Fransk utrustning inköpt av Sverige på 50-talet

[CvD]

Läste lite om fransyskan (15,5 cm haubits F) på den här hemsidan

Där står att en av orsakerna till inköpet av pjäsen var bla att vi hade en ÖB som var frankofil (antar att det var Nils Swedlund). Han ska ha varit inbegripna i "en rad märkliga affärer med Frankrike, dessa upphörde så fort han gått i pension."

Vilka var de övriga "märkliga affärerna"?

/CvD

[MD650]

AMX 13 höll ju på att bli svenskt.
Nån av de tidigare pvrb(sjömåls-) var väl fransk (rb 52).

[tryggve]

Hur var det med RB08, var den sprunget ur något sammarbete med Frankrike, eller är det bara jag som har fått för mig det?

[CvD]

Hur var det med RB08, var den sprunget ur något sammarbete med Frankrike, eller är det bara jag som har fått för mig det?

Har för mig att den var baserad på en fransk målrobot...

/CvD

[Perman]

CvD skrev:

tryggve skrev:
Hur var det med RB08, var den sprunget ur något sammarbete med Frankrike, eller är det bara jag som har fått för mig det?

Har för mig att den var baserad på en fransk målrobot...

Rb 08 var mycket riktigt en stridsversion av den franska målroboten CT-20. Anledningen till detta vet jag ej exakt, men det var en fattigmanslösning efter det för marinen katastrofala 1958 års försvarsbeslut. Detta försvarsbeslut innebar bl a att projektet med den svenskutvecklade Rb 315 "Agaton" fick läggas ner (överlevde dock som Rb 04 i Flygvapnet), och marinen måste hitta en billigare sjörobotlösning för Hallandsjagarna och kustartilleriet. Rb 315 drevs av en pulsmotor, medan Rb 08 hade en turbojetmotor. Hur mkt ÖB Nils Swedlund var inblandad i CT-20/Rb 08 projektet kan man bara spekulera om, men indicierna är ju ganska starka...

/Per

[Hans Engström]

AMX13 i Norrlandsförbanden hade nog inte varit en dålig idé alls. Vet inte vad jag tror om ev. frankofila böjelser. Frankrike var rätt ledande på robot området vid tiden.

[strv]

Har hört att AMX 13 var en nödlösning eftersom Sverige behövde en bättre strv än de vi själva hade i tjänst. Vi testade en AMX 13 här i början på 50-talet.

När sen handelsbalansen med England blev sämre (till vår fördel) blev vi erbjudna att köpa Centurion redan 1953, det var annars sagt tidigast 1958 skulle detta vara möjligt.

Då avbröt ÖB alla kontakter med Frankrike vad avser AMX. Som plåster på såren, för fransmännen blev lindrigt sagt förbannade, skall 15,5 cm haub F köpts in. Sen kanske en hel del annat kom med på köpet för att kompensera för den planerade totala summan men den delen har jag inte hört talas om.

[Frogman]

Saab Helikopter monterade ihop Alouette helikoptrar om jag inte kommer ihåg fel?

[Sarvi]

Läser i "P 2 - 50 år i Hässleholm" lite om just införskaffningen av Centurion.

Koreakriget 1950-53 inbjöd inte till den nedrustning, som regeringen hade hoppats kunna genomföra. Bildandet av Warzawapakten 1955 bekräftade Europas delning och ökade hotet mot bl.a. Sverige. Armén fick 1953 en tioårig materielanskaffningsplan. Den innehöll bl.a. beslut om inköp av nya stridsvagnar, Centurion Mark III, från England.

När just denna fråga kom upp till avgörande i försvarsledningen hade Nils Swedlund just efterträtt Helge Jung som Överbefälhavare (ÖB). Därvid hade han hoppat sin äldre kamrat och läromästare, den av nästan alla betraktad som självskriven till denna post, arméchefen C.A. Ehrensvärd. Denne förordade en 13 tons fransk stridsvagn, kallad AMX. Nye ÖB, stödd av försvarsstaben, ansåg att kanonen på den franska vagnen hade för ringa kaliber och höll istället på en 50 tons engelsk vagn, "Centurion", med betydligt grövre kanon, kraftigare pansar och mycket bättre utrymme för besättningen.

Också i arméstaben fanns det förespråkare för Centurion. En var generalstabskaptenen, sedemera arméchefen Nils Sköld. En annan var stabschefen vid pansarinspektionen, sedemera regementschefen vid P 2, Erik Lorichs, som till och med gick emot sin chef, pansarinspektören Birger Pontén, på denna punkt. Förespråkare för Centurion var också generalstabskaptenerna vid försvarsstaben Gilbert Murray och Olof Stroh, som under 50-talet tjänstgjorde vid P 2, Murray endast en kort period. [...]

ÖB genomdrev sin vilja, vilket i detta läge var ytterst känsligt. Till bilden hör att engelsmännen efter kriget dels hade ett rejält överskott av Centurionsstridsvagnar och dels häftade i skuld till Sverige. Därtill kom ett säkerhetspolitiskt intresse av att stärka försvaret i Skandinavien, i all synnerhet som både Norge och Danmark börjat sin upprustning.

Förhandlingar om inköp av mellan 300 och 400 AMX hade redan inletts, när Överbefälhavaren, general Nils Swedlund, utan samråd med vare sig arméchef eller arméförvaltning, övertygade försvarsminister Torsten Nilsson att avbryta förhandlingarna i Frankrike. Svedlund förlitade sig på omdömet hos sina rådgivare i försvarsstaben och dessutom misstrodde han fransmännens förmåga att producera fullgod krigsmateriel!

Hursomhelst, vi fick köpa ett ganska stort antal vagnar ytterst billigt, tillsammans med reservdelar och ammunition till styckepriset en miljon kronor per vagn, troligen den bästa affär svenska staten gjort i modern tid!

Per Olof Hallqvist pp 86-87 i "P 2 - 50 år i Hässleholm" red. Hans Grönquist.

Där skulle det alltså vara Jung som är den frankofile ÖB, inte Swedlund. Swedlunds antigrodattityd var dock inte värre än att han tydligen tålde att man senare under 50-talet införskaffade rb 51 och 52. Det står lite i boken om denna upphandling också: Efter att den svenska militärattachen i Paris fått SS-10 förevisad för sig på våren 1953 väcktes intresset för pvrb i svenska armén. 1955 ordnade fransmännen en visning på Järvafältet och armén köpte ett antal robotar för försöksändamål. "Några andra pansarvärnsrobotar än de franska, kom aldrig på tal."

Tidigt under 1956 gjordes de första svenska sjkutnigarna med SS-10 på Kråk, Tåme och Skillingaryd. Utbildnigen av vpl började (vid P 2 iaf) i september 1957. Organisatoriskt var de organiserade i en robotpluton med tre robotgrupper. Varje grupp bestod av en grpch, en rbskytt, en reservskytt och en ammunitionsmanskap/bilförare. I inledningen var plutonen uppsutten på lastbilar och robotarna fick föras i eldställning med handkraft - lastbilarna var inte speciellt terränggående. 1958 ersattes lastbilarna med willysjeepar, där varje jeep bar tre robotar som avfyrades och styrdes från fordonet. Senare ersattes SS-10 (rb 51) med SS-11 (rb 52) som hade dubbla räckvidden och flyghastigheten jämför med den tidigare roboten.[/quote]

[larsleo]

när utgick Rb52 ur organisationen??

[Bjernevik]

när utgick Rb52 ur organisationen??

Den var i tjänst inom KA till i början av 90-talet då den ersattes av RBS17

[Sarvi]

Det står en hel del om den icke-realiserade AMX-affären i "Arméchef i orostid" Carl August Ehrensvärds dagboksanteckningar 1938-1957. Det märks, att Ehrensvärd som arméchef var mycket drivande i frågan om att Sverige skulle införskaffa AMX-13. Redogörelser för hur "AMX-frågan" fortskriden utgör en ganska stor del av anteckningarna från 1953-54.

Det är tydligt att Ehrensvärd såg på AMX-13 främst som ett pansarvärnsvapen. Han ansåg att Centurionen nog kunde passa bra i det öppna Skåne, där dess 84 mm kanon och tunga pansar kunde göra god nytta, men att AMX-13 hade närapå lika god verkan trots något klenare kaliber och att det förhållandevis svaga pansarskyddet kompenserades av dess rörlighet i terräng. Det stora antal AMX (upp till 400 st) som man förhandlade om var också en klar fördel i Ehrensvärds ögon, då han menade att vi alltid skulle vara underlägsna i antal stridsvagnar vs en invaderande sovjetarmé. Även om Sverige senare skaffade sig ett nog så stort antal Centurion, syns det mig att Ehrensvärd var klart bekymrad över att man vid 1955 anskaffandet 1954-55 endast köpte in 160 Centurion utöver de 60 som redan beställts och som precis börjat levereras. Han var inte heller särdeles övertygad om meriterna hos den blivande strv 74, som visserligen var en billig lösning men inte kunde jämföras i kapacitet med AMX-13.

Jag tror icke, att vi mot en motståndare, som har så goda och talrika stridsvagnar och pvvapen ryssarna och som är så utomordentligt skickliga i att minera som dessa, jag tror icke att vi kunna räkna med att våra pansrade stridsmedel komma att röra sig relativt fritt och relativt långt fram. De komma hållas tillbaka vid anfall för att stödja från ofta växlande eldställningar, där deras långskjutande och deras precision kan utnyttjas och vid försvar kommer det krävas många lätt omgrupperade vapen, inte minst för djupförsvaret.

Ehrensvärd skriver också en del om haubits-affären i samma avsnitt.

[Sarvi]

Angående Rb 52, så dök en intressant tråd om bv 271 "Illern" på SoldF.com Forum upp. Bandvagnen ifråga användes enligt uppgifterna i tråden för att transportera vardera en Rb 52-grp, och fanns i totalt 52 ex.

[Golf Bravo]

Kan meddela att tråden som nämns ovan är uppdaterad med div. ny info.