Ingress
Detta inlägg fokuserar innebörden av svensk neutralitetspolitik, hur den definierades och tolkades under åren 1938-1945 (sic!). Oklara uppfattningar råder i dag vad ”dåtidens” neutralitet innebar och ger upphov till vilseledande uttalanden. Neutralitet under andra världskriget skall betraktas med utgångspunkt från två perspektiv (vyer), nämligen: (1) det politiska perspektivet och (2) det folkrättsliga perspektivet. Den senarenämnda utgjordes av fyra delkomponenter: Haag-konventioner avseende land- och sjökriget och den nordiska neutralitetsförklaringen med ett svenskt tillägg. Det finns forskare som vill tillägga en femte delkomponent, nämligen de av Tyskland påtvingade inskränkningarna med avseende på presspolitiken verkställd av Statens institutionsstyrelse. Svensk utrikeshandel (krigshandel) ingick inte i neutralitetsförklaringen under andra världskriget vilken den däremot hade gjort under första världskriget.
1. – Neutralitetens politiska perspektiv
Den mest betydelsefulla för en stat som förklarat sig neutral är att avstå från att delta i krig mellan andra stater. I gengäld är de krigförande staterna skyldiga att respektera statens neutralitet. En neutral stat är berättigad och förpliktigad att ta till militärt våld för att avvärja kränkningar av sitt territorium. Om så sker kan den kränkande staten ej anses vara utsatt för fientlig handling. Det sagda är tillämpbart vad gäller Sovjetunionens militära överfall på Finland 1939, för att vara övertydlig, Finland utgjorde ej den kränkande staten. En stats uttalade avsikt att vara neutral i framtida krig medför inga som helst rättigheter eller skyldigheter i fredstid.
En stat kan också i fredstid förpliktiga sig att iaktta neutralitet i alla framtida krig. Detta benämns permanent neutralitet. En permanent neutralitet har en bindande bas, antingen i form av ett internationellt fördrag som skall garantera neutraliteten, som i fallet Schweiz, eller i form av stadganden i landets egen lagstiftning, som i fallet Österrike. I krigstid är en permanent stat skyldig att följa Haagkonventionerna neutralitetsregler. Däremot är det legitimt även för en permanent neutral stat att planera för scenarier som kan uppstå, om staten blir angripen och neutralitetspolitiken har misslyckats. [Ref - 1]
2. – Neutralitetens folkrättsliga perspektiv
Hugo Grotius (1583-1645) var holländare och brukar kallas folkrättens ”fader”, levde under 30-åriga krigets fasor. Grotius var den förste som beskrev ett regelverk för hur stater skulle förhålla sig till varandra i krig genom publikationen ”Om krigets och fredens rätt”, vars idéer snabbt spreds.
The Lieber Code år 1863 var den första förteckningen i modern tid med krigets lagar uppkallad efter amerikanaren Francis Lieber. S:t Peterburgsdeklarationen av år 1868 var förbud mot onödigt lidande i krig. Haag-deklarationen av år 1899 innebar förbud mot dum-dum kulan.
Genom Haag-konferenserna 1899 & 1907 formulerades för första gången regler för att begränsa krigets verkningar. Haagkonventionerna av år 1907 omfattar 13 konventioner varav alla inte är i kraft i dag. Konventionerna nr V och XIII behandlade neutrala makters och personers rättigheter och förpliktelser till lands och till sjöss. Några motsvarande regler för luftkrig har inte fastställts. År 1925 kom Genéveprotokollet med förbud att använda gas som vapen. Folkrätten har efter 1945 påbyggts med ett antal konventioner som inte behandlas i detta kapitel. [Referenstext, folkrätten: FOI tekniska tidskrift ”Framsyn” nr 1 år 2003]
De nordiska neutralitetsreglerna utvecklades i symbios och undertecknades för svensk del av kung Gustav V den 27 maj 1938. För Danmark och Norges del utgjorde reglerna inget som Hitler tog hänsyn till. Lika lite tog Stalin hänsyn till reglerna för Finlands del.
Neutralitet i folkrättslig mening kan enbart äga rum i krigstid. Neutralitetens kärna är och förblir ett icke deltagande i krig mellan andra stater. Det är staterna som de folkrättsliga reglerna i första hand vänder sig till. Man säger att folkrätten i huvudsak har två slags adressater, stater och internationella organisationer, och att dessa till följd av folkrättens regler är förpliktigade att handla på det ena eller det andra sättet i förhållande till varandra.
I Sveriges fall har avsikten att iaktta neutralitet i krig enbart varit en unilateral avsiktsförklaring. Formella bindningar av säkerhetspolitiken har man medvetet undvikit. Neutraliteten bygger i krig i stor utsträckning på Haagkonventionerna. Däremot har den fredstida neutralitetspolitiken inte någon motsvarande folkrättslig grundval. Innehållet bestäms i stället av de enskilda länderna. Endast för permanent neutrala stater, till vilka Sverige inte hör, finns vissa riktlinjer som dock ej ger någon utförlig vägledning. Det finns sålunda inget enligt neutralitetsreglerna som hindrar en neutral stat att i fredstid göra militära förberedelser för det fall att den förda politiken i krigstid skulle misslyckas. [Ref -1]
2 Hur definierades neutralitetspolitiken 1938-1945 ?
Som chef för utrikesdepartementet ägnade Christian Günther mycken tid för såväl tidningsmän och allmänheten att förklara den svenska neutralitetspolitiken. I en liten skrift ”Svensk neutralitetspolitik under stormaktskriget”, utgiven av Folkberedskapen, daterad 7 maj 1943, förklarar utrikesminister Christian Günther vid ett tal i Eskilstuna, med den tidens språkbruk, innebörd av neutraliteten. [Ref - 2]
”Dåtidens” tidningsmän förstod vanligen inte innebörden av den svenska neutralitetsförklaringen från den 27:e maj 1938 eller så vantolkades den vilket kunde ge upphov till konflikter med krigförande makter. ”Nutiden” har vanligen helt misstolkat dåvarande svenska neutralitetsförklaring. Vanligt är att neutralitetsförklaringen blandas samman med krigshandelspolitiken. Som inledningsvis nämnts skall den ”dåtida” neutralitetsförklaring av år 1938 betraktas från två ”perspektiv”.
1. Neutralitetens politiska sida innebär att en neutral stat och dess regering inriktar sig sin strävan att med maktmedel hålla landet utanför kriget.
2. Neutralitetens folkrättsliga sida Public International Law, utgör avtal mellan stater. (Senare efter 1945 tillkomna traktater som flyktingrätt, internationell privaträtt, sedvanerätt m fl. talar vi inte om i detta sammanhang). I ”dåtiden” bestod den folkrättsliga sidan för svensk del av fyra komponenter, nämligen
2.1 Haag-konventionen om landkriget (V:e Haag-konventionen)
2.2 Haag-konventionen om sjökriget (XIII:e Haag-konventionen). Någon Haag-konvention om luftkriget fanns ej vid denna tid.
2.3 Det nordiska tillägget av den 27:e maj 1938
2.4 Det svenska tillägget av den 27: maj 1938 som fastslår det svenska territoriets gränser.
Handelspolitiken och neutraliteten
Just handeln såväl innan som under kriget, beskriver Peter Hedberg i boken ”Handel och betalningar mellan Sverige och Tyskland” hur regeringen resonerade. [Ref -2] Under första världskriget hade svensk neutralitetsförklaring omfattat en delmängd av 1907-års Haag-konvention som definierade politisk och ekonomisk opartiskhet som inte fick gynna (missgynna) någon av krigförande makter. Resultatet blev att svenska försök att ingå krigshandelsavtal med någon krigförande makt kom att motarbetas av annan krigförande makt. I sin tur resulterade det att en ”jämn fördelning” av svensk utrikeshandel omöjliggjordes och därmed bröt Sverige mot Haag-konventionen. Under första världskriget saknade de krigförande makterna som regel respekt för de neutrala staternas neutralitetsförklaringar.
En revidering av den svenska neutralitetsförklaringen, just med avseende på krigshandelspolitiken, var nödvändig under andra världskriget då det inte fanns någon förpliktelse att ha en viss balans i handeln med annan stat. Senhösten år 1938 upprättade Utrikesdepartementet ett PM som blev ett slags utrikespolitiskt riktmärke (policydokument) just med avseende på handeln, varav en delmängd lyder:
”De handelspolitiska frågorna anses inte vara reglerade av folkrätten […] Den neutrala staten måste anses berättigad att till exempel införa de exportförbud, som kunna erfordras för att bevara dess varutillgångar åt det egna folkhushållet eller som kunna krävas som villkor för erhållande av varutillförsel från andra länder. […] Ett neutralt landsynes vidare vara berättigat att med krigförande länder sluta avtal, som kunna vara nödvändiga för folkförsörjningen och näringslivets vidmakthållande. Man torde kunna fasthålla vid att i den mån den neutrala staten i sin handelspolitik icke har något annat än den egna folkförsörjningen för ögonen, torde den knappast kunna anklagas för neutralitetsbrott, även om den i detta syfte nödgas reglera sin export på ett sätt, som drabbar det krigförande något ojämnt. […] Det är också möjligt att den neutrala staten på grund av läget under fredstid finner det mera med sina intressen förenligt att helt omlägga sin utrikeshandel”.
3 Christian Günther tal 1943 om neutraliteten
Mot den historiska bakgrunden och misstolkningar i ”nutiden” finns anledning att ge Christian Günthers tal från maj 1943 relativt stort utrymme. Talet är läsvärt, tankeväckande, lärorikt och nedtecknat på den tidens kanslisvenska. Günthers tal definierar ”dåtiden” i fyra historiska dimensioner:
(1) Det här sade vi. (Då skall vi ha i åminnelse att ingenting ”är något” förens ”det händer något”).
(2) Det här kunde vi göra. (Möjliga alternativ)
(3) Så här gjorde vi” och Günther redovisar motivet därtill,
(4) Slutligen omtalar Günther effekterna eller resultat ”så här blev resultatet av det vi beslöt och gjorde”, för det fall att facit kunde uppvisas.
En tid av fem år hade förflutit mellan neutralitetsförklaringen av 1938 och Christian Günthers tal 1943. Politiska erfarenheter av förklaringen fanns. Sist i detta kapitel verifieras hållbarheten i den svenska neutralitetsförklaringen gentemot några uppmärksammade händelser under krigsåren. I detta kapitel har några moderniseringar av språkbruket gjorts, exempelvis verbet ”skola” har ändrats till ”skall”, ”äro” har ändrats till ”är”. ”Å” eller ”å” har bibehållits och menas ”på någons vägnar”.
Den nordiska neutralitetsförklaringen (med det korta svenska tillägget som definierade gränserna för riket) samt Haagkonventionerna om land- och sjökriget finns i form av tre appendix.
Christian Günther inleder sitt tal med följande ord: Under det pågående stormaktskriget har svenska regeringen aldrig upphört att framhålla att rättesnöret för landets utrikespolitik är att bevara Sveriges självständighet, dess inre och yttre frihet och dess fred. Vid stormaktskrigets utbrott utfärdades också omedelbart en regeringsförklaring om fullständig neutralitet i detta krig. Svenska folket är i sällsynt grad enigt härom och också ovanligt klart medvetet om att det är den linje som statsmakterna har att följa. Däremot råder åtskillig oklarhet om vad denna neutrala linje egentligen innebär.
Pkt 1 - Neutralitetens politiska sida betyder för en neutral stat att dess regering inriktar sig sin strävan att hålla landet utanför kriget. En sådan politik måste givetvis präglas av detta huvudsyfte: den kännetecknas av vägran, inför varje försök att dra in landet i kriget och av strävan att upprätthålla normalt fredliga förbindelser med de krigförande staterna. Härvid kommer neutralitetens formellt rättsliga sida att få betydelse. Det måste ligga i den neutrala maktens intresse att kunna åberopa de förmåner som folkrätten tillerkänner den, och följaktligen också att iaktta vad folkrätten föreskriver som villkor härför”.
Det är ur denna rättsliga synpunkt neutraliteten vanligen blir föremål för offentlig diskussion, ofta i anledning med förekommande incidenter. Jag ämnar också hålla mig till denna sida av ämnet, då jag nu skall ge en framställning av hur vår politik neutralitetsrättsligt har grundats och under kriget utvecklat sig.
pkt 2 - Neutralitetens folkrättsliga sida innebär att den neutrala staten att följa vissa regler och ett härpå baserat anspråk att de krigförande skall förfara enligt motsvarande regler i förhållande till den neutrala makten. I stort sett kan man säga att neutraliteten innefattar en skyldighet att iaktta opartiskhet gentemot de krigförande och fram för allt att förhindra att det egna territoriet görs till en krigsskådeplats för krigshandlingar eller bas för krigsoperationer. Med territorium menas då allt land och vatten som tillhör den neutrala staten och luftområdet däröver. Mot denna skyldighet svarar rätten att av de krigförande kräva att de erkänna neutraliteten och främst respekterar det neutrala territoriet och icke där företar några i krigföringen ingående handlingar”.
”Folkrättsligt finns vissa normer för hur denna neutrala stats opartiskhet skall utövas. Den viktigaste sammanfattningen av neutralitetsrätten föreligger i två Haag-konventioner av år 1907 med rättigheter och skyldigheter under land- och sjökrig. Dessa konventioner är den oftast åberopade grunden för folkrättens ståndpunkt ifråga om neutralitetens tillämpning och innehåller de enda av flertalet stater uttryckligen erkända bestämmelserna på området.
Bestämmelserna är mycket ofullständiga och det säger sig självt att de är föråldrade och kan inte ge ledning för bedömandet av de många frågor som uppkomma i ett krig i våra dagar (1940-talet). Därtill är de, som ofta blir fallet då det gäller att i en formel tillfredsställa motstridande intressen, på många punkter oklara och ägnade till blir att konventionerna ger upphov till olika tolkningar”.
Pkt 2.1 - Enligt Haag-konventionen om landkriget, den sk V:e Haag-konventionen, har de krigförande inte rätt att låta trupper beträda eller tåga genom neutralt landterritorium, och den neutrala staten är skyldig att förhindra ett sådant genomtåg av trupper. Om krigförande makt tillhöriga trupper, exempelvis under flykt för fienden, skall den neutrala staten internera dem till krigets slut och hindra dem att vidare delta i fientligheterna.
De krigförande får inte värva trupper eller organisera militära expeditioner inom neutralt område, de får inte där bygga eller nyttja radiostationer m fl. Däremot är den neutrala staten inte skyldig att förhindra att personer, hörande till de krigförandes stridskrafter, desertörer, förrymda krigsfångar, genomresa eller vistas inom dess område och den må tillåta att sjuka och sårade militärer passera därigenom.
Den neutrala staten är icke skyldig att hindra enskilda personer bland dess undersåtar att ta tjänst inom krigförandes stridskrafter. Neutrala undersåtar får i sådana fall inte av motparten behandlas sämre än sagda krigförandes egna undersåtar. Den neutrala staten är inte skyldig att förhindra export eller transitering för krigförandes räkning av krigsmateriel under förutsättning att båda krigförande behandlas lika.
Pkt 2.2 - Enligt Haag-konventionen om sjökriget, den sk XIII:e konventionen får inga krigshandlingar, ej heller visitation eller uppbringning av handelsfartyg, företas inom neutralt vatten. Sådana handlingar innebär kränkning av neutraliteten och den neutrala staten är skyldig att förhindra dem. Krigförande får ej göra neutrala hamnar och farvatten till bas för krigsoperationer mot motståndaren och den neutrala staten är skyldig att förhindra detta.
Sålunda är den neutrala staten bl a skyldig att förhindra att fartyg som är avsett för medverkan i fientligheterna, utrustas eller beväpnas inom des område eller utlöper därifrån.
Det är vidare inte stridande mot neutraliteten att en neutral stat tillåter krigförandes örlogsfartyg passera genom dess territorialvatten. Dylika örlogsfartyg kunna också få tillträde till neutral stats hamnar, men det ankommer på den neutrala staten om detta får ske.
I den mån örlogsfartygen äga tillträde till neutrala hamnar och farvatten, måste deras vistelse dä kringgärdas med allehanda villkor och inskränkningar i syfte att i görligaste mån förhindra att det neutrala territoriet används som en bas för krigsoperationer. Dylika inskränkningar gälla tiden för uppehållet, i regel högst 24 timmar, såtillvida icke nödläge nödvändiggör längre uppehåll, antalet örlogsfartyg, tillhörande samma krigförande makt som på en gång må uppehålla sig i en och samma neutrala hamn, i regel högst tre, rätten att företa reparationer samt inta livsmedel och bränsle, vilket får ske endast i begränsad utsträckning.
Om krigförande makts örlogsfartyg bryter mot neutralitetsbestämmelserna genom att förlänga sin vistelse i neutral hamn utöver den tid som bestämts eller genom att kvarstanna i vattenområde, dit tillträde är förbjudet, skall fartyget kvarhållas och besättningen interneras.
Pkt 2.3 - De nordiska neutralitetsreglerna
Det har varit brukligt att olika länder utfärdat egna neutralitetsregler. Så gjorde Sverige, Danmark och Norge år 1912. År 1938 fastställdes nya regler gemensamt med övriga nordiska länder som utfärdade praktiskt taget likalydande neutralitetsregler. De nordiska reglerna innehåller inte mycket utöver Haag-konventionerna. Reglerna utgör till större delen ett återgivande av Haag-reglerna, i första hand krigförande makters örlogsfartyg i neutrala vatten och hamnar, skärpta endast i fråga om U-båtar som inte får inkomma på svenskt vatten. Vissa områden, exempelvis krigshamnar, är förbjudna för krigförande örlogsfartyg och Kungl. Majt. Kan utvidga dessa områden vid behov. Haag-reglernas förbud mot utrustning av kapare, uppläggande av bränsleförråd m fl återkommer i neutralitetsreglerna.
Som en nyhet har införts otalt förbud för krigförandes militära flygplan med undantag av ambulansplan att komma in på svenskt luftterritorium.
Däremot saknas alla bestämmelser angående transitering och export av krigsmateriel, transitering av trupper och dylikt. Det finns endast en generell bestämmelse att svenskt territorium inte får användas som bas för krigsoperationer.
I alla de fall då enligt Haag-konventionerna en neutral stat kan förfara på ena eller andra sättet, exempelvis tillåta eller förbjuda transitering av krigsmateriel, lämnas sålunda öppet hur för Sveriges del skall förfaras. Neutralitetsreglerna anger sålunda klara linjer beträffande krigförande länders örlogs- och luftfartygs uppträdande inom svenskt vatten men avse inte att fastställa regler för svenska regeringens hållning i andra avseenden. Det existerar helt enkelt ingen folkrättslig reglering av ett otal frågor, som en neutral regering kan få sig förelagda under krig.
Det var på denna ofullständiga folkrättsliga grundval som Sverige i likhet med övriga nordiska länder angav sin neutralitetsförklaring, då stormaktskriget utbröt i sept 1939. Till en början uppkom inga komplikationer. På en väsentlig punkt preciserades ståndpunkten utöver neutralitetsreglerna, nämligen i fråga om export av krigsmateriel. Sådan export till krigförande blev redan från krigets början förhindrad genom att utförsellicens vägrades. Här må inskjutas att till finska vinterkriget intog Sverige en annan ståndpunkt än till stormaktkriget, vilket kom till uttryck att ingen neutralitetsförklaring avgavs. Denna hållning klarlades dessutom i en not till sovjetregeringen. (Sverige förklarade sig som icke krigförande).
4 Christian Günther tal 1943 om handelspolitiken med utlandet
Handelspolitiken var under krigets första år den viktigaste frågan för Sveriges del, särskilt med de krigförande. Den handelpolitiska neutraliteten är av naturliga skäl så gott som oreglerad i folkrätten. Det anses allmänt erkänt att om ett land för en handelspolitik som uteslutande avser att tillgodose dess egna intressen, främst folkförsörjning, så för det landet en fullt neutral politik. Någon folkrättslig förpliktelse att upprätthålla en viss balans i handelsutbytet med de krigförande, det finns inte, vilket inte hindrar att det kan bli nödvändigt. Ingen stat kan ensidigt bestämma över strukturen av sin utrikeshandel, utan den måste framkomma som resultat av överenskommelser mellan involverade parter”.
”Så skedde för vår del genom de krigshandelsavtal som slöts med Tyskland och England i slutet av år 1939. Det innebar att Sveriges utrikeshandel skulle försiggå oförhindrat i samma utsträckning som under fredstid såväl söderut som västerut.”
I princip var detta tillfredsställande men i praktiken var det svårt att upprätthålla våra normala handelsförbindelser över haven bl a därför att de krigförande uppförde ett stort antal av våra exportvaror på sina listor över krigskontraband, varor som de ansåg sig berättigade att ta i beslag eller till och med sänka. Vår neutralitetspolitik gick vid denna tid huvudsakligen ut på att göra våra rättigheter som neutral makt i avseende på handel och sjöfart. (se kap XX handelspolitiken)
Så kom den 9 april 1940 den tyska framstöten i Danmark och Norge som förändrade vårt läge i ett slag fullständigt. Kriget hade förflyttats inpå våra gränser och vårt närmaste grannland hade indragits i stormaktskriget. Det blev nödvändigt att omedelbart ta ståndpunkt till en rad frågor rörande neutralitetens tillämpning, som hitintills hållits öppna,och det stod genast klart att stränga regler måste tillgripas. Med kriget pågående alldelses intill landets gränser och med hänsyn till Sveriges läge i förhållande till de krigförande var det nämligen uppenbart att en liberal tolkning av neutralitetsreglerna, låt vara folkrättsligt medgiven, skulle bli direkt till skada för vårt broderland Norge och följaktligen komma i strid med själva grundtanken bakom neutraliteten i allmänhet och svensk neutralitetspolitk i synnerhet. De huvudfrågor som ställdes voro följande.
Transitering av trupp kunde inte ifrågasättas, då detta uttryckligen förklarats strida mot neutraliteten i Haag-konventionerna. Det samma gällde tillstånd att för krigförande makt att över svenskt område föra sina arméers materialtransporter. Transitering av vanligt civilt gods av olika slag ansåg sig regeringen folkrättsligt förhindrad att förbjuda. Transitering av krigsmateriel däremot kunde medges eller förbjudas, och här ansåg regeringen neutraliteten kräva att inga medgivanden gjordes år något håll, alltså totalt förbud.
Då flygstrider förekom invid Sveriges gränser måste försök att utnyttja svenskt luftterritorium innebära ett allvarligt hot mot och fara för vår neutralitet, och varje krigförande militärt flygplan som överskred gränsen blev därför omedelbart angripet av luftvärnet. Sluligen skärptes förbudet för krigförande örlogsfartyg att inkomma på vissa områden. Förbudet utsträcktes att avse allt inre territorialvatten, varjämte vissa kontrollstationer även för handelsfartyg utfärdades.
Kriget upphör i Norge och ett nytt skede inträder Nästa skede i kriget, sett ur svensk synpunkt, inträdde i och med att kriget i Norge upphörde. Det tillgick som man erinrar sig på det sättet, att västmakterna drog bort sina trupper och den norska armén enligt en med tyskarna träffad överenskommelsenedlade vapnen. Därmed behärskade Tyskland fullständigt våra västra grannländer och havet mellan dem, och Sverige befann sig, tillsammans med Finland, helt omgivit av de båda stormakterna Tyskland och sovjetunionen. Det fanns all anledning att räkna med detta läge skulle fortvara en längre tid framåt, och följaktligen måste vi söka beräkna konsekvenserna härav och handla därefter. Det var då till en början klart att vårt varuutbyte med utlandet måste undergå en radikal omläggning.
All handel västerut och överhuvudtaget över världshaven upphörde och måste, i den mån den var livsviktig betydelse för vår försörjning, kompenseras av ökat varutbyte söderut (anm huvudsakligen Tyskland). Innebörden härav ligger i öppen dag, och jag behöver bara erinra om att en stor del av vår nödvändiga införsel av kol tidigare ägt rum från England. Det är givet att ett så avgörande inflytande på våra försörjningsmöjligheter från den ena krigförande partens sida icke kunde betraktas som en enbart kommersiell eller ekonomisk fråga utan måste ses som en politisk faktor av första ordningen – samverkande med det nyinträdda lägets geopolitiska och militära sidor.
Vårt land befann sig, kort uttryckt, innanför den ena krigförande partens blockadlinje. Det enda undantaget utgjordes av svensk egendom utanför spärren, främst då större delen av av vår oceangående handelsflotta, men den blev i ännu högre grad beroende av den andra krigförande partens bestämmande.
Överenskommelse med Tyskland
I denna situation slöt Sverige två nya avtal, ett med Tyskland och ett med England. Avtalet med Tyskland reglerade, utan tidsbestämning och alltså med möjlighet till uppsägning utan tidsfrist, transiteringen genom Sverige mellan Tyskland och Norge. Det byggde på det faktum att Norge upphört att vara krigsskådeplats och att Tyskland sålunda icke skulle komma att utnyttja transiteringsrätten till några fördelar i pågående strider. Beträffande varutransiten medförde avtalet den förändringen att licens skulle ges för befordran på svenska järnvägar av krigsmateriel.
Ifråga om transitering av militär personal medgavs att tyska permitterade soldater till ett visst antal och enligt vissa regler utan vapen skulle få färdas på svenska järnvägar från Norge till Tyskland och därefter tillbaka till Norge. Därjämte skulle vissa mindre transporter av tysk militär personal få äga rum på svenska järnvägar mellan två orter i Norge, likaledes enligt fastställda kontrollföreskrifter. Regeringen ansåg sig kunna träffa denna överenskommelse utan att överskrida det i Haag-konvenionerna fastlagda förbudet för neutral mkt att tillåta krigförande att föra trupper över deras område.
Vi fäster därvid avseende vid dels att soldaterna icke fördes till eller från aktiv stridsfron, dels att permittentresorna, med vapnens kvarlämnande vid truppen i Norge under permissionstiden, icke innebar möjlighet att förstärka de tyska styrkorna i Norge.
Senare gjorda framställningar om likartad transitering av militär personal, där icke dessa omständigheter förelegat, har från svensk sida avslagits. Mot permittentresorna inlades protest av brittiska och norska regeringarna, som ansåg dem stridande mot neutraliteten. Det var icke förvånande att skilda uppfattningar i detta avseende skulle göra sig hörda. Jag har förut framhållit att Haag-reglerna är summariska och ge rum för olika tolkningar, och att det här rör sig om ett gränsfall, där det är lika svårt at i dessa regler finna ovedersägliga argument för den ena som den andra uppfattningen.
Överenskommelse med England avsåg Sveriges utanför blockadspärren (anteckning Skagerackspärren) befintliga handelsflotta. Den hade förut huvudsakligen varit sysselsatt med fraktfart till och från Sverige och måste nu finna en annan användning. Omkring 600.000 ton svenskt tonnage uthyrdes nu till England, varvid det dock bestämdes att fartygen inte fick användas till transport av trupper eller krigsmateriel. Av dessa 600.000 ton återstå numera mindre än tredjedelen.
Det är givet att ett sådant stort tonnage var av stor betydelse för England. Samtidigt måste framhållas att det inte finns något direkt samband mellan detta avtal och transiteringsavtalet med Tyskland och att det alltså icke var fråga om något kompensations- eller balansförfarande. De voro alltför olikartade och deras betydelse i skilda avseenden var alltför olika för något sådant. Det ena som det andra avtalet tillkom som en följd av det inträdda läget. I en ytterst prekär situation befanns det nödvändigt att handla på detta sätt med hänsyn till vår säkerhet och för att ta tillvara våra försörjnings- och ekonomiska intressen på bästa sätt. I vad mån vi lyckades med etta senare skall jag inte uttala mig om.
Men det var på grundvalen av den svenska neutralitetspolitik som fått sin utformning genom de bestämmelser och överenskommelser som jag här nämnt – det var på denna grundval som vi i början av år 1941 kunde uppta den sk Göteborgstrafiken, dvs handelsjöfart genom blockadspärren med lejd från båda krigförande parternas sida. De svårigheter av avbrott i lejdtrafiken som redan nu förekommit har berott på andra speciella orsaker, ehuru även de sammanhängande med neutralitetens tillämpning.
5 Krigsutbrottet i öster skapar nya bekymmer
I juni 1941 utbröt kriget mellan Tyskland och Ryssland och mellan Finland och Ryssland. Et var uppenbart att även denna förändring i världsläget måste påverka Sveriges hållning. Vi vidtog till en början en åtgärd som principiellt skilde sig från den hitintills förda politiken, i det att en tillåtelse gavs för att över Sverige föra över en division tyska trupper från Norge till Finland. Dessa trupper voro avsedda att förstärka Finlands stridskrafter. Men dess ur synpunkten av Sveriges ställning till det tysk-ryska kriget förelåg dock här ett avsteg från neutraliteten. Åtgärden redovisades också från svensk sida öppet som ett sådant avsteg, men samtidigt tillades att det var fråga om en engångsåtgärd och icke om en kursändring i svensk politik.
Kurirtrafik i luften
I och med att Östersjön och luftrummet däröver kunde väntas bli krigsskådeplats aktualiserades nu också vissa andra neutralitetsfrågor, särskilt rörande sjö- och luftfarten. Nya bestämmelser för krigförandes sjöfart utfärdades dock ej, men i stället vidtogs beredskapsårgärder för sjöterritoriets skyddande mot eventuella neutralitetskränkningar. Som en följd av tyska stridskrafters förekomst även i Finland var det att räkna med ökad flygverksamhet och därav följande svårigheter att avvärja neutralitetskränkningar i form av inflygningar över Sverige. I syfte att legalisera den överflygning som kunde tillåtas, dvs civilflygning, träffades ett avtal med Tyskland om sk kurirtrafik. Detta avtal innebär rätt att med civila flygplan i tyska statens tjänst flyga över Sverige på vissa vägar och med ett visst antal i varje särskilt fall förhandsanmälda flygturer. Avtalen har sedermera förändrats och kompletterats flera gånger, främst därför att det visade sig svårt att undgå att de givna föreskrifterna åsidosattes på olika sätt. Särskilt hände det tidvis att de anvisade färdvägarna inte följdes med önskvärd noggrannhet. Även England har erhållit tillstånd att bedriva kurirtrafik över Sverige.
Varje inflygning av främmande militärflygplan förbjuden
Kurirplan är som sagt civila plan. Militära plan tillhörande krigförande makt får överhuvudtaget inte passera över svenskt territorium med undantag av Öresund. Det finns emellertid ingenting föreskrivet, vare sig i våra neutralitetsregler eller i någon internationell konvention, om de medel som Sverige i egenskap av neutral makt skall tillgripa för att förhindra eller reagera mot överflygningar.
Jag har förut omnämnt att medan kriget i Norge pågick, besköts varje inflygande militärt plan omedelbart. I senare skeden av kriget ha varierande och mindre radikala metoder kommit till användning. Den princip som därvid följts har varit den, att inflygningens karaktär av grövre eller mindre grov neutralitetskränkning bestämt reaktionens häftighet. Inflygningar över Sverige i samband med stridshandlingar, alltså i syfte att härifrån angripa fienden, har betraktats som svåra neutralitetskränkningar. Det kan här sägas röra sig om försök att utnyttja svenskt luftområde som bas för krigsoperationen.
Till de grova neutralitetskränkningar, vilka bemöts med omedelbar verkanseld, höra också inflygningar förenade med krigshandlingar på svenskt område, såsom minfällning eller bomfällning och likaledes flygningar över vissa militärt ömtåliga områden. Mindre allvarliga kränkningar av neutraliteten föreligga uppenbarligen då fråga är om överflygningar av enstaka plan utan samband med aktuella strider och i utkanten av svenskt gränsområde. I sådana fall söker man med varningsskott förmå flygaren att avlägsna sig, vilket i nästan alla förekommande fall också visat sig tillräckligt.
Den svenska ståndpunkten har sålunda från krigets början varit den, att varje inflygning av militärt flygplan tillhörig en krigförande makt varit förbjuden såsom stridande mot våra neutralitetsregler. Däremot har den svenska reaktionen mot överflygningar varierat allt eftersom läget förändrats och beroende på överflygningens karaktär.
Främmande U-båtar uppträda
De befarade påfrestningarna för vår neutralitet i anledning av kriget i öster inträffade inte till en början och inte i större utsträckning. Det var först på sommaren 1942 som vårt försvar fick träda i i aktion i större skala till följd av upprepade attacker av främmande undervattensbåtar mot handelsjöfarten inom svenskt område. Gjorda undersökningar pekade på att dessa var ryska, men det egendomliga var att ingen regering ville kännas vid dem, och vad sovjetunionen beträffar så handen förklarat, att deras ubåtar var strängt instruerade att inte operera på svenskt område och att det alltså måste vara fråga om fartyg tillhörande någon annan makt. Det blev följaktligen här mindre en tvist om neutralitetens respekterande och tillämpning än ett konkret svenskt försvarsproblem. Flottan och flyget måste ständigt vara i verksamhet. Och trots att flera grova neutralitetskränkningar inte kunde förhindras, hölls den normala sjöfarten igång praktiskt taget i full utsträckning under hela året under skydd av den svenska försvarsmakten.
6 Ingen allmänt erkänd entydig neutralitetslinje finns
Jag har nu velat belysa den folkrättsliga sidan av den svenska neutralitetspolitiken sådan den utvecklat sig sedan krigets början. Det framgår härav att det inte finns och aldrig har funnits någon i lagparagrafer eller konventioner fixerad eller ens i doktrinen allmänt erkänd entydig neutralitetslinje.
Man kan måhända beklaga detta och föreställa sig att det ofta hade varit fördelaktigt för oss om vi haft på förhand fastställda klara regler för olika fall av tvistig art. Men oavsett det lönlösa i att spekulera över vad som kunde ha varit, så är det inte säkert att detta hade kunnat göras på ett tillfredsställande sätt. Med andra neutralitetsregler hade vi kanske stött på andra och lika stora svårigheter.
Hur som helst bör det stå klart att neutraliteten inte är någon kompass som pekar på någon fix punkt och därigenom anger en bestämd kurs för alla neutrala makter, oavsett deras belägenhet och resurser. På sin höjd kan man säga att det finns en ram med elastiska och delvis osäkra gränser, inom den neutrala makten har att röra sig. I verkligheten blir det så att varje neutral stat måste utforma sin egen politik. Granskar man de olika neutrala ländernas politik så skall man finna att den i högsta grad är en produkt av särskilda förhållanden som varje stat för sig haft att räkna med.
I praktiken kan det inte undvikas, att fullständig jämvikt i förhållandet till de två krigförande parterna inte kan uppnås av något neutralt land. Detta gäller även vårt land och frågar man sig varför, så är det illräckligt att hänvisa till en karta över Norden före och under kriget. Sverige ligger omgivet av områden som behärskas av den ena krigförande parten och är i livsviktiga avseenden beroende av förhållandet till denna part. Vi har varit tvungna att försäkra oss om det för vårt liv och uppehälle nödvändiga och detta har helt naturligt krävt kompensationer från vår sida.
Även om vi, i överensstämmelse med vårt krigshandelsavtal med England och Tyskland av 1939, vilka jag ovan omnämnt, leddes av en strävan att låta våra förbindelser fortgå som under fredstid såväl västerut som söderut, är det av geografiska förhållanden och av skäl som sammanhänga med avspärrningen klart, att våra förbindelser kommit att domineras av Tyskland. Det är då naturligt att kompensationerna utgått till Tyskland i betydligt större utsträckning än till västmakterna.
Socialdemokratiska ungdomsförbundets tidskrift ”Frihet” skrev för en tid sedan på tal om våra handelspolitiska åtaganden:
”Läget är sådant att andra krigförande inte kan göra anspråk på lika behandling som Tyskland. Den enkelriktade situationen enkelriktar åtgärderna”.
En tidning kallar detta föraktfullt för hämningslös opportunism. Jag kan inte instämma med tidningen utan tycker att ”Frihet” ganska bra uttrycker saken. Mot opportunism finns det anledning att rikta kritik, om man därmed menar vindflöjelpolitik, som bottnar i brist på fasthet och lede till opålitlighet. Men å andra sidan, en politik som inte tar hänsyn till det faktiska läget i det givna tillfället utan går efter en antagen doktrin utan att fråga efter vart det bär hän – en sådan politik är ingen politik alls utan rena dårskapen i en tid, då hela världen är i gungning.
Sveriges neutralitetspolitik ha formats av världshändelserna under dessa ödestyngda år, det finns ingen anledning att sticka under stol med den saken och den kräver inga ursäkter. Den kritik som av principskäl vänder sig häremot kan tas med lugn. Den kan vara förklarlig som ett uttryck av missnöje med det pratiska livets ovillighet att inordna sig under oböjliga dogmer, men det skjuter över målet i egenskap av allmän invändning mot regeringens politik.
En befogad varning finns - Det är endast de stora dragen i den svenska neutraliteten som jag här kunnat beröra. I själva verket förekommer en anledning sinande ström av stora och små neutralitetsfrågor som fordra sin lösning. Även detta beror på att et saknas klara regler, många uppkommande fall blir tveksamma och ge anledning till olika tolkningar. Men samtidigt är det givet att i ett världskrig få även de neutrala länderna sina hårda törnar och är utsatta för en ständig påpressning Det är inte nog att proklamera neutraliteten och vara beredd att försvara den med vapenmakt, man måste också oupphörligen bevaka sina intressen och bemöta intrång. Detta är ju också ganska naturligt och borde inte behöva framkalla så mycket oro och uppståndelse som ibland rörts upp kring händelser av detta slag.
Här är en varning på plats till allmänheten på plats mot de inhemska kretsar, där man i andra än svenska ärenden söker utnyttja varje möjlighet att misstänkliggöra Sveriges neutralitet. Så fort något inträffar på detta område vare sig det är frågan om en neutralitetskränkning utifrån eller om någon svensk åtgärd som kan framkalla en tvist om neutralitetens tillämpning, är man på det håller färdig att blåsa upp saken till största möjliga proportioner och utmåla det för Sverige mest oförmånliga sättet. Läs och hör på sådana utläggningar med kritik! Och kom ihåg att neutraliteten oundvikligen för med sig besvärligheter av olika slag. Men tro inte att varje incident är ett bevis på att neutralitetspolitiken inte duger eller att regeringen burit sig oriktigt åt.
Ett neutralt land är aldrig riktigt omtyckt av de krigförande, som också ofta har diametralt motsatt uppfattning om hur det som neutralt land bör uppträda. Vi komma därför att få räkna med nya neutralitetskränkningar och beskyllningar för bristande neutralitet så länge kriget varar, men sådana påfrestningar få vi även i fortsättningen försöka bemästra och tänka på att svårigheter är till för att övervinnas.
Alla utrikes frågor av väsentlig betydelse offentligt belysta - Detta jävas inte av att det ibland hänt att vi med båda de krigförande parterna råka i i meningsskiljaktigheter som inte kunnat biläggas. Ett typiskt exempel, intressant ur principiell neutralitetssynpunkt, utgör frågan om de bekanta norska fartygen i Göteborg och dispositionsrätten till dem.
Utvecklingen av denna fråga har inte kunnat redovisas offentligt under den tid den pågått, och detsamma gäller många, ja de flesta utrikespolitiska ärenden. För denna sk ”mörkläggning” har regeringen starkt kritiserats och jag har personligen fått uppbära många förebråelser för bristande förståelse för betydelsen av en snabb och fullständig informationstjänst.
Jag får försöka trösta mig med att detta tycks vara en utrikesministers lott i alla länder och i alla tider, så snart ett mera allvarligt läge inträder. Att kritiken på denna punkt är så livaktig under detta krig beror nog mycket på den oerhört framträdande roll som tidningspressen i vår tid spelar i det offentliga livet. För min del måste jag vidhålla, att den utrikespolitiska verksamheten som nästan alltigenom består i förhandlingar med främmande makter eller ärenden som sammanhänger därmed bör kunna bedrivas utanför offentligheten, därför att hänsynen till ärendenas tillfredsställande behandling måste väga tyngre än intresset att omedelbart och i sina detaljer bringas till allmänhetens kännedom.
Härmed vill jag naturligtvis inte försvara onödig mörkläggning och ännu mindre göra anspråk på någon rätt för utrikesledningen eller regeringen att driva en utrikespolitik som följer andra linjer än de av statsmakterna öppet utstakade. Så sker icke heller. Alla de viktigaste utrikespolitiska avgörandena som under kriget har träffats av regeringen i samförstånd med riksdagen. Tidningarna och genom dem har allmänheten fått kännedom om alla frågor av väsentlig betydelse för bedrivandet av vår utrikespolitik.
Den svenska neutraliteten under detta världskrig gör inte anspråk på ofelbarhet. Men detta bör inte förleda oss i att instämma i talet om att neutraliteten har visat sin oduglighet som politisk linje.
Väl har erfarenheten visat, att en liten stat inte kan slå sig till ro med att bara förklara sig neutral och därmed hoppas på att bli lämnad i fred. Det krävs en ständig vaksamhet vid tillämpningen av denna neutralitet, för att den inte skall leda till ödesdigra kollisioner med de krigförande och framför allt krävs det ständig försvarsberedskap för att upprätthålla den. En neutral makt måste under ett världskrig i likhet med de krigförande rusta till tänderna och vara beredd att med näbbar och klor försvara sin position. Men vetskapen härom förringar inte neutralitetspolitikens värde för vårt land.
I dagens läge bör det stå klart för var och en som tänker igenom situationen, hur ofantligt viktigt det är för oss att de båda krigförande parterna hysa förtroende till hållfastheten hos vår neutralitet – med andra ord att man å båda sidor inser att svenska folkets beslutsamhet att inte bara motsätta sig till det yttersta varje angrepp utan också att, om det behövs, med vapenmakt värja sig mot varje försök att dra in det i stormaktskriget på den ena eller andra sidan.
Det måste vara den grund, på vilken vi bygga vår strävan att ålla Sverige utanför kriget. Detta är just syftet med vår neutralitetspolitik, och alla frågor rörande neutralitetens tillämpning eller som eljest berör neutraliteten måste lösas med detta huvudmål för ögonen. Och det är ur den synpunkten som Sveriges neutralitet under stormaktskriget bör betraktas och bedömas.
7 Sammanfattning av Christian Günther tal 7 maj 1943 om innebörden av Sveriges neutralitet
De nordiska neutralitetsreglerna utvecklades i symbios och undertecknades för svensk del av kung Gustav V den 27 maj 1938. För Danmark och Norges del utgjorde reglerna inget som Hitler tog hänsyn till. Lika lite tog Stalin hänsyn till reglerna för Finlands del. När det gäller utrikeshandeln fanns för svensk del ingen förpliktelse att ha en viss balans med annan stat. Samlingsregeringen pekade tydligt på skillnaden mellan neutralitetens politiska och folkrättsliga sida ävensom krigshandelspolitiken. Under gångna decennier har många ”egna” tolkningar gjort av neutralitetens innebörd. Det är dock Christan Günther dokument med förtydliganden som gäller.
Vid sitt sista framträdande som statsråd i juli 1945 gav Christan Günther sin sammanfattning av krigsårens utrikespolitik; "Vi har varit ense om att försöka undvika att komma med i kriget, och vi har varit beslutna om att hjälpa våra grannländer så långt som möjligt utan att offra vårt eget land. Efter dessa riktlinjer har Sverige handlat - det torde ingen omdömesgill iakttagare kunna bestrida. Nåväl, låt oss också stå för det! Skulle andra länder ogilla ett och annat, så bör det varken föranleda oss att ändra mening eller att be om ursäkt".
Krister Wahlbäck, ambassadör vid UD och professor i statskunskap i Umeå universitet uttrycker sig så här: [Ref -4] ”Christian Günther har spelat en större roll i svensk utrikespolitik än någon annan av våra diplomater under 1900-talet.” Richert blev illa hanterad av den efter kriget allt mera heroiska svenska opinionen. Det var faktiskt möjligt att Tysklandsförhandlarna utrikesministern Christian Günther, chefen för den politiska avdelningen Staffan Söderblom och svenske ministern i Berlin Arvid Richert, gjorde mer för att rädda den svenska neutraliteten och freden under andra världskriget än några andra enskilda personer”.
8 Neutralitetspolitiken verifierad mot verkligheten
Vid krigets början nödgades Sverige att ta stor hänsyn till Tysklands dominans och tvangs till eftergifter. Svenskt luftrum kränktes otaliga gånger av främmande flygföretag av såväl tyskar som engelsmän. Kurirflygningar skedde av båda krigförande makter med svenskt medgivande men många gånger missbrukades tillstånden. Under krigets slutskede genomförde engelsmän och amerikanare massiva bombattacker mot mål i nordtyskland. Det svenska handlingssättet övergick till ett stadium då man kom att (måste) tolerera sådana överflygningar av svenskt luftrum. Nedan exemplifieras tre uppmärksammade händelser.
8.1 Permittenttrafiken
Permittenttrafiken kallades det beryktade transiteringsavtal som Sverige ingick med Tyskland i juni 1940. Det innebar att transport av obeväpnade soldater på permission, mellan Norge och Tyskland skulle utväxlas via svenska järnvägsnätet och dessutom av transport av krigsmateriel inom vissa gränser. Avtalet var förödmjukande för Sverige men trafiken hade avvisats så länge krigshandlingar pågick i Norge. Faktum är att transitering av trupp eller materiel inte avviker från 7:e artikeln i V:e Haag-konventionen. [Text bakgrundsscenario för pkt 8.1 se Ref - 6].
En neutral makt är icke pliktig att förhindra utförsel eller genomförsel för den ena eller andra krigförande partens räkning av vapen, ammunition och över huvud taget allt som kan vara till gagn för en armé eller flotta.
8.2 Tysk begäran om genommarsch av en pansardivision från Norge till Finland via svenskt territorium i juni 1941
Vi låter Per-Edvin Sköld, försvarsminister, som genom Yngve Möller biografi från 1996 skildrar de dramatiska händelserna då tyska krav inkom på genommarsch av en division från Norge, genom Sverige och till Finland. [Text bakgrundsscenario för pkt 8.2 se Ref - 5].
”När Tyskland den 22:a juni 1941 anföll Sovjet var det inte någon större överraskning för svenska regeringen. Veckorna innan hade UD fått flera uppgifter att det förestående kriget skulle bryta ut straxt före midsommar. Det hade redan då aviserats att Sverige skulle komma att ställas inför tyska krav på transitering och andra medgivanden. Vad man inte visste var omfattningen och hur vittgående dessa krav kunde bli”.
”Besked kom samma morgon som kriget inleddes. Viktor zu Wied (Tyske ministern i Stockholm) och Karl Schnurre (Hitlers eget sändebud genom Ribbentrop) uppvaktade Christian Günther med en kravlista på åtta punkter. Det första och viktigaste var begäran om en fältutrustad armédivision (c:a 15.000 man) skulle få sändas via svensk järnväg från Olso-området till norra Finland (Charlottenberg-Torneå). Övriga krav var inte lättsmälta men dock förhandlingsbara. Senare på dagen lämnade finska sändebudet Wasastjerna en motsvarande lista till stöd för de tyska kraven samt egna önskemål om bl a krigsmateriel och 20.000 ton spannmål”.
Vid en extra konselj onsdag den 25 juni 1941 fastslogs slutligen det beslut som frammejslats under stora våndor och motsättningar. Inför kungen anmälde Wigforss, Sköld, Möller och Göres att de ogillade beslutet men i enighetens namn avstod från att reservera sig till protokollet. Beslutet väckte enbart en måttlig reaktion hos de allierade som insåg att det omringade Sverige hade en mycket begränsad handlingsfrihet. Den 25 juni kom det första transiteringståget till Charlottenberg för vidare färd till Torneå. Ytterligare c:a 100 tåg skulle följa fram till 12:e juli 1941 då transiteringen hade avslutats.
Artikel 2. i Haag-konventionen om landkriget som säger: ”Det är de krigförande förbjudet att över en neutral makts landområde låta föra trupper eller transporter (not 1) av vare sig ammunition eller proviant”.
Men den franska texten har här ordet ”convois” (enl not 1); artikel 2 avser närmast transport genom neutralt land, utförda och skyddade av den krigförandes egen militär. ”Transporten” bestreds genom svenska statens försorg, ”skyddet” ombesörjdes av såväl svensk som tysk militär. Tveksamt är om denna mycket omtalade händelse kan kallas för avsteg från neutralitetspolitiken. Jämför också med artikel 7.
8.3 Brittiska radiooperatörer på svensk mark
Byn Bäckeby i Småland skakades av en detonation 13:e juni 1944. Det var en vilseflugen raket från den tyska raketbasen som hamnat i Sverige. Resterna av raketen (typ V2) insamlades av svensk militär och bringades till FOA för undersökningar. Konstaterades att raketen sannolikt kunde styras mot sitt mål. I Tyskland blev uppståndelsen stor över att raketen hamnat i Sverige. Men i Storbritannien var man mycket angelägen att få ta hand om vrakdelarna för vidare undersökningar. Utrikesminister Christian Günther gav den brittiske legationschefen Victor Mallet besked att vrakdelarna kunde överlämnas om detta skedde under största hemlighet.
Av de brittiska undersökningarna framkom att det var en ny typ av vapen. Man ville nu komma närmare avskjutningsbasen, Peenemünde, för att fånga upp radiosignaler från raketerna. Samlingsregeringen medgav att en brittisk grupp specialister placerades i Ottenby på Öland. Under ett halvt år kom brittiska gruppen att vara placerad i Sverige som innebar ett avsteg från de nordiska neutralitetsreglerna § 12, i krigets slutskede, till Storbritanniens förmån. Ungefär vid samma tid begärde Storbritannien att få placera en flygnavigeringscentral på sitt konsulat i Malmö. Då skulle de avsevärt kunna förbättra precisionen i de omfattande bombföretag som riktades mot nordtyskland. [Text bakgrundsscenario för pkt 8.3 se Ref - 6].
Haag-konventionen avseende landkriget säger i Artikel 3 att: ”Det är förbjudet för krigförande eller personer i deras tjänst att inom svenskt territorium inrätta eller driva stationer för radiotrafik eller uppsätta någon annan apparat avsedd att tjäna som kommunikationsmedel med krigförande styrkor till lands, till sjöss eller i luften”. Förfarandet var sålunda ett klart avsteg från neutraliteten till de allierades förmån
Referenser
Ref - 1 SOU 1994:11, ”Om kriget hade kommit”, Betänkande av neutralitetskommissionen 1994, ISBN 91-38-13549-3.
Ref - 2 ”Handeln och betalningarna mellan Sverige och Tyskland 1934-1945”, Peter Hedberg, doktorsavhandling för fil. Doktor Uppsala universitet 2003, ISBN 91-554-5693-6.
Ref - 3 ”Svensk Neutralitetspolitik under stormaktskriget”, Christan Günther, Nordisk Rotogravyr & Folkberedskapen 1943. Tal av Christan Günther i Eskilstuna den 7 maj 1943.
Ref - 4 Svenska diplomatprofiler, Redaktörer: Gunnar Artéus & Leif Leifland, Krister Wahlbäck författare en uppsats om Christian Günther, Probus förlag 2001, ISBN 91-87184-58-3.
Ref - 5 ”Per- Edvin Sköld – humanist och samhällsbyggare”, Yngve Möller, Tiden 1996, ISBN 91-518-2983-5.
Ref – 6 ”Andra världskriget och Sverige – Historia och mytbildning”, Jan Linder, Infomanager Förlag, ISBN 91-630-5653-4.
Ref till Folkrätten: FOI tekniska tidskrift ”Framsyn” nr 1 år 2003
