Skolsvenskan under 1980-talet

[Spaningsledaren]

Det finns tvâ aspekter att beakta:
1.
Sprâket som sâdant lever och utvecklas. Ord och meningsbyggnader uppkommer, fôrändras och överges. Det viktiga är att sprâket och orden pâ ett effektivt sätt förmedlar budskap. Svenska sprâket är deskriptivt.
Säger tillrâckligt mânga mânniskor ett apelesin speglas detta i SAOL som i sâ fall uppger att "en" är den vanliga benämningen och att även "ett" förekommer. Utan râtt/fel-värderingar i övrigt.

Därmed blir sprâket, i grunden, det vi sjâlva gör det till.
2.
Skolan lär ut kunskaper och fârdigheter som eleverna förmodas ha nytta av. Plus att det faktiskt râder skolplikt, vilket stâller râtt tuffa krav pâ att det som lärs ut verkligen hâller mâttet. Det finns lâro- och studieplaner att följa. Av ung. de skâlen finns det sedan, just inom skolan, ganska mycket av "râtt" och "fel". Skolans själva uppgift kräver bâde rödpenna och vissa "förbud". Inte spotta pâ golvet, inte kalla fröken fôr hora, inte börja meningar med "och". I alla fall inte just i skolan.

[a81]

Detta skulle måhända stävja de s.k "Mitt Sommarlov"-berättelserna där flera meningar i rad kunde börja med "Och sedan så...(gjorde vi det eller det).

Ligger nog mycket i detta. Man ville säkert förhindra överanvändning av och i början av meningar, och då är det enklast att säga till eleverna att man aldrig bör inleda meningar med och.

Det är väl ungefär samma sak med ord som man och vi i uppsatser på universitet och högskolor. Bland studenterna finns ofta uppfattningen att man inte bör/får skriva man och vi, medan jag fått intrycket att lärarna egentligen inte bryr sig så mycket, under förutsättning att användningen av man eller vi inte går till överdrift.

Det är nog rätt vanligt att lärare av pedagogiska eller tidsmässiga skäl väljer att förenkla till exempel skrivregler.

Sedan kan man väl tycka att det finns viktigare skrivfel att uppmärksamma elever på, till exempel: särskrivningar, stavfel, stor/liten bokstav på fel ställe, etc. I praktiken har sådant mycket större betydelse för hur bra eller dåligt ens skriftspråk upplevs.

[Hexmaster]

Eller att skriva hundra ord när det räcker med tio.

[Tomas Ibsen]

Eller att skriva hundra ord när det räcker med tio.

Isåfall måste alla humaniststudenter gå en skrivkurs innan första tentan som tar upp det. För där förekommer det tämligen flitigt. Åtminstone i min erfarenhet (ja, jag har själv gjort så).

Själv tillhör jag generationen som gick grundskolan sent 90-/tidigt 00-tal, och jag kommer inte ihåg några "och"-regler. Men det kan vara jag som förträngt saken, Ibsen var inte så munter på den tiden.

I övrigt kan jag hålla med om särskrivningarna. Där har vi ett riktigt problem, skit i om man (förlåt) skriven något istället för någonting och liknande.