Fotboll i sken av social sammansättning på orten.
AIK håller på att lägga in samtliga som spelat i deras A-lag på sin hemsida. En förträfflig idé, hoppas andra klassiska klubbar tar efter. Som AIK:are har jag kollat en del och jag har definitivt ett intryck av (helt ovetenskapligt, jag vet) att det handlar om arbetargrabbar. Pära Kaufeldt, en av Sveriges främsta fotbollsspelare genom tiderna, är bara ett exempel. Han slutade som vaktmästare på Stadion, hade han levat idag hade han varit mång-mång-miljonär. Real Madrid?
Med tanke på hur fotbollskulturen i Sverige växte upp är det kanske inte så underligt att de flesta (i princip alla) svenska fotbollsspelare har haft rötterna ibland arbetarna. Idrotten "importerades" ju främst genom brittisk invandring i form främst av invandring och sjömän.
Vad som däremot är otroligt svårt att göra är att jämföra dagens situation för proffslirare kontra hur det såg ut på 50- och 60-talet. Då var det fult att tjäna pengar som idrottsman, den lite naiva åsikten om amatörismen (dvs man skulle inte tjäna pengar på sin idrott) var starkt rådande över allt vad idrott hette. Spelarna skulle helst - eller det krävdes - ha ett riktigt jobb vid sidan av sin fotbollskarriär, att ens tänka tanken på att leva på sin sport i Sverige var sålunda i princip otänkbart. Att bli proffs utomlands gick däremot tydligen bra, även om det aldrig var tal om några Zlatan miljoner till moderklubbarna.
Idag är situationen en helt annan, även om vi inte har proffs i Sverige så torde det även för den mest inbitne "amatörförespråkaren" vara tämligen uppenbart att ingen elitfotbollsspelare idag kan ha ett vanligt jobb vid sidan av fotbollen, det finns inte tid. I alla fall inte under själva säsongen, synen på att tjäna pengar har också förändrats, det är inte lika fult längre - även om det knorras på läktarn (vilket säkerligen aik:arn är medveten om) o.s.v..
Möjligheterna att bli proffs är dessutom större idag än det var på Gunnar Gren, Nacka Skoglund o.s.v., vilket givetvis har både för- och nackdelar.
Vad som däremot är otroligt svårt att göra är att jämföra dagens situation för proffslirare kontra hur det såg ut på 50- och 60-talet. Då var det fult att tjäna pengar som idrottsman, den lite naiva åsikten om amatörismen (dvs man skulle inte tjäna pengar på sin idrott) var starkt rådande över allt vad idrott hette. Spelarna skulle helst - eller det krävdes - ha ett riktigt jobb vid sidan av sin fotbollskarriär, att ens tänka tanken på att leva på sin sport i Sverige var sålunda i princip otänkbart. Att bli proffs utomlands gick däremot tydligen bra, även om det aldrig var tal om några Zlatan miljoner till moderklubbarna.
Idag är situationen en helt annan, även om vi inte har proffs i Sverige så torde det även för den mest inbitne "amatörförespråkaren" vara tämligen uppenbart att ingen elitfotbollsspelare idag kan ha ett vanligt jobb vid sidan av fotbollen, det finns inte tid. I alla fall inte under själva säsongen, synen på att tjäna pengar har också förändrats, det är inte lika fult längre - även om det knorras på läktarn (vilket säkerligen aik:arn är medveten om) o.s.v..
Möjligheterna att bli proffs är dessutom större idag än det var på Gunnar Gren, Nacka Skoglund o.s.v., vilket givetvis har både för- och nackdelar.
Vid olympiaden i Paris 1924 var Sverige sensationslag, man tog brons. Pära Kaufeldt framstod som en av turneringens bästa spelare och han fick erbjudande om att spela i en fransk klubb. Men internationella proffs var tydligen en okänd företeelse vid denna tid och franska myndigheter vägrade att ge Pära ett arbetstillstånd. Den franska klubben fösökte finta bort myndighetsbeslutet och skrev istället in Pära som student vid ett universitet. Men Pära Kaufeldt med sin enkla bakgrund hade naturligtvis ingen möjlighet att klara universitetsstudier i Frankrike, bluffen upptäcktes och Pära utvisades från Frankrike. Men denna korta sejour i Frankrike måste göra Pära Kaufeldt till Sveriges första fotbollsproffs. Världens första?
Citerar från AIK:s hemsida: "Per Kaufeldt tillhörde en fattig mångbarnsfamilj. Han föddes på Söder men växte upp i Hagalund och blev i arbetslöshetens grå tider en symbol för hur man ur denna slumbetonade miljö kunde slå sig fram till internationell ära och berömmelse."
Källor: AIK:s hemsida samt min egen morfar som hade äran att spela med Pära i AIK i slutet av 20-talet. (Ja, gubben är naturligtvis död sen flera år)
Citerar från AIK:s hemsida: "Per Kaufeldt tillhörde en fattig mångbarnsfamilj. Han föddes på Söder men växte upp i Hagalund och blev i arbetslöshetens grå tider en symbol för hur man ur denna slumbetonade miljö kunde slå sig fram till internationell ära och berömmelse."
Källor: AIK:s hemsida samt min egen morfar som hade äran att spela med Pära i AIK i slutet av 20-talet. (Ja, gubben är naturligtvis död sen flera år)
-
Robert Sköld
- Medlem
- Inlägg: 2581
- Blev medlem: 9 oktober 2002, 03:23
- Ort: Linköping/Motala
- Kontakt:
Har fortsatt att fundera på min ursprungliga från från 2003. Hur stort nummer kan man egentligen dra på en stads proletarisering satt i relation till antalet bra fotbollsklubbar som härstammar från staden i fråga. Jag tar återigen upp Norrköping-Linköping som ett bra exempel. Linköping har aldrig klassats som en "proletär" stad egentligen, i den mening att en stor del av dess befolkning har varit verksam inom verkstadsindustri etc. Resultatet av detta på fotbollsarenan är mediokert. Endast SAAB/Derby har varit upp i Allsvenskan, 1976 tror jag det var. Norrköping å andra sidan var en av de tidigaste orterna att industrialiseras i Sverige, med många verksamma inom "arbetaryrken". Resultatet är en solid fotbollskultur genom såväl IFK Norrköping, Sleipner och Sylvia.
Om vi studerar lagen i årets Allsvenska, går det att falsifiera min teori?
/Robert
P.S Bytte namn på tråden
Om vi studerar lagen i årets Allsvenska, går det att falsifiera min teori?
/Robert
P.S Bytte namn på tråden
Jo, men hur förklarar man då t.ex. varför Västerås har rönt (om än blygsamma) framgångar i t.ex. fotboll, medan Eskilstuna inte har gjort det?Robert Sköld skrev:Har fortsatt att fundera på min ursprungliga från från 2003. Hur stort nummer kan man egentligen dra på en stads proletarisering satt i relation till antalet bra fotbollsklubbar som härstammar från staden i fråga. Jag tar återigen upp Norrköping-Linköping som ett bra exempel. Linköping har aldrig klassats som en "proletär" stad egentligen, i den mening att en stor del av dess befolkning har varit verksam inom verkstadsindustri etc. Resultatet av detta på fotbollsarenan är mediokert. Endast SAAB/Derby har varit upp i Allsvenskan, 1976 tror jag det var. Norrköping å andra sidan var en av de tidigaste orterna att industrialiseras i Sverige, med många verksamma inom "arbetaryrken". Resultatet är en solid fotbollskultur genom såväl IFK Norrköping, Sleipner och Sylvia.
Båda städerna är starkt proletariserade (idag står industrin för 22% av arbetstillfällena i Västerås och 24% i Eskilstuna), med tanke på stora nedskärningar inom tillverkningsindustrin så får man anta att denna siffra har varit långt högre. Trots denna stora proletarisering så har E-tunas framgångar inom fotbollen varit obefintliga, nu har iofs inte VSK lyckats bättre, men man har trots allt haft ett klubblag i de högre divisionerna. E-tunas främsta fotbollsklubb är Eskilstuna City FCK som harvar runt i division 2, medan VSK tragglar runt i ettan.
Tittar vi bortom fotbollen så har V-ås ett topplag i bandy (ja, det är iofs inte mycket att komma med men ändå). Västerås har haft ett ishockeylag som spelat i Elitserien under längre perioder, Eskilstunas hockeystolthet harvar runt i division 1 Östra.
Dock har E-tuna ett lag som kör i elitserien i Speedway (Smederna) och ett Handbollslag (IF Guif), men som sagt i hockeyn och fotbollen är man distansierade rejält.
Nu har i och för sig Eskilstuna något mindre invånarantal (2002 uppgick det till 91 806 inv.) jämfört med Västerås som har 132 344 inv (2006). Dock är frågan om det egentligen spelar så stor roll, Gävle har 92 257 invånare (2006) och har ett Elitserielag och ett fotbollslag i Allsvenskan. Således kan man inte dra allt för stora växlar av invånarantalet heller...
Vad som däremot skiljer Västerås från Eskilstuna, är det faktum att Västerås - med visst fog - beskrivs som Sveriges största bruksort. Under en lång period under 1900-talet var ASSEA (nuvarande ABB) totalt dominerande, ABB:s skugga hänger fortfarande tung över staden, jag är lite inne på att det kan vara skillnaden. För tittar vi på hur Eskilstunas industri ser ut, så är saknas det en dominerande aktör, något som således inte Västerås har. Det saknas således en form av gemenskap typ att "alla knegar på samma ställe" som skapas i orter där alla arbetar åt - i princip - en och samma arbetsgivare.
Frågan blir då om man kan applicera detta på synen på idrott, och det tror jag till viss del att man kan. Nu ska jag väl villigt erkänna att denna tes är rätt luddigt formulerad, och saknar egentligen all form vetenskapliga analyser, men det skulle ändå vara intressant att se hur pass grundad den är.
En annan aspekt jag undrar på när det gäller Linköping kontra Norrköping är kontakterna med omvärlden. Återvänder vi till Gävle (ja det är ett jävla tjat, men det är min hemstad) så är Gävle en gamla hamnstad, i likhet med Norrköping. Även om nu Gävle är mer förknippad med hockey än fotboll, så är faktiskt Gefle IF (tillsammans med ÖIS) de två äldsta fotbollsklubbarna i Sverige. I Gävles fall berodde det på de britter som "importerats" för att bistå med hjälp till spinnerierna i bl.a. Strömsbro, helt enkelt tog med sig fotbollen till Gävle.
Frågan blir då i vilken form man kan applicera detta på Norrköping kontra Linköping, om vi nu antar att kontakten med britter - pga industrin - var större i Norrköping än i Linköping, skulle detta också kunna vara en orsak till varför fotbollen fick ett större fäste i Peking än i Linköping?
Tycker det svårt att riktigt dra några slutsatser eftersom majoriteten av lagen kommer från storstäder eller i närheten av dessa. Tror man nästan måste gå ner i Superettan innan man kan göra vetenskapligt grundade studier, för här har vi trots allt klassiska bruksortsorter som t.ex. Åtvidaberg.Robert Sköld skrev:Om vi studerar lagen i årets Allsvenska, går det att falsifiera min teori?
-
Robert Sköld
- Medlem
- Inlägg: 2581
- Blev medlem: 9 oktober 2002, 03:23
- Ort: Linköping/Motala
- Kontakt:
-
Robert Sköld
- Medlem
- Inlägg: 2581
- Blev medlem: 9 oktober 2002, 03:23
- Ort: Linköping/Motala
- Kontakt:
Patrik, ursäkta att mitt svar dröjde!
Angående Eskilstuna så är det faktistk snäppet mer förbryllande att de inte har någon fotbollsklubb att tala om än att Linköping inte har det. Men under den period som mycket av stadens proletarisering skedde så hade man ju ett topplag, IFK Eskilstuna var cementerade uppe i högsta serien på 1920-talet. Mellan 1920-1925 var man med och ett par gånger på -30,-40, -50 och -60 talen. Man vann även mästerskapet mot Sleipner 1921 tror jag det var.
Min andra hemort Motala är ett bra exempel dock på en arbetarstad med en stark fotbollsklubb och många små. MAIF har under en lång period vart ganska fast cementerade i den näst högsta serien (må så vara dock att de är nere och harvar i tvåan med Linköpings FF nu
).
/Robert
Angående Eskilstuna så är det faktistk snäppet mer förbryllande att de inte har någon fotbollsklubb att tala om än att Linköping inte har det. Men under den period som mycket av stadens proletarisering skedde så hade man ju ett topplag, IFK Eskilstuna var cementerade uppe i högsta serien på 1920-talet. Mellan 1920-1925 var man med och ett par gånger på -30,-40, -50 och -60 talen. Man vann även mästerskapet mot Sleipner 1921 tror jag det var.
Min andra hemort Motala är ett bra exempel dock på en arbetarstad med en stark fotbollsklubb och många små. MAIF har under en lång period vart ganska fast cementerade i den näst högsta serien (må så vara dock att de är nere och harvar i tvåan med Linköpings FF nu
)./Robert
-
Johan Elisson
- Medlem
- Inlägg: 3530
- Blev medlem: 23 mars 2002, 17:58
- Ort: Rikets värn i väst.
En bok som kan svara på många av de funderingar och frågor som diskuteras i tråden är Kung Fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950 av Torbjörn Andersson. En riktig tegelsten och tillika författarens doktorsavhandling vid Lunds universitet.
Nu har jag ännu inte tagit mig igenom hela den 750-sidiga boken, men lite kort kan man säga att fotbollen i Sverige först praktiserades av medelklassen. Under 1890-talet och 1900-talets början hade i princip alla föreningar och huvuddelen av dess medlemmar medelklassbakgrund (t ex hantverkare, bokhållare, lärare, lägre tjänstemän samt studerande). Först under 1900-talets första två decennier när arbetarnas förhållanden förbättrades med t ex kortare och färre arbetsdagar började fotbollen på allvar att sprida sig till arbetarklassen. Som ett exempel på problemen kan nämnas att brukslaget Sandvikens AIK t ex inte kunde åka till en SM-match i Göteborg då lagets spelare inte fick ledigt från bruket.
Det står en hel del om Eskilstuna, i alla fall i bokens inledande kapitel. IFK Eskilstuna var för övrigt en av de mer framgångsrika föreningarna under 1900-talets början med t ex ett SM-guld 1921 och ett silver 1923 (även om det bör noteras att tävlingen förlorat sin status vid den tiden och att många av de bästa lagen inte ställde upp), fyra Kamratmästerskapstitlar (slagna endast av IFK Göteborgs elva och IFK Stockholms fem), två semifinaler i tävlingarna om Svenska Fotbollspokalen, deltagande i den första nationella serien i Sverige (Svenska Serien 1910, 1911-12, 1920-21, 1922-23, 1923-24) samt deltagande i de 11 av de 12 första allsvenska säsongerna (1924-36).
/feldgrau
Nu har jag ännu inte tagit mig igenom hela den 750-sidiga boken, men lite kort kan man säga att fotbollen i Sverige först praktiserades av medelklassen. Under 1890-talet och 1900-talets början hade i princip alla föreningar och huvuddelen av dess medlemmar medelklassbakgrund (t ex hantverkare, bokhållare, lärare, lägre tjänstemän samt studerande). Först under 1900-talets första två decennier när arbetarnas förhållanden förbättrades med t ex kortare och färre arbetsdagar började fotbollen på allvar att sprida sig till arbetarklassen. Som ett exempel på problemen kan nämnas att brukslaget Sandvikens AIK t ex inte kunde åka till en SM-match i Göteborg då lagets spelare inte fick ledigt från bruket.
Det står en hel del om Eskilstuna, i alla fall i bokens inledande kapitel. IFK Eskilstuna var för övrigt en av de mer framgångsrika föreningarna under 1900-talets början med t ex ett SM-guld 1921 och ett silver 1923 (även om det bör noteras att tävlingen förlorat sin status vid den tiden och att många av de bästa lagen inte ställde upp), fyra Kamratmästerskapstitlar (slagna endast av IFK Göteborgs elva och IFK Stockholms fem), två semifinaler i tävlingarna om Svenska Fotbollspokalen, deltagande i den första nationella serien i Sverige (Svenska Serien 1910, 1911-12, 1920-21, 1922-23, 1923-24) samt deltagande i de 11 av de 12 första allsvenska säsongerna (1924-36).
/feldgrau