Svensk?
Svensk?
Hur har -nsk ändelsen hamnat på ordet svensk.. är det bara en böjning av ordet "svéar".. alltså "av svears härkomst" eller är det en ren förkortning av "svealändsk"
Enligt NE är det äldsta belägget på Svealand från 1422. De har dock skrivit fel, Kristoffers landslag utfärdades 1442.
Dessförinnan motsvarades begreppet Svealand av Svitjod medan det inte fanns någon liknande term för Götaland. När Magnus Ladulås och Valdemar delade Sverige mellan sig 1277 berättar Erikskrönikan att Magnus Ladulås kort och gott fick "Swidhido" medan den var för sig räknar upp alla götaländska landskap som Valdemar fick.
Denna text är även det äldsta belägget på Götaland och är egentligen ett utslag av den göticistiska historieskrivningen på 1400-talet, där man ville hävda att Sverige bara var ett alternativt namn på goternas rike.Kristoffers landslag skrev:Sverikis rike är af hedne värld samankomit af Svea och Gotha landh. Svea kalladis nordanskogh och Gotha sunnanskogh.
Dessförinnan motsvarades begreppet Svealand av Svitjod medan det inte fanns någon liknande term för Götaland. När Magnus Ladulås och Valdemar delade Sverige mellan sig 1277 berättar Erikskrönikan att Magnus Ladulås kort och gott fick "Swidhido" medan den var för sig räknar upp alla götaländska landskap som Valdemar fick.
Svensk är adjektivformen av svear. På medeltiden föredrog man att säga "svenska män" och "danska män" istället för svear och daner. Med tiden förvandlades detta till svenskar och danskar. Av en outgrundlig anledning anses däremot inte utvecklingen norskar av "norska män" som korrekt svenska.Giancarlo skrev:Hur har -nsk ändelsen hamnat på ordet svensk.. är det bara en böjning av ordet "svéar".. alltså "av svears härkomst" eller är det en ren förkortning av "svealändsk"
-
erich lespenhalt
- Medlem
- Inlägg: 385
- Blev medlem: 9 juli 2004, 13:46
- Ort: Buren
Enligt en antik författare bodde i Skandinavien en folkstam som kallades suiones vilket brukar tolkas som svear. Kanske fanns det ett inhemskt ord för svear som nu försvunnit men som lever kvar i "svensk". Ordet bör ha skrivits i stil med "sveaner, svianer, sveoner". Adjektivet bör ha varit "sviansk, sveonsk. Förleden i "Svinesund" brukar tolkas som att det har med "svensk" och "svear" att göra. Kanske är det ett namn på svenskar som har överlevt i ordet "Svinesund".
-
erich lespenhalt
- Medlem
- Inlägg: 385
- Blev medlem: 9 juli 2004, 13:46
- Ort: Buren
Enligt Hellquists etymologiska ordbok är ordet "svear" besläktat med med "suebi". Betydelsen lär vara "själva, vi själva, det egna folket".Giancarlo skrev:Låter intressant, elefanten.. Har namnet Svear, Suioner, Sveaner någonting att göra med Sveber, Suever, Schwäber? Alltså samma folk som bodde i sydtyskland (Schwaben) och i nordspanien (Suebi)
Det var Tacitus som skrev om suiones.
Jag garderar mig med att svenskar kan ha kallats "svenskar" redan för tvåtusen år sedan när Tacitus beskrev de germanska stammarna. I hans öron kanske "suensk" lät som "suiones". Därav n-et i "suiones". Frågan om varför det heter "svensk", med "n" förblir då obesvarad.
Jag har svårt att se vad som är mysteriet här. Tacitus skrev suiones, Jordanes skrev suehans och Rimbert samt Adam av Bremen skrev sueones. I källor på germanskt språk skrivs svear aldrig med "n" medan latinska författare oberoende av varandra har inkluderat denna bokstav. Jag kan visserligen inte latin, men jag har alltid betraktat bokstaven "n" som en anpassning till det latinska språkets krav.den pinkande elefanten skrev:Jag garderar mig med att svenskar kan ha kallats "svenskar" redan för tvåtusen år sedan när Tacitus beskrev de germanska stammarna. I hans öron kanske "suensk" lät som "suiones". Därav n-et i "suiones". Frågan om varför det heter "svensk", med "n" förblir då obesvarad.
I än mindre grad tycker jag att "n":et i adjektivformen "svensk" är mystiskt. Bokstaven "n" förekommer helt naturligt i flera former av ordet svear.
Plural i obestämd form: svear
Plural i bestämd form: svearna
Singular i obestämd form: svean?
Singular i bestämd form: sveanen?
Äldre adjektivform: sveansk?
Mer information:den pinkande elefanten skrev:Enligt Hellquists etymologiska ordbok är ordet "svear" besläktat med med "suebi". Betydelsen lär vara "själva, vi själva, det egna folket".Giancarlo skrev:Låter intressant, elefanten.. Har namnet Svear, Suioner, Sveaner någonting att göra med Sveber, Suever, Schwäber? Alltså samma folk som bodde i sydtyskland (Schwaben) och i nordspanien (Suebi)
http://www.tacitus.nu/cornelius/Germania-9.htm#a44Per Persson skrev:Suiones. Detta folknamn motsvarar den inhemska benämningen föstnord. svear, fvästn. sviar och synes stå i nära sammanhang med fht. ge-swio »besläktad genom giftermål, affinis»; det betydde väl endast »släktingarna, anförvanterna». Till grund ligger reflexivst, sve- svi- »sig, själv, egen», från vilken också släktskapsord som sv. svåger, ty. Schwager och sv. syster, ty. Schwester utgått. Denna etymologiska förklaring av Suiones härrör ej, såsom ibland påstås, från Noreen, utan är av äldre datum (jfr Laistner Germanische Völkemamen 39). Till svear hör som gen. plur. svea, vilket ingår i svea rike (= svearnas rike), varav Sverige. Jämte Suiones, svear, sviar förekomma också andra namnformer. Den gotiske historieskrivaren Jordanes, som levde på 500-talet, har formen Suehans (i Getica 21). Här har dock h knappast något etymologiskt värde, utan tjänar blott som tecken till att vokalerna, som stå på ömse sidor därom, skola uttalas skilda (jfr t. ex. ahenus = aenus). Sue(h)ans är sålunda likvärdigt med mlat. Sueones, som förhåller sig till Suiones som svear till sviar. Vidare förekomma former med en efter stavelsen sue- följande dental: Suet(h)idi Jordanes Get. 23, mlat. Suedi, jfr ty. Schweden, eg. dat. plur. av folknamnet Schwede. Hit hör ock mlat. Suethia, Suetia, Suecia. Den ifrågavarande dentalen synes härröra från sammansättningen fornsv. run. Sveþiuþ - isl. Sví-þjóð, till þiuþ, þjóð »folk». Suiones, svear, sviar hänförde sig egentligen blott till folket i mellersta Skandinavien kring sjöarna Mälaren och Hjälmaren.
föstnord. = fornöstnordiska
fvästn. = fornvästnordiska
fht. = fornhögtyska
mlat. = medeltidslatin
-
erich lespenhalt
- Medlem
- Inlägg: 385
- Blev medlem: 9 juli 2004, 13:46
- Ort: Buren
Singularis för "svear" återfinns i isländskans "svii", pl "sviar". Det har aldrig funnits något "svean", varken i isländskan eller svenskan. Den enklaste förklaringen till n-et i "svensk" är att ordet "svensk" kommer från ett numera utdött folknamn på svearna. Tacitus benämning "suiones" är det närmaste vi kommer detta folknamn.
Det är möjligt att svenskarna under Tacitus epok kallade sig själva för "sueonar" eller något liknande. Tusen år senare kallade de sig för "sviar"
Det är möjligt att svenskarna under Tacitus epok kallade sig själva för "sueonar" eller något liknande. Tusen år senare kallade de sig för "sviar"
Hur kan du vara så säker på att det aldrig har funnits ett "svean" när du själv utifrån ett latinskt ord konstaterar att svearna tidigare måste ha kallats för "sveoner" eller något liknande. Jag bara spekulerade precis som du. Om den isländska namnformen är "svii" borde den svenska motsvarigheten isåfall vara "svee". Vad blir bestämd form av detta?den pinkande elefanten skrev:Singularis för "svear" återfinns i isländskans "svii", pl "sviar". Det har aldrig funnits något "svean", varken i isländskan eller svenskan.
Enligt citatet från Per Persson kallade de sig ju för svear medan sviar var den västnordiska namnformen. Adam av Bremen som inte hade läst Tacitus' Germania skrev ca 1070 "sueones". Är det inte den enklaste förklaringen att ändelsen "-nes" kommer från latiniseringen av ordet svear.den pinkande elefanten skrev:Den enklaste förklaringen till n-et i "svensk" är att ordet "svensk" kommer från ett numera utdött folknamn på svearna. Tacitus benämning "suiones" är det närmaste vi kommer detta folknamn. Det är möjligt att svenskarna under Tacitus epok kallade sig själva för "sueonar" eller något liknande. Tusen år senare kallade de sig för "sviar"
-
erich lespenhalt
- Medlem
- Inlägg: 385
- Blev medlem: 9 juli 2004, 13:46
- Ort: Buren
Det kan absolut finnas kopplingar mellan andra kända ortnamn och stammar eftersom Svi-Sve-Sui-Svio ter sig för mig som en ganska ovanlig germansk konstellation. Jag är absolut ingen expert,men av det jag läst får jag intrycket av det.Giancarlo skrev:Låter intressant, elefanten.. Har namnet Svear, Suioner, Sveaner någonting att göra med Sveber, Suever, Schwäber? Alltså samma folk som bodde i sydtyskland (Schwaben) och i nordspanien (Suebi)
Sedan vet vi ju att det var stora folkvandringar under framförallt århundraden runt 300-500, men även tidigare och senare. Många av dessa folkstammar kom faktiskt här uppe i från Skandinavien så omöjligt är det inte att Sveber, Suever, Schwäber har koppling till Svearna-Suionerna-Suehanerna-Svionerna.
Jag har fler alternativ som skulle kunna ha kopplingar med Svearna. Dessa är Schweiz(från kantonen Schwyz). Sveberna uppehöll sig i trakterna kring Schweiz och möjligtvis härstammar namnet till Sveberna.
Sverige och Schweiz blandas ju konstant ihop utomlands och det kan bero på att namnen har något gemensamt i sitt ursprung(alltså Svearna-Sveberna). Jämför Svitjod och Switzerland, det är så påfallande likt.
Sedan har jag funderat på var namnet Suomi kommer ifrån. Det låter ju onekligen spontant som någon förfinskad form av Suiones. Finnarna som folk kallades av romarna för Fenni(kan röra sig om samer också) så varför ligger inte finnarnas egna namn på sitt land närmare Fenni? Vi vet ju att Svearnas rike tidigt stäckte sig över Åland, Ålands hav och över till det som idag är Svenskfinland. Det var en naturlig del av svearnas rike, naturligare än Gotland.
Nej, nu är det slut på spekulationer för idag
Dessvärre måste man spekulera för att komma någon vart då det gäller ortnamns- och språkhistoria. Oavsett om man gillar det eller inte.
Götaland existerade som begrepp långt tidigare. Det kan man sluta sig till av vad som skrivs i krönikor och sagor.Örjan skrev:Enligt NE är det äldsta belägget på Svealand från 1422. De har dock skrivit fel, Kristoffers landslag utfärdades 1442.
Denna text är även det äldsta belägget på Götaland och är egentligen ett utslag av den göticistiska historieskrivningen på 1400-talet, där man ville hävda att Sverige bara var ett alternativt namn på goternas rike.Kristoffers landslag skrev:Sverikis rike är af hedne värld samankomit af Svea och Gotha landh. Svea kalladis nordanskogh och Gotha sunnanskogh.
Dessförinnan motsvarades begreppet Svealand av Svitjod medan det inte fanns någon liknande term för Götaland. När Magnus Ladulås och Valdemar delade Sverige mellan sig 1277 berättar Erikskrönikan att Magnus Ladulås kort och gott fick "Swidhido" medan den var för sig räknar upp alla götaländska landskap som Valdemar fick.
Adam av Bremen använder uttrycket Gothia ett flertal gånger. Det översätts vanligen med Götaland. Det är bara att läsa boken och se efter.
Uttrycket Gautland förekommer i isländska sagor; bl. a. i Orkneyinga saga från 1190-talet.
Vi har även kungar i Sverige vilka har regerat med någon form av götisk titel.
Texten i landslagen är inte något utslag av en göticistisk historieskrivning. Däremot kan den naturligtvis tolkas så av provinsialister.
- medundersåte
- Medlem
- Inlägg: 517
- Blev medlem: 5 juni 2003, 15:07
- Ort: Vadstena
Fast nog liknar det allt en göticistisk programförklaring:koroshiya skrev:Texten i landslagen är inte något utslag av en göticistisk historieskrivning. Däremot kan den naturligtvis tolkas så av provinsialister.
Kristofers landslag skrev:Twenne æra gotha j suerige, östgota oc wæsgotha. Ey findz gota nampn j flerom landom fast standande wtan j swea Rike, for thy ath aff them wt spreddis gota nampn j annor landh, som scripten sigher.