Är det någon som läst Dick Harrisons nya bok "Slaveri: En världshistoria om ofrihet, Forntiden till renässansen"?
Den recenseras i DN idag: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp? ... nderType=6
/Marcus
Dick Harrison "Slaveri"
Uppmärksammade liksom dig recensionen och är också nyfiken. Ska bli intressant att se om böckerna kommer väcka några intressanta debatter. Vad jag förstått det så verkar serien dock inte innehålla ny forskning utan mer utgöra en sammanslagning. Och stämmer det verkligen att ingen täckt ämnet ordentligt förr?
mvh/ Daniel
mvh/ Daniel
-
B Hellqvist
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 5627
- Blev medlem: 24 mars 2002, 16:05
- Ort: Skövde
- Kontakt:
-
Ralf Palmgren
- Medlem
- Inlägg: 2287
- Blev medlem: 17 juli 2004, 16:03
- Ort: Helsingfors
Jag tycker personligen om karln, och hans böcker.
Det vore dock synd att säga att det rör sig om ny forskning, hans böcker är för det mesta enbart referat av tidigare forskning, och han "pratar" väldigt mycket i den löpande texten. Men för den vanliga läsaren blir det lättsam populärhistorisk läsning och lärorikt. Hans böcker fungerar utmärkt som en introduktion till ämnena.
Det vore dock synd att säga att det rör sig om ny forskning, hans böcker är för det mesta enbart referat av tidigare forskning, och han "pratar" väldigt mycket i den löpande texten. Men för den vanliga läsaren blir det lättsam populärhistorisk läsning och lärorikt. Hans böcker fungerar utmärkt som en introduktion till ämnena.
...Eftersom både Löwenhamn och du nämner saken så måste jag fråga: Vem har påstått att det är ny forskning?mustamato skrev:Det vore dock synd att säga att det rör sig om ny forskning
vilket är vackert så för den som inte redan kan ämnet.DN skrev:...boken har karaktär av driven sammanställning snarare än spetsforskning. Men djärvheten ligger i upplägget.
-
medundersåte
- Medlem
- Inlägg: 517
- Blev medlem: 5 juni 2003, 15:07
- Ort: Vadstena
Dick Harrison är ju mycket intresserad av att skriva synteser som går ut på att sätta in ny forskning i ett större historiskt sammanhang. Jag misstänker att så även är fallet med Slaveri; Harrison går igenom vad som tidigare skrivits i form av översikter och forskning varvid han för in nya rön som kan ha andra resultat eller annan inriktning än äldre forskning.Hexmaster skrev:...Eftersom både Löwenhamn och du nämner saken så måste jag fråga: Vem har påstått att det är ny forskning?mustamato skrev:Det vore dock synd att säga att det rör sig om ny forskning
Det här är en bra bok. Jag gillade inte Harrison förrut (stora döden) men nu har han gjort det bättre. Självklart kan ett så brett ämne inte inte hålla någon ny forskning av författaren, hade så varit fallet så hade vi fått läsa om exempelvis "kvinnliga husslavars situation i Athen 400-300 f-kr" eller något dyligt. Dick tar oss in i slaveriets historia från början, orsakerna till att man blir slav är alltid de samma, fattigdom eller krig (krigsfånge). I äldre kulturer används slaven främst som "husslav" för att hjälpa till i hemmen, de viktiga konstbevattnade jordbrukskulturerna hade inte slavar på sina fält utan där arbetade fria bönder. Slaveriet är en måttlig företelse för det mesta, dock kan det, i händerna på imperialistiska stormakter (som för krig) eller när någon ny handelsvara kan locka fram stora vinster, växa till sig på ett elakartat sätt. Slaveriet verkar ha funnits i de flesta kulturer, men med lite olika skillnader. Det är facinerande att läsa om de muslimska slavsoldaterna exempelvis. Slaveriet forstätter att existera genom århundraden och vinner en pånyttfödelse i delar av Europa under renässansen (som också är känd för att humanismen föds). Jag väntar med spänning på nästa bok, bravo Dick!
En skojare till historiker - Dick Harrison
Hej!
Slaveriets historia…utsatt för historierevisionism? Västerländska historikers vilja att skyla över förfädernas brott och skuldbelägga offren...
Dick Harrison, historiker från Lund, som i en serie skrifter har skrivit om slaveriet och haft en agenda som syftar till att försöka få bort den europeiska skuldbeläggningen för världshistoriens värsta slaveri. Vilka dessa ”vi” mer exakt är, framgår dock aldrig. Inte minst gäller det hans bok ”Slaveri 1500-1800, från 2007. En annars utmärkt och läsvärd bok, men man bör uppmärksamma författarens inställning i skuldfrågan, då blir boken även läsvärd ur ett historieteoretiskt och metodiskt perspektiv. Ja, boken blir då ett gott exempel på en etnocentrisk historieskrivning som faktiskt lutar åt att försvara ett visst samhällssystem, och skuldbelägga dess kritiker. Till på köpet erhåller man författarens samhällsteoriska underbyggnad, bara det är intressant att studera. I denna bok är denna samhällsteori uppenbar på en mängd sidor. I professor Rolf Torstendahls ”Introduktion till historieforskningen” framhåller han en viktig slutsats om alla historiker: ”Benägenheten att låta personliga intressen färga av sig på en framställning och dess historiska påståenden, kallar vi för tendens.”
Vi skall följa Harrisons tendens, och försöka se vart åt denna tendens lutar!
I bokens första sidor klargörs denna samhällsteori ganska bra och således vet läsaren vad som väntar. Sanningen är redan fastslagen. På sidan 19 kan vi konstatera följande:
”Gränsen för en slav och en icke-slav är juridisk: den går mellan frihet och ofrihet”.
Harrison skriver även följande:
”…vem som helst kan inte kallas för slav blott för att vederbörande är förtryckt.”
Harrison framställer sedan bokens huvudtes:
”När vi tänker på transatlantiskt slaveri brukar de flesta av oss reflexmässigt skuldbelägga de vita affärsmännen, slavskeppens kaptener och plantageägare.” (sid. 20).
Det var afrikanerna själva som sålde slavarna till slaveri, de var själva skyldiga till det hela, menar Harrison. Ett axiom som sedan ständigt återkommer i boken, exempelvis på sidan 27 där man förleds att tro att det fanns fler ”bovar” – och de var inte vita. Syftet är hela tiden att frita de vita européerna från den största skulden och framhålla de onda afrikanerna, och muslimerna som minst lika onda.
Därefter kommer en glidning i hans val av ord som än mer skuldbelägger afrikanerna som grupp:
”Vi kommer att se hur afrikanska härskare inspirerades till att bygga egna ekonomiska och militära system baserade på ofri arbetskraft, hur införsel av eldvapen och prestigefyllda lyxvaror från Europa sporrade hövdingar och kungar till att börja krig mot grannar och leda slavräder.”
Om man i denna mening byter ut ordet ”inspirera” till ordet ”tvingades” får meningen ett helt annat budskap. Valet av ord är viktiga när man försöker att revidera historien.
Om vi återvända till professor Rolf Torstendahls utsagor i hans ovan citerade bok om historieforskningen, så ters sig skillnaderna mellan de ordval jag pekade på inte helt ovidkommande för själva förståelsen av den text Harrison framför.
”Det är alltså inte här frågan om någon motsättning i sak eller i förklaring. Om fakta är korrekt fastställda, är bägge uttalandena alltså vetenskapligt riktiga. Ändå föreligger en markant olikhet. Den hänför sig till värderingselementet.”
Det är denna värdering vi skall leta efter hos Harrison, och söka utröna vart åt denna lutar ur ett historisk och samhällsrelaterat perspektiv.
Dessutom motsäger Harrison sig själv när vi läser följande mening från sidan 20:
”Det slaveri som existerade i 1700-talets Afrika hade månghundraåriga rötter som inte kan reduceras till enkla följdverkningar av att europeiska skeppare lade till i hamnar och ville köpa arbetskraft.”
Antingen ”inspirerades” slavräderna och utvecklingen mot slaveriet av européerna, eller så var de inhemska – bägge företeelserna kan knappast förekomma samtidigt.
Frågan som vi redan här kan ställa oss är följande – vilka är det som Harrison försvarar? Eller mer intressant – vilket politiskt och ekonomiskt samhällssystem avser Harrison att försvara? Och vilka är det som inte har förstått denna ”sanning” och ”kunskap” han framför?
Ett första svar ger Harrison själv när han ställer följande fråga och besvarar den själv:
”Vilka negativa konsekvenser fick slavhandeln för Afrika? Svaret är, om vi håller oss till det traditionella näringslivet och utvecklingen av handel och hantverk: sannolikt ganska få.”(sid. 192)
Hur skall man tolka ett sådant svar? Att slaveriet inget egentligen betydde för en hel kontinents utveckling? Det var inte så farligt när allt kommer omkring? Ekonomi och handel samt hantverk berördes inte så mycket av de sociala förändringarna?
Ändå skriver Harrison bara några sidor senare (sid. 195) följande om slavhandelns konsekvenser i Afrika:
”Det i särklass vanligaste politiska resultatet av den transatlantiska slavhandeln var att de afrikanska ledare som redan var starka blev ännu starkare. De profiterade på tragedin ekonomiskt och politiskt, vilket gick ut över alla svaga grannar.”
Vadå berördes inte så mycket? Harrison skriver ju själv att förändringarna var genomgripande!
Därmed är ribban satt, och vi skall nu följa bokens budskap till läsarna. Återkommer inom det snara med mer i ämnet, för det är otvetydligen intressant som ett exempel på den nya historieförfalskningen!
MVH
jbig1
Slaveriets historia…utsatt för historierevisionism? Västerländska historikers vilja att skyla över förfädernas brott och skuldbelägga offren...
Dick Harrison, historiker från Lund, som i en serie skrifter har skrivit om slaveriet och haft en agenda som syftar till att försöka få bort den europeiska skuldbeläggningen för världshistoriens värsta slaveri. Vilka dessa ”vi” mer exakt är, framgår dock aldrig. Inte minst gäller det hans bok ”Slaveri 1500-1800, från 2007. En annars utmärkt och läsvärd bok, men man bör uppmärksamma författarens inställning i skuldfrågan, då blir boken även läsvärd ur ett historieteoretiskt och metodiskt perspektiv. Ja, boken blir då ett gott exempel på en etnocentrisk historieskrivning som faktiskt lutar åt att försvara ett visst samhällssystem, och skuldbelägga dess kritiker. Till på köpet erhåller man författarens samhällsteoriska underbyggnad, bara det är intressant att studera. I denna bok är denna samhällsteori uppenbar på en mängd sidor. I professor Rolf Torstendahls ”Introduktion till historieforskningen” framhåller han en viktig slutsats om alla historiker: ”Benägenheten att låta personliga intressen färga av sig på en framställning och dess historiska påståenden, kallar vi för tendens.”
Vi skall följa Harrisons tendens, och försöka se vart åt denna tendens lutar!
I bokens första sidor klargörs denna samhällsteori ganska bra och således vet läsaren vad som väntar. Sanningen är redan fastslagen. På sidan 19 kan vi konstatera följande:
”Gränsen för en slav och en icke-slav är juridisk: den går mellan frihet och ofrihet”.
Harrison skriver även följande:
”…vem som helst kan inte kallas för slav blott för att vederbörande är förtryckt.”
Harrison framställer sedan bokens huvudtes:
”När vi tänker på transatlantiskt slaveri brukar de flesta av oss reflexmässigt skuldbelägga de vita affärsmännen, slavskeppens kaptener och plantageägare.” (sid. 20).
Det var afrikanerna själva som sålde slavarna till slaveri, de var själva skyldiga till det hela, menar Harrison. Ett axiom som sedan ständigt återkommer i boken, exempelvis på sidan 27 där man förleds att tro att det fanns fler ”bovar” – och de var inte vita. Syftet är hela tiden att frita de vita européerna från den största skulden och framhålla de onda afrikanerna, och muslimerna som minst lika onda.
Därefter kommer en glidning i hans val av ord som än mer skuldbelägger afrikanerna som grupp:
”Vi kommer att se hur afrikanska härskare inspirerades till att bygga egna ekonomiska och militära system baserade på ofri arbetskraft, hur införsel av eldvapen och prestigefyllda lyxvaror från Europa sporrade hövdingar och kungar till att börja krig mot grannar och leda slavräder.”
Om man i denna mening byter ut ordet ”inspirera” till ordet ”tvingades” får meningen ett helt annat budskap. Valet av ord är viktiga när man försöker att revidera historien.
Om vi återvända till professor Rolf Torstendahls utsagor i hans ovan citerade bok om historieforskningen, så ters sig skillnaderna mellan de ordval jag pekade på inte helt ovidkommande för själva förståelsen av den text Harrison framför.
”Det är alltså inte här frågan om någon motsättning i sak eller i förklaring. Om fakta är korrekt fastställda, är bägge uttalandena alltså vetenskapligt riktiga. Ändå föreligger en markant olikhet. Den hänför sig till värderingselementet.”
Det är denna värdering vi skall leta efter hos Harrison, och söka utröna vart åt denna lutar ur ett historisk och samhällsrelaterat perspektiv.
Dessutom motsäger Harrison sig själv när vi läser följande mening från sidan 20:
”Det slaveri som existerade i 1700-talets Afrika hade månghundraåriga rötter som inte kan reduceras till enkla följdverkningar av att europeiska skeppare lade till i hamnar och ville köpa arbetskraft.”
Antingen ”inspirerades” slavräderna och utvecklingen mot slaveriet av européerna, eller så var de inhemska – bägge företeelserna kan knappast förekomma samtidigt.
Frågan som vi redan här kan ställa oss är följande – vilka är det som Harrison försvarar? Eller mer intressant – vilket politiskt och ekonomiskt samhällssystem avser Harrison att försvara? Och vilka är det som inte har förstått denna ”sanning” och ”kunskap” han framför?
Ett första svar ger Harrison själv när han ställer följande fråga och besvarar den själv:
”Vilka negativa konsekvenser fick slavhandeln för Afrika? Svaret är, om vi håller oss till det traditionella näringslivet och utvecklingen av handel och hantverk: sannolikt ganska få.”(sid. 192)
Hur skall man tolka ett sådant svar? Att slaveriet inget egentligen betydde för en hel kontinents utveckling? Det var inte så farligt när allt kommer omkring? Ekonomi och handel samt hantverk berördes inte så mycket av de sociala förändringarna?
Ändå skriver Harrison bara några sidor senare (sid. 195) följande om slavhandelns konsekvenser i Afrika:
”Det i särklass vanligaste politiska resultatet av den transatlantiska slavhandeln var att de afrikanska ledare som redan var starka blev ännu starkare. De profiterade på tragedin ekonomiskt och politiskt, vilket gick ut över alla svaga grannar.”
Vadå berördes inte så mycket? Harrison skriver ju själv att förändringarna var genomgripande!
Därmed är ribban satt, och vi skall nu följa bokens budskap till läsarna. Återkommer inom det snara med mer i ämnet, för det är otvetydligen intressant som ett exempel på den nya historieförfalskningen!
MVH
jbig1
-
Martin Lundvall
- Medlem
- Inlägg: 5323
- Blev medlem: 22 mars 2003, 10:05
- Ort: Mer Lund än Moskva
- Kontakt:
Re: Dick Harrison "Slaveri"
Jag sammanfogade inlägget med en tråd där en diskussion om Harrison och slaveriet redan har diskuterats.
/Martin
/Martin
Re: En skojare till historiker - Dick Harrison
Att vita och araber utnyttjade och, givetvis, uppmuntrade ett befintligt system av slavhandel är ingen ny, revisionistisk eller revolutionerande tes. Inte heller är Harrison ensam om den.
Vad skuldbeläggningen beträffar så drar jag i dessa sammanhang gärna fram nedanstående citat. Det säger i princip samma sak som Harrison. Vet du vem som talar?
Är detta ett direkt citat eller din sammanfattning?jbig1 skrev:Det var afrikanerna själva som sålde slavarna till slaveri, de var själva skyldiga till det hela, menar Harrison.
Vad skuldbeläggningen beträffar så drar jag i dessa sammanhang gärna fram nedanstående citat. Det säger i princip samma sak som Harrison. Vet du vem som talar?
The Africans took captives in warfare, and the Europeans did that old divide-and-conquer act, and would sell guns to one side, and the guns that the one side had, enabled them to easily defend the other side. And in the particular cultural thought pattern, the captive was a slave, he was a prize of war, and he was turned over to the Europeans. I doubt that any of them over there really knew what they were sending us into, or that we knew what we were coming into. But it was a very vicious thing; you and I are the victims of it. Everybody feels guilty about it, you can believe it. The Arabs are guilty; Europeans are guilty; the Africans feel guilty; everybody feels guilty.
Re: Dick Harrison "Slaveri"
Malcolm X on Afro-American History. Det smakar lite gammal skåpmat den här diskussionen.
Re: Dick Harrison "Slaveri"
Fortsättning på min analys av Dick harrisons bok om slaveriet!
Slaveriet på Medelhavet
När det gäller slaveriet, både till omfång och grymhet, påpekar Harrison att en del historiker i väst, väljer att glömma bort det faktum att européer också sattes i slaveri. Detta har tystats ner påstår han. Frågan är av vilka? Det får läsaren dock inget svar på! Åter är han ute efter att få läsaren att undvika vissa delar av historiska fakta för att förstärka andra delar!
Sanningen är ju att spanska, italienska, maltesiska korsarer plundrade ungefär lika många muslimska skepp som muslimerna bordade, och tvingade besättningarna i slaveri. Även européerna slog till mot nordafrikanska försvarslösa byar längs kusten och förde bort befolkningarna till slavmarknader i Mallorcas hamnar där sjörövarnäringen blomstrade kraftigt under 1600-1700-talen. Slavmarknaden på Malta var lika stor och livlig som den i Alger, fast det vill man inte riktigt erkänna från ”västerländskt” håll.
Kristna kaptener kunde även förslava betalande muslimska passagerare, exempelvis pilgrimer på väg till Mecka, eller köpmän som reste till och från Egypten, vilka såldes som slavar i Syracusa eller Messina på Sicilien. En annan skillnad var att muslimska sjökaptener ofta hängdes omedelbart när deras skepp erövrades av européerna, detta skedde aldrig på motsidan. Däremot gick det inte att från Nordafrika friköpa vissa européer som ansågs viktiga att behålla i Nordafrika; läkare, specialister på skeppsbyggnad, smide och kanongjutning, liksom spanska officerare. Man sände inte gärna tillbaks officerare som ju hade som yrke att bekämpa nordafrikanska pirater.
Dick Harrison menade att bägge sidor var lika skrupelfria, men frågan var om inte västerlänningarna var värst – eftersom deras sjörövare slog sig samman med muslimska pirater, medan det motsatta sällan hände. Dick Harrison menar även att sjöröveriet i Nordafrika hade statlig uppbackning då denna syssla var huvudnäringen i Nordafrika. Det är dock en rejäl lögn, huvudnäringen i Nordafrika var som annorstädes vilandes på en enormt bred bas av jordbruk och boskapsskötsel. Dessutom var statsmakterna i dåtidens Nordafrika synnerligen svaga och instabila till skillnad mot den spanska eller de italienska småstaternas samhällen. Spanien kunde lägga kraft bakom sina åtgärder, medan nordafrikanerna enbart kunde lita till privata sjörövarkapteners skicklighet eller djärvhet. Dessutom hade nordafrikaner inga religiösa ordnar som fanns i Europa vilka kunde friköpa deras bortförda, en infångad nordafrikan under 1500-1600-talen återsåg aldrig sitt hemland mer.
Att antalet förslavade nog var lika stort i Nordafrika som i Sydeuropa visar denna företeelse från 1700-talet, då man började utväxla slavar sinsemellan. Kungen av Madrid gick med på att återsända muslimska galärslavar mot att nordafrikanerna frigav spanjorer. Det första utbytet skedde år 1739 då mercedariebröderna erlade lösen för 50 spanjorer och sedan släpptes 50 algerier i Spanien. År 1768-1769 utlämnades 631 spanjorer i Alger i utbyte mot 1236 algerier i Spanien. Samtidigt återköptes ytterligare 819 spanska fångar för 694 463 pesos.
Hur många dessa olyckliga av européer bortrövade muslimer och andra folk kring Svarta Havet var under perioden 1300-1800 är svårt att veta, men gissningsvis var de troligen minst lika många som de européer som fördes till Nordafrika under perioden 1500-1830. Uppskattningsvis 1 miljon människor som kallades ”turkar” eller ”morer”, fanns som slavar i södra Europa under perioden 1500-1700. Inräknat andra folk, från Östeuropa och Centralasien, kan det rent av ha funnits 1,5 miljoner slavar i södra och östra Europa under dessa århundraden. Men säkra källor är svåra att erhålla, därför bör toleransen även här ställas högt.
Texten bygger delvis på den amerikanske forskaren Bob Davis, som studerat ämnet. Han antar att det i Spanien, Italien och södra Frankrike perioden 1500-1700 fanns omkring en miljon förslavade muslimer, oftast kallade ”turkar” eller ”morer”.
MVH
jbig1
Slaveriet på Medelhavet
När det gäller slaveriet, både till omfång och grymhet, påpekar Harrison att en del historiker i väst, väljer att glömma bort det faktum att européer också sattes i slaveri. Detta har tystats ner påstår han. Frågan är av vilka? Det får läsaren dock inget svar på! Åter är han ute efter att få läsaren att undvika vissa delar av historiska fakta för att förstärka andra delar!
Sanningen är ju att spanska, italienska, maltesiska korsarer plundrade ungefär lika många muslimska skepp som muslimerna bordade, och tvingade besättningarna i slaveri. Även européerna slog till mot nordafrikanska försvarslösa byar längs kusten och förde bort befolkningarna till slavmarknader i Mallorcas hamnar där sjörövarnäringen blomstrade kraftigt under 1600-1700-talen. Slavmarknaden på Malta var lika stor och livlig som den i Alger, fast det vill man inte riktigt erkänna från ”västerländskt” håll.
Kristna kaptener kunde även förslava betalande muslimska passagerare, exempelvis pilgrimer på väg till Mecka, eller köpmän som reste till och från Egypten, vilka såldes som slavar i Syracusa eller Messina på Sicilien. En annan skillnad var att muslimska sjökaptener ofta hängdes omedelbart när deras skepp erövrades av européerna, detta skedde aldrig på motsidan. Däremot gick det inte att från Nordafrika friköpa vissa européer som ansågs viktiga att behålla i Nordafrika; läkare, specialister på skeppsbyggnad, smide och kanongjutning, liksom spanska officerare. Man sände inte gärna tillbaks officerare som ju hade som yrke att bekämpa nordafrikanska pirater.
Dick Harrison menade att bägge sidor var lika skrupelfria, men frågan var om inte västerlänningarna var värst – eftersom deras sjörövare slog sig samman med muslimska pirater, medan det motsatta sällan hände. Dick Harrison menar även att sjöröveriet i Nordafrika hade statlig uppbackning då denna syssla var huvudnäringen i Nordafrika. Det är dock en rejäl lögn, huvudnäringen i Nordafrika var som annorstädes vilandes på en enormt bred bas av jordbruk och boskapsskötsel. Dessutom var statsmakterna i dåtidens Nordafrika synnerligen svaga och instabila till skillnad mot den spanska eller de italienska småstaternas samhällen. Spanien kunde lägga kraft bakom sina åtgärder, medan nordafrikanerna enbart kunde lita till privata sjörövarkapteners skicklighet eller djärvhet. Dessutom hade nordafrikaner inga religiösa ordnar som fanns i Europa vilka kunde friköpa deras bortförda, en infångad nordafrikan under 1500-1600-talen återsåg aldrig sitt hemland mer.
Att antalet förslavade nog var lika stort i Nordafrika som i Sydeuropa visar denna företeelse från 1700-talet, då man började utväxla slavar sinsemellan. Kungen av Madrid gick med på att återsända muslimska galärslavar mot att nordafrikanerna frigav spanjorer. Det första utbytet skedde år 1739 då mercedariebröderna erlade lösen för 50 spanjorer och sedan släpptes 50 algerier i Spanien. År 1768-1769 utlämnades 631 spanjorer i Alger i utbyte mot 1236 algerier i Spanien. Samtidigt återköptes ytterligare 819 spanska fångar för 694 463 pesos.
Hur många dessa olyckliga av européer bortrövade muslimer och andra folk kring Svarta Havet var under perioden 1300-1800 är svårt att veta, men gissningsvis var de troligen minst lika många som de européer som fördes till Nordafrika under perioden 1500-1830. Uppskattningsvis 1 miljon människor som kallades ”turkar” eller ”morer”, fanns som slavar i södra Europa under perioden 1500-1700. Inräknat andra folk, från Östeuropa och Centralasien, kan det rent av ha funnits 1,5 miljoner slavar i södra och östra Europa under dessa århundraden. Men säkra källor är svåra att erhålla, därför bör toleransen även här ställas högt.
Texten bygger delvis på den amerikanske forskaren Bob Davis, som studerat ämnet. Han antar att det i Spanien, Italien och södra Frankrike perioden 1500-1700 fanns omkring en miljon förslavade muslimer, oftast kallade ”turkar” eller ”morer”.
MVH
jbig1
Re: Dick Harrison "Slaveri"
Jaha... Är detta en diskussion eller vill du bara tala om vad du tycker?