"Forskare: Sverige stödde NATO under kalla kriget"

[cocteau]

Tankmunstycke är en världsstandard och jag skulle bli förvånad om USA valt något annat till sina flygplan.

Hur är det med ryska flygplan, kan dom också tankas utan vidare på en svensk krigsbas?

[Hans]

Nato testade även kryssninsrobotar över svenskt luftrum,så sent som åttiotalet.Skulle inte detta vara godkänt av den svenska regeringen??/Thule

Har du någon källa för detta? Jag har aldrig hört talas om det och jag förstår inte varför man skulle behöva svenskt luftrum när man lika väl kunde ha gjort det i USA och Kanada.

MVH

Hans

[thule]

Det fanns planer på att stationera kryssningsrobotar i norge,dessa lär ha testats bl.a på Vidselbasen.Uppgifterna kommer från en anställd i fv.
Jag har själv försökt hitta underlag för detta men aldrig hittat något. Norskt flyg besöker ofta oss här i Luleå ,även om det inte sker lika ofta nu som för ca 10 år sedan.Och det kan ju vara möjligt att detta har hänt.Enligt honom så är det riktigt i alla fall.MVH/Thule

[J.K Nilsson]

Hur är det med ryska flygplan, kan dom också tankas utan vidare på en svensk krigsbas?

I alla fall aeroflott. Finns ingen anledning att hålla på och försöka specialisera sig på något så pass basic. Eftersom rysktillverkade stridsflygmaskiner har deltagit i internationella flgövningar finner jag det osanolikt att ryska FV håller sig med andra kopplingsstandarder. Det finns en mängd varianter av tankmunstycken med olika handhavande men de passar till ändå till kopplingen.

Testa krysningsrobotar i Vidsel under det kalla kriget torde vara rätt så vanskligt att försöka hålla hemligt. Dessutom finns det rätt så gott om provplatser i NATO så man behöver inte involvera ett land där det är svårt att ens fixa ett samförståndsavtal.

J.K Nilsson

[LasseMaja]

Bakom den för socialdemokratins sammanhållning nödvändiga vänsterjargongen var löjtnanten (beriden) i kavelleriets reserv Olof Palme en stor patriot och antikommunist med goda förbindelser med amerikanska underrättelsetjänsten CIA.

Samtidigt som Palme samarbetade med NATO och USA så fanns det från mer extrema högerkretsar en intensiv hatkampanj mot Palme där man påstod att han sålde ut landet till kommunisterna och samarbetade med Sovjet. Tänk om de hade vetat sanningen att Palme var ett antikommunistiskt bålverk i Svedala.

[Psilander]

För den som är intresserad av ämnet finns en beskrivning om marinens förhållanden med NATO osv i senaste TiS tidskrift i sjöväsendet. Artikeln är skriven av en pensionerad kommendörkapten, men har egentligen samma tes som ovanstående, men denna gång uttalat av Agrell i et radioprogram

[Mathias Forsberg]

Rolf Ekéus skriver idag på DN Debatt:

"Militär samverkan aktuell om neutralitetslinjen sprack"

Rolf Ekéus, tidigare säkerhetspolitisk utredare: Missuppfattning att Sverige systematiskt planerade för samverkan med västmakterna under kalla kriget. Försvarsforskaren Robert Dahlsjös slutsatser att Sverige förberedde operativ samverkan med exempelvis USA under kalla kriget i strid mot den officiella doktrinen är en missuppfattning. Frågan om hjälp utifrån stöttes och blöttes, men inga beslut fattades eller åtgärder vidtogs. Om neutralitetspolitiken misslyckades och Sverige blev angripet - men först då - kunde militär samverkan bli aktuell, skriver Rolf Ekéus.

Att USA redan i början av 60-talet fattat principbeslut om att komma till Sveriges hjälp i händelse av ett sovjetiskt angrepp framkom av det beslut som fattades av Kennedy-administrationen i juni 1962.

Detta beslut var nedlagt i ett riktlinjedokument som var giltigt in på 1980-talet. Bland annat innebar den amerikanska linjen att USA:s stridskrafter skulle planera för en sådan eventualitet men att allierade inte skulle informeras om detta. Även Sverige hölls i okunnighet om dessa riktlinjer. Det handlade alltså om ett ensidigt amerikanskt åtagande gentemot Sverige, inget Natoåtagande.

Denna långsiktiga politik förklarar också det utomordentligt omfattande försvars­materialsamarbetet mellan Sverige och USA som utvecklades under det kalla krigets tid, liksom den viktiga militära underrättelsesamverkan mellan Sverige och USA över samma tid. Underrättelsesamverkan som avsåg att uppnå bästa möjliga för­varning i händelse av ett sovjetiskt angrepp var en förutsättning för att det svenska försvaret i tid skulle kunna mobiliseras mot angriparen.

Det är dessa tre ting, den ensidigt amerikanska säkerhetsgarantin till Sverige, omfattningen av det svensk-amerikans­ka försvarstekniska samarbetet och det svenska/amerikanska signalspaningssamarbetet som mer än några andra faktorer karaktäriserade Sveriges säkerhetspolitiska förbindelser med väst under det kalla kriget. Alla andra aspekter på kontakter med väst förbleknar i jämförelse. I Säkerhets­politiska utredningen SPU, (SOU 2002:108) redogjorde jag som enmansutredare i detalj för detta.

Den svenska politiken innebar som Tage Erlander fastslog i sitt interpelletionssvar 1959 att förberedelse och överläggningar med främmande makt för militär samverkan inte var förenlig med svensk neutralitetspolitik. Den uppenbara tanken bakom detta var att om Sovjetunionen skulle finna skäl att tro att Sverige genomförde sådana förberedelser, Sverige skulle betraktas som en fientlig makt och därför kunde befara bli angripet från ett krigs första dag, och då var givetvis neutraliteten förverkad.

Förberedelse för militär samverkan utgörs av operativ planering i fråga om truppdispositioner, säkra kommunika­tioner och ammunitionspassning som endast kan struktureras genom omfattande och tidskrävande stabsarbete. SPU genomförde detaljerad granskning av samtliga svenska hemliga operations­planer (ÖB:s opverk), inklusive flygbas­operationer, överflygnings­regler och lufttekniska anpassningsarrange­mang. Den unika tillgången till samtals­protokollen över samtliga möten med militärledningar (ÖB, försvarsstabschefen, försvarsstabschefen, milobefälhavarna) gav SPU insyn i de rent militära överväganden (utan politikers närvaro) som militärer emellan skedde på rent klarspråk.

SPU hade möjlighet att ingående intervjua samtliga levande ÖB (undantag Synnergren), försvarsstabs- och försvarsgrenchefer, flertalet underrättelsechefer och cheferna för Försvarets radioanstalt.

Den övergripande slutsatsen av denna granskning blev att inga förberedelser för operativt samarbete med främmande makt ägde rum från 1969 till 1989.

Neutralitetspolitiska kommissionen 1994, NPK, kom för åren dessförinnan 1949-69 fram till att vad avsåg arméstridskrafter, att det inte vidtagits några förberedelser för att ta emot bistånd och i vad avsåg sjöstridskrafter att inga konkreta åtgärder vidtagits för att underlätta samverkan med främmande makt. I vad avsåg luftoperativ verksamhet drog NPK ingen annan slutsats än att Sverige bevarat handlingsfriheten i vad gällde identitifieringssystem.

Nu kommer en forskare vid Försvarets forskningsinstitut, Robert Dahlsjö, med påståenden som går rakt emot NPK:s och SPU:s ovan nämnda slutsatser, nämligen att Sverige under det kalla kriget systematiskt förberedde operativ samverkan med västmakter i strid mot den officiella doktrinen. Dahlsjös artikel i DN Debatt 24/7 innehåller påståenden som om de vore sanna skulle innebära att hela den svenska försvarsledningen och samtliga ledande politiker i decennier skulle ha vilse­lett svenska folket. Enligt Dahlsjö:

1. Det fanns förhoppningar om att amerikanska marinkårsförband skulle sättas in för att stötta det svenska markförsvaret.

2. Geografiska områden av betydelse för hjälp utifrån skulle skyddas.

Till detta kan konstateras att hela svenska folket, civilt och militärt, i händel­se av sovjetisk invasion, hyste förhoppningar om västligt stöd i alla dess former och att frågan om hamnars och flygbasers skydd eller förstöring i planeringen var beroende på den operativa utvecklingen (hamnar för inskeppning av sovjetisk trupp skulle mineras och eventuellt förstöras).

Vidare hävdar Dahlsjö att en före detta chef för det amerikanska bombflyget planerade att flyga genom svenska luftrummet. Må så vara men det var amerikansk planering, inte svensk. NPK granskade frågan om förlängda landningsbanor på 50-talet och drog slutsatsen att den svenska bas­organisationen inte var dimensionerad för att betjäna flygplan från Nato och att de långa banorna huvudsakligen kunde möjliggöra nödlandning för skadade flygplan. Därtill kunde SPU klargöra att de svenska flygbaserna inklusive de förlängda landningsbanorna saknade teknisk utrustning och flygbränsle anpassad för Nato, baspersonalen var inte utbildad för Natoflyg, lika litet lagrades Natoanpassade flygbomber, flygraketer/robotar eller flygammunition.

Gemensam stridsledning med Natoflyg var inte möjlig eftersom svenskt flyg inte hade tillgång till igenkänningssystem, vapenkalibrer, radiofrekvenser och andra mekanismer för gemensamma operationer.

Som enda substantiella belägg för sina påståenden om hemlig samverkan med Nato har Dahlsjö anfört det svensk/norsk/danska luftsäkerhetssamarbetet på 50-talet. SPU har utförligt redogjort för denna samverkan. Den syftade till att förhindra kollisioner vid operationer över Katte­gatt och Skagerack och över de svensk-norska gränsområdena samtidigt som den skulle förhindra oavsiktliga gränsöverskridanden. Därtill hörde arrange­mang och övningar för att underlätta nödlandningar i varandras länder.

Samarbetet var först hemligt, men offentliggjordes 1960 då det omstrukturerades till bilateralt svensk-norsk, svensk-dansk samverkan för att pågå än i dag. För att möjliggöra kommunikationer användes från år 1973 svensk teknologi medan svenska piloter (dock inte alla) fick träning i Natoprocedurer, och engelsk terminologi. Nyttan av detta samarbete har demonstrerats av att det aktiverats vid verkliga olyckstillbud. Sedan SPU redovisade allt detta har Magnus Peter­son vid Försvarshögskolan rapporterat om ytter­ligare några planeringsdokument funna i norska arkiv, fokuserade på det svensk/norska flygsäkerhetssamarbetet. Dokumenten bekräftar vad SPU redan redo­visat och tillför inget nytt.

Om alltså Dahlsjö inte har lyckats tillföra något i sak nytt, är den andra hälften av hans artikel ett slags politisk polemik. I sin artikel hävdar Dahlsjö att Olof Palme vid regeringsskiftet år 1976 inte informerade sin efterträdare Thorbjörn Fälldin om de åtgärder som vidtagits för att säkra hjälp västerfrån i händelse av sovjetiskt angrepp. Vilka var dessa åtgärder? Inget sägs i artikeln eller finns det något i Dahlsjös bok som går utanför NPK (1949-69) eller SPU (1969-89)?

Eller är det så att Dahlsjö missuppfattat säkerhetspolitiken i sin helhet? Säkerhetspolitiken i Sverige redovisades och diskuterades i otaliga offentliga försvarsutredningar och försvarsbeslut. Den hemliga delen av säkerhetspolitiken under det kalla kriget har nu senast klarlagts i detalj av SPU. Den sammanfattades i krigsledningens konkreta operativa planering nedlagd i ÖB:s opverk, där alla krigsmaktens förband tilldelas sina operativa uppgifter i händelse av krig. I dessa opverk finns inget spår av inplanerad hjälp utifrån. Till detta hade SPU full tillgång till protokollen över militärledningens interna möten. Frågan om hjälp utifrån stöttes och blöttes, men inga beslut fattades eller åtgärder vidtogs.

Erlanders interpellationssvar år 1959 om neutralitetspolitiken innebar en huvudprini­cip nämligen att, innan Sverige råkat i krig, förberedelser och överläggningar med främmande makt för militär samverkan i krig var uteslutna. Om neutralitetspolitiken misslyckades och Sverige blev angripet, då - men först då - kunde militär samverkan med angriparens fiende bli aktuell. Detta var den politik som omfattades av alla stats­ministrar under den berörda perioden Erlander, Palme, Fälldin, Ullsten och Carlsson.

NPK klandrade Tage Erlander för att ha givit "en medvetet felaktig bild" i sitt interpellationssvar 1959. Denna för Sverige unika stämpling av en politiker för att medvetet ha vilselett riksdag och folk var ett olyckligt felsteg av NPK som annars måste ges lovord för sitt genomlysande av ett svårpenetrerat kapitel i Sveriges nyare historia, den svenska säkerhetspolitiken 1945-1969.

Rolf Ekéus

[Robert Sköld]

Nu ska man väl ta allt vad den här mannen säger med en spade salt, men kolla in denna länk, behandlar samma ämne; http://www.flamman.se/inrikes.php?id=3508

/Robert Sköld

[Martin Lundvall]

Är det någon vet hur Dahlsjö har behandlat Ekeus rapport? Enligt uttalanden han har gjort så har Dahlsjö menat att neutralitetskommissionen har gjort ett bra jobb men varit bundna till 1969. Samarbetet ska vad jag förstått först ha påbörjats efter 1969. Har Dahlsjö struntat i sådant som inte passar in eller har Ekeus rapport varit bristfällig?

/Martin

[J.K Nilsson]

Jag tycker Ekeus verkar vara mer vederhäftig än vad Dahlsjö är. Dahlsjö bedriver någon form av politiskt arbete emot SAP i sin debattartikel vilket i mina ögon sänker slutsatserna rejält. Det finns ingen anledning att ägna sig åt detta då man forskar i historia.

Vad vi har att luta oss emot i resonemanget är Trumandoktrinen och NSC-68. D.v.s. USA skulle aldrig låta oss vara neutrala till Sovjetunionens fördel detta tvingar USA till att göra sig mer värdefulla än vad dess motpart skulle kunna tänkas vara. Detta är inte heller svårt då Sovjetunionen var den direkta efterföljaren till vår historiska arvfiende Ryssland. Det låg både i vårt eget intresse och USAs intresse att inte låta Sverige stå i en kylig neutralitet mellan blocken. Däremot är det "rätt" att visa med en stark krigsmakt att vi är intresserade att föra en självständig försvarsstrid. I händelse av ofred med det block vi kunde förvänta oss fientligheter i från är det inte helt otänkbart att hjälpen kommer vare sig vi är i en allians eller inte.

Att vi inte förlagrade militär materiell för NATOs räkning gör att vi kan räkna bort det omedelbara stödet vi skulle kunna få i från alliansen. Det gör att en NATO insats för hjälp till Sverige måste ta tid för att kunna vara stridsberedd. Vi kan därmed se att flygvapnet skulle vara svårt sargat och infrastrukturen för baserna skulle vara hårt åtgågna, vilket gör basering av NATO-flyg svår att genomföra då hjälpen väl anländer. Det som vore det mest praktiska stödet är tillförsel av flygammunition, om nu inte SAAB och FMV har moddat om dom till oigenkänlighet. Det borde vara först som FM går över till fördröjningsstrid som hjälpen kan komma och då blir det inte mycket samordningsproblem i luftrummet.

Hur hjälpen kan se ut är också en fråga. Kan expeditionsstyrkor göra någon större skillnad efter att vår östlige granne landstigit? Kan större truppkoncentrationer komma till Sveriges undsättning utan att riskera den officiella alliansen med gemensamma garantier? Vi kanske skall se Leni Björklunds svar som det rätta, nämligen behovet av underrättelser. Kunde vi inte skaffa egna får vi köpa. Vi fick köpa materiell till förmånligt pris och dessutom materiell som inte ens NATOmedlemmar fick köpa och det väl utbyggda underättelsesamarbetet gör att vi kan se att det inte var aldeles nödvändigt med operativt militärt stöd innom ramen för FM. Våra förberedelser skulle vara krigsavhållande och det faktum att vi kunde stå med mycket kött själv på ett sätt som står få NATOmedlemmar efter gör oss rätt så oberoende av det direkta militära stödet.

Så ja det förekom samarbete, något annat vore jämställt med högförräderi men något annat har jag svårt att se. Kanske om "forskaren" inte körde så tydligt med politisk agenda skulle jag kunna överväga att byta uppfattning. En tanke om Dahlsjös UHFutrustning är huruvida möjligheten till samordning kom av ett behov eller som en bieffekt av köpet av amerikansk utrustning.

J.K Nilsson

[Sarvi]

Vill nog läsa avhandlingen innan jag uttalar mig närmare om Dahlsjös trovärdighet eller brist på densamma - en debattartikel är en ganska tunn grund...

Även om boken nämnts tidigare på forumet, så vill jag för den intresserade ännu en gång rekommendera Wilhelm Agrells "Fred och fruktan", som kom ut för ett par år sedan.

[stigman]

nu har det flutit upp ett dokument som visar att sveriges försvarsledning frågat NATO om hjälp med atombombning österut.
Vad händer om ett liknande dokument med omvänd fråga ( kubakrisen) skulle upptäckas?

[Gutekrigaren]

nu har det flutit upp ett dokument som visar att sveriges försvarsledning frågat NATO om hjälp med atombombning österut.
Vad händer om ett liknande dokument med omvänd fråga ( kubakrisen) skulle upptäckas?

Var har det dokumentet flutit upp?

Hur menar du med omvänd fråga? Att Sverige ber Sovjetunionen om hjälp att atombomba USA?

Mvh Petter

[J.K Nilsson]

Vill nog läsa avhandlingen innan jag uttalar mig närmare om Dahlsjös trovärdighet eller brist på densamma - en debattartikel är en ganska tunn grund...

Det är ju artikeln han väljer att lansera sin ståndpunkt och tolkning av alliansfriheten och i denna artikel väljer han politisk agitation. Varför?

Ekéus menar att jag inte tillför något nytt i sak om förberedelserna. Samtidigt förbigår han med tystnad mitt fynd att särskilda radioapparater för kommunikation med Natoflyg installerades i det svenska stridsledningssystemet på 60-talet. I stället upprepar han påståenden från SPU om att samverkan med Natoflyg skulle ha omöjliggjorts av skillnader i teknisk standard såsom radiofrekvenser, vapenkalibrar, bränsle med mera. Det faktum att norska och danska stridsflygplan regelbundet besökte svenska baser visar att eventuella tekniska skillnader kunde hanteras.

Källa: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp? ... nderType=2

Jag vill bemöta detta resonemang.

stridsledning via data är ett av Stril 60s kännetecken. Via datalänk kunde Stril skicka styrorder till J35 Draken, på en tablå kom styrordern till föraren upp. Vidare kunde Stril styra bäringen på J35 radarn så att den pekade rätt när föraren skulle mäta in det styrorderledda målet så att minimalt med tid användes för denna delen i anfall. Bjernevik kan säkert mala på med intressenta fakta i detta mål.

En datalänk är lite mer komplext än att skicka analogt tal och vi var rätt ensamma om vårat system, NATO, nu blev jag osäker om de överhuvudtaget använt taktiska länkar till flygplan före 80-talet skulle sannerligen inte kunna vara interoperabel med våra. Skulle så vara fallet skulle JA 37 och JAS 39 inte vara så efter som de är när det gäller den biten.

Återstår alltså att stridsleda via tal. Detta system har används ända sedan radarn började användas i luftförsvarssyfte. Vi vet också att både NATOs maskiner och våra kan landa på civila flygplatser. Där används standardiserade kanaler och trafiksätt för att kunna leda in och ut flygplan på ett säkert sätt. Likväl som att du kan få en radarledning för att navigera av LFVs kontroll i Sundsvall när du flyger över Sveg kan du lika gärna bli stridsledd med samma metod av Stril.

Om man beställer flygbränsle i förväg kan drivmedel blanda till det bränsle som gästerna behöver för enstaka landningar. Det handlar om främst om elektrisk ledningsförmåga, antifrys egenskaper och smörjande egenskaper. Att börja betjäna främmande flygförband i krig på detta sätt blir omständigt det har varit betydligt enklare om vi valt samma standard för flygbränslet. Om det kommer besök till olika baser och vi har åkt inom SveNorDa samarbetet så går det att starta på flygplanets egna batteri men det är inte något att rekomendera att göra upprepade gånger, dessutom gäller detta när flygmaskinerna är hela. Om det blir någon felsökning som kräver ström kommer ett batteri att fort gå åt. Dessutom är detta i fredstid i krigstid krävs vapen, hanteringsverktyg, m.m.

J.K Nilsson

[Ben]

Nu är jag inte speciellt insatt i detaljerna kring det Dalsjö tar upp, men det som stod i debattartikeln tycker jag inte verkar speciellt upphetsande. Personligen skulle jag ha varit ytterst förvånad om Sverige, neutralitetspolitiken till trots, inte hade haft intima militära kontakter med NATO under kalla krigets dagar. Jag är precis gammal nog för att minnas TV-bilderna från Tjeckoslovakien 1968. Dessförinnan hade vi Ungern 1956, vi hade efterkrigstidens Sovjetdominerade Östeuropa och innan dess Finska vinterkriget och sovjetisk ockupation av Baltikum. Vem i Sverige (utanför de Moskvatrognas krets) såg inte Sovjet som det stora hotet och vem utgick inte från att NATO skulle vara den enda möjliga räddaren i nöden om det knep? Det är väl heller inte konstigt att regeringen utåt hävdade neutralitet, vad skulle man annars säga? Det tillhör ju politiken att man ibland måste säga något annat än det som är det sanna, så var väl t.ex. Per-Albins uttalande om att den svenska beredskapen var god inte helt korrekt. Men han kunde naturligtvis inte säga att "vår beredskap är fruktansvärt dålig", det skulle väl ha sänt s.k. "fel signaler".

Det enda jag reagerar på att är att "många" skulle ha trott att Sverige i händelse av sovjetiskt angrepp skulle förhålla sig neutralt gentemot NATO. Vad var det för människor som trodde det?