle´s bilder når pressen. Eller säljs till pressen, jag tyckte hans gloria hamnade på sned då man får veta att han än idag får royalties varje gång bilderna visas.

Jag är inte heller övertygad om att My lai är en av många övergrepp. Historien kommer ju b.l.a i dagen för att rykten börjar komma i svang om en helt sjuk grej som Charlie company gjort. Om massakern varit vardags mat hade ju ingen brytt sig?

Varför gör man så här? Ja folk som fått aukttoritär uppfostran lyder order och andra verkar redan varit psykopater redan innan de kom i militären, ytterligare andra mähän dras liksom bara med i strömmen. Är man ett hunsatt befäl kan man vilja visa sig tuff.
Jag är som vanligt intresserad av de som går emot strömmen. Därför kommer nästa bok handla om Hugh C Thompsson Helikopter piloten som riskerar sitt liv för att rädda vietnameser och hotar att beskjuta sina "egna" soldater.
En bok är på väg från Amazon och jag kommer rapportera om den senare.

Sonderling

[Dûrion Annûndil]

Man får följa brottet, försöket att dölja brottet, brottsundersökningen och domstolsförfarandet samt Nixon vilja att lägga locket på.
[...]
...däremot så tyckte jag att boken sa emot sig själv i frågan om "mörkläggning" att förbrytarna och deras närmaste befäl ville mörka är kanske "normalt" men när väl historien kommit förbi dem så satte Pentagon igång regelrätt brottsundersökning, att sedan Nixon-administrationen inte ville veta av några dåliga nyheter från Vietnam är en annan sak. Men jag anser att det är fakta fel att säga att "militären mörkade".

A cover-up is an attempt, whether successful or not, to conceal evidence of wrong-doing, error, incompetence or other embarrassing information.
http://en.wikipedia.org/wiki/Cover-up

Din egen beskrivning verkar motsäga din egen slutsats.

Mvh -Dan

[Hexmaster]

Niklas Zetterling, Blixtkrig! - igen, denna gång mitt ägandes exemplar.

[Wooster]

Läste igår ut John Lukacs essäsamling om Winston Churchill från 2001, hyggligt bra: det mesta intressant, att Lukacs i boken gick i polemik med historiker som David Irving kändes dock lite malplacerat. Den största delen av Lukacs läsekrets är nog knappast anhängare av Irving ändå, kopplingen till bokens övriga texter kändes svag och polemiken var dessutom inte särskilt skicklig. Andra delar av boken var dock lysande, som Lukacs egen minnesskildring över Churchills begravning.

Nu läser jag Knut Ståhlbergs "de Gaulle", dagen till ära.

[Sarvi]

Under semestern har jag haft nöjet att plöja igenom "The Coldest Winter - America and the Korean War" av David Halberstam. Den rekommenderas å de varmaste, då den förutom att beskriva kriget i sig (med dess synnerligen växlande krigslycka) även lägger stort, mycket stort, fokus på hur kriget hanterades i Washington (president Truman och JCS) och i Tokyo (MacArthur och hans stab). Han tecknar också goda porträtt av Mao, Kim Il Sung och Syngman Rhee, som också spelade mer eller mindre stora roller i konflikten. Boken är en mycket bra introduktion till konflikten, men om man vill ha en bok som i detalj behandlar striderna i detalj bör man kanske välja en annan bok, då fokus som sagt till stor del ligger på den politiska och högre militära nivån.

Ytterligare ett köp som jag dock inte orkat plöja helt pärm till pärm som Halberstam, är boken (eller kanske avhandlingen) "Väktare, ombud, kritiker - Sverige i amerikanskt säkerhetstänkande 1961-1968" av Jerker Widén. Det är en mycket akademisk bok, med fotnötter som kryllar som trivsamma gnetter över sidorna (jag älskar en ordentlig notapparat) men som sådan naturligtvis mer svårläst än journalisten Halberstams lättflytande berättelse. Inte desto mindre behandlar det en av efterkrigstidens mest intressanta aspekter för svenskt vidkommande: hur fungerade Sveriges alliansfrihet i praktiken och hur uppfattades det av omvärlden? Och hur hanterades t.ex. slitningarna under Vietnamkriget? Boken bevisar återigen att det sista ordet om Sveriges kallakrigspolitik och förmenta neutralitet inte är skrivet, men den är väl avgränsad, akademiskt formulerad och utformad och för en övergripande bild av frågan finns det bättre böcker att börja med - t.ex. Agrells "Fred och fruktan".

Bok nummer tre under semestern var Bob Woodwards "The Secret Man" om mannen som var Deep Throat, den källa som mer än någon annan medverkade till Nixonadministrationens fall i samband med Watergate-affären. Tyvärr ger den intryck av att vara snabbt skrivet (om jag fattat rätt så skrevs den snabbt ihop när Deep Throat självmant avslöjade sig själv) och för att hänga med i svängarna skulle det behövs ett bättre register - persongalleriet är bysantinskt - och mer om den övergripande Watergatehistorien. Rekommenderas nog mest för den som har läst t.ex. "Alla presidentens män" och vill ha en fördjupad bild av just Deep Throat. Tyvärr får man inga riktigt bra svar på den mest intressanta frågan - varför läckte Deep Throat all denna information?

[Wooster]

Bok nummer tre under semestern var Bob Woodwards "The Secret Man" om mannen som var Deep Throat, den källa som mer än någon annan medverkade till Nixonadministrationens fall i samband med Watergate-affären. Tyvärr ger den intryck av att vara snabbt skrivet (om jag fattat rätt så skrevs den snabbt ihop när Deep Throat självmant avslöjade sig själv) och för att hänga med i svängarna skulle det behövs ett bättre register - persongalleriet är bysantinskt - och mer om den övergripande Watergatehistorien. Rekommenderas nog mest för den som har läst t.ex. "Alla presidentens män" och vill ha en fördjupad bild av just Deep Throat. Tyvärr får man inga riktigt bra svar på den mest intressanta frågan - varför läckte Deep Throat all denna information?

Läste samma bok i svensk översättning i början på året. Det stämmer att delvis att den är snabbt ihopskriven - Bob Woodward hade ett manus liggandes för den dag då Deep Throat skulle gå ut i ljuset, men det fick ju fräschas upp när det väl blev aktuellt. Har för mig att det stod i den svenska översättningen att det amerikanska originalet kom ut i affärerna två - tre veckor efter att Deep Throat trätt fram.

Jag får dock delvis säga emot dig, jag har inte läst Alla presidentens män (faktiskt inte ens sett filmen) eller någon annan litteratur i ämnet men tyckte jag fick hyggligt grepp om historien. Och det som fascinerade mig med boken var att Woodward lät skönja två diamentralt motsatta motiv hos Deep Throat: Dels att Felt ansåg att Watergate-affären var moraliskt förkastlig och inte hörde hemma i den amerikanska demokratrin, men också en personlig hämnd från Felt mot Nixon och hans administration när Mark Felt blev förbigången i tillsättandet av ny FBI-chef av den för jobbet oerfarne men politiskt tillförlitliga Patrick Gray.

[Sarvi]

Jo, men det är ju just Woodwards egen uppfattning om Felts motiv. Jag förstår ju att Woodward gjort vad han kunnat med det material och den personkännedom han har, men faktum kvarstår att han aldrig frågade Felt om motiven så länge Felt var i sådant skick att han kunde svara på det. Vilket är synd, men inte mycket att göra åt med tanke på demensen.

Jag har läst "Alla presidentens män" och kände att det var ett stort stöd i att få mer behållning av "The Secret Man", men om du säger att man hänger med bra utan förkunskaper så säger jag naturligtvis inte emot dig.

[Wooster]

Jo, men det är ju just Woodwards egen uppfattning om Felts motiv. Jag förstår ju att Woodward gjort vad han kunnat med det material och den personkännedom han har, men faktum kvarstår att han aldrig frågade Felt om motiven så länge Felt var i sådant skick att han kunde svara på det. Vilket är synd, men inte mycket att göra åt med tanke på demensen.

Woodward beskrev det väl som att man fick gå rätt försiktigt fram med Felt för att få honom att prata, kanske han inte vågade fråga om motiv i rädsla för att helt tappa sin kontakt, eller för att han ändå inte trodde sig få något svar. När Woodward senare träffade Felt kanske han inte trodde sig kunna få något ärligt svar?

När Felt talade ut i Vanity Fair har jag för mig att det gått att utläsa att patriotiska skäl låg bakom, har dock själv inte läst artikeln, och när jag skummar den (väldigt snabbt) nu hittar jag bara antydningar mellan raderna om Felts patriotism.

http://www.vanityfair.com/politics/feat ... ntPage=all

[Wooster]

Nu läser jag John Steinbecks "Det var en gång ett krig", ett urval av de artiklar Steinbeck skrev för New York Herald Tribune som krigskorrespondent i Storbritanninen, Nordafrika och Italien under perioden juni till december 1943. Har läst den förut och i mitt tycke John Steinbecks bästa litterära verk.

[Stefan Lundgren]

Herrgårdarnas historia av Göran Ulväng, kom ut i fjol.

Stefan

[sonderling]

Läste slut The forgotten hero of Mylai - The hugh Thompsson story.
av Trent Angers

Tyvärr inget mästerverk. Bara att den innehåller tecknade bilder fick mina varningsklockor att ringa. Första halvan handlar om kampen för att ge honom en hedersmedalj samt upprättelse och mötet med överlevande av massakern vid 30års märkesdagen. I mitten av boken får vi höra en återberättelse om hur det gick till när han och hans besättning räddade 9 personer samt rapporterade till hans befäl vad som föregick, så massakern kunde stoppas. Sedan följer rättegången där han nästan själv åker ditt istället då Nixonadministrationen "vill lägga locket på" och fokusera på att han hotat att ge verkans eld mot egen trupp. Den biten av boken är intressant med sedan spretar det igen åt olika håll. Och nog för att det är intressant att läsa om olika försoningsprojekt mellan USA och Vietnam så var det inte just nu man ville läsa det.
Det känns som om man kunde skriva mer om den här händelsen och dess efterspel. Hur kunde Calley bli hjälte och Thompsson bli en paria under rättsprocessen? Det skulle också vara intressant att läsa en psykologisk profil över förövarna och jämnföra med de soldater i samma kompani som också vägrade "lyda order".

Sonderling

Nu läser jag John Steinbecks "Det var en gång ett krig", ett urval av de artiklar Steinbeck skrev för New York Herald Tribune som krigskorrespondent i Storbritanninen, Nordafrika och Italien under perioden juni till december 1943. Har läst den förut och i mitt tycke John Steinbecks bästa litterära verk.

Ja en av mina favoriter men tyvärr ganska bort glömd. Många historier är både komiska och otroliga.

[Wooster]

Sonderling, jo en del av historierna är ju rent påhitt, andra är väl delvis skrönor. Men de ger en jordnära beskrivning av hur soldater och andra som var där, då, upplevde kriget.

Nu läser jag "Maffian" av Norman Lewis i nytryckt pocket - men ursprunligen utgiven på 60-talet. Ett intressant reportage om maffian på Sicilien, historien och hur en stat i staten kunnat uppstå på den syditalienska ön.

[tryggve]

"Bilder av ett litet krig" av Arkadij Babtjenko, författaren som också har skrivit den skakande boken "Krigets färger".

Som titeln säger så är fokuset på denna bok bilder. Från kriget i Georgien i augusti 2008. Författaren är där som journalist för Novja Gazeta, till skillnad från "Krigets Färger" där han ju var en av de stridande. Det tämligen ironiska är att han ansluts till en tjetjensk bataljon under befäl av Sulim Jamadajev.

Bilderna gör verkligen att man blir mer delaktig, som ju alltid är fallet. Författaren säger själv att han till slut tröttnar på att fotografera brända lik, att han till en början gjorde det för att visa vad följderna av krig är, men att det till slur belv för mycket.

I slutet på boken kommer också en lång rad frågor till den ryska ledningen var alla nya vapensystem är, och var alla pengar som satsats på moderniseringen av de väpnade styrkorna har tagit vägen. Och varför det inte går att försörja trupperna med vatten...

Bra bok.

[FNP]

Har just läst ut Geoffrey Wellums - Jaktpilot i RAF - Trevlig sommarläsning för alla som inte kan få nog av Spitfires och horder av gulnosade Me 109.

Nu plöjer jag Hajar och småfisk av Wolfgang Ott - Mer realistisk och kärv än Das Boot.