Räntan i Sverige

[Dalmas]

En bubbla är när något betalas för något som det egentligen inte är värt. T ex Icon eller Framfab- aktier.

Att människor tar för stora lån är inte en bubbla.

Har t ex en kompis vars familj 1994 köpte ett hus i Norra Ängby för 800.000. Räntan då var ca 11%. Dvs 90.000 kr/ år. Samma hus kostar idag drygt 3 miljoner. Med en ränta på 3%, så har du samma räntekostnad.

Någontings värde avgörs väl av hur mycket någon vill betala, när ingen vill betala spricker bubblan och värdet rasar.
Samma sak med Framfab när ingen vill betala så.....

Villan har ett substansvärde kopplat till boendekostnaden och räntan, priset sätts därefter. Framfabs aktiepris var aldrig kopplat till något substansvärde.

[Belisarius]

Att många talar om en bostadsbubbla idag beror onekligen på att man jämför med det tidiga 90-talets spekulerande i fastigheter. Skillanden är att då gick botten ur på grund av ett alltigenomt dåligt riskbedömande av fastighetsvärdena.

Med ett snävt synsätt kan man säga att bankkrisen var följden av institutens och myndigheternas bristande förmåga att bedöma och hantera risker. Bankerna kom ur en sedan många årtionden reglerad miljö där deras verksamhet var så hårt styrd och kringskuren att det räckte med en ytlig medvetenhet om riskhantering i den löpande verksamheten. Kreditefterfrågan var betydligt större än utbudet, vilket innebar att endast de mest kreditvärdiga fick låna. När så regleringarna gradvis släpptes under 1980-talet saknade bankerna och andra finansiella institut de expertkunskaper och den organisation de hade behövt för att hantera de nya, ökade och mera svårbedömda riskerna. I och med att denna broms saknades och bankerna i stället startade en jakt på marknadsandelar drog de på sig ogenomtänkta och i många fall osunda risker. Denna utveckling var vi för övrigt inte ensamma om. Under de senaste femton åren har många länder runtom i världen drabbats av finansiella kriser av likartade skäl; som följd av finansiella avregleringar, vilka inte kombinerats med nödvändiga förbättringar i riskhantering och tillsyn.

De myndigheter som ansvarade för instituten och den finansiella stabiliteten, främst Finansinspektionen och Riksbanken, hade inte byggt upp tillräcklig kompetens om de finansiella riskerna. Inte heller lagstiftningen var tillräcklig som underlag för myndigheterna att begränsa oförsiktig kreditgivning. Övervakningen av bankerna och andra kreditgivare blev därför formalistisk och ofullständig. Man kan säga att talesättet besannades - vi letade under lyktan snarare än där Nyckeln försvunnit.

Till bankledningarnas och myndigheternas försvar ska sägas att riskbedömningen försvårades av många olika skäl. Flera viktiga faktorer motverkade en sund finansiell utveckling, som den höga inflationstakten, felaktiga skatteincitament och statliga subventioner. Dessutom fanns en inlåsningseffekt genom att valutaregleringen, som var ikraft till 1989, tvingade kvar kapital i landet och bidrog till något av en drivhuseffekt. Bankerna beaktade inte dessa faktorer i sina riskbedömningar, åtminstone inte i tillräcklig grad. De drabbades sedan av följderna när staten tog ett antal beslut som var önskvärda i sig men som ändrade förutsättningarna radikalt. Inflationen pressades ned, skattesystemet lades om och subventionerna raderades ut.

Utvecklingen på fastighetsmarknaden utgjorde en central komponent i bankkrisen, eftersom bankerna i sin kreditgivning var hårt exponerade mot fastighetssektorn. Fastighetspriserna steg orimligt mycket oavsett hur man mäter detta. De lämnade basen för normal prissättning, dvs. den diskonterade avkastningen för den närmaste framtiden och återspeglade istället rena förhoppningar om vad en kommande köpare av en fastighet skulle vara beredd att betala. När fastighetsbubblan sprack sjönk priserna drastiskt, i vissa lägen med över 60 procent på ca 18 månader.

Det fanns flera svagheter i riskhanteringen kring fastighetskrediterna:

* Oförmågan (eller oviljan) att se prisutvecklingen som en spekulationsbubbla. En del personer insåg farorna, men hade svårt att få gehör i den atmosfär som rådde.
* Betoningen av lånesäkerheten, dvs. fastigheten själv, på bekostnad av en bedömning av återbetalningsförmågan.
* Att man inte såg den betydande koncentrationsrisken genom exponeringar som ytterst var avhängiga av fastighetsprisutvecklingen. Det har beräknats att över 60 procent av bankernas kreditförluster under krisen kan hänföras till fastighetsutlåningen.
* Bankernas "självbedrägeri" som bestod i att riskfyllda topplån gavs från finansbolag som stod i nära förhållanden till bankerna. Det var ju också i dessa som den finansiella krisen startade. Det övergripande koncernperspektivet i riskhanteringen saknades, med andra ord.

Eftersom uppgången och senare nedgången på fastighetsmarknaden spelade en så central roll för bankkrisen är den värd att nämnas särskilt. Men den var inte den enda riskfaktorn som bankerna bort hantera bättre. Även när det gällde kreditgivningen generellt fanns brister. Stora krediter gavs till nya kunder, nya sektorer och nya geografiska områden. En sådan utlåningsstrategi är i sig inte fel, men kräver att kreditgivaren "läst på" och är medveten om vilka risker detta kan medföra. På vissa håll i bankvärlden talas om kreditgivning enligt kyrktornsprincipen, dvs. att krediter främst bör ges till kunder bosatta och aktiva inom närområdet. Hur den principen tillämpades i samband med satsningar i Atlanta eller Bryssel är inte lätt att förstå.

Bankerna medverkade dessutom till att kunderna byggde upp en omfattade kreditexponering i utländska valutor, oavsett om de hade matchande inkomster i lånevalutan eller ej. Eftersom kronräntan var hög valde låntagarna i viss utsträckning att ta lån i sådana utländska valutor, som hade lägre nominell ränta. Riskerna med denna strategi blev uppenbara efter kronans snabba fall på bortåt 25 procent inom bara ett halvår räknat från det att kurssättningen släpptes fri i november 1992. När bankernas låntagare fick upp till 25 procent högre skuldbelopp, i kronor räknat, kunde många inte fullgöra sina förpliktelser och bankernas kreditförluster ökade ytterligare. Egentligen är detta agerande från bankernas sida ganska märkligt. Spekulationen i fortsatta prisstegringar i Sverige gick ju uppenbarligen på tvärs med tron på att det i längden skulle gå att upprätthålla en fast växelkurs. http://www.riksbank.se

Alltså, det som hände för 15 år sedan beror på helt andra mekanismer än de som reglerar dagens finansiella marknad. Om bara spelreglerna håller sig, så har Dalmas rätt (igen).

[mrsund]

En bubbla är när något betalas för något som det egentligen inte är värt. T ex Icon eller Framfab- aktier.

Att människor tar för stora lån är inte en bubbla.

Har t ex en kompis vars familj 1994 köpte ett hus i Norra Ängby för 800.000. Räntan då var ca 11%. Dvs 90.000 kr/ år. Samma hus kostar idag drygt 3 miljoner. Med en ränta på 3%, så har du samma räntekostnad.

Någontings värde avgörs väl av hur mycket någon vill betala, när ingen vill betala spricker bubblan och värdet rasar.
Samma sak med Framfab när ingen vill betala så.....

Villan har ett substansvärde kopplat till boendekostnaden och räntan, priset sätts därefter. Framfabs aktiepris var aldrig kopplat till något substansvärde.

Visst har det en koppling till det du säger men vill ingen köpa det är man tvungen att sänka priset på huset.
Framfabs aktier var väl varken mer eller mindre värda när de föll, men ingen ville köpa dem längre pga bubblasnacket.

Men det funkar inte att jämnföra aktier och hus, så jag slutar med det nu

[Ralf Palmgren]

Den här tråden har nu flyttats till den nyligen skapta avdelningen "Ekonomisk historia".