Varulv skrev:For å si det slik: Hvorfor døde Karl 12. først før partene som førte krig mot Sverige begynte å slutte fred? Selvsagt hadde Karl 12. i tre år forsøkt å få til separatsfred og hans angrep på Norge sto helt sentralt i hans planer om å redde det som er tilbake etter uavbrutt krig siden 1700. Briterne var de første som begynte å brøt med alliansen mot Sverige, men ikke før de hadde gitt deres støtte til en invasjon i 1716 som ble stoppet av Peter den store uten forklaring. Etter dette begynte alliansen å slår sprekker ikke minst fordi svenskene holdt fram det russiske kortet ovenfor de sjøfarende nasjonene som ønsket en normalitet så snart som mulig. I 1717-1718 hadde danskene registert at engelskmennene var ikke lenge generelt opptatt av alliansen som før. Karl 12. kan om hendt ha hatt det uhellet å døde før freden var innenfor rekkevidde, men en kan ikke unngå det inntrykket at han selv hadde forvansket mulighetene for en snar fred. Hans død var som et endepunkt for de allierte som mistet deres fremste motstanderen og tilbake sto et ribbet land.
För det första var Storbritannien inte i krig med Sverige. Det var Hannover som var i krig med Sverige och eftersom den hannoveranske kurfursten också var kung i Storbritannien kunde han i viss mån (OBS - viss mån) använda den brittiska flottan som påtryckningsmedel.
Varför dog Karl XII innan det blev fred? Jo, det berodde på att Karl XII:s politik var att undvika snabba fredsuppgörelser med de fientliga nationerna. Istället skulle man försöka bedriva separata förhandlingar med de nationer som utgjorde en militär fara - alltså i främsta rummet Ryssland. På så sätt skulle dessa länders krigföring bli passiv, vilket i sin tur skulle möjliggöra svenska offensiva företag i annan riktning. Detta var också mycket lyckosamt och Karl XII kunde därigenom samla mycket stora resurser i Bohuslän, Dalsland, Värmland och Jämtland för ett offensivt företag mot Norge. Detta hade givetvis varit omöjligt i ett läge då ett ryskt angrepp mot svenska östkusten hotade. Det gjorde det inte hösten 1718 - tack vare förhandlingarna på Åland.
Vilken politik förde man då 1719-20? Jo, man tänkte sig att bygga en allians mot Ryssland. Detta skulle ske med brittisk hjälp, följaktligen var en viktig ingrediens att tillgodose George I:s anspråk på Bremen och Verden - vilka han alltså hade i sin egenskap av hannoveransk kurfurste. En annan viktig ingrediens var fred med Danmark, då skulle man slippa oroa sig för hot västerifrån. Alltså slöts fred även med Danmark. Vidare gavs Preussen det som Preussen ville ha - på så sätt försvann även det landet ur koalitionen.
Själva poängen med detta skulle vara att skapa en stor anti-rysk koalition bestående av Sverige, Storbritannien, Sachsen, Preussen och Österrike och Hessen-Kassel. Med hjälp av den brittiska flottan skulle en offensiv i öster sättas i gång med syfte att tvinga tsaren att minska sina krav.
Vad som då hände var att det inte gick att skapa någon sådan allians. Till slut tvingades man därför att gå med på alla tsarens krav - ovanpå alla tidigare landavträdelser. Hela den utrikespolitik som formulerats av de män som övertog makten 1719 hade alltså lidit ett totalt skeppsbrott.
Då är det intressanta att Karl XII hade insett detta många år tidigare. I brevet till systern hösten 1714 slog han fast att det inte var någon hjälp att vänta från sjömakterna och någon främmande medling var det inte någon mening att hoppas på. Frankrike skulle däremot möjligen ha intresse av att göra något för Sverige, men det var oklart om de skulle ha möjlighet. I januari 1717 vidareutvecklade han sina tankar i ett brev till svågern Fredrik av Hessen. Med August var det, skrev han, inte mening att förhandla eftersom han saknade militära möjligheter att vidare oroa Sverige. Vidare talar han om nyttan av att försöka splittra den fientliga alliansen. Detta var också den politik som Goertz förde med sådant mästerskap de sista åren - spridande av rykten om vad andra erbjuder, kontakter med jakobiterna och Spanien, fördröjande förhandlingar med Ryssland etc. etc.