Syndabocken Arthur Harris

[Anton Severin]

Jag har under de senaste månaderna skrivit på ett projektarbete som behandlar terrorbombning som fenomen, bomber command och sir Arthur Harris. Under arbetets gång har jag kommit att odla en tes om att Harris har fått oförtjänt mycket skit i efterkrigstidens mytbildning och litteratur.

Efter kriget rasade en folkstorm mot mycket av det som bomber command hade gjort mot, till synes ”oskyldiga” tyska städer mot slutet av kriget och här stod anfallet mot Dresden i februari 1945 ut som ett typexempel. Dresden var en välbekant stad också för många britter så mycket vrede riktades mot RAF som antagligen ansågs sig tvungna att rikta ilskan mot ett annat håll. Jag tror det är möjligt att de högsta hönsen för flygstaben, Portal m.fl. utsåg en syndabock, Harris.

Vad talar då för detta? Att döma av samtliga källor jag använt var Harris väldigt envis, tjurig, han sa alltid vad ha tyckte och var överhuvudtaget svår att ha att göra med. Han kom dessutom ofta med dåligt genomtänkta uttalanden - såsom de övriga vapengrenarnas värdelöshet - och dessa karaktärsdrag skaffade honom många fiender inom den brittiska officerskåren men även utomlands, något som bekräftas i Max Hastings Bomber Command. Genom att förstärka Harris ansvar under kriget kunde man rikta missnöjet mot honom för att till sist helt ta avstånd från hans och bomber commands gärningar och detta visade man genom att inte delade ut någon särskild hedersbetygelse till bombplansbesättningarna. Tillslut blev pressen på Harris för stark, han gick i pension 1946 och flyttade hem till Sydafrika.

När jag försökte utröna hur stort Harris inflytande var när det gällde att välja mål var uppgifterna olika men det verkar som om Harris endast kunde komma med förslag på vilka städer som skulle bombas men det var den så kallade target committee som bedömde stadens militära och strategiska värde och slutgiltigt valde målet för natten. Det finns ett antal anekdoter som pekar på att Harris i stort sett styrde bomber command med diktatorisk auktoritet men det historiska värdet i dessa är i bästa fall tveksamt.

Det finns dock uppgifter som pekar mot att Harris gick ”utanför ramarna”. Framförallt jämförelsen vad bomber command hade uppnått tidigare under kriget och vad Harris lyckades uppnå redan under sina första månader som befälhavare får mig att tro att hans överordnade kanske ansåg att han fick saker gjorda och gav honom därför mer eller mindre fria tyglar. Detta minskar dock inte deras ansvar då de inte kan ha varit oinvigda i hans doktrin gick ut på och de kunde ha stoppat honom när som helst. Många källor, bl.a. Harris egen krigsbiografi, hävdar också att övergången från precisionsbombning till områdesbombning redan hade sket då han tog över i februari 41.

Jag bör understryka att denna tes fortfarande är väldigt primitiv och jag skulle uppskatta användbar feedback, argument för eller emot, helst med angivna källor.

[Mr x]

Det boken som tar upp hans betende till en viss del är boken:Dresden by Frederick Taylor:

http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9197526215&s=1

Jag vill nog hävda att Harris noga valde ut både mål och bomber för att vissa flygets makt och vad RAF var kapabla till om bomber Harris fick styra och bestämma. Om jag tycker att att fick mycket kritik för de han gjorde så Nej det tycker jag inte, han fick både medalj och staty i England och det har inte någon annan med samma rang fått som jet vet ia fall.

[wreezig]

Harris bombade civila redan i Iraq på tjugotalet med både gas och konventionella bomber.
Han var imponerad av effekten då man kunde ödelägga en by på kort tid utan egna förluster medan många andra reagerade mot den brutala bomningen av civila mål.
Han motiverade sitt stöd för attacker mot civila mål med den berömda frasen "The only thing the Arab understands is the heavy hand."

Någon humanist var han inte den gode Harris...

[Bagheera]

Här har du två källor som kanske hjälper dig vidare i ditt letande efter argument för och emot:

Förlagets Ospreys artikel om boken "Bomber Harris – an enduring enigma" av Jon Lake, som Osprey förlagt. I länken finns även en litteraturlista på fler böcker som behandlar ämnet Harris.

Vidare utdrag från artiklar ur Times och Life Magazine under kriget.

Intressant kan ju dessutom vara att läsa vad Winston skriver i sitt band "Andra Världskriget" om Harris..
(Både han o Stalin var för det som blev Harris doktrin, såvitt jag kommer ihåg)
Churchill hade ju fördelen av att ha tillgång till säckvis av hemliga dokument som ingen historiker vid denna tid var i närheten av när han skrev böckerna. Samtidigt är det svårt att hitta en mer uppenbar jävssituation för en historietecknare!

F.ö. var Churchill krigs- och flygminister under Irak-tiden och var den som förordade och drev igenom gas- och andra typer av bomber mot små byar, det var typ ett laboratorium för att utröna effekterna mot civila på marken.

Nog hade Harris en osynlig klapp på ryggen från Winston för att låta bomberna regna över civila tyska mål.

[Anton Severin]

Om jag tycker att att fick mycket kritik för de han gjorde så Nej det tycker jag inte, han fick både medalj och staty i England och det har inte någon annan med samma rang fått som jet vet ia fall.

Det stämmer att Harris fick medaljer och ordnar men bombplansbesättningarna fick endast försvarsmedaljen gemensamt, en medalj med ringa status som tilldelades alla som hade tjänstgjort på hemmafronten och det var detta Harris motsatte sig då han trots sin bryska framtoning i högsta grad brydde sig om männen under honom. Harris skickade ett brev till den avgående flygförsvarsministern Sinclair i slutet av maj 45 där han skrev:

Jag måste tala om för dig så sakligt som möjligt att om trupperna under mitt befäl ska tilldelas försvarsmedaljen och inte någon "fälttågsmedalj" för kriget i Frankrike, Tyskland, Italien och till sjöss, då bör även jag tilldelas försvarsmedaljen och ingen annan - ja, inget över huvudtaget, varken orden, utmärkelse, rang, befordran eller utnämning, om något sådant skulle övervägas eller avses.

Han tillade:

Jag inledde detta krig som generalmajor. Det är nu min tjänstegrad med fullmakt. Med den och "försvarsmedaljen" tänker jag nu ta avsked från tjänsten så snart jag kan och återvända till mitt land - Sydafrika. Jag är på väg.

Harris tog emot utmärkelsen till kommendör av Bathordern men bara för att denna kom från kungen och inte regeringen, han skrev dock till Portal och bad att få slippa fler sådana i fortsättningen. Efter regeringsskiftet fick inte Harris fler utmärkelser trots att högre officerare från andra vapengrenar tilldelades bl.a. hedersutmärkelser vid årsskiftet 45-46.

Det råder inga tvivel om att Harris var mycket upprörd över det avståndstagande från Bomber Command som präglade tiden efter krigsslutet. Vad jag fortfarande är osäker över är vilken syn man har på Harris och hans insatser under kriget i dagens England. Det stämmer att en staty av Harris invigdes utanför St. Clement Dannes Church i London 1992 men det var på RAF's initiativ (kyrkan har starka kopplingar till RAF) och den invigdes av Drottning Elisabeth som hade ett gott förhållande till Harris, han var bl.a. hedersgäst vid hennes kröning. Samtidigt är det många som har visat sin motvilja mot statyn, både tyska delegater och britter så jag skulle tro att Arthur Harris fortfarande betraktas mer eller mindre som en iskall massmördare.

Om någon kan ge mig mer handfasta upplysningar om den brittiska oppinionens syn på Harris idag skulle jag vara tacksam.
Och ja, jag har läst Taylors bok. Jag konsulterar honom förövrigt angående arbetet.

[varjag]

Anton, den där 'folkstormen' efter kriget mot bombningarna och kulminerande i 'Dresden' - tog en hel del
tid på sig att blåsa upp. Om den nådde stormstyrka - så var det kortvarigt. Det ligger ngt i dina tankar att
Harris fick bli syndabock - när ångeroffensiven satte in på 50-talet. Helt enkelt för att han varit chef för
Bomber Command när 'area-bombingen' började ta de proportioner - som senare kritiserades. Hans före-
gångare, Charles Portal och Edgar Ludlow-Hewitt - hade mest misslyckats kapitalt. Men Harris var egentligen
en kulmination av bombteorier och bombpolitik som formulerats redan under 1:a VK's sista månader och
gjorts till brittisk doktrin. En doktrin där Charles Portal och Arthur Harris bara var uppmärksamma discipler till
Lord Hugh Trenchard - dom bägge, omsatte bara i praktiken vad de fått lära sig under 20-talet. Du (tycker jag)
har uppfattat Harris mycket bra...en tjurig, envis och stenhård chef och totalt fokuserad på 'sina' idéer. Med
makten att genomföra dem - inte olikt många illa tålda kaptener i näringslivet idag. Varjag

[Anton Severin]

Jag postar min korrespondens med Taylor nedanför ifall det är någon som är intresserad.
De blåmarkerade styckena är från mitt orginalmail.

Dear Mr. Taylor

As I wrote to you earlier have come up with a thesis concerning Arthur Harris' role as chief of Bomber Command that challenges what I feel is the general perception, I admit however that I'm not sure how people in Britain look at his achievements today. Anyway:

I believe that Arthur Harris has got an unfair share of critic in the postwar literature and in the myth which was created around him and especially the attack on Dresden after the war.
I believe that due to the public outrage against the bombing of Dresden, also in Britain, the RAF felt that they had to take actions in order to regain the acceptance and love of the people, they had to direct the anger in another direction, they did what people often do; they found a scapegoat, Arthur Harris.

I think the alleged "outrage" at the time of the bombing of Dresden (February 1945) was very limited. It was only after the end of the war that public feeling changed. Therefore, at the time we are talking about (1945) I don't think anyone in the RAF was worried about acceptance by the people. Churchill and his colleagues, however, were. As for Harris' being a "scapegoat", this is also only partially plausible. Harris was, of course, well known to the British public because of his appearance on newsreels and so on. It was therefore inevitable that if there was a revulsion against the severity and indiscriminate nature of the bombing of Germany after the war (which I agree there was) that Harris would share this blame.


What do I have to back this statement up? First of all Harris' personality made him the elected scapegoat.

He had in some ways a difficult personality, almost pathologically frank and logical in his thinking, a technocrat. He definitely thought (partly as a result of his experiences of the First World War) that the waging of total war against Germany (or indeed any other enemy of Great Britain) was both inevitable and necessary, and he did not pretend to a tender-heartedness that he did not possess.


From what I have read in your book, Max Hastings' Bomber Command etc. Harris seems to have had a quite abrupt image, he always spoke his mind, he was stubborn, prejudiced

These are characteristics found in a great many senior (and successful) military commanders. "Stubborn" can also be called "persistent". "Abrupt" can be seen as "frank". Whether he was prejudiced, I don't know. You will find for instance in his autobiography (Bomber Offensive) that he is quite enlightened in his opinions about things like, for instance, the Iraqi rebellion of 1920-22, against which he commanded a bomber squadron. He expresses sympathy for the Iraqis, who had expected indpendence after 1918 but instead got colonial rule and a reactionary regime imposed by London.


and I think it's likely that these characteristics earned him quite many enemies within in the armed forces and the RAF since it was probably difficult to coexist with him and this gave him many votes when a scapegoat needed to be found.

Many people who knew him personally seem to have become fond of him, despite his faults. Undoubtedly, though, he was a not a man who restrained his opinions for political reasons. He certainly made enemies, and this would neither have surprised or particularly concerned him. The vast force that was the RAF (with more than am million men serving) was divided up among several major power centres of which Harris's was just one. It would have been surprising if there had not been many internal conflicts of interest and personality (especially since they were competing for scarce resources). Harris fought ruthlessly, even brutally, for what he saw as Bomber Command's interests.


When they had made him a scapegoat it was not hard to get rid of him ultimately and in 1946 he left his post, maybe because of internal pressure or the continuing public criticism from the media, he had to endure.

There was actually remarkably little public criticism from the media until the 1950s of the Area Bombing Campaign or of Harris himself. However, I think there was criticism inside the government (do not forget that in July 1945 Churchill's conservative government gave way to a Labour government under Attlee, in which pacifistic feeling was much more widespread).


Something I'm not so sure of is Harris' role and influence in the process of choosing targets. From what I make of what you write on page 201 in Dresden, the Target Committee only presented a list of potential targets and, if I should believe many of the anecdotes I have read, Harris had dictatorial authority when it came to the final decision. The question is how true these anecdotes are and how much Harris could influence the choice of which cities that where going to be the target for the night, maybe you can fill me in here.

The Target Committee's list changed from week to week and month to month. Harris had his representatives on it and could make strong and influential suggestions. For instance, he first suggested bombing Dresden in November 1944 but the city was not, I think, included on the list until January. But there were other government and overall strategic organisations that also played a role in decision-making (for instance Air Vice Marshal Sidney Bufton, Director of Bombing Operations, who was not subordinate to Harris but reported directly to the Air Minister. Harris, of course, loathed Bufton). Ultimately the Air Minister was, of course, responsible for everything. However, once cities were on the target list, Harris had a great deal of freedom, in fact almost total control, of how they were attacked and when.


If the truth is that Harris set the absolute agenda for his bombers the fact remain that his superiors couldn't possibly be uninformed of his doings and so if they sat quietly and accepted his doctrine they where more than accessory since they where his superiors and could have stopped him at any time. This is a possibility when you considered what Harris achieved in the light of Bomber Command's faint achievement up to Harris' takeover, it's understandable that Portal and Harris' other superiors gave him quite free reins, this wouldn't however decrease their share of responsibility.

Well, they could have stopped him, but he had the weapon of resignation on his side. As I said, Harris had been built up by the propaganda machine between 1942 and 1945 as a great hero of the air war. This gave him an advantage when arguing with his superiors. The argument between Harris and his superior, Chief of Air Staff Portal, in the winter of 1944/45 ["Dresden" p. 200 ff.] was about Harris's choices, but ultimately while Harris remained C-in-C of Bomber Command Portal could not order him to do what he did not want to do i.e. Portal could not micro-manage Bomber Command through Harris. He had to persuade him, which he failed to do. Portal could, of course, have demanded that Harris resign in favour of someone who would follow a different policy, and Harris in fact threatened to do just that. At which point Portal, who valued Harris's organisational skills and worried that his resignation would cause a political storm, backed down and did not challenge Harris again. When the government actually ordered Harris to stop the strategic bombing campaign in April, he did so without question -- though he did ask that this cessation should not be made public in case the Germans who were still fighting exploited it.


In Harris' autobiography he also claims that the transition from precisionbombing to areabombing had already been ordered from higher authority by the time of his takeover in February 1941.

This is quite correct. Area bombing was adopted after a vigorous debate within the RAF. However, there can be no question that Harris's his perceived toughness, which was well known even before his promotion, would have been one of the reasons why he was appointed. Whether another commander would have pursued it in a less ruthless way is impossible to gauge. The government would scarcely have appointed someone to Bomber Command to carry out this policy who was a tender-hearted humanitarian in this regard. Harris was an enthusiastic supporter of Area Bombing from the moment he was appointed, and carried it to its logical (and perhaps morally dubious) conclusion.


I understand that you are very busy right now but I would really be interested to hear what you think about my line of thoughts and I will be looking forward towards you reply.
Thank you for all help and good luck with your book, I will be looking for it in the bookshops.

Thank you

Anton Severin


Dear Mr Severin

I hope these few comments are helpful. I have, I'm afraid, a very strict deadline on for my new book. But if you need any more information or have any more queries, do email me again and I'll do my best to answer.

With best wishes for your work

Yours

Frederick Taylor

[varjag]

I den nogräknande brittiska hierarkin - belönades ju de stora generalerna och amiralerna med höga
titlar. Viscounts Montgomery och Cunningham.....och Lord Tedder o.s.v. Harris fick nöja
sig med ett litet 'Sir Arthur' vilket, på The Queens English - är en mycket klar markering. När hans staty
avtäcktes i London 1992 (och tydligen betald av veteranorganisationer - inte staten?) - var den enda
'kungliga' närvarande 'The Queen Mother', m.a.o. Kung George V's änka - då statyn och 'ämnet' var
en smula för hett för samtiden. Varjag

[Anton Severin]

Har en liten detaljfråga som jag hoppas någon vänlig själv kan hjälpa mig med (behöver helst också källan)
Vilken sovjetisk armé var det som i början av 1945 ryckte in i Sachsen men som gjorde halt bara några timmars bilfärd från Dresden och vad hette befälhavaren? Skulle också behöva en siffra på hur långt bort man var då man gjorde halt.

Tack så mycket för all hjälp, uppskattar det verkligen.

[Mjölner]

Anton,

Peter Englund har skrivit en kort novell/personteckning om Artur Harris och hans agerande som befälhavare över Bomber Comand. Jag tycker själv den var mycket tankvärd och informativ. Jag antar att du redan läst novellen (som jag förståss har glömmt namnet på, men jag tror den finns med i hans novellsamling "Brev från nollpunkten"), men om du mot förmodan ej har gjort det så vill jag tippsa dig om den. Borde inte vara så svår att googla fram.

Peter Englunds slutsats var att Harris har civilt blod upp till armbågarna, och det var heller inget som han skämmdes för. Men det är alltid svårt att vara djävulens advokat i efterhand (om jag nu får kalla dig det), och även jag tvivlar på att Harris var en genuint ond människa. Eller hur oskylldiga de som drabbades av hans Bomber Comand var... Men någon humanist var han knappast. Har för mig att han mot slutet av sitt liv propagerade för användandet av det nya vapnet (atombomben) i stor skala mot civila mål, för att på snabbare sätt uppnå samma mål som hans eget Bomber Comand endast efter långvarig kamp och till svåra egna förluster lyckades uppnå.

[Sarvi]

Peter Englund har skrivit en kort novell/personteckning om Artur Harris...

Peter Englund: När man kämpar med vidunder.

[Anton Severin]

Peter Englunds slutsats var att Harris har civilt blod upp till armbågarna, och det var heller inget som han skämmdes för. Men det är alltid svårt att vara djävulens advokat i efterhand (om jag nu får kalla dig det), och även jag tvivlar på att Harris var en genuint ond människa. Eller hur oskylldiga de som drabbades av hans Bomber Comand var... Men någon humanist var han knappast.

Visst har jag läst Englunds essä men efter ingående studier där jag bl.a. läste Harris självbiografi (Bomber Offensive, 1947) tror jag nu att Taylors personlighetsprofil ligger närmare sanningen än Englunds. Englunds teori tycks till stor del bygga på den myt som skapades runt Harris efter kriget där han framställdes som just en blodtörstige tyrannen med en omänsklig förmåga att leverera kvicka repliker såsom det ofta berättas om i många anekdoter om honom.

He had in some ways a difficult personality, almost pathologically frank and logical in his thinking, a technocrat. He definitely thought (partly as a result of his experiences of the First World War) that the waging of total war against Germany (or indeed any other enemy of Great Britain) was both inevitable and necessary, and he did not pretend to a tender-heartedness that he did not possess.

These are characteristics found in a great many senior (and successful) military commanders. "Stubborn" can also be called "persistent". "Abrupt" can be seen as "frank". Whether he was prejudiced, I don't know. You will find for instance in his autobiography (Bomber Offensive) that he is quite enlightened in his opinions about things like, for instance, the Iraqi rebellion of 1920-22, against which he commanded a bomber squadron. He expresses sympathy for the Iraqis, who had expected indpendence after 1918 but instead got colonial rule and a reactionary regime imposed by London.