Band of Brothers - kommentarer, frågor och svar

[sticky_bomb]

nu drar jag visserligen upp en gammal tråd fast jag förstår inte alla´s gnäll om att E inte skulle kunna meja ner waffen ss soldaterna i avsnitt 5(crossroads)...waffen SS var elit soldater fast dom var ju inga överdrivna tyska superhjältar..även om dom hade den bästa träningen den tyska armen kunde erbjuda för 62 år sedan så skulle de vara möjligt att överaska dom till förvirring...(vilket händer) även om winters språngmarch med rökgranaten är lite otrolig så var det ju faktiskt det som hände...det har varit mycket tjafs om BoB´s realistiska sida... fast då kan ju dom som tycker de e kul att se när dom otroligt mäktiga nazisterna( ) går fram som bulldozrar över ryssar,amerikaner, och britter få kolla på sånt där deras favorit elit soldater kämpar... o sluta gnälla på amerikanska filmer bara för att ett fallskärmskompani klarar av ett(två) SS kompanier med överasskning

[Fredrik Andersson]

Det är väl klart att överraskingsmomentet kan handlingsförlama en styrka även om den är mångdubbelt större. Finns fler historiska exempel på detta i fältslag. Det är fullt möjligt att detta kunde ha hänt i verklighetens BoB också. Det man kanske ska fråga sig i stället är väl om Lt Winters överraskning av SS-styrkan gick till på just det sätt som beskrevs i avsnittet.

[B Hellqvist]

Från http://www.worldwar2history.info/Band-o ... mpany.html

At this point, Winters had no firm idea on how many Germans were on the other side of the road running from the dike to the ferry, which was just high enough to block his view. Nor did the Germans know the Americans were coming; inexcusably, after losing their machine-gunners and riflemen in the first volley, they had failed to put an outpost on the road or up on the dike.

In the lead, Winters got to the road first. He leaped up on it. Right in front of him, only a few feet away, was a German sentry with his head down, ducking the incoming fire from Reese's machineguns. To his right, Winters could see out of the corner of his eye a solid mass of men, more than 100, packed together, lying down at the juncture of the dike and the road. They too had their heads down to duck under the machine-gun fire. They were all wearing their long winter overcoats and had their backpacks on. Every single one of them was facing the dike; he was behind them. They were only 15 meters away.

Winters wheeled and dropped back to the west side of the road, pulled the pin of a hand grenade, and lobbed it over toward the lone sentry. Simultaneously the sentry lobbed a potato masher back at him. The instant Winters threw his grenade he realized he had made a big mistake; he had forgotten to take off the band of tape around the handle of the grenade he kept there to avoid an accident.

Before the potato masher could go off, Winters jumped back up on the road. The sentry was hunched down, covering his head with his arms, waiting for Winters' grenade to go off. He was only 3 yards away. Winters shot him with his M-1 from the hip.

The shot startled the entire company. The SS troops started to rise and turn toward Winters, en masse. Winters pivoted to his right and fired into the solid mass.

Winters described what happened next: "The movements of the Germans seemed to be unreal to me. When they rose up, it seemed to be so slow, when they turned to look over their shoulders at me, it was in slow motion, when they started to raise their rifles to fire at me, it was in slow, slow motion. I emptied the first clip [eight rounds] and, still standing in the middle of the road, put in a second clip and, still shooting from the hip, emptied that clip into the mass."

Germans fell. Others began aiming their rifles at Winters. Others started running away from him. But all their movements were awkward, hampered by those long overcoats. He dropped back to the west side of the road. Looking to his right he could see Talbert running crouched over leading his column. It was still 10 meters from the road. Winters' own column, in the middle, was struggling through the field. Peacock's columm on the left was 20 meters short of the road, held up by some wires running across the field.

Winters put in a third clip and started popping up, taking a shot or two, then dropping back down. The Germans were running away as best they could when the other American columns reached the road.

"Fire at will," Winters called out.

It was a duck shoot. The Germans were fleeing. The Easy Company riflemen were shooting them unmolested. "I got one!" Webster heard Hoobler call out. "Damn, I got one!" According to Webster, "Hoobler was in his element; he ate this stuff up."

A bunch of Germans were cut off, hiding in some tall weeds. Christenson spotted them. "Anybody here speak German?" he called out. Webster came up. "Heraus!" he yelled. "Schnell! H䮤e hoch! Schnell! Schnell!" One by one, eleven Germans came out. Husky, hard-boiled, they claimed they were Poles. Christenson motioned them to the rear.

Webster went back to the road to get in on the shooting. A German turned to fire back. "What felt like a baseball bat slugged my right leg," Webster recalled, "spun me around, and knocked me down." All he could think to say was, "They got me!" which even then seemed to him "an inadequate and unimaginative clich鮢 (Like all writers, he was composing his description of the event as it happened.)

It was a clean wound. The bullet went in and out Webster's calf, hitting no bone. A million dollar wound. I got it made, he thought to himself. When medic Eugene Roe got to him, Webster had a big grin on his face. Roe patched the wound and told Webster to retire. Webster gave his bandoliers to Martin, "who was still very calm and unconcerned, the calmest, most fearless person I ever saw," and his grenades to Christenson. He kept his pistol and M-1 and began limping to the rear.


Winters could see more German soldiers about 100 yards away, pouring over the dike from the south side, the previously unnoticed SS company. They joined their retreating comrades in a dash to the east, away from the Easy Company fire. This made the target bigger. Lieutenant Reese had brought the machine-guns forward by this time; Private Cobb set his up and began putting long-distance fire on the routed German troops.

The surviving German troops reached a grove of trees, where there was another road leading to the river. As Winters observed, they swung left and began to follow that road to the river.

Winters got on the radio and called for artillery. British guns began pounding away at the main force of retreating Germans. Winters wanted to push down to the river on his road, to cut off the Germans at the river, but thirty-five men against the 150 or so surviving Germans was not good odds. He got on the radio again to ask 2d Battalion HQ for support. HQ promised to send a platoon from Fox Company.

Waiting for the reinforcements, Winters made a head count and reorganized. He had one man dead (Dukeman) and four wounded. Eleven Germans had surrendered. Liebgott, slightly wounded in the arm, was a walking casualty. Winters ordered him to take the prisoners back to the battalion CP and then get himself tended by Doc Neavles.

Handgranatsduellen är inte med, samt att man hade understödseld från ksp under språngmarschen fram till vallen, men annars så finns allt där.

[Fredrik Andersson]

1.
En annan reflektion. Lt Nixon dras ju genom hela serien med mer eller mindre tydlig förkärlek till alkohol, föredragsvis VAT 69. Intrycket jag får är att Winters har överseende med detta. Någon med insikt i den amerikanska armén som kan berätta lite om hur man såg/ser på alkoholbruk hos sina underordnade? Är/var resonemanget helt enkelt att "så länge han sköter jobbet så..."?

2.
Serien är riktigt bra, men personlgen gillar jag nog "dokumentär-avsnittet" bäst. Jag kände ärligt talat inte till att serien var verklighetsbaserad i den utsträckning den faktiskt är. Att se de gamla farbröderna berätta om det man ser i dramatiseringarna är riktigt rörande faktiskt. Något som slog mig var att när Muck och Penkala träffas av den där GRK-granaten under beskjutningen i Bastogne är en incident som flera av farbröderna återkommer till. Det verkar ha varit en stark händelse, även för dessa härdade killar. Samtidigt var jag förvånad över att inte fler av veteranerna berörde befrielsen av Landsberg mer. Men det var kanske FÖR starka minnen...

[B Hellqvist]

Winters och Nixon var jämbördiga i rang större delen av tiden, och dessutom var inte Nixon underordnad Winters. Däremot blev Nixon kickad från sin placering i regementsstaben och skickad till bataljonsstaben istället. Detta passade honom bättre, då han kom närmare sin vän Winters. Sin alkoholism till trots skötte han sina uppgifter tillräckligt bra för att tolereras, och dessutom kompletterade hans nattvanor Winters vanor bra - de kunde "överlappa" sina scheman.

[sticky_bomb]

Nu när ändå BoB tråden är igång måste jag fråga vilken är er favorit episod?...min är nog del 10(points) bara för att de är avslutande på det hela och man får veta vad som hände me taccoa männen efter kriget...eller så tycker jag att del 3 är väldigt bra okså där dom visar verkligen hur blithe går från den "normala"reaktionen under tung beskjutning till en orädd soldat fullt krigsduglig(kan man säja så )soldat....

[Fredrik Andersson]

Svårt att peka ut ett enskilt avsnitt. Det är helheten, att följa en enhet från utbildning till krigsslut, som gör BoB så speciell. Det tilltalar mig även om jag minns vissa episoder bättre än andra - "dokumentären", "Day of Days" samt "Why we fight" till exempel.

[B Hellqvist]

Personligen tycker jag att episoderna 2&3 samt 6&7 är snäppet bättre i en alldeles utmärkt serie.

[maal]

Bastonge är det bästa avsnittet enligt mig.

[Wooster]

Nu när ändå BoB tråden är igång måste jag fråga vilken är er favorit episod?

Tian skulle aldrig fungera fristående, men det är definitivt en av de bästa avrundningarna av en serie jag sett, så bra att den faktiskt är en av mina favoritavsnitt också.

[Fredrik Andersson]

I avsnitt 3 (Market Garden) stöter ju Easy ihop med ett antal tyska pansarfordon, bl a en "Tiger". När en av killarna försöker varna den brittiska strv-föraren säger han att han "are under orders not to cause unnecessary damage to private property" och sålunda kan han inte skjuta igenom huset. Sanningshalt i detta, i mina ögon, något knepiga resonemang?

Visst förstår jag att man inte ska skjuta sönder civila byggnader till höger och vänster i onödan, men om man får förvarning om att det väntar en fi strv bakom knuten...?

[B Hellqvist]

Händelserna i avsnitt 4 "Replacements" utspelar sig under de första dagarna av Operation Market-Garden, och det vi får se är ett koncentrat av sådant som hände under ett par dagar och på ett par olika platser. Men det stämmer att de brittiska styrkorna hade order om att skona holländsk egendom, då holländarna betraktades som allierade. Annars var ju kyrktorn populära mål för att plocka bort utkikspunkter för eldledare etc.

[Kapten_Gars]

För att förstå britternas order under Market-Garden så måste man komma ihåg "tidsandan". Nämligen att det i mångt och mycket så ut som om kriget var på väg mot sitt slut, tyskarna var på reträtt och det hade inte varit några hårdare strider i perioden precis före M-G. Dessutom så hade man lärt sig i Franrike att en omfattande förstörelse av civila byggnader ledde till en infekterad realtion till de civila och till sina allierade. Alltså så försökte man gå så varsamt fram som möjligt, något som naturlgitvis förändrades i takt med att det tyska motståndet hårdnade.

[Wooster]

Den tyske generalens (egentligen överstens) tal i avsnitt tio (som varit uppe tidigare i tråden) - till vem hölls talet? Det är ju en rätt hög officer men de tyska åhörarna i dramatiseringen är en rätt begränsad skara. Och när hölls talet? I serien får man intrycket att det tagit några månader sen krigsslutet, samtidigt ger själva texten talet i dramatiseringen intrycket av att kriget precis tagit slut och att de tyska soldaterna ser praktiskt taget ut ha släpats direkt ur skyttegravarna för att lyssna på föreställningen.

[Fredrik Andersson]

Som jag har uppfattat det så hålls talet i samband med att det tyska förbandet upplöses. En vild gissning är att de suttit i fångläger en tid och att talet därför hålls när freden rådit (heter det så egentligen?) en tid. Gripande tal är det i alla fall.