Media om svenskar i allierad krigstjänst

[B Hellqvist]

Min teori är att förekomsten av de frivilliga på de allierades sida även efter kriget utmanade neutralitetstanken, och att om man uppmärksammade dem så skulle det tydligare placera oss i NATO-fållan. De svenska SS-frivilliga "behövs" för att misstänkliggöra Sveriges politik under kriget, och då skulle uppmärksammandet av de 1000-tals på den allierade sidan rubba en bekväm världsbild som bankats in i 60 år.

[Lars Gyllenhaal]

Hej!

Förvisso verkar de flesta tyckare i svenska media anse att militärer inte kan vara hjältar - oavsett hur mycket de gjort för att försvara våra närmaste grannländers frihet och oberoende. Men den svenska Försvarsmakten då, och politiker med ett hjärta för försvaret? Särskilt Försvarsmakten med dess ökande behov av frivilliga för att få "värnpliktiga" (snarast värnfrivilliga) och personal för internationell tjänst! Kan någon ge mig en vettig förklaring till att inte ens dessa kategorier verkar intressera sig för de svenskar som frivilligt ställde upp när det verkligen gällde, när Europas nordliga demokratier höll på att krossas!?! Jag hoppas dock att jag har gruvligt fel om Försvarsmakten och att Försvarsmaktens ledning genom närvaro eller åtminstone stor krans markerar sin respekt för Allan Mann då denne imorgon den 11 januari 2006 begravs, samt genom att ge Allan den uppmärksamhet som han förtjänar i kommande nummer av Insats & Försvar eller Försvarets Forum. Skam vore det annars!

Mvh,

Lars

[Lars Gyllenhaal]

Hej Hellqvist m fl som verkar vara inne på att nuvarande statsledning på något sätt inte kan "använda sig" av Allan Mann m fl pga gamla låsningar (om jag tolkat er rätt?).

Jag ser inte riktigt hur en svensk regering år 2006 skulle behöva känna sig ansvarig för samlingsregeringen under andra världskriget (minns att den inte var en rent socialdemokratisk regering!). Visst, samlingsregeringen motarbetade värvning till krigstjänstgöring för Norge, UK, USA etc fram till julen 1944 (då de svängde radikalt och istället understödde skapandet av den idag bortglömda helsvenska Norgebataljonen). MEN, MEN, MEN samlingsregeringen tillät ju inte heller värvning till Tyskland, aldrig någonsin! Inte ens under Hitlers glansdagar då USA ännu inte var krigförande.

Så varför i hela fridens namn sticka under stol med att svenska folket genom frivillig tjänstgöring för Norge etc redan år 1940 överträffade antalet svenska SS-frivilliga under HELA jävla andra världskriget. De över 8000 i Svenska Frivilligkåren 39-40 (däribland Allan) är heller inte att förglömma i sammanhanget. Visserligen var Finland aldrig en allierad stat under IIVK men i vinterkriget 39-40 var Finland en ENSAM demokrati överfallen av Stalin med Hitlers goda minne!

Alltså - är inte svenska folkets (ej statens) insatser under andra världskriget något vi borde kunna vara stolta över???

Nu måste jag avstå från Skalman under en dryg vecka men vill bara passa på att säga att jag hoppas att alla med djupare intresse för ämnet på något sätt hjälper till att sprida kunskapen om Allan och hans kamrater. Jag tror det behövs många engagerade lärare, insändarskribenter, debattörer, författare och journalister om det någonsin ska bli möjligt att korrigera den allmänt rådande uppfattningen att Sverige var en nation av fegisar/medlöpare.

Boken som jag hade förmånen att skriva tillsammans med Lennart Westberg skrapar bara på ytan vad gäller flera kategorier. Det behövs mer forskning, nya böcker, nya hemsidor, tevedokumentärer etc om en massa grupper och personer i boken. För att bara nämna två spontant tänker jag på krigsseglarna och RAF-svenskarna. Hoppas några av er känner - eller en dag kommer att känna - lusten att ta itu med dessa uppgifter.

Mvh,

Lars

[Torbjörn Aronsson]

Alldeles efter kriget låg det knappast i makthavares och "tyckares" intresse att utse "hjältar" då de själva i de flesta fall skulle framstå som mindre fördelaktiga i sammanhanget. Sedan kommer ett generationsskifte där nästa kull av militärer och sjömän inte hade något större intresse av att framhålla den tidigare generationens förtjänster. Samtidigt gällde det att visa att man verkligen stod utanför NATO-kretsen som Hellqvist påpekade. Och inga mer konkreta nya krig i sikte som framkallade ett behov av "hjältar" som förebilder. I dagens debatt kan man ju dessutom konstatera att det har sina begränsningar att använda exempel/förebilder från det andra världskriget, då världen åtminstone enligt de flesta européer inte är lika svart och vit nu som då, det kan tvärtom vara kontraproduktivt.

Med dessa försök till förklaringar vill jag inte på minsta sätt förringa Allan Manns insatser som jag hoppas får den uppmärksamhet de förtjänar.


/Torbjörn Aronsson

[Varg]

Hej!

Förvisso verkar de flesta tyckare i svenska media anse att militärer inte kan vara hjältar - oavsett hur mycket de gjort för att försvara våra närmaste grannländers frihet och oberoende. Men den svenska Försvarsmakten då, och politiker med ett hjärta för försvaret? Särskilt Försvarsmakten med dess ökande behov av frivilliga för att få "värnpliktiga" (snarast värnfrivilliga) och personal för internationell tjänst! Kan någon ge mig en vettig förklaring till att inte ens dessa kategorier verkar intressera sig för de svenskar som frivilligt ställde upp när det verkligen gällde, när Europas nordliga demokratier höll på att krossas!?! Jag hoppas dock att jag har gruvligt fel om Försvarsmakten och att Försvarsmaktens ledning genom närvaro eller åtminstone stor krans markerar sin respekt för Allan Mann då denne imorgon den 11 januari 2006 begravs, samt genom att ge Allan den uppmärksamhet som han förtjänar i kommande nummer av Insats & Försvar eller Försvarets Forum. Skam vore det annars!

Mvh,

Lars

Kanske för att "våra svenska media" inte har nån större känsla för krigarära, utan bara vill sortera krigsdeltagarna i "onda" och "goda" på den politiska spelplanen.

[Varg]

Hej Hellqvist m fl som verkar vara inne på att nuvarande statsledning på något sätt inte kan "använda sig" av Allan Mann m fl pga gamla låsningar (om jag tolkat er rätt?).

Jag ser inte riktigt hur en svensk regering år 2006 skulle behöva känna sig ansvarig för samlingsregeringen under andra världskriget (minns att den inte var en rent socialdemokratisk regering!). Visst, samlingsregeringen motarbetade värvning till krigstjänstgöring för Norge, UK, USA etc fram till julen 1944 (då de svängde radikalt och istället understödde skapandet av den idag bortglömda helsvenska Norgebataljonen). MEN, MEN, MEN samlingsregeringen tillät ju inte heller värvning till Tyskland, aldrig någonsin! Inte ens under Hitlers glansdagar då USA ännu inte var krigförande.

Så varför i hela fridens namn sticka under stol med att svenska folket genom frivillig tjänstgöring för Norge etc redan år 1940 överträffade antalet svenska SS-frivilliga under HELA jävla andra världskriget. De över 8000 i Svenska Frivilligkåren 39-40 (däribland Allan) är heller inte att förglömma i sammanhanget. Visserligen var Finland aldrig en allierad stat under IIVK men i vinterkriget 39-40 var Finland en ENSAM demokrati överfallen av Stalin med Hitlers goda minne!

Alltså - är inte svenska folkets (ej statens) insatser under andra världskriget något vi borde kunna vara stolta över???

Nu måste jag avstå från Skalman under en dryg vecka men vill bara passa på att säga att jag hoppas att alla med djupare intresse för ämnet på något sätt hjälper till att sprida kunskapen om Allan och hans kamrater. Jag tror det behövs många engagerade lärare, insändarskribenter, debattörer, författare och journalister om det någonsin ska bli möjligt att korrigera den allmänt rådande uppfattningen att Sverige var en nation av fegisar/medlöpare.

Boken som jag hade förmånen att skriva tillsammans med Lennart Westberg skrapar bara på ytan vad gäller flera kategorier. Det behövs mer forskning, nya böcker, nya hemsidor, tevedokumentärer etc om en massa grupper och personer i boken. För att bara nämna två spontant tänker jag på krigsseglarna och RAF-svenskarna. Hoppas några av er känner - eller en dag kommer att känna - lusten att ta itu med dessa uppgifter.

Mvh,

Lars

Det handlar ju om statens trovärdighet i ett större perspektiv. Det är samma svenska stat idag som för 60 år sedan. Då passar det sej inte att komma efteråt och hylla segrarna bara för att det är opportunt. Göran Perssons deltagande i firandet i Moskva häromsistens t ex var ju rent pinsamt. Att svenska privatpersoner och frivilligorganisationer firar är en sak, men det är omöjligt för staten med bibehållen trovärdighet.

[Mr x]

Lars Gyllenhaal:

Man får oxså ser det i relation om hur mycket detta med andra världskriget säljer visst vi kan tycka att det säljs bra, men vi(vi på skalman) om man ser det i större perspektiv så är det ytterst få % av allt de andra.

Tyvärr finns det även som det har påpekats en mörk sida av kriget som lätt dras fram och skymmer det andra som då i sin tur gör ngr tidningar kanske inte vill trycka det. Man kanske uppfattas som icke korrekt politiks tidningen då och kanske mister sitt stöd både av köpare eller tryck stödet.

Det kan även vara så att man inte vill kräva/visa för mkt för att man kanske upptäcker saker som man inte borde se eller för den delen inte vill veta.

Det mesta om denna mörkläggning kan sammafattas i ett ord ren och kär politik och rädsla för att andra ska dra upp vad Sverige gjorde eller vad de inte gjorde.

[Martin Lundvall]

Det är samma svenska stat idag som för 60 år sedan. Då passar det sej inte att komma efteråt och hylla segrarna bara för att det är opportunt. Göran Perssons deltagande i firandet i Moskva häromsistens t ex var ju rent pinsamt. Att svenska privatpersoner och frivilligorganisationer firar är en sak, men det är omöjligt för staten med bibehållen trovärdighet.

Stat samma ja, men jag vill åtminstone inte ta ansvar för handlingar som skedde långt innan jag föddes. Varför skulle inte Sverige kunna delta i firandet? Bara man precis som alla andra är ödmjuk.

/Martin

[Varg]

Det är samma svenska stat idag som för 60 år sedan. Då passar det sej inte att komma efteråt och hylla segrarna bara för att det är opportunt. Göran Perssons deltagande i firandet i Moskva häromsistens t ex var ju rent pinsamt. Att svenska privatpersoner och frivilligorganisationer firar är en sak, men det är omöjligt för staten med bibehållen trovärdighet.

Stat samma ja, men jag vill åtminstone inte ta ansvar för handlingar som skedde långt innan jag föddes. Varför skulle inte Sverige kunna delta i firandet? Bara man precis som alla andra är ödmjuk.

/Martin

Det är som sagt inget som hindrar att de som vill firar.

[CvD]

På Försvarets sida om Allan Mann finns en bild där han står invid ett minnesmärke över för Norge omkommna svenskar. Antalet namn på stenen är inte få...
http://www.mhsk.mil.se/photo.php?id=107879&nid=30530

/CvD

[Varg]

På Försvarets sida om Allan Mann finns en bild där han står invid ett minnesmärke över för Norge omkommna svenskar. Antalet namn på stenen är inte få...
http://www.mhsk.mil.se/photo.php?id=107879&nid=30530

/CvD

Konstigt att militärerna uppträder i svensk uniform. De måste ju ha deltagit som privatpersoner. Undrar om Waffen SS-frivilliga gjorde likadant när de hyllade stupade kamrater.

[MD650]

/CvD

Konstigt att militärerna uppträder i svensk uniform. De måste ju ha deltagit som privatpersoner. Undrar om Waffen SS-frivilliga gjorde likadant när de hyllade stupade kamrater.[/quote]

Förmodligen är det en officell tillställning varvid uniform inte är något konstigt.

[Yakima]

Hej!

Min bästa gissning är vi inte helt enkelt inte hyllar krigshjältar i Sverige. Vår inställning är snarare att krig är elende och där finns inga hjältar. Den här sorts amerikanska hyllningen till krigstjänstgöring som man ofta ser känns väldigt främmande, även för mig. Någon speciell motvilja mot svenskarna i allierad tjänst tror jag inte finns. Jag tycker mig inte se någon vidare hyllning till dom övriga allierade här hemma heller.

Personligen så håller jag med dig.

[Varg]

Konstigt att militärerna uppträder i svensk uniform. De måste ju ha deltagit som privatpersoner. Undrar om Waffen SS-frivilliga gjorde likadant när de hyllade stupade kamrater.

Förmodligen är det en officell tillställning varvid uniform inte är något konstigt.

Om man uppträder i uniform så representerar man svenska staten. Därav demonstrationsförbudet för militärer i uniform. FRågan var alltså inte om det är en officiell tillställning utan varför personerna uppträder i den dubbla - och inbördes motstridiga - egenskapen av frivilliga krigsdeltagare och representanter för det neutrala Sverige.

Om det i stället rört sig om frivilliga i Finska vinterkriget så hade saken kommit i ett annat läge. Här gjorde Sverige officiellt avsteg från neutraliteten. Samma sak för frivilliga i tyska krigsmakten på Östfronten där Sverige tillät observatörer. I Norges fall var man emellertid neutral.

[Varg]

Hej!

Min bästa gissning är vi inte helt enkelt inte hyllar krigshjältar i Sverige. Vår inställning är snarare att krig är elende och där finns inga hjältar. Den här sorts amerikanska hyllningen till krigstjänstgöring som man ofta ser känns väldigt främmande, även för mig. Någon speciell motvilja mot svenskarna i allierad tjänst tror jag inte finns. Jag tycker mig inte se någon vidare hyllning till dom övriga allierade här hemma heller.

Personligen så håller jag med dig.

FRågan är alltså inte om de var hjältar eller inte. Det var de säkert.