Är Sverige inte nationalistiskt?

[Markus Holst]

Det som hänt sedan 70-talet är väl att svensken på månget sätt skäms för de svenska kulturyttringarna och är rädd att de invandrade skall känna sig missanpassade om vi är svenska. Det yttrar sig i så fåniga saker som att inte hissa svenska flaggan på skolor, inte sjunga Den blomstertid nu kommer (kristen psalm) på skolavslutningarna mm.

[Psilander]

Svenskens förhållande till nationalismen är ganska komplex.
Varför?

1. Ett långt socialdemokratiskt styre har effektivt rationaliserat bort den gamla högernationalismens flaggviftningar etc från tiden före första vk.

2. "the Swedish way of life" - hela tiden samförstånd och inte visa starka känslor hör också till mentaliteten därav att många kan tycka det är jobbigt etc med nationalistiska känslor och uttryck som v. Heridenstam, E. Tegnerr eller Den blomstertid nu kommer bjuder på.

Nationalism i Sverige är som att visa känslor, väldigt svårt för svenskar, vi kan i forum där det tillåts tex fotbollsmatcher, men inte till vardags. Eftersom vi tar så allvarligt på vår nationalkänsla så tror vi att vi kränker andra om vi bjuder på den. Men jag inte för allt smör i småland förstå varför invadrare skulle känna sig kränkta om vi hissar Svensk flagga, bjuder på sill med tillbehör och sjunger "Den blomstertid nu kommer", kränkta blir de först då vi utesluter dem ur vårt firande genom att inte bjuda in. Flyktingarna har ju sökt frälsning under de svenska fanan, då skall väl den visas som den viktiga symbol det är.

Se bara på "Fädernas Kyrkas" öde, kanske den vackraste psalmen, men den minst PK i dagens Sverige.

[MajorLove]

Här måste jag nog invända mot det mesta som sagts. Under århundraden har Sverige präglats av pietismens tankefigurer där nationella olyckor som 1718 eller 1809 ansågs vara Guds straffdom över ett syndigt folk och att enda "botemedlet" var askes och avsägelser samt än mer bön och gudfruktighet. Det har gått så långt att när vi säger "Det är Luther i mig" menar vi raka motsatsen till den livsglade munkens budskap. (Se exempelvis Carl Axel Aurelius "Luther i Sverige" och Birgit Stolt "Martin Luther. Människohjärtat och Bibeln").

Sedan kom 1800-talets tre stora reformer - det laga skiftet, folkskolestadgan samt den industriella revolutionen i svensk tappning. Tillsammans med de enorma norrländska järnmalms- och vattenkraftstillgångarna gjorde tillgången på läs-, skriv- och räknekunnig arbetskraft att Sverige under den första hälften av 1900-talet kunde tillvarata de svenska geniernas idéer tekniska uppfinningar (två av de tre mest betydelsefulla uppfinningarna är svenska; säkerhetständstickan samt dynamiten, den tredje blev praktiskt användbar först efter svensk inblandning) och till ett två gånger om krigshärjat Europa sälja nära nog allt. Samtidigt skedde den demokratiska och socialdemokratiska omdaningen av det gamla ståndssamhällets sista rester. Nu vände sig "den av Luther tyngde svensken" från Gud och kyrka och tillskrev framgångarna demokratin i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Den svenska modellen, inte nationalism eller religion, hade gett oss platsen som världens per capita rikaste och mest välmående land.

Således var vi svenskar i en unik position gentemot den övriga världen. Den svenska modellen var inte en unik nationell eller nationalistisk tillgång utan skulle kunna exporteras vart som helst i världen. Eftersom vi var världens per capita rikaste land, lyssnades vi på som experter. Vi var stolta över den svenska modellen, inte nationen Sverige, och den svenska modellens nationaldag var den 1 maj.

Om vi tittar på nationalism i stället framstår vi svenskar som oerhört måttfulla. Jämför exempelvis med den vrede britter uppvisar när deras landslag i fotboll inte per automatik blir världsmästare! Vilket annat land skulle ens komma på tanken att kalla sitt nationella fotbollsförbund "The Football Association", inte "The British/English Football Association". Vilket annat europeiskt land anser att det är fråga om Great Britain/the United Kingdom och Europa, inte the United Kingdom som en del av Europa.

Eller varför inte USA med dess oomkullrunkeliga tro på att "If it ain't American, it ain't good". Om man exempelvis vill besöka engelskspråkiga forum för militärhistoria, bör man i förväg vara inställd på att världens bästa stridsvagn alla kategorier var Sherman, världens bästa jakt- respektive bombflygplan var P51-D Mustang och B-17/B-29, att USS Texas hade gjort slarvsylta av DKM Bismarck om de mötts osv, osv. I vilket annat land skulle Indiana Jones på fullaste allvar ses som havande en förebild i verkligheten, givetvis en amerikan!

Eller varför inte Italien, som fortfarande tror att Rom är världens centrum på samma sätt som för 2000 år sedan. För att ine tala om Frankrike och fransmännen. Behövs mer än franska viner, 1789 eller Paris egentligen nämnas för att man som utlänning omedelbart skall inse att även den mest blygsamme fransman är ägare till mer kultur i sitt lillfinger än vad den mest framstående utländske besökare någonsin kan tillägna sig om han så levde till 250 års ålder.

[LasseMaja]

Sverrige är givetvis nationalistiskt så till vida att vi är en del av den västerländska kultursvären där nationalismen så att säga "uppfanns". Däremot är vår nationalism rättså mild till sin natur, detta beror säkerligen på att vi sluppit delta i krig och konflikter som brukar "boosta" igång nationalkänslor avsevärt. Att vi skulle se oss och vårt land som bäst i världen håller jag inte med om. Det är mångas uppfattning att vi lever i ett ofritt och inskränkt land som inte alls är så bra som vi tror. Och som Frerik Lindström har framhållit, "osvenskt" är ju ett positivt laddat ord.

[Markus Holst]

Och som Frerik Lindström har framhållit, "osvenskt" är ju ett positivt laddat ord.

Och som Fredrik Lindström också har framhållit och jag redan kommenterat tidigare här, är "osvenskt" bara postivt laddat i vissa mycket specifika situationer. Ingen vill ha en osvensk livsmedels-standard.

[LasseMaja]

Jag har faktiskt aldrig hört att begreppet används negativt laddat.

[Artur Szulc]

Eller varför inte Italien, som fortfarande tror att Rom är världens centrum på samma sätt som för 2000 år sedan. För att ine tala om Frankrike och fransmännen. Behövs mer än franska viner, 1789 eller Paris egentligen nämnas för att man som utlänning omedelbart skall inse att även den mest blygsamme fransman är ägare till mer kultur i sitt lillfinger än vad den mest framstående utländske besökare någonsin kan tillägna sig om han så levde till 250 års ålder.

Men å andra sidan: består inte den svenska "nationalismen" i att tycka att man faktiskt är lite bättre än andra? Det är inget som uttrycks högt, men nog sköter vi saker och ting lite bättre i Sverige. Eller?

[MajorLove]

Med tanke på din bakgrund Artur, är din observation extra intressant. Alla länders innevånare lär nog vara övertygade om att just deras land är det bästa, men vilken innebörd lägger vi i ordet "nationalism"? Att ett lands innevånare ger uttryck för en "vi är störst, bäst och vackrast"-mentalitet, viftandes med nationalsymboler och att vara blind för / opåverkbar av de fakta som för utomstående tyder på at så ej är fallet? "My country, right or wrong"? De värderingar som gör att landets innevånare trots erkända brister ända anser att just deras land är det bästa att leva i? De svar vi kommer fram till beror på hur vi definierar begreppet nationalism!

Sedan är ju detta med nationaldag och vad man firar rätt intressant, särskilt om man kan finna en koppling till vad omvärlden uppfattar som nationalkarraktär. Exempelvis firar USA sin "Declaration of Independence", d.v.s. man hyllar de individuella fri- och rättigheter som den stadfäste och var grunden till upproret mot "King George". Norge firar Eidsvollförfattningen, beviset på att man faktiskt var ett eget land efter århundraden som en dansk provins. I Frankrike firar man stormningen av Bastiljen, d.v.s. man bekräftar riktigheten i våldsprincipen som medel för lösande av inrikespolitiska motsättningar på samma sätt som Sovjetunionen firade oktoberrevolutionen. Formellt sett firar vi svenskar Gustav Vasas intåg i Stockholm, d.v.s. återupprättandet av Sverige som en oberoende stat, men jag är övertygad om att till skillnad från de föregående är svensken knappast medveten om anledningarna och än mindre om att vi innan det var i union med Danmark och vad den unionen innebar - särskilt som högtidlighållandet av nationaldagen är en ny företeelse. För svensken utgjorde nog 1:a maj nationaldagen och principerna man hyllade solidariteten och den internationella socialismens, således internationalism snarare än nationalism. Allt modererat av pietismens tankefigurer i modern tappning, det vill säga "lagom är bäst", "du skall inte framhäva dig själv" och jantelag.

[herulen]

Jag uppfattar det som att de flesta svenskar tycker att nationaldagsfirande är fånigt. Vadå, ska vi vara nationalistiska inför varandra och det är ju ändå inga andra nationaliteter som bryr sig om vi firar natinaldagen eller inte. Sedan är det som många säger här att vi anser oss så bra att vi inte vill nedlåta oss till att vara nationalistiska, sådant sysslar efterblivna nationaliteter med. Det är nog ganska få nationaliteter som vill veta vad svensken egentligen tycker om deras nationaldagsfirande: det är inte deras nationaldag som svensken ogillar utan det hysteriska firandet som man tycker kan liknas med en skränande hord från en enda jättestor gruppbostad. Jag har ingen bevis för det, men jag tror många svenskar uppfattar det som att Sverige gick med i EU för att rädda Europa och visa de andra medlemsländerna hur saker och ting ska vara. Att Norge inte är med i EU uppfattar nog många som att norrmännen först måste öva på att vara ett land, ungefär som vissa människor först måste bo i en träningslägenhet. Kort sagt: min erfarenhet är att svenskar intar en överlägsen attityd mot andras nationaldagsfirande och nationaliteter över huvud. Eller som en invandrare sa, svensken anser sig vara så överlägsen att han inte ens nedlåter sig till att vara rasistisk.

[Jokke]

Såsom varandes utlandsvensk sedan 1993 så har jag kanske en annan invinkling.

Jag brukar formulera det såhär; Många nationer tror att de är de bästa men blott svenskarna vet att de är bäst.

Detta är en formulering som jag själv inte skulle skriva under på. Många nationer vet att de är bäst. Vi svenskar är varken mer eller mindre nationalistiska än andra. Men som tidigare sagts tar det uttryck på olika sätt. Att vi varit befriade från krig så länge påverkar givetvis också vår nationalism.

[LasseMaja]

Men å andra sidan: består inte den svenska "nationalismen" i att tycka att man faktiskt är lite bättre än andra? Det är inget som uttrycks högt, men nog sköter vi saker och ting lite bättre i Sverige. Eller?

Den motsatta ståndpunkten är också stark hos många grupperingar. Marknadsliberaler framför ofta att vi är ett samhälle halvvägs in i ett sovjetsystem och ett folk av bidragtagare, femenister är duktiga på att framföra vilket enormt kvinnoförtryck som döljs under ytan i vårt land och högerextremisterna framhåller vilket förfall vårt mångkulturella samhälle befinner sig i.

[Wavy Gravy]

Jag undrar om den rasbiologiska forskningens "resultat" bidragit till att självsäkerheten i den svenska nationalismen är så markant? Vad tror ni? Typ i attityder som: Spelar ingen roll hur mycket andra än viftar med flaggor: vi är bäst eller om vi inte är bäst så har vi alltid potentialitet. Vi är bäst eller har potentialitet på att vara bäst inom alla områden utom just bäst på att vara sämst. DVS. att möjligheten att vara bäst ligger inbäddat i generna... Vilken betydelse kan rasforskningen ha spelat?

[Lejonmod]

Jag förstår inte riktigt, tror du att värderingar eller åsikter finns i arvsmassan?

[Wavy Gravy]

Nej, jag tror inte att värderingar eller åsikter finns i arvsmassan! Jag menar förhållningssättet till "resultaten" som rasbiologin forskat fram.

[Lejonmod]

Ja nu fattar jag, tänkte vit lite snett