Urban skrev:Det är enkelt att raljera MajorLove men en del av det du tar upp i dina exempel är sådant som teknikutveckligen sprang ifrån och i vissa fall enligt min uppfattning en aning fel.
Det är än lättare att avfärda något man ogillar genom att hävda att vdb "raljerar".
Urban skrev:Sverige-skeppen var delvis omoderna när de togs fram men utgjorde en respektabel artilleriförmåga mot kustnära fartyg fram till 40-talets slut.
Du nämner nyckelordet - artilleriförmåga. Den enda rationella militära användningen av dem var som rörligt kustartilleri. Som krigsfartyg betraktade var de hopplösa redan när de byggdes. Även om Sverige då uteslöt att man skulle komma i strid med den tyska flottans lika snabba slagskepp eller än snabbare slagkryssare, fanns den ryska med de fyra lika snabba
Gangut-slagskeppen samt Borodino-klassens slagkryssare u.b. Ur ren sjömilitär synpunkt var Sverigeskeppen inget annat än statusbyggen.
Urban skrev:Ex. Flygplankryssaren Gotland togs fram för att erbjuda Kustflottan integrerad flygspaning, men flygplanen utvecklades snabbt och vi kunde inte runt 1940 köpa nytt eller ta fram ett godtagbart alternativ inom landet. Man ska vara medveten om att flygplan användes på kryssare och större fartyg i stort sett hela andra världskriget för spaning och eldledning.
Så när Gotland byggdes så var hon modern, förutom de begränsningar man gjort i kostnad som innebar kasemattplacering av en del av huvudartilleriet. Sedan blev planen större och bättre så landbaserade plan kunde ta över i våra begränsade farvatten, men man tänkte först bygga om katapulten samt införa modernare plan men det gick inte pga kriget, därav modernisering till luftvärnskryssare istället.
Tag en karta. Rita in aktionsradien för den tidens sjöflygplan från möjliga baser som exempelvis Sandhamn, Muskö/Utö, Gotska Sandön, Fårösund, Burgsvik etc. Utanför detta område fanns ett behov av fartygsbaserat spanings- och eldledningsflyg för Kustflottan. Problemet är bara det att för att ett behov skulle uppstå, måste en offensiv strategi för kustflottans insättande ligga till grund. Då Gotland projekterades och byggdes, mot vilken stat var en sådan strategi riktad?
Urban skrev:Stridsvagn S, finns olika läger där och ett av problemen är att den inte ska användas som en "vanlig" stridsvagn utan man måste givetvis anpassa taktik efter förmåga. Själv kan man tycka att den kanske borde ha delats upp på fristående bataljoner för förstärkning av pansarvärnsförmåga för infanteribrigaderna och då tjänstgöra mer som en StuG.
Strv 103 var egentligen ingen stridsvagn utan en kanonvagn (storm- eller pansarvärns-). Andra världskriget visade klart, tydligt och entydigt att dessa vagntyper var synnerligen olämpliga för anfallsuppgifter. Hur kan då en krigsmakt (som det då hette) som har ett behov av en stridsvagn för att slå en landstigande fiende, välja att som huvudvagn använda en kanonvagn? Än mer galet blir det om man lägger till att både de brittiska och sovjetiska doktrinerna för stridsvagnsanfall redan innan andra världskriget innefattade skjutning under gång och att det bara var en tidsfråga innan stabiliseringssystemen blivit så avancerade att doktrinen var fullt taktiskt genomförbar (redan 1954 testade ryssarna ett sådant system på T 54 som kom att användas på T 62).
Urban skrev:Pansarskott m/68. har aldrig hört att den togs fram som syftmina enbart utan den var ju tänkt som ersättning för den gamla pansarskott m/46. Den kan dock användas som syftmina vilket ju tyder på att man tänkt till och gjort den användbar på fler sätt.
Konstruktören själv påpekade detta när han fick se hur det användes. Uppgift från pvspecialister vid InfSS c. 1982.
Urban skrev:ERSTA batterierna var delvis en ekonomisk kompromiss då de svenska batterierna har mindre skyddsförmåga än de norska pga besparningskrav. De har dock längre räckvidd än en pansarvärnsrobot så ev. angripare lär bli beskjutna. Det finns det givetvis stora attackrobotar som kan skjutas utanför räckvidden från flygplan och fartyg och de blev ju allt träffsäkrare för att bli väldigt bra på 80-talet. Man tog då fram dimridå system mot laserpekning samt andra motmedel för att minska risken av bekämpning.
Redan under andra världskriget landsattes commandosoldater från ubåtar. Ett par sådana grupper utrustade med pvrobot skulle ha kunnat landsättas och från i förväg av dimplomater rekognoserade skjutställningar vid lämplig tidpunkt slagit ut pjästornet. Sedan kvittar det att batteriet i sig var nära nog "atombomssäkert" - utan pjäs spelade allt det andra ingen roll. Här hade betydligt enklare vapenplattformar varit betydligt mer lämpliga. 12cm-varianten av Haubits 77, KARIN, var ett alldeles ypperligt system som visserligen utvecklades från mitten av 70-talet, men om inga Ersta-batterier byggts hade ett visserligen mer primitivt system kunnat varit tillgängligt i stort antal långt tidigare.
Det var först när det nådde trupp man insåg vad det skulle användas till.
