Filmen får betyg 3 av 5 Hbl
Det krittikerna i finsk media vänder sig i mot är den dokumentära formen.
Av vad jag läst i boken "Tali-Ihantala 1944" så visar filmen både svenska frivilig kompaniet och Orvar Nilssons insats.
Resencion i Hbl 7/12
"Tali-Ihantala som heroisk grafik
Film
Tali-Ihantala 1944
Regi: Åke Lindman och Sakari Kirjavainen. Manus: Stefan Forss och Benedict Zilliacus, med dramaturgi av Esko Salervo. Foto: Pauli Sipiläinen. Musik: Timo Hietala. I rollerna: Tarmo Ruubel, Kari Ketonen, Ilkka Villi, Pete Lattu, Asko Sarkola, Pirkka-Pekka Petelius, Aleksi Sariola m.fl.
Vår scenkonst går som känt sina vägar när den vill aktualisera det förflutna. Filmen kan välja en annan väg när den vill rekonstruera det. Ändå väcker ett ambitiöst projekt som Tali-Ihantala 1944 många frågor om film och framställning. Även invändningar.
Vad som i första hand bör klargöras är vad filmen Tali-Ihantala är och vad den inte är.
Nu behöver man ju inte tvivla på att teamet (och här bör väl den kollektiva insatsen betonas) bakom filmen inte skulle ha vetat vad man velat åstadkomma på formens och framställningens område.
Detta sagt utan att veta vad filmen förlorat i helhetssyn i och med att en fältherre som Åke Lindman på grund av ohälsa var tvungen att dra sig ur leken för att efterträdas av Sakari Kirjavainen som regissör. Manusförfattarna Stefan Forss och Benedict Zilliacus har naturligtvis varit måna om den historiska ackuratessen och riktigheten i detaljerna. Men man har även rätt att reagera mot den överdrivna tilltron till denna metod som dramatisk vägvisare till den historiska sanningen. Wie es eigentlich gewesen , för att tala med gamle Ranke. När Tali-Ihantala ändå vill vara filmdrama bör man även vara medveten om att vad som vinns i informativ väg förloras i gestaltskapande kraft.
Filmen framskrider dag för dag när den skildrar det största slaget i Nordens historia under de dramatiska två veckor då Finlands frihet hängde på håret. Alla faser och alla vapenslag är naturligtvis med. Infanteriet, artilleriet, pansarvagnarna, pansarnävarna och -skräckarna. Icke att förglömma det svenska frivilligkompaniet eller det himmelska beskyddet , avdelning Kuhlmeys tyska störtbombare. Scenerna växlar från männen i ledet, finska och finlandssvenska kämpar, till högkvarteret (med Asko Sarkola som Mannerheim) eller Pansardivisionens Ruben Lagus (Marcus Groth). Även pansargeneralens son Olof (Onni Thulesius) får sitt elddop.
Visst är det hjältemod och död. Blod, svett och tårar. Men över allting vilar ett strategiskt och schematiskt lugn som vill betona det taktiska och tekniska kunnandet bakom den stora avvärjningssegern.
Det innebär också att porträtten blir papperstunna figurer, Tikkakoskis mannekänger underordnade en större helhet. I 1600-talets barockmåleri fanns en genre, med Nicolas Poussin som främste exponent, som framställde små staffagefigurer , ofta antika hjältar, i ett heroiskt landskap.
Landskapet, topografin, var det väsentliga. I upplysningens och informationsnitets tjänst renodlar Tali-Ihantala de tendenser som fanns i Framom främsta linjen där man ändå kunde identifiera sig med det järvska kompaniet.
Nu är det ju verkligen inte fråga om att efterlysa rafflande action, men man kan fråga sig om inte nånting av slagfältets kaotiska inferno ändå gått förlorat i denna ytterst grafiska framställning. Ibland saknar man faktiskt Tigrarna vid Tali . Alldeles nyligen har Clint Eastwood, låt vara med andra resurser, nalkats det blodiga slagfältet på Iwo Jima, ett sannerligen inte mindre autentiskt och sakrosankt amerikanskt krigskapitel, och fick ut av det ett gripande mångbottnat och mänskligt drama som dessutom belyste den japanska sidan. För om man vill tillspetsa så biter Tali-Ihantala med sitt stilistiska grepp ibland sig själv i svansen och nalkas just Hollywoods endimensionella propagandafilmer från gångna decennier.
I företalet till Stefan Forss nyutgivna bok om filmen skriver Benedict Zilliacus klokt om den schizofreni som nog funnits mellan filmfolket och manusförfattarna samt om risken med att berätta allt som lätt leder till att man ingenting berättar.
Att hylla kämparna vid Tali-Ihantala kunde ju även ha resulterat i en viktig dokumentationsuppgift, i en lång intervju- och kompilationsfilm med vittnesgilla veteraner och krigshistoriker. Interfolierad med autentiskt material och upplysande grafik.
Detta är naturligtvis att något impertinent kräva en annan film. I den form man nu valt har Tali-Ihantala blivit en smått problematisk syntes men självklart ger den en begriplig och väsentlig bild av skeendet den dramatiska sommaren i Finland 1944. I synnerhet för yngre generationer som inte var med.
Hans Sundström"
Tali-Ihantala 1944
Lokalblaskan Västra Nyland berättar följande från en förhandsvisning för veteraner och gymnasieelever:
Länken fungerar sannolikt endast idag.
/G:son
För Ture är kriget minnen
Ture Lönn var 20 år när han första gången deltog i kriget. Året var 1941. Den vita duken behövs inte för att påminna Lönn om hemskheterna. I går såg han tillsammans med ett trettiotal vapenbröder och lika många gymnasieelever Åke Lindmans film om slaget Tali-Ihantala sommaren 1944. Där stupade hela Lönns grupp på en liten stund.
– Det är svårt att glömma.
Själv blev Lönn sårad men klarade livhanken och kan därför i dag fira Finlands 90 år av självständighet. Det betyder mycket för honom.
http://www.vastranyland.fi/nyhet1.htmlMed dem som var med på riktigt
Gymnasister såg film om slaget vid Tali-Ihantala
EKENÄS I går förhandsvisades filmen om ett av de mest avgörande slagen i Finlands historia, det vid byarna Tali och Ihantala under två veckor i juni-juli 1944. Fyrtio förhandvisningar ägde rum runt om i landet. I Ekenäs bänkade sig veteraner och gymnasielever i Bio Forums röda bänkar för att därefter diskutera filmen och de historiska händelserna tillsammans.
Film är alltid film
För en som bara läst om kriget i skolan och på sin höjd simulerat krig i armén är det lätt att lovorda en jordnära film som Lindmans. Men veteranerna verkar vilja hålla en viss distans. Verklighetstrogna effekter är inget de låter sig imponeras av. Kanske är det förståeligt att det är svårt att bli totalt hänförd totalt av en film om händelserna som återges på bioduken finns i ens huvud som verkliga minnen.
– Jag var med hela vägen i Tienhaara och Tali. Film är film och verkligheten något helt annat, säger Åke Westerlund som sitter krigsveteranernas styrelse i Karis.
Han menar att verkligheten var mer stillastående än vad filmen låter förstå.
– Det var lite mer rörelse än i verkligheten. Slagfältet var av större vidd än vad det verkade i filmen. Men jargongen får absolut godkänt.
Ossian Österlund var också han men i Tali, i JR13, första bataljonen, tredje kompaniet. Numera är han Hangöveteranernas ordförande. Även han tyckte att dialogen var lyckad.
– Vissa saker drar ens hågkomst tillbaks i tiden, speciellt kommandoorden.
Ture Lönn tyckte att de egna pansarvagnarna var för många.
– Men det ändrade mot slutet. Klädseln var bra. I Framom främsta linjen var soldaterna inte tillräckligt smutsiga.
Han framhåller att det gamla svartvita klassikern i genren fortfarande försvarar sin plats.
– Edvin Laines Okänd soldat ger en ganska precis bild av hur det var.
Budskapet bör
föras vidare
Att dela filmupplevelsen med ungdomar tycker veteranerna att är bra.
– Att göra de unga uppmärksamma på vad som skett är viktigt. Vi ska förmedla det vi vet till de unga som ska fortsätta med Finlands frihet, säger Westerlund.
– Vi har ansett det mycket viktigt. Vi var nyligen inbjudna till den finskspråkiga scoutkåren för att umgås med dem. Vi blev så välbehandlade att man ville bli ung och scout på nytt. Vi är snart borta och då måste någon annan föra budskapet vidare, säger Lasse Sumelius, ordförande för Ekenäsnejdens krigsveteraner.
Vad betyder då självständigheten för de unga idag?
– Visst är man tacksam men knappast på samma sätt som veteranerna, säger gymnasieeleven Lotta Nylund.
Hon tyckte att filmen var belysande.
– Kriget är bekant från skolan men inte själva slaget. Det framkom nog av filmen att det var ett mirakel i sig. Det känns som om det var en verklighetstrogen bild som gavs. Men det kan vi ju inte veta eftersom vi inte har några egna erfarenheter.
Också Jens Backman var nöjd med det han såg även om Hollywood-känslan var långt borta.
– Det var en bra film. Nog kändes den lite annorlunda jämfört med andra man sett, de flesta amerikanska.
KRISTOFFER NÖJD
kristoffer.nojd@vastranyland.fi
Länken fungerar sannolikt endast idag.
/G:son
-
B Hellqvist
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 5627
- Blev medlem: 24 mars 2002, 16:05
- Ort: Skövde
- Kontakt:
Ja. Regissören och manuskriptförfattarna har i själva verket haft som mål just en film med en dokumentär stil. Man har gjort en krigshistorisk spelfilm, inte en spelfilm som råkar handla om kriget. Man kan nog tänka sig, att slutresultatet är mera tilltalande för historiaintresserade, än för filmintresserade.B Hellqvist skrev:Dokumentär stil med tunna rollfigurer? Låter som de flesta brett upplagda krigsfilmer de senaste 40-50 åren...
/G:son
Tali-Ihantala 1944
”Tali-Ihantala 1944” är en film om slaget vid Tali-Ihantala 25 juni-7 juli 1944 det största i norden och det fjärde största slaget i Europa 1944. Det är därför lite märkligt att det dröjt över 60 år innan någon försökt göra en filmatisering om slaget. Åke Lindman känd bl.a. i Sverige som Letho i ”Okänd soldat” från 1955 har efter sin föra krigsfilm ”Framom främsta linjen” arbetat med det ännu större projektet ”Tali-Ihantala 1944” där han både varit producent och regissör . I den nyutkomna boken om filmen med samma namn kan man läsa att problemen under film arbete var många, och att det vid flera tillfällen var ytterst nära att hela arbetet lades ner. Nu när filmen blivit verklighet var förväntningarna från mig stora då min egen farfar deltog i slaget, hade man lyckats bättre än ”Framom främsta linjen”?
Filmen börjar med rasande fart, vid det Sovjetiska genombrottet vid Valkasaari den 10 juni 1944, och fortsätter så till ända till slutet vid Ihantala. Filmen visar i högt tempo utan någon större presentationer verklighets baserade episoder, med bla en finsk fjärrpatrull, den finska pansardivisionen och dess motanfall vid Kuttersälka och Talimylli, Svenska frivillig kompaniet anfall vid Tallimylli, finska befäl från kompanibefäl till Mannerheim, eldledare, pansar förgörare grupper m.m.
De många stridsvagnsstriderna i filmen är de man lyckats bäst med, och som gammal stridsvagnsknäckt måste jag säga att adrenalinet gick upp när man hörde ”-Sotka (T-34), kl 3, Eld!” samtidigt som man ser händelse förloppet genom skyttens sikte. Bättre beskrivning av stridsvagnstrid har knappast gjorts på film. Filmen rasar på med infanterianfall och pansarvärnsstrid, och som flera finska kritiker skriver, har man inte har en god bild av slaget så kommer man lätt vilse i filmen. Filmen blir fram till slutet nästan lika kaotiskt som själva slaget, men när man skall avslutar filmen och dra ihop säcken så gör man det genom på ett mycket begripligt sätt visa faktorerna bakom den finska segern vid Ihantala.
Det är en film som främst vänder sig till den militärhistoriskt intresserade som vill få en inblick i slaget vid Tali-Ihantala och jag ger filmen fullt godkänt. Enligt uppgift får filmen svensk premiär i januari eller februari.
”Tali-Ihantala 1944” är en film om slaget vid Tali-Ihantala 25 juni-7 juli 1944 det största i norden och det fjärde största slaget i Europa 1944. Det är därför lite märkligt att det dröjt över 60 år innan någon försökt göra en filmatisering om slaget. Åke Lindman känd bl.a. i Sverige som Letho i ”Okänd soldat” från 1955 har efter sin föra krigsfilm ”Framom främsta linjen” arbetat med det ännu större projektet ”Tali-Ihantala 1944” där han både varit producent och regissör . I den nyutkomna boken om filmen med samma namn kan man läsa att problemen under film arbete var många, och att det vid flera tillfällen var ytterst nära att hela arbetet lades ner. Nu när filmen blivit verklighet var förväntningarna från mig stora då min egen farfar deltog i slaget, hade man lyckats bättre än ”Framom främsta linjen”?
Filmen börjar med rasande fart, vid det Sovjetiska genombrottet vid Valkasaari den 10 juni 1944, och fortsätter så till ända till slutet vid Ihantala. Filmen visar i högt tempo utan någon större presentationer verklighets baserade episoder, med bla en finsk fjärrpatrull, den finska pansardivisionen och dess motanfall vid Kuttersälka och Talimylli, Svenska frivillig kompaniet anfall vid Tallimylli, finska befäl från kompanibefäl till Mannerheim, eldledare, pansar förgörare grupper m.m.
De många stridsvagnsstriderna i filmen är de man lyckats bäst med, och som gammal stridsvagnsknäckt måste jag säga att adrenalinet gick upp när man hörde ”-Sotka (T-34), kl 3, Eld!” samtidigt som man ser händelse förloppet genom skyttens sikte. Bättre beskrivning av stridsvagnstrid har knappast gjorts på film. Filmen rasar på med infanterianfall och pansarvärnsstrid, och som flera finska kritiker skriver, har man inte har en god bild av slaget så kommer man lätt vilse i filmen. Filmen blir fram till slutet nästan lika kaotiskt som själva slaget, men när man skall avslutar filmen och dra ihop säcken så gör man det genom på ett mycket begripligt sätt visa faktorerna bakom den finska segern vid Ihantala.
Det är en film som främst vänder sig till den militärhistoriskt intresserade som vill få en inblick i slaget vid Tali-Ihantala och jag ger filmen fullt godkänt. Enligt uppgift får filmen svensk premiär i januari eller februari.
Kom just hem från julshoppandet, i bokhandeln såg jag boken Tali-Ihantala 1944 som Possi nämnde här (den är på svenska). Verkligt flott, bilder från inspelningarna och bakgrunderna och de riktiga historierna där bakom, bilder av de riktiga inblandande och bilder på hur de ser ut i filmen. Måste nog gå på bio i julhelgen...
Jaha, nu var den sedd, och visst var den värd biljettpriset. Bättre än Framom.. som nu verkar billigt gjord och lätt amatörmässig (såg den på dvd direkt efter för jämförelsens skull). Stridsvagnscenerna var verkligt häftiga. Utrustning och kläder verkade mycket autentiska.
G-son har rätt i att det här är inte en sådan spelfilm som kritikerna skulle gilla, utan en film med dokumentärt stuk, ibland rent av iscensatt dokumentär. Man får ha överssende med det något skolmästaraktiga greppet. Asko Sarkola som Mannerheim ser precis ut som... Asko Sarkola i marskens uniform. Men slutvitsordet är definitivt positivt.
Och trailern för Arn såg jag också. Så den är på kommande till oss.
G-son har rätt i att det här är inte en sådan spelfilm som kritikerna skulle gilla, utan en film med dokumentärt stuk, ibland rent av iscensatt dokumentär. Man får ha överssende med det något skolmästaraktiga greppet. Asko Sarkola som Mannerheim ser precis ut som... Asko Sarkola i marskens uniform. Men slutvitsordet är definitivt positivt.
Och trailern för Arn såg jag också. Så den är på kommande till oss.
http://www.schildts.fi/boecker/fakta-/2 ... ntala-1944
Har nyss läst ut mitt ex. Utomordentligt intressant. Nu blir det att gå och se på filmen på nytt när man har fått hela bakgrunden klar för sig. Boken tar också upp arbetet bakom Framom främsta linjen. Enligt boken ska dvd:n släppas i vår.
Har nyss läst ut mitt ex. Utomordentligt intressant. Nu blir det att gå och se på filmen på nytt när man har fått hela bakgrunden klar för sig. Boken tar också upp arbetet bakom Framom främsta linjen. Enligt boken ska dvd:n släppas i vår.
-
sonderling
- Stödjande medlem 2021
- Inlägg: 7981
- Blev medlem: 4 april 2002, 14:24
- Ort: Oxelösund