Svensk?
Läste för ett år sedan eller så Henrik och Fredrik Lindströms bok Svitjods undergång och Sveriges födelse, som kanske bör tas med en nya salt, men som var riktigt intressant att läsa. Där stod det, om jag minns rätt, att Svitjod betydde sveafolket och var namnet på svearnas huvudområde runt Mälaren, medan Svea rike (Sverige) var namnet på hela deras välde: större delen av dagens Svealand, delar av dagens Götaland, med mera.
Är det någon som vet mer om detta och om det över huvud taget kan tänkas stämma?
Jag läste på Wikipedia att ordet Sverige dyker upp första gången i "den anglosaxiska 900-talshandskriften Beowulf som Swēorice", men dock först på 1200-talet i svenska källor och då som Swerike. (I och för sig är väl inte källorna så många från tidig svensk medeltid, så begreppet Sverige kan väl mycket väl ha använts i Sverige långt tidigare än 1200-talet.) Hur som helst måste alltså begreppen Sverige och Svitjod ha använts parallellt i flera hundra år.
Jag kommer inte ihåg detaljerna, men det står väl i de gamla landskapslagarna(?) att svearna fick välja kung (först) och att han sedan fick resa på eriksgata och bli godkänd i de andra landskapen. Finns det några idéer om när/varför svearna fick detta privilegium?
Är det någon som vet mer om detta och om det över huvud taget kan tänkas stämma?
Jag läste på Wikipedia att ordet Sverige dyker upp första gången i "den anglosaxiska 900-talshandskriften Beowulf som Swēorice", men dock först på 1200-talet i svenska källor och då som Swerike. (I och för sig är väl inte källorna så många från tidig svensk medeltid, så begreppet Sverige kan väl mycket väl ha använts i Sverige långt tidigare än 1200-talet.) Hur som helst måste alltså begreppen Sverige och Svitjod ha använts parallellt i flera hundra år.
Jag kommer inte ihåg detaljerna, men det står väl i de gamla landskapslagarna(?) att svearna fick välja kung (först) och att han sedan fick resa på eriksgata och bli godkänd i de andra landskapen. Finns det några idéer om när/varför svearna fick detta privilegium?
Det är fullt möjligt att det är rätt, men det går inte att veta säkert, trots att orden har lite olika betydelse.a81 skrev:Läste för ett år sedan eller så Henrik och Fredrik Lindströms bok Svitjods undergång och Sveriges födelse, som kanske bör tas med en nya salt, men som var riktigt intressant att läsa. Där stod det, om jag minns rätt, att Svitjod betydde sveafolket och var namnet på svearnas huvudområde runt Mälaren, medan Svea rike (Sverige) var namnet på hela deras välde: större delen av dagens Svealand, delar av dagens Götaland, med mera.
Är det någon som vet mer om detta och om det över huvud taget kan tänkas stämma?
Ja, och inte bara de. Vi möter också uttrycket Sweoland i Orosius. Den där Wikipedian är inte så korrekt förresten. Beowulfhandskriften är troligen från Knut den stores regeringstid, och ordet stavas där Swiorice.a81 skrev:Jag läste på Wikipedia att ordet Sverige dyker upp första gången i "den anglosaxiska 900-talshandskriften Beowulf som Swēorice", men dock först på 1200-talet i svenska källor och då som Swerike. (I och för sig är väl inte källorna så många från tidig svensk medeltid, så begreppet Sverige kan väl mycket väl ha använts i Sverige långt tidigare än 1200-talet.) Hur som helst måste alltså begreppen Sverige och Svitjod ha använts parallellt i flera hundra år.
För att krångla till det ännu mer finner vi en - om jag kommer ihåg rätt - Andreas, nepos de Swathed, i en engelsk 1100-talskälla. (Uppgiften hämtad från Peter Sawyers "När Sverige blev Sverige" för den som vill kolla, rätta mig
Det är mycket svårt att veta. För det första går det knappt ens att avgöra vad som menas med olika etniska begrepp. När man problematiserar lagens sveær är det t. ex. så att ordet kanske ska tolkas som svenskar. Man kan ana att så kan vara fallet genom texten i äldre västgötalagens, af mandrapi. Så här står det.a81 skrev:Jag kommer inte ihåg detaljerna, men det står väl i de gamla landskapslagarna(?) att svearna fick välja kung (först) och att han sedan fick resa på eriksgata och bli godkänd i de andra landskapen. Finns det några idéer om när/varför svearna fick detta privilegium?
"Dræpær maþær svænskan man · eller smalenskæn innan konongsrikis · man eigh · væstgøskan"
Man behöver inte lägga till den sista förklaringen ifall væstgøskan omöjligen skulle kunna vara en delmängd av de tidigare begreppen.
På ett mycket tydligare vis är det så med Adams text. Diverse folkslag och områden är där delmängder av Sverige.
Vidare måste man tänka på att minnet är kort, och att dåtida händelser ofta beskrivs först långt i efterhand. Ett typiskt exempel är berättelserna om Ragnvald Knaphövde. En del tar dem som intäkt för att en traditionell provinsialistisk historiesyn är korrekt, men faktum är att de enda källor som säger något om var han blev kung någonstans, säger att det var i Östergötland. Rent objektivt kan det vara så att de som vi kallar svear, alltså några människor runt Mälaren, inte hade något att göra med vem som skulle bli kung i början av 1100-talet.
Ursäkta att det blev så mycket extra text, men det är en viktig fråga som tyvärr har varit infekterad av en äldre tids nationalistiska tankar.
Marcus
Som jag förstått det, är dateringen av Beowulf omdiskterad. Enligt Wikipedias Beowulfartikel har berättelsen daterats till allt från 700-talets början till tiden kring 1010, då den bevarade handskriften nedtecknades. Den senare dateringen stämmer överens med Knut den stores tid, som du skrev om.koroshiya skrev:Ja, och inte bara de. Vi möter också uttrycket Sweoland i Orosius. Den där Wikipedian är inte så korrekt förresten. Beowulfhandskriften är troligen från Knut den stores regeringstid, och ordet stavas där Swiorice.a81 skrev:Jag läste på Wikipedia att ordet Sverige dyker upp första gången i "den anglosaxiska 900-talshandskriften Beowulf som Swēorice", men dock först på 1200-talet i svenska källor och då som Swerike. (I och för sig är väl inte källorna så många från tidig svensk medeltid, så begreppet Sverige kan väl mycket väl ha använts i Sverige långt tidigare än 1200-talet.) Hur som helst måste alltså begreppen Sverige och Svitjod ha använts parallellt i flera hundra år.
Jo, det är en väldigt intressant fråga som tyvärr varit infekterad på detta sätt. Huvudproblemet är väl att källmaterialet är så litet att man kan komma fram till nästan vad som helst. Forskningen riskerar då att bli präglad av de värderingar som just då råder i samhället, till exempel den starka nationalismen under decennierna kring sekelskiftet 1900.koroshiya skrev:Ursäkta att det blev så mycket extra text, men det är en viktig fråga som tyvärr har varit infekterad av en äldre tids nationalistiska tankar.
Re: Svensk?
Enligt Hellqvist ('Svear') http://runeberg.org/svetym/1003.html är ordet en n-stam. Det här betyder att ordet i urgermanskan hade ett *-(e)n- mellan roten och ändelsen. Urnordiskan klippte vidpass vid folkvandringstiden enligt en obönhörlig ljudlag bort alla -n som stod i slutet av orden. Därför har vi på nordiska språk infinitiverna söka och fara medan tyskan har suchen och fahren (redan på Gallehushornet står det 'ek hlewagastiR holtijaR horna_ tawido' där understreckningen visar platsen för en urgermansk ackusativändelse, äldre *hurnan < *krnom). I n-stammarna ströks n först i alla sådana kasus där ljudet hade hamnat sist i ordet. Ganska snart senare fick de andra kasusarna genom analogi ändelser lånade från helt n-lösa stammar. Här ser ni hela böjningsparadigmet både på urgermanska och fornisländska (ON=Old Norse) samt diverse andra germanska fornspråk:Örjan skrev:Hur kan du vara så säker på att det aldrig har funnits ett "svean" när du själv utifrån ett latinskt ord konstaterar att svearna tidigare måste ha kallats för "sveoner" eller något liknande. Jag bara spekulerade precis som du. Om den isländska namnformen är "svii" borde den svenska motsvarigheten isåfall vara "svee". Vad blir bestämd form av detta?den pinkande elefanten skrev:Singularis för "svear" återfinns i isländskans "svii", pl "sviar". Det har aldrig funnits något "svean", varken i isländskan eller svenskan.
http://www.utexas.edu/cola/centers/lrc/ ... html#3_2_3
När nu 'svear' är en n-stam, om Hellqvist har rätt, så har det haft -n- i alla böjningsformer utom en på Tacitus tid. Också långt in i senantiken har säkert namnet förmedlats till romare av forntyskspråkiga som bevarat n-et i sina fornspråk omedvetna om den särskandinaviska ordstympningsutvecklingen. Detta n-et har inget att göra med den efterställda bestämda artikeln, som kom in först senare i fornnordiskan, mer än ett halvt årtusende efter att n-stammarna förlorat sitt -n.
Om nu svear verkligen är svii på isländska passar det bra in på en n-stam, för just -i/e är fornnordiskans ändelse för n-stammar i maskulinum nominativ singularis. Då skulle det urgermanska böjningsparadigmet på Tacitus tid ha kunnat se ut så här:
Nom.sg. svīō
Gen.sg. svīenaz
Dat.sg. svīeni
Acc.sg. svīanun
Nom.pl. svīaniz
Gen.pl. svīanōn
Dat.pl. svīanmiz
Acc.pl. svīanunz
Här är det lätt att se att Tacitus (på latin sviones) hade tagit nominativ singularis och hängt på en latinsk pluraländelse medan Jordanes et.al (på latin sue(h)ans) tagit nominativ pluralis från en yngre form av nordvästgermanskan som redan synkoperat bort en stavelse (*svīanR) och blott anpassat pluraländelsen till latinets tonlösa -s. Jag är inte helt säker på hur långt i i svī och långt e i svē ställt sig historiskt, det är möjligt att också de varierade i böjningsparadigmet, för vi har ju haft lite varierande utfall på dem i de senare fornspråken.
På fornnordiska ett knappt årtusende senare hade vi då haft kvar former som sví(i), svía, svíar, svía och svíum.
Inget -n- där mera, det har fallit helt enligt reglerna jag skisserat ovan!
Den Indo-Europeiska roten swe- som namnet utgår från är f.ö. ett fenomen med stor variation: Se på den här linken, mycket interessant:
http://www.bartleby.com/61/roots/IE509.html
Re: Svensk?
Yag behandlade inte det her spyrsmálet i mitt lengre inlegg òvan.Giancarlo skrev:Hur har -nsk ändelsen hamnat på ordet svensk.. är det bara en böjning av ordet "svéar".. alltså "av svears härkomst" eller är det en ren förkortning av "svealändsk"
Eftersom sve(a)- er en n-stam, trór yag nog at -n- i svensk er ursprungligt og herroyr frá ordstammen. Adjektivet má dà skeligen vère gammalt, urnordiskt minst. Nògon bettre forklaring sér yag inte.
-
Christer Samuelsson
- Medlem
- Inlägg: 844
- Blev medlem: 25 oktober 2002, 16:49
- Ort: Wilattunge
Re: Svensk?
Kan vara värt att påpeka:
Vi har en norsk lag, måhända landskapslag, som hävdar att:
Norge gränsar mot Gautland och Svithiod.Man får notera att något Gauthiod, eller Götafolk, förefaller inte existerat.
Denna information finns att skåda i boken om våra landskapslagar, i detta fall södermännens och västermännens lag.
M.v.h.
Christer Samuelsson
Vi har en norsk lag, måhända landskapslag, som hävdar att:
Norge gränsar mot Gautland och Svithiod.Man får notera att något Gauthiod, eller Götafolk, förefaller inte existerat.
Denna information finns att skåda i boken om våra landskapslagar, i detta fall södermännens och västermännens lag.
M.v.h.
Christer Samuelsson
Re: Svensk?
Jag skall ge en intressant källhänvsning: Thorsten Andersson: "Svethiudh, det svenska rikets kärna" i "Namn och Bygd. Tidskrift för Nordisk ortnamnsforskning. Årgång 92 (2004)".
Bortsett från att Andersson, när det gäller medeltiden och Sveriges enande, är rent axiomatiskt Svealandscentrerad (på bekostnad av Götaland), är artikeln en mycket god översikt av de språkliga synpunkterna. Svear betyder enligt Andersson 'de egna, vi själva' som tidigare påpekat i denna tråd. Etymologin för götar är 'män, sädesutgjutare'. Mest behandlar han betydelsen (utsträckningen) av Uppland och Svethiud i förhistorisk tid.
Bortsett från att Andersson, när det gäller medeltiden och Sveriges enande, är rent axiomatiskt Svealandscentrerad (på bekostnad av Götaland), är artikeln en mycket god översikt av de språkliga synpunkterna. Svear betyder enligt Andersson 'de egna, vi själva' som tidigare påpekat i denna tråd. Etymologin för götar är 'män, sädesutgjutare'. Mest behandlar han betydelsen (utsträckningen) av Uppland och Svethiud i förhistorisk tid.
-
Jurgen Wullenwever
- Medlem
- Inlägg: 1216
- Blev medlem: 12 november 2006, 00:46
- Ort: Närke
Re: Svensk?
En, kanske sämre, förklaring är att vi skulle kunna ha att göra med samma ord som tyskans schwedish och engelskans swedish, och att sålunda sweðisk >sweðsk > swensk där ð > n i ett utsatt läge, fast om det blott var slutljudande n som föll så är det kanske rimligast att anta att detta bevarats i svänsk.Jouppe skrev:Yag behandlade inte det her spyrsmálet i mitt lengre inlegg òvan.Giancarlo skrev:Hur har -nsk ändelsen hamnat på ordet svensk.. är det bara en böjning av ordet "svéar".. alltså "av svears härkomst" eller är det en ren förkortning av "svealändsk"
Eftersom sve(a)- er en n-stam, trór yag nog at -n- i svensk er ursprungligt og herroyr frá ordstammen. Adjektivet má dà skeligen vère gammalt, urnordiskt minst. Nògon bettre forklaring sér yag inte.
Re: Svensk?
Intressant tanke, men utvecklingen borde då vara mycket gammal, också islänskan har ju /n/ i sænsk-. Jag har svårt att tänka mig parallellexempel för den här utvecklingen /ð/ > /n/, närmast tänker jag då stanna < staðna men här aviker omgivningen betydligt och utvecklingen är från historisk tid. Däremot hittar jag ett motexempel: tysk (inte **tynsk) < *þeuðisk-Jurgen Wullenwever skrev:En, kanske sämre, förklaring är att vi skulle kunna ha att göra med samma ord som tyskans schwedish och engelskans swedish, och att sålunda sweðisk >sweðsk > swensk där ð > n i ett utsatt läge, fast om det blott var slutljudande n som föll så är det kanske rimligast att anta att detta bevarats i svänsk.Jouppe skrev:Yag behandlade inte det her spyrsmálet i mitt lengre inlegg òvan.Giancarlo skrev:Hur har -nsk ändelsen hamnat på ordet svensk.. är det bara en böjning av ordet "svéar".. alltså "av svears härkomst" eller är det en ren förkortning av "svealändsk"
Eftersom sve(a)- er en n-stam, trór yag nog at -n- i svensk er ursprungligt og herroyr frá ordstammen. Adjektivet má dà skeligen vère gammalt, urnordiskt minst. Nògon bettre forklaring sér yag inte.
-
Jurgen Wullenwever
- Medlem
- Inlägg: 1216
- Blev medlem: 12 november 2006, 00:46
- Ort: Närke
Re: Svensk?
Ja, det finns väl ingen anledning till att *swianisk- (eller vilken form ordet hade) inte skulle få behålla sitt n, och rakt av utvecklas till vårt nutida svänsk.
En annan sak i sammanhanget, är de latinska angivelserna suiones och suehans exakt återgivande de nordiska ljudförändringarna, eller ser det bara så ut? Det är några sekler dem emellan, och vi har en tänkt utveckling
swion- > swian- > swean- > swen-, så det verkar vara precisa överensstämmelser, eller har jag missförstått något?
En annan sak i sammanhanget, är de latinska angivelserna suiones och suehans exakt återgivande de nordiska ljudförändringarna, eller ser det bara så ut? Det är några sekler dem emellan, och vi har en tänkt utveckling
swion- > swian- > swean- > swen-, så det verkar vara precisa överensstämmelser, eller har jag missförstått något?
Re: Svensk?
Giancarlo frågade i top-posten varifrån -nsk-ändelsen i "svensk" kommer.
Har för mig att -nsk är ett samindoeuropeiskt suffix. Om någon ber mig kan jag kolla närmare i Lanmans "A Sanscrit Reader", som har en ordlista med en massa indoeuropeiska utbroderingar.
Har för mig att -nsk är ett samindoeuropeiskt suffix. Om någon ber mig kan jag kolla närmare i Lanmans "A Sanscrit Reader", som har en ordlista med en massa indoeuropeiska utbroderingar.