Svenskarnas betydelse i finska inbördeskriget

[Spaningsledaren]

Olof Palme var inte i nâgot enda avseende, och hur man än försöker vânda och vrida pâ saken, nâgon "kommunist". Alls!
Som studentpolitiker hade han tvârtom tampats med diverse socialist- och folkdemokratianhângare av (den senare partivännen) Hans Francks slag. Redan här tror jag man kan säga var det hârda motsâttningar och tuffa tag!

Omstândigheterna fogade sedan sâ att Palme under en längre tids vistelse i USA kom att idémässigt närma sig socialdemokratin, att han knöts till statsrâdsberedningen, gick in i det socialdemokratiska partiet och dâr, efter nâgra âr, kom att efterträda Tage Erlander som partiordfôrande. Likasâ eftertrâdde han Tage Erlander som statsminister.

Det finns som jag ser det ingen anledning alls att tro att skulle finnas nâgon motsâttning mellan OP:s egen insats och de som andra medlemmar av familjen gjort i andra sammanhang. F.ö. var Olof Palme sjâlv (reserv)officer. Enligt samstâmmiga vittnesbörd var han ocksâ mycket släkt- och familjekär.

[Johan Olofsson]

Någon har tagit upp Olof Palmes farbror som stupade vid Tammerfors. Beträffande detta så kan jag inte låta bli att ställa frågan: Var vad det som gjorde Finland och den stupade farbrodern Olof - som lär ha gett namn åt Olof - till ett trauma för Sveriges statsminister.
Statsminister Olof Palme talade ju ständigt om demokrati och nationell befrielse, men som en tidigare kommunist sade mig, så ville han inte vidkännas sin farbror som de facto gav sitt liv för Finlands demokrati och nationella befrielse. De tidigare kommunister och andra som föraktade jägarrörelsen och Finlands frihetskrig har senare erkänt för mig "Vi förstod inte bättre!"
Kanske samma gällde statsminister Olof Palme beträffande sin farbror?

Den avgörande punkten för Olof Palmes personliga känslor inför Finland är svåra att sluta sig till. Materialet om Olof Palme är rikligt, men Finland förekommer inte särskilt ofta alls. Något belägg för Laitmans antydan ovan kan i alla fall inte jag minnas från socialdemokratiska biografier. Finland hade varit ett trauma för socialdemokrater från sommaren 1918 och fortsättningsvis. Det är svårt att tro att Finland skulle ha varit mera av ett trauma för Olof Palme än för någon ledande socialdemokrat av tidigare generationer.

Men utan att nu kontrollera några av de där biografierna, är mitt minne att sättet som NORDEK-avtalet sprack på 1970 på togs illa eller mycket illa upp bland de ledande socialdemokraterna, så ifall Palme nu verkligen hade en personlig inställning till Finland så ligger det nära till hands att den kan spåras till NORDEK-förhandlingarna 1969-70 som var hans första utrikespolitiska projekt som statsminister.

[Spaningsledaren]

För det första föreställer jag mig att det kring just de här frâgorna borde gâ att skapa klarhet. Palmes fru och barn är sâvitt jag vet fortfarande i Livet. Det finns kanske ocksâ syskon att lyssna med. För det andra brukar Palmes biografer framhâlla just hans varma slâkt- och familjekârlek som nâgot utmärkande för personen. Dyligt tror jag sedan ogärna lâter sig förenas med fördömanden av det eller de som varit före en sjâlv. F.ö. kan jag heller inte inse pâ vilket sätt den förste Olofs personliga val skulle upplevts störande fôr den andra (lika litet som det omvända.) Ocksâ den toleransen brukar kânneteckna ett upphöjt sinnelag. Var tid har sina frâgor som fängslar sinnena.

[laitman]

Hej!
Nu är jag inte riktigt säker på om det som förekommit i olika filmer och andra liknande berättelser är helt sant. Men om Felix Kersten, som umgicks med Palmes familj under kriget, har det ju gjorts fiktiva dokument, men likväl på fakta grundade. I en sådan scen så håller en man ett tal till den tonåriga Olof Palme och säger ungefär så här: "Du Olof har fått namn efter din farbror som stupade i kampen mot österns barbari! Generation efter generation kommer han att vara en förebild för svensk ungdom. Och jag är övertygad att du också förstår att hans minne förpliktar och att du en dag kommer att vara ledare för högerpartiet och föra en politik i hans anda!"
Kanske det var så att farbroderns skugga skapade ett tryck på den unge Olof och vem vet om inte "prästens ateistiska son-syndromet" också haft en viss inverkan på Palme.
I själva verket är fallet Olof Palme, den första, ett exempel på livet paradoxer. I olika böcker har påståtts att han var allt annat än anhängare till demokrati och jämlikhet. Likväl kom han att offra sitt liv just för demokrati och nationell befrielse, det är väl det enda som betyder något och för vilket Finland är tacksamt.
Laitman

[Harkett]

Nu tror ju folk att släkten Palme bara hade konservativa traditioner innan Olof Palme, statsministern. Man skall komma ihåg att Olof Palmes, Finlandskämpens, far Sven Palme omfattade Aftonbladsliberalismen, en variant av liberalism till höger som omfattade en positiv inställning till sociala reformer och försvarsvänlighet osv. Det vill man inom släkten lyfta fram. En annan son till Sven Palme, Gunnar Palme, pappan till statsministern, och hans tyskbaltiska hustru omfattade en mera konservativ världsåskådning (och särskilt hustrun). När Christian Palme, DN:s reporter och Balkanexpert (som också har namnet Olof, men inte vill använda den), skrev en artikel i DN på 90-talet (hänvisning till artikeln finns i Lars Ericson Wolkes bok Svenska frivilliga), så chockerade han resten av släkten. En del är litet bittra över artikeln. Man har ju släktsammankomster (och firade för några år sedan Sven Palme-jubileum osv). Han kallar i artikeln Olof Palme för proto-fascist, och hävdar att om han inte hade dött i Tammerfors så skulle han ha blivit Sveriges ledande fascistledare. Visst, kan man förstå att det chockerade släkten. På skämt kallas Christian för "Lill-Olof". (På nätet kan man pejla in Christians politiska preferenser). Sedan finns där en uppsats som Olof Palmes sonsons son David Palme har skrivit. Se:
http://www.palme.nu/david/vmr.pdf
Olof Palme var född i Borgå och hans mamma var syster till V.M. von Born. Hans finländska identitet var mycket stark. Undertecknad har läst OP:s skrift Finland! (1917). Citat ur den finns också utspridd i olika böcker. Det han säger om finnarna är inte särskilt smickrande: innerst inne är finnen en barbar och får han litet frihet så dröjer det inte länge förrrän han börjar förtrycka svenskarna. (Ett korrekt citat kan levereras om så önskas). Så för min del är jag litet ambivalent till denne Finlandsvän. Men å andra sidan avvek inte hans synsätt på den finska folkmajoriteten avsevärt mycket från en del finlandssvenskars på den tiden. Litet OT kanske. Men kan det vara influenser från V.M. von Born som färgat av sig på OP? Sven Palme hade ett stort kontaktnät i Finland som omfattade nästan alla politiker där utom fennomanerna (som han var mycket misstänksam mot). Visst, man skall ta de historiska aktörerna utifrån deras givna förutsättningar...

[G:son]

...men Sverige var kluvet precis som Finland. Men i Finland utgick de vita med en avgörande seger, något man hade svårt att acceptera i Sverige. Diskussionen om demokrati och frihet anser jag inte att hör hit, båda länderna var fria och demokratiska, på olika sätt.

Med all respekt hör det till en diskussion om rikssvenska tankegångar, eftersom det var just en reversering av demokratiseringsprocessen som fruktades från rikssvensk politisk center och vänster.

Var det inte ungefär så jag skrev? Åtminstone försökte jag antyda någonting åt det hållet. Fast jag tror att vänstern i Sverige uppfattade det vita Finland som odemokratiskt per definition. I vilket fall som helst, så hör det egentligen inte till trådens rubrik. Beträffande den svenska insatsens betydelse för krigsutgången, så tror jag att det är omöjligt att göra en uttömmande bedömning. Svenskarna var utspridda på så många enheter, liksom jägarna, att man inte kan dra säkra slutsatser. Klart är, att man hade skriande brist på utbildade befäl, och att man därmed kan anta, att de hade stor betydelse.

De politiska konsekvenserna av den svenska hjälpen, liksom den tyska interventionen, är ju sedan en annan sak, som redan tangerats i tråden.

[Harkett]

G:son skrev:

Beträffande den svenska insatsens betydelse för krigsutgången, så tror jag att det är omöjligt att göra en uttömmande bedömning. Svenskarna var utspridda på så många enheter, liksom jägarna, att man inte kan dra säkra slutsatser.

Skulle vara kul att veta hur du ställde dig till Svenska brigadens anspråk på att ha avgjort striden. I övrigt håller jag med dig: svenskarna återfanns utspridda på staber och i befälspositioner inom regeringstrupperna att det är omöjligt att avgöra deras betydelse. Man skulle bli tvungen att gå på individnivå för att fastslå att just denna rikssvensk var avgörande inom denna enhets verksamhet. Många ser just Martin Ekströms agerande som överdådigt exempelvis, men dess inverkan på själva krigets utgång är omöjlig att avgöra. Icke desto mindre summerad en del samtida rikssvenska krigskorrespondenter svenska individuella prestationer och drog den slutsatsen att den svenska insatsen hade varit avgörande. Sedan tillkommer också exemplens makt: räckte inte svenska individuella prestationer till en vändning så hade dessa i alla fall ryckt med de andra, hokuspokus den svenska insatsen var avgörande.

[Harkett]

Även om ingen frågat efter citat bifogar jag dem banne mig för att ingen skall för för sig att jag är orättvis mot Olof Palme.
"Röster finnas, som ordat för att oafhängigt Finland. Det är goda svenska röster kanske, men dock svenskars, som om Finlands villkor äga ringa eller ingen kunskap. De veta icke, att i ett oafhängigt Finland ginge den svenska odlingen till säker undergång. Den finska stammen skulle, fullständigt öfvermäktig som den är, ej längre tåla något svenskt i Finland. I hvarje finne göms, trots seklers odling, en bit barbar, som ännu länge tarfvar, liksom hittills, vård och tuktan." /.../ "Om Sverige sätter in sin kraft för Finlands räddning, så faller segerlönen Sverige till, och till den lönen hör i främsta rummet jubel och tack från ett befriadt folk. För den starke, som vågar kampen och som hemför segern, böja sig mängdens viljor ödmjukt liksom vassens strån för hafvets vind. Finlands bästa andar skola enas då med segerns män från Sverige. De skola pröfva segerns kraft och finna ut en ordning, som binder Finland för all farmtid vid det svenska riket och tillförsäkrar landets båda folk att fritt få följa sina bästa syften." Den finländska friheten skulle frodas under ett slags ansvar och tacksamhet gentemot moderlandet?

Hans far Sven Palme sade under en intervju i mars 1918 att Svenska brigaden var ett medel att knyta Finlands folk till Skandinavien: "vilja vi bibehålla det specifikt svenska raselementet vid sin betydelsefulla ställning i Finland - något som även för oss själva är av största betydelse - så måste vi knyta Finlands folk nära till Skandinavien. Medlet att göra detta är den svenska hjälp, som vi nu kunna lämna." Är det bibehållandet av det s.k. svenska raselementets ställning eller att Finland knyts till Skandinavien som är det primära?

Här har vi ändå kanske den politiska anledningen till att en del partiska källor påstod att den svenska insatsen hade varit avgörande. Man griper efter halmstrån tycks det mig...

(Statsministern Olof Palmes relation till sin farbror är ett intressant kapitel för sig.)

[Johan Olofsson]

Även om ingen frågat efter citat bifogar jag dem banne mig för att ingen skall för för sig att jag är orättvis mot Olof Palme.

Tack för tre utmärkta inlägg.
Men som du också själv påpekade så avvek Olof Palmes, historikerns, åsikter och yttranden nog inte så mycket från andra dåtida svekomaners.

1800-talets språkstrid hade varit rätt upphetsad, och haft rätt mycket av rasistiska undertoner som för nutida läsare ter sig tämligen hårresande.

[G:son]

Skulle vara kul att veta hur du ställde dig till Svenska brigadens anspråk på att ha avgjort striden. I övrigt håller jag med dig: svenskarna återfanns utspridda på staber och i befälspositioner inom regeringstrupperna att det är omöjligt att avgöra deras betydelse.

Beträffande Svenska brigaden, så är det ju orimligt att påstå att den skulle ha avgjort slaget om Tammerfors. Det är, i ljuset av dess numerär, omöjligt. I Tammerfors var dess styrka kanske 400 man, att jämföra med de totala styrkorna på cirka 13.000 man, både för de vita och de röda. Brigaden led också så svåra förluster under striden, att den nästan måste ha förlorat sin stridsförmåga. En viktig och heroisk insats, men inte avgörande.

Men det finns väl ingen större orsak att bli upprörd över, att man betonade och kanske överdrev vikten av sin egen insats. Det är väl mera en regel, än ett undantag, i dessa sammanhang. Jag skulle heller inte dra alltför stora växlar på Olof och Sven Palmes uttalanden om Finland. Man måste skilja på retorik och handling. Olof Palme offrade ju sitt liv, det är ett faktum, oberoende av vilka hans avsikter och förhoppningar var. Dessutom bör vi kanske spara lite krut till att behandla den svåraste biten, vedergällningen, med arkebuseringar, fångläger osv.

För övrigt är jag själv född och uppvuxen i Tammerfors, och under min barndom där, i slutet av 60-talet och 70-talet, kunde man på flera ställen ännu se spår av kriget. T.ex. på Svenska Samskolans väggar, belägen mellan Ratina-udden och Pyyniikki, de rödas rutt när de retirerade, kunde man se tydliga kulhål. Dessa rappades dock och gömdes, när skolans ytterväggar målades, kanske i mitten av 70-talet.

[Harkett]

Beträffande Svenska brigaden, så är det ju orimligt att påstå att den skulle ha avgjort slaget om Tammerfors. Det är, i ljuset av dess numerär, omöjligt. I Tammerfors var dess styrka kanske 400 man, att jämföra med de totala styrkorna på cirka 13.000 man, både för de vita och de röda. Brigaden led också så svåra förluster under striden, att den nästan måste ha förlorat sin stridsförmåga. En viktig och heroisk insats, men inte avgörande.

Tack för svaret.

Men det finns väl ingen större orsak att bli upprörd över, att man betonade och kanske överdrev vikten av sin egen insats. Det är väl mera en regel, än ett undantag, i dessa sammanhang.

Exakt. Deras egna påståenden måste man ta med en nypa salt, även om det påverkade synen på dem bland andra enheter på ett negativt sätt. Man inte bara överdrev sin egen insats. De andras insatser nedvärderades. Det fanns andra svenska officerare som skrev hem och klagade över att skriverierna om Svenska brigadens s.k. avgörande insats försvårade arbetet och karriärmöjligheterna för dem i den finländska armén. Det skadade alltså mest de svenska frivilliga.

Jag skulle heller inte dra alltför stora växlar på Olof och Sven Palmes uttalanden om Finland. Man måste skilja på retorik och handling. Olof Palme offrade ju sitt liv, det är ett faktum, oberoende av vilka hans avsikter och förhoppningar var.

Här kan inte jag hjälpa att jag blir litet stött över far och son Palme. Kanske för att jag inte har lyckan att tillhöra just det här svenska raselementet. Att sådana här retorik gick hem i Sverige under den tiden är kanske inte förvånande. Man undrar ju över vilka motiv en del av de frivilliga egentligen hade. Sven Palme var ju primus motor i Finlands Vänner och Olof Palme, fil.lic. och historiker, Svenska brigadens medlem nr 1. Det var nog inget klavertramp från deras sida. Palme offrade nog inte sitt liv för "fennomanerna". Olof stupade ju, men hans far levde till 1934, och var fortsatt intresserad av Finland efter 1918. Hans son Nils, som basat över ett batteri 1918, blev engagerad för Finland under andra världskriget Ålandsfrågan och språkstriden till trots...

Dessutom bör vi kanske spara lite krut till att behandla den svåraste biten, vedergällningen, med arkebuseringar, fångläger osv.

Ja, projektet krigsdöda i Finland är viktigt. Tesen att vedergällningen på en del ställen ägde rum efter etniska linjer är väl avfärdad?

[laitman]

Hej!
Ingen kan förneka att dessa högre officerare, Douglas, Linder, Hamilton, Petersén, Peyron osv, gjorde en mycket värdefull insats i de högre staberna. Deras motiv var väl också helt klara; de ville hjälpa ett broderland och i synnerhet deras moraliska betydelse som en signal från Sverige kan inte underskattas.
Laitman

[Harkett]

Jag skulle tro det, laitman. Det fanns även frontstaber där rikssvenskar tjänstgjorde. Linder var kavalleriofficer (Helge Malmberg var hans stabschef). Hamilton basade för Artilleriskolan i Jakobstad och sedermera i en artilleristab på fronten. Axel Rappe var Löfströms stabschef. Grafström var Wilkmans stabschef.
Mannerheim och Douglas, Peyron, Törngren och Petersén hade ett synnerligen gott samarbete som sedan utmynnade i vänskap. Mannerheim själv hade ingen utbildning inom högre stabsverksamhet. Sedan gjorde det rikssvenska språket och det faktum att man fick använda rikssvensk yrkesterminologi stabsverksamheten inom högkvarteret och mellan frontstaberna relativt friktionsfritt.

Motiven? Hjälpa ett broderland plus skaffa sig praktiska yrkesmässiga erfarenheter. Petersén var dock en s.k. internationell äventyrare som bl.a. hade varit i Persien tillsammans med Hjalmarson, Martin Ekström... samt i osmansk tjänst.
I Sverige hörde vid denna tid Fänrik Ståls sägner till de mest lästa böckerna, vilket också gjorde att Finland inte alls kändes så främmande. Dessutom fick man, som Hjalmarson sade, ge igen för alla nederlag som Sverige upplevt efter Poltava (ryssen).

Allt detta borttar inte det historiska faktum jag redan pekat på i Palmecitaten. Personligen bär jag inget agg eller intensivt hållen otacksamhet mot Sverige och svenskarna för den faktiska hjälp man fick. Jag är född här och har alltid bott här och ser att de inte är några jävlar. (Däremot har jag en naturlig avsky för den rasism som var gängse och gångbar. Detta var ett tydligt attitydproblem.) Dessutom verkar rikssvenskar inte alls ha deltagit med liv och lust i vedergällningen (även om det finns vissa undantag). Lars Ericson Wolke menar att området är outforskat, men att arkebuseringar o. dyl. skymtar fram i brev osv. Alla memoarer som skrevs efter kriget av deltagare innehåller inte mycket bekännelser på detta område. Men Hjalmarson skall egenhändigt ha avrättat fyra röda fångar (även om han inte nämner det i sin bok). Det är möjligt att många ville nedtona sin roll i avrättningar mot bakgrund av att också Sverige var delat och att man ville kunna bo i Sverige efteråt också. Hamilton t.ex. tänktes få det svårt som arbetsledare efter sitt deltagande i kriget.

Oscar Palme deltog i en arkebusering (son till Sven Palmes halvbror).

[Johan Olofsson]

Det är möjligt att många ville nedtona sin roll i avrättningar mot bakgrund av att också Sverige var delat och att man ville kunna bo i Sverige efteråt också.

Det kan man nog utan ringaste tvekan antaga.
Om det var något som fick verkligt dålig press i Sverige så var det just behandlingen av förlorarna.

Men det är i varje fall också fullt möjligt att de rikssvenska brigadisterna inte deltog i andra aspekter av mördandet, dvs utöver dödandet av krigsfångar. Extrajudiciell avrättningsverksamhet i de rödas hembyar, t.ex., ligger närmre till hands för de lokala skyddskåristerna än för "gästande" rikssvenskar.

[Harkett]

Men å andra sidan gjorde man Reichenberg till stationskommandant, dvs. att han var ansvarig för fångarna på Tammerfors järnvägsstationsområde där avrättningar ägde rum. Dessutom far Hülphers ut mot brigadister som deltog i arkebuseringarna... Men som sagt mig veterligen outforskat.