Svenskarnas betydelse i finska inbördeskriget

[Johan Olofsson]

Just.
Det är nog okontroversiellt att dödande av krigsfångar förekom under och i anslutning till striderna.

Det är mord därutöver som brigadisterna eventuellt inte skulle ha deltagit i (i någon nämnvärd omfattning).

[G:son]

Det är nog rimligt att anta, att de frivilliga svenskarna inte deltog i genomförandet av den egentliga vedergällningen i någon stor utsträckning. Detta av två orsaker. För det första lämnade de landet rätt fort efter uppgörelsen. Och för det andra, är det sannolikt, att man anlitade lokalkunskap, dvs vitgardister från respektive ort, när man valde ut folk som skulle bestraffas. Att svenskar deltog i en del summariska arkebuseringar är nog klarlagt, men någon drivande kraft var de inte.

Ingvar Flink skriver följande om några svenskars känslor angående arkebuseringarna:

När det gäller terrorn var de frivilliga eniga i sitt fördömande av de rödas
grymheter (det var ju därför de hade kommit till Finland), men däremot kluvna när
det gällde den vita terrorn, närmare bestämt arkebuseringarna av tillfångatagna
fiender.
Några frivilliga hade inga invändningar mot avrättningarna och deltog gärna
själva i dem. Gustaf Grönstrand var en av dem. Han såg sina offer som “vilddjur,
som skall utrotas.” “Någon så oerhörd ’vit terror’ gent emot dessa kan jag inte
finna, att det var.”51 Major Adolf Hamilton vid artilleriet skrev hem: “Aldrig hade jag
trott, att jag med så lätt hand skulle underteckna och verkställa de första
dödsdomarna i mitt liv.”52 Löjtnanten vid Vasa Grenadjärregemente Sixten Sandberg
skrev likaledes hem om en avrättning, hur han och en kamrat upptäcker en
röd redaktör på Tammerfors station, som hållit sig undan. Denne togs “bakom ett
uthus av kamraten, som kom tillbaka ensam. Bra gjort! (så hård blir man)”.53 Calle
Dillner var mer likgiltig och konstaterade endast att han “åsett arkebuseringar.”54

[laitman]

Hej!
Detta om svenska medborgares deltagande i avrättningar är ju omvittnat. Att Hamilton i Jakobstad och C.A. Ehrensvärd i Forssa och Loppis skulle ha beordrat avrättningar av röda fångar har ju tidigare diskuterats och detta är mycket troligt!. Men som sagt bör detta sättas in i sitt sammanhang. Den unge Urho Kekkonen ledde en exekutionspluton på den vita sidan vid denna tid och inte gjorde hans gärningar honom någon skada. Han var ju senare kommunisternas presidentkandidat och en mycket väl sedd gäst i Moskva!
Laitman

[Harkett]

Att svenskar deltog i en del summariska arkebuseringar är nog klarlagt, men någon drivande kraft var de inte.

Lars Westerlund avfärdar också Hamilton som den drivande kraften i avrättningen av röda (och en fennomansk ämbetsman) i Jeppis (rätt ord för J-stad?) Istället var det jägarmajoren Lauri Malmberg som skall ha varit drivande.

Många svenskar var underställda finländskt befäl och torde den vägen ha deltagit i avrättningar (t,ex. Oscar Palme). Men även brigadister deltog. Hülphers skyller detta på medlemmar av det tredje kompaniet, dvs. sådana som inte hade deltagit i Tammerforsoffensiven, på karaktärsdefekter - det var enligt honom som att sjunka ned till "finsk barbarism". Om det var finsk barbarism var ju rikssvenskheten därmed undantagen denna tråkiga aspekt av kriget. (Därmed inte sagt att svenskarna visst var en drivande kraft för att rädda finnarna från denna tråkiga aspekt av kriget). Enligt Ylikangas får jägarna och österbottningarna bära hundhuvudet.

[G:son]

Den unge Urho Kekkonen ledde en exekutionspluton på den vita sidan vid denna tid och inte gjorde hans gärningar honom någon skada. Han var ju senare kommunisternas presidentkandidat och en mycket väl sedd gäst i Moskva!
Laitman

Jag tycker, att du raljerar lite väl mycket här. Vi kan knappast veta, vilka spår Kekkonens uppdrag som ledare av en exekutionspluton lämnade i hans själ. Det är allmänt omvittnat, att sådana händelser kan vara mycket mera traumatiserande, än att dräpa fiender under strid t.ex.

[G:son]

Lars Westerlund avfärdar också Hamilton som den drivande kraften i avrättningen av röda (och en fennomansk ämbetsman) i Jeppis (rätt ord för J-stad?) Istället var det jägarmajoren Lauri Malmberg som skall ha varit drivande.

-klipp-

Enligt Ylikangas får jägarna och österbottningarna bära hundhuvudet.

"Jeppis" är en informell eller dialektal namnform för Jakobstad.

Menar du, att Ylikangas anser, att jägarna och österbottningarna var mest skyldiga, eller att han anser, att de orättvist anses mest skydiga?

[Spaningsledaren]

Instämmer. Det verkar ha uppstâtt tilltagande tankeoreda vartefter.
Trâden handlar om den svenska kontingentens betydelse för krigsutgângen.
Detta kan med fog stötas och blötas och skârskâdas frân olika synvinklar.
Vad som däremot hände diverse krigsfângar, och p.g.a. vilka, är här som jag ser det helt OT.
Detta hade nâmligen alls ingen inverkan pâ det primära krigsfôrloppet.
Att det fanns bâde röd och vit terror är obestridligt. Genom att de vita vann sattes de i stând att skaffa sig sista ordet. Vid sidan av de summariska avrättningarna av tillfângatagna röda, i mer eller mindre hastigt mod, var massdöden av röda i regeringssidans fânglâger den ännu stôrre tragedin. Mannerheim, gjorde vad han kunde för att försöka avstyra detta men här var det "politikerna" som insisterade pâ att alla fângar skulle rannsakas och dömas och just inga släppas dessförinnan. Under tiden hann mânga sedan dö av undernäring och umbäranden.

[Johan Olofsson]

Nä, just det där tråkiga kapitlet hade ingen inverkan på vem som vann eller förlorade inbördeskriget, man kan knappast hederligt hävda att de vita skulle ha förlorat om de behandlat krigsfångar och upphittade socialister på ett civilicerat och rättsstatligt sätt, men desto mera inverkade det på nationens fortsatta öden - bland annat med avseende på relationerna till Sverige. Att försöka göra en åtskillnad mellan terrorn och inbördeskriget är såklart möjligt, men knappast ändamålsenligt. Och i det sammanhanget är det inte helt irrelevant ifall det skulle gå att låta någon främmande framstå som gärningsman för kontroversiella aktioner, må det främmande sedan representeras av överklass, adel, svenskspråkighet eller rikssvenskhet.

[Spaningsledaren]

Absolut. Dock är detta, som jag ser det, ett helt annat ämne.
Folkrättsligt gör det t.ex. ganska stor skillnad om en "stridande" bär uniform (eller t.ex. armbindel) eller inte. (De som idag hâlls fângna i Guantanamo Bay bar t.ex. inte uniform och var kanske inte ens "soldater i nâgon stats tjänst" i rent folkrâttslig mening.) Avrättning av fângar är mord. Tortyr och motsv. av fângar (Guantanamo) strider mot en av Geneve-konventionerna. Mer eller mindre vanskôtsel av fângläger mâste nog bedömas frân fall till fall liksom f.ö. hela lânga raden av misstânkta eller konstaterade händelseförlopp. Vid tiden för det finska inbôrdeskriget uppfattar jag att det i sak var regel snarare än undantag att icke-uniformerade fiender som pâträffades med vapen i hand avrâttades pâ stället. Det verkar inte finnas nâgra divergerande uppfattningar hâr pâ forumet kring det djupt beklagansvârda i mycket av det som skedde med skaror av infângade röda och inte heller att hela konflikten satt spâr i folksjälen. Jag ser för min del inte riktigt vad det ev. skulle finnas kvar att debattera.

[laitman]

Hej!
Jag kanske raljerade eftersom Kekkonen på gamla dar sade att detta att han ledde arkebuseringar har lämnat ett ärr i samvetet. Och andra sidan verkar detta inte ha bekommit Kekkonen förrän han började uppträda som hela folkets president och fria till kommunisterna. Detta om spår i själen diskuterade jag med en kille som skrev en bok om dessa avrättare. Hans syn på saken var - eftersom någon sagt att de som ledde arkebuseringar blev tokiga - "inte blev de alls tokiga, flere av dem steg till de högsta posterna i samhället och armén". Ett sådant exempel är Wilhelm Wahlforss, chef för Wärtsiläkoncernen, som senare sade att det var en underbar tid då han dömde och avrättade röda. Ett exekutionsbefäl blev senare president Roosevelts chaufför och Secret Service livvakt och jag har inte hört att Hamilton eller Ehrensvärd klagat på spår i själen.
Detta angående avrättningar av tillfångatagna så blev de vita truppernas intagning av Varkaus - där Kekkonen var med - en vändpunkt. Här låtsades de röda kapitulera för att sedan öppna eld vilket ledde till en bitter vedergällning.
Laitman

[Spaningsledaren]

Tyske Förbundspresidenten Richard von Weizsâcker sade (apropâ Hitlertiden) ung. att "det finns ingen kollektiv skuld. Ur detta fôljer sedan att det inte finns nâgon kollektiv oskuld heller." Det tycker jag sammanfattar läget ganska bra.

Att den som har förmânen att fâ leva länge ângrar en del ut sitt förflutna tror jag vi skall se som ett sundhetstecken. Motsatsen vore allvarlig. Vad, mera exakt detta som ângras sedan kan vara är nog vâldigt individuellt.

Alla som deltar i ett krig - liksom f.ö. ocksâ alla de som vâljer att inte gôra det - fâr nog sägas ha ett moraliskt ansvar bâde för sitt individuella val liksom i nâgon mân ocksâ fôr konsekvenserna i stort.

Huruvida det sedan därutöver, i det enskilda fallet, ocksâ kan finnas ett mera konkret ( typ straffrättsligt) ansvar mâste bli en till sin natur rättslig frâga. Här fâr man dâ, till att börja med, försöka ta reda pâ gällande lag o.s.v. dâ de pâstâdda gärningarna begicks. Först pâ den grunden kan sedan den ev. anklagelsen formuleras.

I övrigt, anser jag att vi som lever i en senare tid nog ocksâ fâr försöka att ha eb viss respekt för alla dem, pâ ömse sidor i konflikten, som valde att göra det som för dem, där och dâ, kändes berättigat. Vi kan nog till sist nämligen inte veta vare sig hur vi själva skulle stâllt oss i den situation som var deras eller hur vi skulle ställa oss om liknande omstândigheter skulle uppstâ igen. Vi behöver inte frikänna - men kanske inte anklaga heller. Försöka förstâ är nog aldrig fel.

[Sarvi]

Åter till ämnet.

[Harkett]

Menar du, att Ylikangas anser, att jägarna och österbottningarna var mest skyldiga, eller att han anser, att de orättvist anses mest skydiga?

Han anser att jägarna och österbottningarna var mest skyldiga. Eller rättare sagt mest jägarna medan österbottningarna blev "lurade" (Kanske en parallell till FE Sillanpää skönlitterära verk Vanhurskas kurjuus, Det fromma eländet, där han skildrar en röding som mer eller mindre gav sig in i kriget utan att veta vad det var han gav sig in i.) Österbottningen var hård eftersom han inte förstod samhällsstrukturen i Herrgårdsfinland. I deras landsända var förhållandena mellan de sociala grupperna mera harmoniska av olika anledningar. De vitgardister som hade rötter i Herrgårdsfinland hade mera förståelse för upprorets bakgrund osv. Oförståelsen ledde till våld... Hur kunde landsmän i lag med ryssen resa sig mot den lagliga ordningen osv.
Om reaktionerna på Ylikangas bok ur denna aspekt kan du läsa om i Blod på driva (utg. Österbottens museum), särsk. s. 15ff, skriven av Nils Erik Villstrand.

Trâden handlar om den svenska kontingentens betydelse för krigsutgângen.

Nja, så tight hållen är väl inte tråden. Svenskarna betydelse i finska inbördeskriget, handlar tråden om. Det var jag som snävade in det på frågan om deras betydelse för dess utgång. Eftersom vi så enigt avfärdat svenskarna som drivande faktor pekar vi istället på vem som var det. Någon ny tråd behövs inte för detta ändamål, tycker i alla fall jag (Om inte det finns ett behov att debattera huruvida österbottningar var skyldiga eller inte).

[Harkett]

Jag kanske raljerade eftersom Kekkonen på gamla dar sade att detta att han ledde arkebuseringar har lämnat ett ärr i samvetet. Och andra sidan verkar detta inte ha bekommit Kekkonen förrän han började uppträda som hela folkets president och fria till kommunisterna. Detta om spår i själen diskuterade jag med en kille som skrev en bok om dessa avrättare. Hans syn på saken var - eftersom någon sagt att de som ledde arkebuseringar blev tokiga - "inte blev de alls tokiga, flere av dem steg till de högsta posterna i samhället och armén". Ett sådant exempel är Wilhelm Wahlforss, chef för Wärtsiläkoncernen, som senare sade att det var en underbar tid då han dömde och avrättade röda. Ett exekutionsbefäl blev senare president Roosevelts chaufför och Secret Service livvakt och jag har inte hört att Hamilton eller Ehrensvärd klagat på spår i själen.
Detta angående avrättningar av tillfångatagna så blev de vita truppernas intagning av Varkaus - där Kekkonen var med - en vändpunkt. Här låtsades de röda kapitulera för att sedan öppna eld vilket ledde till en bitter vedergällning.

Ja, det behöver inta alls vara så att avrättarna blev "tokiga". Det sägs att Hjalmarson skulle ha begått självmord p.g.a. sina minnen efter att ha avrättat 4 röda fångar. Men det är givetvis spekulationer. Orsaken kan lika väl vara att han nådde taket i befordringsgången, att han led av malaria, att han missbrukade alkohol och morfin. (Han var far till högerledaren Jarl Hjalmarson, förresten).
Hamilton dog i spanska sjukan redan 1919. I övrigt beskrivs han som mentalt instabil redan innan. Det går "galenskap" i den Hamiltonska släkten. Olof Lagercrantz, som själv tillhör kresten, har skrivit om detta någonstans. Apropå "spår i själen".
I Varkaus skedde ett missförstånd. Det var inte alls alla röda som ville ge upp, därav skottlossningen. En del gav upp, andra gjorde motstånd. Det var ju i stort sett ett amatörkrig med amatörer som aktörer det handlade om. De vita trodde att det rörde sig om en krigslist. Men det var det inte. Där verkade för övrig också 2 rikssvenskar: stabschefen Rappe och Cronstedt, som var i fälttjänst. Den senare var mycket illa sedd p.g.a. sin inställning till sina egna trupper.
Det finns nog ingen rättvisa i världen där ogärningsmän drivas till vansinne av sitt samvete eller annan slags psykisk ohälsa i någon Dostojevskijs mening.

[G:son]

Menar du, att Ylikangas anser, att jägarna och österbottningarna var mest skyldiga, eller att han anser, att de orättvist anses mest skydiga?

Han anser att jägarna och österbottningarna var mest skyldiga. Eller rättare sagt mest jägarna medan österbottningarna blev "lurade"

Ja, jag trodde nog, att Ylikangas anser så. Jag har inte läst så mycket av Ylikangas, då jag inte riktigt gillat det lilla jag läst. Jag gillar nog mera den filosofiska ståndpunkten som Spaningsledaren refererar, "ingen kollektiv skuld, ingen kollektiv oskuld". Men Ylikangas har ju studerat detta noggrannt, så man får ju anta, att han har belägg för det. Själv är jag inte så där vansinnigt intresserad av att peka ut vissa grupper.

Beträffande individuella skuldkänslor, så är det, såsom påpekats, spekulationer när det gäller namngivna personer. Men jag är alldeles säker på, att deltagande i arkebuseringar efteråt väcker frågor om rätt och fel hos många, på ett helt annat sätt, än hos dem som dödat fiender i strid.