När jag besökte min flickväns hemby på Filippinerna förra året så fick jag chansen att träffa flera som mindes med fasa Japanernas styre och som fortfarande led av vad dom upplevt.
Jag fick blev inbjuden till en gumma som hade hört att en västerlänning hade kommit till byn. Hon grät när hon såg mej och gav mej en kram samtidigt som hon med ganska bra engelska tackade mej för att vi tog bort Japanerna. För henne spelade det ingen roll att jag var Svensk, jag var västerlänning och det var det viktigaste.
Hon berättade hur Japanerna hade kommit till byn 1944 och hur hon förlorat sin man, sina barn, sitt hus och även sin värdighet.
Att sova en hel natt var en omöjlighet, på nätterna kom minnena tillbaka, barnskrik och saknaden av sin familj.
Av allt hon gått igenom var det för mej ett under att hon fortfarande var vid liv.
Att kriget varit slut i över 60 år vet vi alla men för dom överlevande, som förlorat allt så sitter minnena kvar som igår.
Mötet med den gamla gumman är ett av dom starkaste upplevelser jag haft och jag hoppas verkligen att jag hinner få träffa henne igen.
En bild på gumman lägger jag till.
