Frågor angående riddarordnar

[Vexillation]

Tänkte samla lite funderingar kring de stora riddarordnarna här, främst tempelriddarna och Johanniterna.

För det första, hur stor militär makt har man uppskattat att ordnarna hade? Hur var fördelningen? Använde de legosoldater, milis, eller andra rekryterade soldater? För som jag uppfattat det var andelen bröder och sergeanter förhållandevis lågt. Hörde exempelvis att vid det ökända slaget vid Tannenberg, där tyska orden drog i fält med kanske 9000 man, ska enbart 250 ha varit riddarbröder. Vad var intagningskraven för bröder respektive sergeanter?

För det andra, hur kan den nationella uppdelningen sägas vara? Jag har fått intrycket att tyska orden till stor del var mer nationell än Johanniter eller tempel ordern. Jag har också fått intrycket att tempelriddarna var starka i Frankrike-England, Johanniterriddarna i Italien? Är detta en missuppfattning från min sida? Finns det några uppskattningar inom detta område?

För det tredje, varför valde man att gå med i den ena ordern eller den andra? Varför valde man att bli just tempelherre eller just Johannit? Vad var den ideologiska skillnaden? De var ju stundtals mycket hätska fiender. Fanns där en skillnad i hur det praktiska livet förflöt? Ställde de lika hårda krav på sina medlemmar?

MvH Vexillation

[Djinghis Khan]

Ordnarnas militära makt har delvis överdrivits. Deras bedrifter har alltid varit mytomspunna, och Guillous påståenden i stil med att "det gick 10 saracener på en tempelriddare" har väl gjort sitt för att bättra på legenden. Tempelherrarna, och kanske i ännu högre grad Johanniterna och Tyska orden grundade sin militära makt på befästningar snarare än kavallerischocker på slagfältet. Ordnarnas starka ekonomiska makt möjliggjorde dessa ofta avancerade borgbyggen - se bara på enorma befästningskomplex som Johanniternas Crac de Chevaliers eller Tyska ordens Marienburg. På slagfältet gick det i själva verket oftast illa: riddarbrödernas fanatiska vana att strida till sista blodsdroppen mot överlägsna fiender gjorde dem visserligen odödliga och förärade dem högt anseende hos såväl vänner som fiender, men i ett större perspektiv var denna taktik enbart dumdristig. De täta nederlagen vid Cresson och Hattin 1187 gjorde att tempelherrarnas fältstyrkor i Outremer för tillfället praktiskt taget förintades, och Tyska Orden var vid flera tillfällen nära att tvingas ge upp sina erövringar i Baltikum efter flera nederlag på 1200-talet. Men så länge som ordernsriddarna höll sig i sina borgar och befästningar var de betydligt mer svårslagna. Johanniterordern blev med tiden också en betydande sjömakt i medelhavet, med flera framgångar. Mitt intryck är att johanniterna var den mest flexibla riddarornern och därmed den mest framgångsrika.

Alla riddarordnar använde hjälptrupper i någon form. I Outremer åtföljdes man ofta av beridna bågskyttar värvade från turkarna - s.k. turcopoler. Tyska orden värvade stora mängder nykristnade (och ofta opålitliga) balter i sina besittningar där.
Ofta var infanteri ett viktigt stöd, och Tyska Ordens armborstskyttar var många gånger mer värdefulla stridsenheter än riddarbröderna i både fältslag och under belägringar - defensivt och offensivt.

Johanniterordern värvade sina medlemmar från hela katolska kristenheten, ofta kom de från Tyska riket och södra Frankrike. Tempelherrarna var i regel fransmän medan Tyska ordern mestadel värvade sina medlemmar från Nordtyskland. Kraven varierade men i regel krävde alla ordnar att man hade ett fläckfritt, kristet förflutet samt var av adlig börd (lågadeln var ett stort rekryteringsunderlag). Ofta värvade man yngre män, kanske runt 20, som därmed redan hade tränats som riddare sedan barnsben. Sergeanter värvades dock från fria bönder och hantverkarskiktet.

[Vexillation]

Hej och tack för uttömmande svar. Jag ber om ursäkt att det har dröjt så länge för mig att följa upp denna tråd, har haft mycket att stå i.

Hade de militära riddarordnarna några betydande segrar? Vad är det som har etsat in dem så hårt i vårt medvetande?

[Djinghis Khan]

Javisst, ett exempel är ju hur korsfarararmén under Balduin IV mycket tack vara tempelriddarnas schock lyckades fläka upp en mångdubbelt större "saracensk" här under Saladins befäl vid Montgisard 1177, en händelse som är med både i Jan Guillous Tempelriddaren och filmen Kingdom of Heaven. Johanniterna blev legendariska framförallt för deras sega motstånd mot osmanerna och deras nordafrikanska allierade i östra Medelhavet, speciellt deras under lång tid framgångsrika försvar av Rhodos (stod emot två stora muslimska invasioner 1444 och 1480, och föll först efter en hård 6-månaders belägring 1522), och deras seger 1565 över en överlägsen osmansk belägringsarmé på Malta.

Saken är den att riddarornarna sällan agerade själva på slagfältet, utan ingick oftast som förstärkningar eller kontignenter i större härar. Ett undantag är Tyska Orden i Baltikum, som ledde striderna och kampanjerna själva, ibland med förstärkningar i form av "gästkorsfarare" utifrån. Riddarbrödernas primära funktion var heller inte att ställa upp med bidrag på slagfältet, utan att skydda pilgrimer vilket innebar att man stred i små skärmystlingar samt säkrade lederna genom ett intensivt borgbyggande. Som jag skrev i det tidigare inlägget var det främst befästningarna som gjorde riddarordnarna mäktiga. Tyska ordens riddare åkte till en början på det ena bakslaget efter det andra då deras styrkor råkade ut för bakhåll och överraskningsanfall under striderna i Baltikum, men tack vare sitt nätverk av borgar lyckades de trots små resurser sakta men säkert karva ut sitt eget lilla rike. På slagfältet var litauerna och andra baltiska folk överlägsna de fåtaliga riddarbröderna, men mot deras borgar stod de sig slätt. Det finns många talande exempel på hur det ofta räckte med en handfull krigare ur tyska ordern för att från sina befästningar stå emot anfall från hundratals fiender

[Vexillation]

Tack åter för bra svar.

Det är en sorglig aspekt av all medeltida och antik krigsföring, att man har så lite vetskap om hur skärmytslingarna gick till. Dessa var ju långt mer frekventa än de dyra och ödesdigra fältslagen.

Hur effektiva bör riddarna ha varit i strid man mot man? Deras träning var ju minst sagt rigorös, deras övertygelse än mer. Är ryktet om deras skicklighet också överdrivet, eller har deras relativt höga förlustfrekvens på slagfältet mer att göra med deras något bristfälliga strategiska tänkande inför övermäktiga styrkor?

[Djinghis Khan]

Man mot man var riddarna (vilket nog är föga förvånande) med största sannolikhet mycket skickliga pga som du skriver, rigorös träning och mycket stark motivation. När en adlig yngling anslöt sig till riddarordnarna hade han tränat i flera olika kampstilar sedan barnsben och var alltså redan en fullt "utbildad" och kompetent yrkeskrigare som förväntades kunna sättas in i strid. Men deras fanatism bidrog i allra högsta grad till höga förluster, då man upptända av religiös glöd tenderade att kasta sig in i striden mot en övermäktig fiende. Ibland kunde detta beviserligen fungera, som tempelriddarnas insats vid Montgisard, men oftast ledde det till att de i slutändan övermannades. Men det är ganska talande att riddarordnarna i strid sällan kollapsade och flydde (jag känner i allafall inte till ngt sådant exempel) utan slogs i regel till siste man. Exempelvis i slaget vid Saule 1236 blev svärdsriddarna (ingick efter slaget i Tyska Orden) övergivna av sina allierade "gästkorsfarare" och lettiska hjälptrupper, men slogs under stormästaren Folkvin till siste man mot den överlägsna litauiska hären och tog många av sina motståndare med sig i döden. I slaget vid Muhi 1241 kollapsade den ungerska armén och flydde inför mongolerna, men en mindre avdelning riddarbröder som stred under ungerske kungen (tempelriddare eller johanniter; källorna går isär på den punkten) stod kvar och kämpade till siste man. Det finns många fler exempel av det här slaget, så det är föga förvånande att riddarna blev mytomspunna krigare, i seger eller nederlag.

Däremot tror jag inte att riddarordnarnas stridande i grunden skiljde sig från sina världsliga motsvarigheter i fråga om individuell skicklighet. Möjligen var riddarbröderna ofta ett strå vassare på grund av mer stridserfarenhet, men i övrigt lär personlig skicklighet ha varierat från individ till individ oavsett om man var medlem i ngn order eller tjänade som "värdslig" krigare. Riddarordnarna har också ett rykte om sig för att ha varit mer disciplinerade än vanliga riddare, men även här torde det ha varierat. Att riddare enbart skulle ha slagits var och en för sig för personlig ära, utan hänsyn till ett högre strategiskt tänkande eller förbandssammanhållning, är en myt, en nidbild av medeltida krigföring som knappast stöds av modern forskning på området.

[Herr Nilsson]

När jag tänker på det känner jag faktiskt bara till segrar för Tyska Ordens motståndare (Tannenberg/Grunwald etc) och inga segrar för riddarna själva. Hur gick det egentligen för dem på slagfältet rent generellt?

[Stefan]

Att riddare enbart skulle ha slagits var och en för sig för personlig ära, utan hänsyn till ett högre strategiskt tänkande eller förbandssammanhållning, är en myt, en nidbild av medeltida krigföring som knappast stöds av modern forskning på området.

Men hur var det med sedvänjan att ta fångar för lösen? Det torde många gånger försinkat världsliga riddare.
De behövde iofs inte nödvändigtvis bevaka fången. Antingen gjorde medlemmar i hans följe det, eller ibland rent av gav sig den besegrade på hedersord.
Myt?

Medan en ordensbroder slogs inte på samma sätt för att ta levande byte, och därmed i många fall kunde slåss mera effektivt.
Eller?

[Djinghis Khan]

När jag tänker på det känner jag faktiskt bara till segrar för Tyska Ordens motståndare (Tannenberg/Grunwald etc) och inga segrar för riddarna själva. Hur gick det egentligen för dem på slagfältet rent generellt?

Som jag tidigare skrivit gick det generellt sett dåligt för Tyska ordens riddare på slagfältet, men man måste ha i åtanke att deras kampanjer nästan aldrig gick ut på att söka upp fienden för ett avgörande fältslag. Genom större delen av deras historia gick Tyska Ordens strategi ut på att inta fiendens befästningar, försvara de egna befästningarna, samt att från sina befästningar som bas utföra snabba räder i rent terrorsyfte (s.k. reisen). Tannenbergkampanjen där Polen-Litauen och deras allierade tvingade ut ordersriddarna på fältet och faktiskt lyckades inta flera av deras borgar är ett sällsynt undantag. I de flesta fall där ordersriddarna led nederlag med jämförelsevis stora förluster, är det frågan om reisen som gick snett genom fientliga bakhåll. När tyska orden segrade såsom vid Streva 1348 eller Rudau 1370 handlade det oftast om samma situation - men med skillnaden att man lyckades besegra fiendens bakhåll istället för tvärtom.

Men hur var det med sedvänjan att ta fångar för lösen? Det torde många gånger försinkat världsliga riddare.
De behövde iofs inte nödvändigtvis bevaka fången. Antingen gjorde medlemmar i hans följe det, eller ibland rent av gav sig den besegrade på hedersord.
Myt?

Medan en ordensbroder slogs inte på samma sätt för att ta levande byte, och därmed i många fall kunde slåss mera effektivt.
Eller?

Ingen myt, även om vi bortser från riddarnas hederskodex så hade de alltför mycket att vinna ekonomiskt och prestigemässigt på att ta en fiende tillfånga, för att kunna avstå.

Tillfångatagna ordersriddarna lät sig dock aldrig friges mot lösen, och föredrog som sagt att slåss in i döden

[Niedzwiadek]

Jag läste att efter salget vid Tannenberg 1410 så återvände ett 10-tal tyskar omkring ett år senare precis som de skulle göra efter att ha avlagt löftet på att dem var tillfångatagna men fria att gå för stunden. Så visst kan det stämma. Heder och löften på denna tid var mycket viktiagre än vi kan föreställa oss.